Man kan leva-ordspråk

Örestaden skulle vara en riktig stad. Planen var en stad för människor, men istället har vi fått en tom och vindpinad förort utan butiker, utan torg och utan liv. I sin jakt på nya byggtomter borde huvudstaden börja här. Köpenhamn växer inte längre, säger de senaste siffrorna. Den senaste tiden har det funnits en nettoutflyttning från staden. Lägenheterna har blivit för dyra och de unga förstagångsköparna väljer att söka andra vatten än hipstercaféerna i Köpenhamns brokvarter (Indre By är för längesen förlorat för alla med normala inkomstförhållanden). Likväl fortsätter man att bygga överallt i stadens periferi. Den stora arkitektlekplatsen i Nordhavn är öppen dygnet runt, och dagligen skjuter nya lägenhetskomplex upp som svampar efter ett höstregn. Sydhavnen fylls på med nya holmar med slutna rikman-öar, och samtidigt har vi fortfarande Amager Fælled, och trots hela diskussionen om orörd natur och sällsynta paddor – bygga ska det nog bli! För att det inte ska vara lögn lanserade kommunen i samarbete med den just avgångna Løkke-regeringen förra året det storskaliga projektet Lynetteholmen, som kommer att packa in Köpenhamn i ännu en utfyllnad och därmed både blockera huvudstadens kontakt med vattnet och göra Öresund ännu en aning smalare. Det som förvånar mig just nu är att alla har så bråttom att hitta nya platser att bygga på, när det fortfarande finns massor av plats i de områden som redan har avsatts för bebyggelse. Det finns fortfarande gott om plats i öde-staden – och inte särskilt många människor. Inte särskilt mycket liv. Örestaden är en utöken. Om man begir sig ut i Örestaden, till exempel – förbi DR Byen och längre ut längs tunnelbanans högbanan – är det slående hur tomt det faktiskt är. Örestadens planering är lite av ett mysterium. Redan på 90-talet visste alla att den zonindelade, bilbaserade stadsplaneringen, som hade skapat de dystra bebyggelserna på Vestegnen, var en återvändsgränd. Alla visste alldeles utmärkt att en tät och blandad stad är det som skapar liv. Det utlystes också att Örestaden skulle vara en stadsdel med stort S. Med bostäder, business, boulevarder, stadsliv och barer. En naturlig förlängning av Köpenhamn med andra ord. Men vad fick vi? Ta med dig en cykel och prova att gå av tunnelbanan vid DR Byen, ärade läsare, och försök sedan cykla söderut längs högbanan. I fjärran står det svarta Ferring-tornet och markerar ett slags slut. I sig självt ett vackert, välproportionerat och lite hårt höghus. Det verkar inte vara så långt bort, men efter några minuter inser man att det är en synvilla. Boulevarden är ändlös. Och här finns absolut ingenting som är värt att stanna för. Man passerar Bella Centret och Fields, och det är fortfarande långt till slutet. Här finns inga butiker, inga torg, inga platser där man kan sätta sig och njuta av utsikten – här finns INGENTING SOM LIKNAR EN STAD!!!. Och när man slutligen når det svarta Ferring-tornet upptäcker man att det finns mer ännu. Utöknen fortsätter på andra sidan motorvägen, utan att dock ändra karaktär. En stad som Köpenhamn ska naturligtvis kunna växa, så det är naturligt att en förnuftig kommun hela tiden letar efter nya områden som den kan utvecklas på. Det är dock, efter denna köpenhamnsboas mening, bokstavligen att gå över ån efter vatten när kommunen och By & Havn gemensamt anser att det enda sättet Köpenhamn kan växa på är genom att skapa fler utfyllnader och konstgjorda öar ute i det vatten som vi danskar älskar. Men självklart: Det är naturligtvis för att vi älskar vattnet. En snabb kalkyl visar att bostäder med sjö- eller hamnutsikt kan säljas för dubbelt så mycket som dem utan, så därför bygger staden ut i vattnet utan att tänka på den skada den gör på sig själv. Den gamla kanten försvinner och de nya utfyllda områdena blir aldrig annat än trista sovstäder för rotlösa medlemmar av den kreativa klassen. Låt mig istället föreslå att By & Havn i framtiden koncentrerar sig på att utveckla de områden som är bebyggda, men som inte fungerar alls. Jag tror att man skulle kunna hitta ett areal i storlek med Nordhavn om man samlade alla de tomma och döda ytorna i Köpenhamn. Örestaden med sin alldeles för breda, alldeles för tomma och långa boulevard skulle kunna förtätas för att rymma dubbelt så mycket av alltihop – och ändå upplevas som halvtom. Man skulle kunna öppna några av zombieområdena för kreativa människor som saknar en (verk)stad att vara i, och man skulle kunna etablera några gågator där ett caféliv skulle kunna uppstå, och där några unga människor kanske skulle söka sig för att hitta varandra. På det sättet skulle Örestad kunna bli en levande – och dubbelt så tät stad – och vi skulle inte behöva hitta på Lynetteholmen eller Engholmen eller andra idéer som på lång sikt bara gör Köpenhamn mindre – för att de gör Köpenhamn mindre intressant. (20 jul 2019, i en kritisk genomgång av Köpenhamns stadsutveckling och Örestadens bristande stadsliv.)Celina DahlKulturBostadsbrist
