Man kan leva-ordspråk

Anders Fogh Rasmussen
God kväll – och gott nytt år!

För några månader sedan hade jag lite tid under avslappnade former tillsammans med en av mina kollegor från Östeuropa. Han berättade en gripande historia om sin familjs öde under det gamla kommunistiska diktaturen. Hans far hade blivit avskedad från sin tjänst som rektor eftersom han vägrade att bli medlem i kommunistpartiet. Han själv nekades antagning till det universitet han önskade, eftersom studieplatserna var förbehållna medlemmar av kommunistpartiet och deras barn. En hel familjs existens blev hotad för att fadern var politiskt utstött av makthavarna. Tänk att vi bara behöver gå 15 år tillbaka i tiden för att det skulle vara den hårda vardagen för familjerna i kommuniststaterna bakom järnridån. Nu är kommunisterna borta. Några av dem som tidigare var utstötta är nu politiska ledare i sina länder. Om fyra månader blir de nya demokratierna medlemmar i EU. Några av dem är redan medlemmar i NATO – och senare under året kommer fler till. Vi öppnar ett nytt kapitel i Europas historia. Vi får ett enormt vitamintillskott. De nya medlemsländerna sjuder och bubblar av energi. De tänker nytt. De tror på frihet. De tror på sig själva – och därför tror de på framtiden. Det kan vi lära oss av – även i Danmark.

Inför årsskiftet har många av oss friskt upp minnet med tv-klipp från året som gått. En rad bilder har bränt sig fast i mitt minne. Bilderna av jublande irakier som ser Saddam Husseins staty störtas i Bagdad. Bilderna av den tillfångatagna Saddam i amerikanernas händer. Och naturligtvis de förfärliga bilderna av den död och lemlästning som krig för med sig. Danmark deltog i kriget mot Saddam. Det var ett svårt beslut. Det delade Folketinget. Och det delade befolkningen. Likväl valde vi att ansluta oss till koalitionen för befrielsen av Irak. Krig är alltid den sista utvägen. Och allt annat hade ju prövats i åratal. Jag visste utmärkt att freden inte skulle vinnas på en dag eller några få veckor. Och våra allierade betalar fortfarande ett högt pris för att få Irak att fungera. Men jag är säker på att befrielsen av det irakiska folket var och är alla kostnader värd. Det känner jag när jag ser de rystande bilderna av massgravarna i Irak. När jag ser de glada irakierna som är lättade över diktaturens fall. När jag ser att irakierna har utsikt att bli herrar över sin egen framtid. När vi kan se fram emot att Saddam snart ställs inför domstol, så att en av historiens mest grymma diktatorer kan stå till svars för sina gärningar. Och när jag ser att Saddams fall har inspirerat Libyens diktator, Gadaffi, att gå i dialog med resten av världen. Terrorregimens fall har tänt en oro, ja. Men det har också tänt ett hopp. Ett hopp om frihet, fred och framsteg. Nu ska vi se framåt och hjälpa irakierna att bygga ett nytt, modernt, fritt och fredligt Irak.

Visst finns det många negativa historier från Irak. Men under den oroliga ytan sker dagliga framsteg för vanliga irakier. Danmark deltar aktivt i återuppbyggnaden av Irak. Danska soldater, poliser och hjälparbetare utför ett skickligt arbete under svåra och farliga förhållanden. Jag skickar ett varmt tack till dem och deras familjer. Jag vill också tacka de många danskar som utför ett fredsbevarande arbete i Afghanistan, Kosovo och andra av världens brännpunkter. Och de danskar som är i Iran för att hjälpa till efter det fruktansvärda jordskalvet.

Världsekonomin stod stilla 2003. Den ekonomiska avmattningen spred sig tyvärr även till Danmark. Men här på årets första dag vågar jag förutsäga att uppgången kommer 2004. Och från och med idag har vi sänkt skatten på arbete. Titta själv på skattekortet. Jag är därför inte i tvivel om att de flesta under det kommande året kommer att uppleva att de får mer pengar i plånboken. Det ger mer aktivitet, fler jobb och mindre arbetslöshet. Lyckligtvis har vi klarat oss bättre än så många andra, eftersom danska företag har en god konkurrenskraft. Arbetslösheten i Danmark är trots allt lägre än i de flesta andra europeiska länder. Men det är en ringe tröst för de familjer där en mor eller far har förlorat jobbet. Jag är inte nöjd förrän alla som kan arbeta har fått ett arbete.

Danmark har sluppit så nådigt igenom den internationella nedgången för att vi har en grundsolid ekonomi. Det beror på den linje som lagts av skiftande regeringar sedan 1982. Den linjen ska vi hålla fast vid. Danmark är ekonomiskt väl rustat för framtiden. Vi har ett solitt överskott i de offentliga finanserna. Och vi betalar av skulderna. Vi har ett massivt överskott i betalningsbalansen. Prisökningarna är små, så både löner och pensioner får bättre köpkraft. Räntan är låg, så investeringar lönar sig. Vi har en samlad konkurrenskraft som är i topp. Vi är faktiskt bland de fyra bästa i världen. Allt detta ger ekonomisk trygghet. Både för landet och för den enskilde.