Solidaritet är något stort och viktigt, särskilt i dessa tider. Fotbollens disciplin efter 14 dagars permitteringar kan ge ordet en ny dimension. NORSK FOTBOLL HAR kastats in i det okända. I Norges Fotballforbunds 118 år långa historia har man aldrig sett, hört talas om eller upplevt något liknande. En osynlig fiende har drabbat världen som ett globalt jordskalv, där oljepriset, aktiemarknaderna och i stort sett alla näringar har slungats in i en virvlande trumma av osäkerhet, destruktion och rädsla. Vi vet inte hur länge det varar, och vi vet inte var vi står när detta är över. Det enda vi kan säga med stor sannolikhet är att det kommer att bli blodigt. TOPPFOTBOLLEN I NORGE levde inte ekonomiska jubeldagar innan COVID-19 kom till världen den 31 december 2019. Idag är det djup kris. De många permitteringsvarslen som efter hand kommer att gå ut understryker allvaret och rädslan i klubbarna. Konsekvenserna av spelarpermitteringarna, en arbetstagares rätt efter 14 dagars ledighet, skriker efter solidaritet och sammanhållning i en bransch som i normala tider inte skyr några medel för att sticka varandra i ryggen. MAN LEKER INTE med solidaritet. Du kan inte prata om det och samtidigt försöka vara lite gravid. Solidaritet är hundra procent. Antingen är du med på tåget, eller så bryr du dig inte. Och det är när jag hör att vissa tror att det går bra, vissa hoppas att det går bra, medan andra varnar och fruktar att detta går rakt åt helvete, som bristen på samspel slår mig. På väg in i permitteringstiden är hoppet om solidaritet det bästa fotbollen har. DET BRANSCHEN GÖR nu, medicinen som tas och förståelsen och viljan som visas, kommer att sätta en standard för hur förhållandet mellan konkurrenter och goda rivaler kommer att bli post-COVID-19. Det branschen gör nu kommer att bereda marken för det klimat vi kommer att få i norsk fotboll efter pandemin. Så som jag känner industrin – där hök mot hök väldigt ofta är det som gäller – är inte en grundmurad och kollektiv sammanhållning det första man tänker på. Det är konkurrens, nästan med alla medel. De allra flesta ser till sitt eget. Kampsaker och engagemang har en tendens att vittra bort så fort det dyker upp en bra möjlighet. Dubbelmoral är fortfarande något som fungerar. OM DET ÄR till att förstå? Ja! I fotboll, som i många andra branscher, är aktörerna helst sin egen lyckas smed. Klubbarna är fristående företag på en brutal marknad. Professionella fotbollsspelare är arbetstagare som alla andra. Det handlar om att tjäna pengar, mycket pengar. Och just därför, för att alldeles för många tyvärr inte tänker på eller bryr sig om de norska toppklubbarnas livskraft när detta är över – det är inte deras uppgift, de måste tjäna pengar 1) för att överleva, 2) för att leva ännu bättre än de redan gör, eller 3) bara för att pengarna finns där – är jag skrämt rädd för att spelare och klubbar kommer att utnyttja de möjligheter som ges. Först och främst för att det per definition är lagligt. Därefter för att det är god affär. VI MÅ GÄRNA säga det, ropa det från hustaken och kräva solidaritet inom den norska fotbollsfamiljen. Det vore egentligen det minsta man kunde göra. Just nu sitter alla i samma båt. När detta är över ska alla ha någon att spela emot. Men problemet är att det inte bara handlar om oss och den norska dugnadsandan, naivitet är därför också en fiende. Bara under UEFA-paraplyet finns det 54 andra aktörer, där de flesta är vana vid att slåss som hundar om samma ben. På världsbasis är det 210, där många av dem inte ens känner till begreppet solidaritet. Och så har du agenterna, vems sida står de på? Precis, ja – spelarens, vilket är synonymt med deras egen. KLUBBAR SOM INTE hade kontroll på ekonomin inför pandemin, klubbar som skjuter problemen framför sig – tror att det blir kortvarigt eller väljer att sticka huvudet i sanden med hopp om att krisåtgärderna också kommer att städa upp i gamla problem – kan vara borta när detta är över. Det måste fotbollen vara förberedd på. Fotbollsklubbar kan också dö. Solidaritet ensamt är inte ett tillräckligt starkt medel för att rädda dem som inte tar den medicin som är helt nödvändig. Var lugna, ta hand om hälsan och tro inte på allt ni hör. Domedagsprofeter är lösa i det offentliga rummet. Det är skönt att Preben Aavitsland, överläkare vid Folkehelseinstituttet, också är där. Tufft, blodigare, döden! (18 mar 2020, i ett dagboksinnlägg om coronakrisens påverkan på norsk fotboll och behovet av solidaritet.)Morten PSportPersonliga reflektioner
Olav Fykse Tveit
Kärleken tar aldrig slut. Det mesta tar slut i det här livet. Nästan allt. Men inte kärleken. Kärleken tar aldrig slut. Livet och kärleken är de största av alla Guds gåvor till oss. Störst av allt är kärleken, till och med starkare än döden. Kärleken mellan folket och kung Harald är inte slut, tvärtom. Havet av blommor med de orden och teckningarna som bifogas, talar starkt och tydligt om det hjärtat är så fyllt av att det rinner över. Kärleken har fått tårar av sorg. [...] Kära landskvinnor och landsmän, kära alla tillsammans: Idag ser vi att kung Harald själv har varit byggmästare för detta projekt. Han ville omfamna oss alla, alla skulle känna att de hörde till, och särskilt alla som har känt sig utanför. Slik blev valspråket «Alt for Norge» också ett kärleksord – till oss alla. Att leva det är att älska, att spegla Guds himmel. Det sker inte genom att vara perfekt eller utan fel, utan när vi förmår att förmedla en återglans av Guds kärlek i det dagliga livet. Vi kan alla göra enkla och viktiga ting som bygger broar mellan oss: Att möta varandra, lyssna, se och respektera den andre. En lite speciell spegel såg vi i kung Harald och drottning Sonjas liv tillsammans. Kärleken tog inte slut, även när den måste växa i det dolda. Det blev ett gott liv. Vi vet att vi också kan uppleva det som om kärleken har sina gränser. Döden skiljer oss ju från varandra. Så är det. Vi lyckas inte heller alltid älska vår nästa som oss själva, även om vi både försöker och vill. Vi ser också i denna värld många tecken på att det inte alltid är kärleken som råder, utan likgiltighet, ja, till och med hat, våld och krig. Kärleken tar likväl inte slut. Den är där, som ett mål, ett ideal vi alla kan sträcka oss efter. Att vara rättrådig var ett av kung Haralds högsta ideal. «Kärleken gläder sig inte åt orätt, utan gläder sig åt sanningen», hörde vi. Kärleken innebär också motstånd, ja en motkraft som behövs när det prövas. Kärleken är mer än varma känslor. Den behövs när något står på spel, när vi måste kämpa för allt vi håller kärt: «Allt uthärdar den, allt tror den, allt hoppas den, allt tål den». Kärleken tar aldrig slut, eftersom den är något större än oss. Kärleken är livets källa, skaparkraften i världen. Livet självt är en gåva vi har fått från Gud. Vi har den skapande kraften i oss och mellan oss. Idag är det tid att tacka för de dagar vi får i vårt liv. Som diktaren Edvard Hoem skrev i psalmen till kungaparets sjuttioårsdagar: «Nu stiger vår sång, vår tack till Gud, för nådens korta tid.» «Vi tackar för varje nyfödd dag då våra sinnen öppnar sig.» Så är det något som heter «kärlekens återskapande kraft». Den har på ett särskilt sätt något gudomligt i sig. Nåd heter det. Något ont kan rättas till, det finns nya, blanka blad. Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud. Kärleken hör det eviga till. Men den är också här och nu, i vår värld och i vårt liv. För Gud älskar världen, skapelsen, och alla människor. Gud har gjort motstånd mot det onda, mot orätten vi skapar, mot synden, mot själva döden – och vunnit. Den kärlek Gud har till oss, och till världen, har Gud visat oss på ett särskilt sätt i Jesus Kristus. Gud älskade världen så högt att han gav sin son, den ende, till och med in i dödens mörker, så att vi inte ska gå förlorade, utan ha evigt liv. «När Kristus spränger dödens rum, faller sista hindret.» I mötet med sorg och döden möter vi Guds kärlek. För Guds kärlek tar aldrig slut. Inte för att vi lyckades med allt, utan som nåd. Vi behöver nåd. En sårad, upphettad jord, och en lidande, orättvis värld, behöver det. Nu är det vi som ska spegla himmelen, i de levandes land. Nu är det vi som ska bygga vidare i kärlek, i Norge, och i vår gemensamma värld. Nu är det vi som ska visa att kärleken aldrig tar slut. Med Guds hjälp. Amen. (9 sep 2026, tal hållet under begravningsceremonin för kung Harald V i Oslo domkyrka.)Olav Fykse TveitNyheterTilltal och brev