Men vi måste hela tiden förnya och utveckla samhället. Vi står inför stora utmaningar som långt ifrån är entydiga. Å ena sidan är den helt nära utmaningen i många familjer att få en hektisk vardag att gå ihop. Många känner med rätta att de har extremt bråttom. Inte minst barnfamiljerna, som ska få barn och arbets-, familje- och fritidsliv att gå ihop i en högre enhet. Det ställer krav på att vi utformar arbetslivet mer flexibelt i framtiden. Vi ska ha perioder där det är möjligt att arbeta lite mindre och lägga kraften på familjen och barnen. Och andra perioder där vi bara kan ge järnet.

Å andra sidan kommer vi under de kommande decennierna att behöva alla händer och alla huvuden. Och här krävs en extra insats. Alldeles för många står utanför utbildning och arbete. Nyckeln till fortsatt tillväxt och välfärd är utbildning. Och märk väl: utbildning för alla. Det är min ambition att vi danskar ska vara bland de allra bäst utbildade i världen. Och att Danmark under de nästa tio åren utvecklas till ett av världens absolut ledande högteknologiska samhällen. Här ligger källan till framtidens tillväxt, välstånd och välfärd. Både för den enskilde och för landet.

Det kräver också ett samhälle där alla deltar i att skapa vårt välstånd. Så är det inte idag – tyvärr. Många års misslyckad invandringspolitik har till exempel skapat invandrarghetton, där männen är arbetslösa, där kvinnorna är isolerade och familjerna bara talar hemlandets språk. Barnen växer upp utan att lära sig ordentlig danska. Några blir påverkade av härdade kriminella. De kommer att förväxla den danska frisinnandet med slapphet. Den danska friheten med tomhet. Den danska jämlikheten med likgiltighet. Och de ser på det danska samhället med förakt. Ghettobildningar leder till våld, kriminalitet och konfrontation. Det känner vi till från utlandet. Och det kan eller vill vi inte acceptera i Danmark. Vi måste stoppa den olyckliga ghettobildningen. Vi måste insistera på att barnen lär sig ordentlig danska innan de börjar skolan. De unga, utanförstående invandrarna måste bort från sysslolöshet, gatuhörn och kriminalitet. De ska i arbete. De ska ha en utbildning. Och de måste förstå och respektera de värderingar som det danska samhället bygger på.

Mitt budskap till dem är: Lär av de invandrare som klarar sig bra i det danska samhället. De har ett jobb, så de kan försörja sig själva och sin familj. De startar egna affärer och företag. De utmärker sig i sportvärlden. De undervisar på våra universitet. Ja, de sitter i kommunfullmäktige och i folketinget. Det lönar sig att anstränga sig.

Många saker måste bli bättre i Danmark. Det gäller inte minst den offentliga servicen. Under de senaste två åren har vi förbättrat förhållandena i den offentliga sektorn. Bland annat med mer pengar till sjukhusen och möjlighet för folk att själva välja. Och det fungerar. Väntelistorna har sjunkit betydligt. Nästa steg i förnyelsen av den offentliga sektorn blir att förenkla den kommunala strukturen. Den har varit i stort sett oförändrad sedan 1970. Men många saker har ändrats under de gångna 30 åren. Jag tror att vi kan få bättre service från det offentliga om vi organiserar oss mer enkelt och ändamålsenligt. Under den kommande tiden kommer det att bli mycket debatt om system och strukturer. Vad ska kommunerna göra? Ska vi ha län eller regioner? Och hur många ska det finnas av dem? Men glöm inte att det handlar om människan före systemet. Det avgörande är inte hur många rådhus vi har. Det avgörande är om vi får en ordentlig behandling på sjukhusen, en ännu bättre äldreomsorg och ännu bättre skolor.

Danmark är ett gott samhälle. Vi har mycket att erbjuda. Vi ska värna om det vi är stolta över. Och samtidigt vara öppna för nytt. Visst kan vi bli irriterade i vardagen när tåg eller buss eller metro är försenade. Eller när vi sitter i bilkö på vägen. Eller när vi tycker att skatten tar för mycket. Det är sant att saker och ting skulle kunna vara bättre. Men jämfört med de flesta andra länder är det danska samhället välorganiserat, och saker fungerar. Vi har avskaffat klassmotsättningarna, så vi danskar utgör ett enat folk, ett samhälle som bygger på frihet, frisinnande och gemenskap. Och vi klarar oss bra internationellt. Nyligen placerade en amerikansk forskare återigen Danmark helt i topp i världen när det gäller framsteg, social utveckling och livsvillkor. Danska forskare är på vissa områden bland de ledande i världen. Danska filmer – och till och med datorspel – skördar internationellt erkännande. Danska arkitekter har skapat verk som är internationellt kända och berömda. Danska idrottare når fina internationella placeringar.