De som letar efter skillnaden mellan Socialdemokraterna och Moderaterna bör titta på Oslo. Idag beslutas Oslo kommuns budget för 2018. Det blir en bra budget för oss som bor i staden. Så skulle det inte ha blivit om Oslo Höyres budgetförslag fick majoritet. Jag har gått igenom deras budgetförslag. Det hänger inte ihop. Inte ens med massiva välfärdskutt för förskolebarn, skolbarn och de äldre lyckas Oslo Höyre lägga fram en budget i balans. Det har gått två år sedan Oslos väljare valde en annan riktning för staden efter 18 år av sammanhängande borgerligt styre. Socialdemokraterna och det rödgröna stadsstyret är väl på väg att leverera på löftena från valkampanjen och den efterföljande stadsstyrelseförklaringen. Socialdemokraterna är stolta över resultaten som nu börjar bli synliga, och genom budgeten för 2018 kommer vi närmare målet om 3000 nya förskoleplatser, 500 nya årsarbeten för att säkerställa att fler äldre får bättre hjälp i hemmet och fler lärare i Osloskolan. Det byggs fler cykelvägar, fler idrottsanläggningar och kollektivtrafikerbjudandet har stärkts kraftigt. Det är intressant att se den politiska utvecklingen i Oslo. Det finns i alla fall ingen risk här för att Höyre kopierar Socialdemokraternas politik, så som vi har sett i parlamentet. Låt mig därför peka på några tydliga skillnader, men också intressanta drag som dagens budgetbehandling visar: Höyre kommer inte undan att skattesänkningar betyder mindre pengar till välfärden. Oslo växer. Det gör att vi har behov av fler skolor, förskolor, brandstationer, äldreboenden, idrottshallar och annat framöver. För att det ska vara möjligt att bygga dessa byggnader måste kommunen ha tomter att bygga på. Stadsstyrelsen har därför föreslagit att öka ramen för strategiska tomtköp 2018. Höyre avsätter inte en krona. Inte en enda krona till en ny skola i stadsdelen Ullern eller viktiga funktioner i Bjørvika. Tomtpriserna i Oslo är höga. Jag undrar om Höyre tror att markägare kommer att ge bort en tomt gratis till kommunen för att vi ska kunna bygga skolor, förskolor eller ett äldreboende. Vi politiker måste planera för framtiden. Det är ansvarsfullt. Höyre gör det inte. Det är oansvarigt. Det är ett år sedan den största frågan både i media och runt lunchborden var problemen med avfallshämtningen. Efter anbud hade företaget Veireno vunnit anbudet på att hämta avfall i Oslo till ett alldeles för lågt pris. Det var för bra för att vara sant. Höyre-styret hade lagt alla ägg i samma korg, och resultatet känner ni till. Soporna hämtades inte, företaget gick i konkurs och kommunen fick ta över. I sitt budgetförslag för nästa år planerar Höyre för att kommunen ska spara 48 miljoner kronor på att avfallshämtningen återigen ska konkurrensutsättas. Utöver att vara en tveksam idé gör även anbudsreglerna det helt orealistiskt att ha detta på plats till den 1 januari 2018, vilket Höyre budgeterar med. Vidare kuttar Höyres förslag över 300 miljoner kronor till Oslos stadsdelar. Då tycker jag att Höyre samtidigt borde berätta vilka förskolor de vill lägga ned. Vilka fritidsgårdar och äldrecenter ska stadsdelarna avveckla för att få budgetarna att gå ihop? Eller anser Höyre att vi inte behöver stärka äldreomsorgen och tjänsterna till gamla som behöver lite mer hjälp för att känna sig trygga nog att bo kvar hemma? Att kutta i stadsdelarna är att kutta i välfärden för alla som behöver tjänster från kommunen. I slutet av den borgerliga perioden togs initiativ till att etablera en klimatmyndighet. Det var klokt. Därför har stadsstyrelsen följt upp, och myndigheten etablerades. Stadsstyrelsen har höga ambitioner för Oslos klimatarbete. Vi ska ta vår del av utsläppen och är väl på väg med det. 2019 har Oslo utsetts till Europas miljöhuvudstad. Då ska vi visa hela Europa att vi får ner utsläppen och gör mycket som ger oss en bättre stad att leva i som är mer miljövänlig. Vad gör Höyre? Jo, de röstar tillsammans med Framstegspartiet för att lägga ned klimatmyndigheten och de röstar emot förslaget från stadsstyrelsen om att skydda kollektivtrafikpriserna i Oslo från momshöjningen som regeringen har föreslagit. Med sin klimatpolitik går Höyre baklänges in i framtiden. Förskola bör bli gratis utan kutt i barnbidraget. Vidare vill Höyre hämta in över 200 miljoner genom en hodelös effektiviseringsreform där man har satt beloppet man ska spara innan man har räknat ut var man ska kutta. Samtidigt kuttar Höyre i stadsstyrelsens digitaliseringssatsning, en satsning som kan göra det möjligt att effektivisera driften om några år. Detta betyder att Höyre föreslår stora kutt nästa år för förvaltningar som arbetar med att leverera goda hälso- och sjukvårdstjänster, skapa en mer klimavänlig stad och hantera en stad som växer, men som också ska ta hänsyn till oss som bor här idag. Det är något fel med kalkylatorn hos kalkylatorpartiet, och slagordet ”människor, inte miljarder” är glömt. Då är det inte så mycket kvar. Och även när Höyre har kuttat stadsdelarna med 300 miljoner, övriga verksamheter med över 200 miljoner, kuttat de anställdas pensioner med 200 miljoner utan att förhandlingar har genomförts, låtit bli att köpa tomter till skolorna vi behöver och planerat för en okunnig och orealistisk konkurrensutsättning av soporna, så nådde Höyre ändå inte målet. Tänk er att Oslo Höyre har en budget som inkluderar att de som äger fastigheter ska betala 330 miljoner i fastighetsskatt nästa år. Skattesatsen de föreslår är visserligen inte laglig att genomföra nästa år, men trots allt ser jag ett litet hopp i detta. Att även Oslo Höyre ser att intäkter från fastighetsskatt är nödvändiga för att finansiera nödvändiga välfärdsuppgifter. Du som sitter hemma och undrar om det spelar så stor roll vem som styr och varför Socialdemokraterna och Höyre inte går in i en storkoalition behöver inte leta längre. Skillnaderna kunde inte vara tydligare. I Oslo styr Socialdemokraterna tryggt tillsammans med MDG och SV, och samarbetet med Rødt är gott. Politiken fungerar. Tillsammans bygger vi en varmare, grönare och mer rättvis stad. (13 dec 2017, i ett debattinlägg om Oslo kommuns budget för 2018.)Frode JacobsenKulturStadspolitik
Morrow liknar på Ibsens folkebad: En stad har hopp, prestige, pengar och politiskt kapital i ett stort projekt. Sedan kommer varningarna. Frågan är inte bara vem som hade rätt, utan vem som sa det innan det var för sent. Ibsens doktor Stockmann får rätt i sak, men förlorar staden. Det är värt att komma ihåg när Arendal nu ska tala om Morrow. Poängen är inte att folk är dumma, utan att kloka lokalsamhällen måste tåla obekväma frågor innan räkningen kommer. I En folkefiende är kurbadet stadens ekonomiska motor. Därför blir Stockmann farlig. Han säger inte bara att vattnet är förorenat. Han hotar hela den berättelse som staden har byggt om sig själv. Morrow fick en liknande roll i Arendal, som symbol för grön omställning, arbetstillfällen, industriell handlingskraft och lokal framtidstro. När ett projekt får ett sådant symbolvärde händer något med offentligheten. Kritiska frågor blir illojala: Är du kritisk till Morrow, är du emot Arendal. Det är en farlig logik. Berättelsen var starkare än affärsmodellen. Morrow var inte ett privat industrieventyr. Både lokala, regionala och nationella offentliga institutioner var djupt involverade i risken. I Morrow spreds risken på så många offentliga aktörer att även ansvaret spreds. Nu kommer många att försöka med detta. Morrow behövde inte bara lite mer tid. Koncernen var fångad i ett extremt kapitalbehov, på en marknad präglad av ökad konkurrens, överkapacitet, prispress, högre kapitalkostnader och förseningar – precis som kritikerna varnade för. Likväl fortsatte hoppet långt övertids. Det är här Ibsen blir relevant. Den kompakta majoriteten är inte alltid en mobb som ropar på gatorna. Den kan också bestå av ansvarsfulla människor runt fina mötesbord: politiker, byråkrater, näringslivsfolk, rådgivare, finansmiljöer, pressfolk och regionala utvecklingsaktörer som alla har ett intresse av att berättelsen fortsätter. En obekväm fråga ställdes aldrig: Var Morrow ett industriprojekt med hållbar konkurrenskraft, eller ett kapitaldrivet hoppprojekt som kunde leva vidare så länge nya offentliga och privata pengar kom in? Vissa kommer att säga att staten sviktade Morrow när den inte bidrog med ännu mer pengar. Men ett industriprojekt som kollapsar för att kritiker ställer frågor är inte solitt från början. Morrow-konkursen drabbar främst anställda som planerade sina liv kring ett projekt som andra lovade skulle bli stort. Men Morrow drabbar även folk i allmänhet. Mina preliminära beräkningar uppskattar Arendals direkta och indirekta exponering till omkring 70 miljoner kronor: 10 miljoner i direkta aktier och ungefär 60 miljoner via ägarandelen i Å Energi. I Arendals egen budget för 2026 motsvarar 70 miljoner nästan hela besparingspaketet inom hälsa och vård, och en stor del av besparingarna inom uppväxt och utbildning. Liknande uträkningar kan göras för alla kommuner som äger Å Energi. Kritikerna är inte emot industri. Skeptikerna är inte emot batterier. Jag är inte emot Arendal, men att hopp förväxlas med analys. Ibsens Stockmann är ingen trevlig man. Han har rätt i sak, men förlorar efter hand både formen och folket. Man ska kritisera makt, prestige och beslut, inte förakta människor som hoppas på något bättre. Men Ibsen varnar även flertalet. När en hel stad har bundit pengar, stolthet och framtidstro till en enda berättelse, blir sanningen lätt uppfattad som sabotage. Därför är den viktigaste lärdomen från Morrow att stora satsningar behöver en starkare offentlighet, inte en svagare – det vill säga mer insyn och fler kritiska frågor innan bandet klipps. Efterklokhet är värdelöst. Kritik är värdefull när den är obekväm. Efteråt är den bara ett referat. Därför är det inte illojalt att fråga om räkningen. Det illojala är att skicka räkningen till kollektivet utan att ha tålt frågorna i förväg. (30 jun 2026, som förberedelse till ett folkmöte i stenbrottet i Fjæreheia angående Morrow-konkursen)Forfatteren av artikkelenÅsikterLivsbetraktelser
Martin Luther King Jr.
Jag tar emot Nobels fredspris i ett ögonblick då 22 miljoner svarta i Amerikas förenta stater är engagerade i en kreativ kamp för att få slut på den rasistiska orättvisans långa natt. Jag tar emot detta pris å en medborgarrättsrörelses vägnar, en rörelse som med beslutsamhet och ett majestätiskt förakt för risker och faror rör sig framåt för att etablera frihetens välde och rättvisans styre. Jag är medveten om att våra barn i Birmingham, Alabama, bara igår möttes av vattenkanoner, morrande hundar och till och med döden när de ropade efter broderskap. Jag är medveten om att unga människor i Philadelphia, Mississippi, bara igår brutalt misshandlades och mördades när de sökte säkra sin rösträtt. Och bara igår bombades eller brändes mer än 40 gudstjänstlokaler i enbart delstaten Mississippi för att de erbjöd fristad åt dem som vägrade acceptera segregationen. Jag är medveten om att en förlamande och malande fattigdom plågar mitt folk och kedjar dem vid den ekonomiska stegen lägsta steg. Därför måste jag fråga varför detta pris tilldelas en rörelse som är belägrad och hängiven en obeveklig kamp; till en rörelse som ännu inte vunnit just den fred och det broderskap som är kärnan i Nobels fredspris. Förr eller senare kommer alla världens människor att behöva finna ett sätt att leva tillsammans i fred … Efter eftertanke drar jag slutsatsen att detta pris, som jag tar emot å rörelsens vägnar, är ett djupt erkännande av att icke-våld är svaret på vår tids avgörande politiska och moraliska fråga – människans behov av att övervinna förtryck och våld utan att ta till våld och förtryck. Civilisation och våld är motstridiga begrepp. De svarta i USA har, i spåren av det indiska folket, visat att icke-våld inte är steril passivitet, utan en kraftfull moralisk kraft som möjliggör social transformation. Förr eller senare kommer alla världens människor att behöva finna ett sätt att leva tillsammans i fred, och därigenom förvandla denna förestående kosmiska elegi till en kreativ psalm om broderskap. Om detta ska uppnås måste människan utveckla en metod för alla mänskliga konflikter som förkastar hämnd, aggression och vedergällning. Grunden för en sådan metod är kärleken. Den mödosamma vägen som lett från Montgomery, Alabama till Oslo vittnar om denna sanning. Detta är en väg som miljontals svarta färdas på för att finna en ny känsla av värdighet. Samma väg har öppnat en ny era av framsteg och hopp för alla amerikaner. Den har lett till en ny lag om medborgarrättigheter, och jag är övertygad om att den kommer att breddas och förlängas till en rättvisans motorväg i takt med att ett ökande antal svarta och vita människor skapar allianser för att övervinna sina gemensamma problem. Jag tar emot detta pris idag med en orubblig tro på Amerika och en djärv tro på mänsklighetens framtid. Jag vägrar att acceptera förtvivlan som det slutgiltiga svaret på historiens tvetydigheter. Jag vägrar att acceptera tanken att människans nuvarande naturs "är-het" gör henne moraliskt oförmögen att sträcka sig efter den eviga "bör-het" som ständigt möter henne. Jag vägrar att acceptera tanken att människan bara är drivved i livets flod, oförmögen att påverka de händelser som utspelar sig omkring henne. Jag vägrar att acceptera synen att mänskligheten är så tragiskt bunden till rasismens och krigets stjärnlösa midnatt att fredens och broderskapets ljusa gryning aldrig kan bli verklighet. Jag vägrar att acceptera den cyniska föreställningen att nation efter nation måste spiralisera nedför en militaristisk trappa till det termonukleära förintelsens helvete. Jag tror att den obeväpnade sanningen och den villkorslösa kärleken kommer att ha det sista ordet i verkligheten. Det är därför rätten, som tillfälligt är besegrad, är starkare än det triumferande onda. Jag tror att det även mitt bland dagens mörsarpjäs och vinande kulor finns hopp om en ljusare morgondag. Jag tror att den sårade rättvisan, som ligger utsträckt på våra nationers blodiga gator, kan lyftas ur denna skammens stoft för att regera över människans barn. Jag har djärvheten att tro att folk överallt kan få tre måltider om dagen för sina kroppar, utbildning och kultur för sina sinnen, samt värdighet, jämlikhet och frihet för sina själar. Jag tror att det som självcentrerade människor har rivit ner, kan andra människor, som sätter andra före sig själv, bygga upp. Jag tror fortfarande att mänskligheten en dag kommer att böja sig inför Guds altaren och krönas som segrare över krig och blodspillan, och att det icke-våldsamma, försonande goda kommer att proklamera landets lag. "Och lejonet och lammet skall ligga tillsammans, och varje man skall sitta under sin egen vinstock och sitt eget fikonträd, och ingen skall vara rädd." Jag tror fortfarande att vi ska segra! Denna tro kan ge oss mod att möta framtidens osäkerheter. Den kommer att ge våra trötta fötter ny styrka när vi fortsätter vår framåtsträvan mot frihetens stad. När våra dagar blir grå av lågt hängande moln och våra nätter blir mörkare än tusen midnätter, kommer vi att veta att vi lever i den kreativa oron hos en genuin civilisation som kämpar för att födas. Idag kommer jag till Oslo som en förvaltare, inspirerad och med en förnyad hängivenhet till mänskligheten. Jag tar emot detta pris å alla människors vägnar som älskar fred och broderskap. Jag säger att jag kommer som en förvaltare, ty i mitt hjärtas djup är jag medveten om att detta pris är mycket mer än en personlig ära för mig. Varje gång jag flyger är jag medveten om de många människor som gör en lyckad resa möjlig – de kända piloterna och den okända markpersonalen. Så är det ni hedrar de hängivna piloterna i vår kamp, som suttit vid spakarna medan frihetsrörelsen steg upp i omloppsbana. Ni hedrar återigen Chief Lutuli från Sydafrika, vars kamp med och för sitt folk fortfarande möts av det mest brutala uttrycket för människans omänsklighet mot människan. Ni hedrar markpersonalen, utan vars arbete och uppoffringar skulle jetflygen mot friheten aldrig ha kunnat lyfta från jorden. De flesta av dessa människor kommer aldrig att hamna på förstasidorna och deras namn kommer inte att synas i Who’s Who. Men när åren har gått och när sanningens brinnande ljus fokuseras på denna underbara tid vi lever i – kommer män och kvinnor att veta, och barn kommer att få lära sig, att vi har ett finare land, ett bättre folk, en ädlare civilisation – för att dessa ödmjuka Guds barn var villiga att lida för rättvisans skull. … fred är mer värdefull än diamanter, silver eller guld. Jag tror att Alfred Nobel skulle förstå vad jag menar när jag säger att jag tar emot detta pris i anden av en kurator för ett dyrbart arv som han förvaltar åt dess rättmätiga ägare – alla dem för vilka skönhet är sanning och sanning skönhet – och i vars ögon det genuina broderskapets och fredens skönhet är mer värdefull än diamanter, silver eller guld. (10 jul 2026, tacktal vid mottagandet av Nobels fredspris i Oslo den 10 december 1964)Martin Luther King Jr.FredLivsbetraktelser
Freddy André Øvstegård
Alla är överens om att vi måste göra mer för att få folk i arbete, men att vara utfattig minskar möjligheterna att lyckas med det. Det är bra att cheferna på IMDi och Bufdir talar om den ökande barnfattigdomen. Men trots uppmaningar om att folk måste komma ut i arbete, presenteras få lösningar för att uppnå det. För det krävs förändring. Idag kastar vi bort mycket pengar på kurser och program som inte fungerar. Lyckligtvis vet vi efter år av forskning mycket om vad som måste göras för att överbrygga gapet mellan vad flyktingar kan och vad arbetslivet behöver. Vi måste sätta kvalitetskriterier för språkutbildningen och förbättra introduktionsprogrammet för flyktingar. Vi kan använda NAV:s kvalificeringsprogram bättre, både för invandrare och andra arbetslösa. Det behövs individuella planer, och kvalificeringsinsatserna måste bli mer relevanta. Dessutom måste introduktionsprogrammet kopplas till yrkesutbildningen och vuxenutbildningen, så att bland annat gymnasial yrkesutbildning kan påbörjas och fullföljas. Detta har SV redan föreslagit i Stortinget. Det andra felet Rieber-Mohn och Trommald gör, är att reducera barnfattigdom till enbart ett integrationsproblem. Ja, ungefär hälften av de över hundra tusen barnen som växer upp i fattigdom har invandrarbakgrund. Men många är födda och uppvuxna i Norge, och antalet etniskt norska fattiga ökar också. När hundra tusen barn växer upp i fattiga familjer samtidigt som Norges 10 procent rikaste äger över hälften av all förmögenhet i landet, är detta i första hand en nationell fördelningskris. Istället för regeringens skattefest för den ekonomiska eliten kan vi fördela rättvist. Barnbidraget har stått stilla i över 20 år. Det måste höjas. Det skulle kunna hjälpa så många som 20 000 barn ur fattigdom, enligt SSB:s uppskattningar. Vi skulle kunna stoppa kommunernas möjlighet att avräkna socialbidraget, vilket varje år tar 360 miljoner kronor från de fattigaste familjerna genom att dra av ett belopp motsvarande barnbidraget från socialbidraget för dem med minst. Vi skulle kunna höja bostadsbidraget så att även de med minst har lite kvar efter att ha betalat hyran, och vi skulle kunna återställa det skamliga avdraget som regeringen gjorde i tillägget för barn till föräldrar med sjukersättning. Alla är överens om att vi måste göra mer för att få folk i arbete, men att vara utfattig minskar möjligheterna att lyckas med det. Därför måste vi se till att föräldrarna får kompetens och får huvudet över vattenytan ekonomiskt. Och vi måste säkerställa att alla barn får lika goda möjligheter oavsett bakgrund. Då krävs en mer rättvis omfördelningspolitik. Det är den mest effektiva åtgärden mot barnfattigdom. (22 aug 2018, i ett debattinlägg om barnfattigdom, integration och ekonomisk fördelning.)Freddy André ØvstegårdKulturEkonomisk utsathet
Betrakta din partner på avstånd. Se på när han eller hon är i sitt esse, när hen ägnar sig åt en aktivitet hen älskar. Lägg märke till att partnern du är så van vid är attraktiv. Förstå att sex är en viktig väg för att ge och få kärlek. Det är ett kärleksuttryck. Om du bortser från sexbehovet kan din partner uppleva förhållandet som kärlekslöst, även om du visar din kärlek på andra sätt. Förstå att sex inte existerar i ett vakuum, utan är känsligt för hur ni har det i övrigt i förhållandet. Om din partner känner sig ensam om de praktiska sysslorna, om du talar nedlåtande till honom, eller inte orkar ge henne komplimanger, så är det inte konstigt om den andre vänder sig bort från dig när kvällen kommer. Rör vid, krama och kyss varandra. Var kroppsligt nära i vardagen, så att inte alla fysiska närmanden blir en inbjudan till sex. På så sätt blir det faktiskt mer sex, och ni behåller den fysiska kontakten under perioder då ni av olika anledningar inte kan ha sex. Ha inte hundra förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ni ska ligga med varandra. Om grannen måste vara bortrest och huset helt städat blir det få möjligheter. Sök upp lusten, vänta inte på att lusten ska komma till er. Stryk varandra lätt och långsamt över huden. 1–3 cm per sekund är tempot som beröringsnerverna i vår hud behöver för att aktiveras och skicka njutningssignaler till hjärnan. Om tankarna vandrar när ni har sex, om du tänker på jobbet eller fantiserar dig helt bort från den andre: Försök att styra uppmärksamheten mot känslorna i kroppen. Känn hur det känns där den andre rör vid dig, där din hud möter den andres. Detta är kanske det bästa du kan göra för att öka den sexuella njutningen. Var ren och lukta gott. Om du cyklar mycket, skaffa en cykelsadel som är potensvänlig. Öva på att ha sex nykter. Personer som till största delen har haft sex i berusat tillstånd kan ha svårt att ha sex utan rus, att slappna av och njuta i nyktert tillstånd. En del män får också problem med potensen som följd av missbruk. Pressa inte den andres gränser. Många går med på sexformer de inte är bekväma med, som till exempel analsex eller tresex, för att man är rädd för att inte bli vald eller att inte få behålla sin partner. På så sätt kan sex förknippas med något negativt för den som har låtit sig pressas, och personen kämpar med nedsatt sexlust och -glädje. Detta kan också vara ett problem för dem som har låtit sig pressas i tidigare förhållanden. En del kan också lida av fysiska men efter gränsöverskridande sex, vilket verkar förödande för ett glädjefyllt sexliv. Var skeptisk till porno och nätsex. Varför: Upphetsningsmönstret förändras, många kan inte längre bli upphetsade av vanlig sex med partnern. Gränserna flyttas så att man behöver mer speciell sex för att bli upphetsad, och till slut kämpar många med bristande lust. Porno ger orealistiska föreställningar om vad som är bra sex. Till exempel ger penetration utan stimulering av klitoris orgasm till ytterst få kvinnor. Par där båda tar ansvar för att sexen ska bli bra, har det bättre. Sex är ingen idrottsprestation, något man ska vara på topp för att utöva. Paren som har det bra fokuserar mer på att njuta än att prestera. Sex är för dem en plats att hämta energi, ett sätt att ge varandra kärlek och närhet. (11 sep 2018, som en del av en lista med 12 steg för att bevara ett gott sexliv.)Bjørk MatheasdatterSexuell kommunikation
<- Förra sidanNästa sida ->
7/8745

ordspråk.se - fantasieggande
Livet.se har fler bra ordspråk