Ja, vi har mycket att vara stolta över. Men vi är inte världsmästare på alla områden. Och världen står inte stilla. Vi måste hela tiden lära oss nytt. Vi ska vara ett öppet och utåtriktat samhälle. Beredda att lära av omvärlden. Men också medvetna om vad vi själva kan och vad vi själva står för. Ett Danmark med mod inför framtiden.

Gott nytt år! (1 jan 2004, under framförandet av nyårstalet 2004)
Anders Fogh RasmussenNyheterTilltal och brev
Jonas Andersson
Politikerna och de så kallade journalisterna talar om humanitet och inkludering. Men resultatet av den okontrollerade invandringen är ett Sverige där vanligt folk inte längre har råd att bo tryggt, och där ungdomar inte hittar någonstans att börja sina liv. Trygghet – en gång något självklart – har blivit en klassfråga. Det är inte längre våldet eller brottsligheten som förvånar. Det är att allt detta blivit normalt – en del av vår vardag. Men under ytan av otrygghet pågår också en annan, tyst katastrof: den ekonomiska segregationen som följt i spåren av massmigrationen. När människor flyr från förorternas våld, från det som politikerna kallar “mångfald”, stiger priserna i de områden där svenskheten fortfarande lever kvar. Bostäderna i tryggare kommuner har fördubblats i värde, medan priserna i de mångkulturella områdena står stilla eller faller. Resultatet är ett land där trygghet inte längre är en mänsklig rättighet – utan ett ekonomiskt privilegium. Den danska forskningen, som jag skrev om nyligen, bekräftar det som många svenskar redan förstått: invandringen driver upp priserna inte där de utomeuropeiska migranterna bor, utan där de inte bor. Det är i de svenskdominerade kvarteren som värdena skenar, därför att efterfrågan på trygghet nu överträffar efterfrågan på själva bostäderna. Sverige har blivit ett land där tryggheten har ett pris – och där priset bara kan betalas av de som redan äger. Sverige håller på att bli ett land för de rika och de rädda. De rika köper sig fria – från mångkulturen, från brotten, från otryggheten. De rädda tiger – för att inte förlora jobbet, statusen, gemenskapen. Men det finns fortfarande människor som vägrar tiga. Som ser vad som har hänt, och som förstår vad som står på spel: vårt språk, vår kultur, vår trygghet, vår framtid. Det som nu sker är ingen tillfällighet, utan resultatet av årtionden av politisk förnekelse. Sverige har förvandlats från ett land byggt på gemenskap, arbete och ansvar till en experimentverkstad för globalistiska idéer. Politikerna har offrat nationen på det ideologiska altaret, och svenska familjer betalar priset – med sin trygghet, sin framtid och sitt land. Samtidigt: Socialdemokraternas linje med tvångsblandning, att tvinga in migranter i svenska områden är rent vansinne. Den löser inte segregationen – den flyttar den. Resultatet blir att även de sista trygga bostadsområdena riskerar att förvandlas till samma otrygga och obeboeliga miljöer som de som svenskar redan flytt ifrån. För den verkliga katastrofen hade aldrig kunnat ske utan medlöparna i media. De som i årtionden har kallat sig journalister men i själva verket är aktivister, moralister, ideologer – människor som hellre låter ett land gå under än erkänner att de haft fel. De har haft alla resurser, all tillgång till fakta, men valde att tiga eller blåljuga. Allt detta hade kunnat undvikas. Men i decennier har de som styrt landet – från Reinfeldt till Löfven, från Andersson till Kristersson – vägrat tala klarspråk. De har kallat det “ansvar”, “öppenhet” och “solidaritet”. Men i verkligheten har de sålt ut tryggheten, språket och sammanhållningen – den svenska kulturen – för att blidka sina egna förvrängda ideal och sin förmenta godhet inför mediernas vänsterlutande grindvakter. De sa att invandringen var lönsam. Att Sverige behövde arbetskraft – och raketforskare. Att vi var en ”humanitär stormakt”. Att förnedringsrånen och våldtäkterna inte hade med kultur att göra. Allt var lögn. Och under tiden har svenska ungdomar stått utan bostad, svenska kvinnor våldtagits och svenska skattebetalare fått finansiera en social katastrof utan motstycke. Men de största lögnarna av alla sitter inte i riksdagen. För den verkliga katastrofen hade aldrig kunnat ske utan medlöparna i media. De som i årtionden har kallat sig journalister men i själva verket är aktivister, moralister, ideologer – människor som hellre låter ett land gå under än erkänner att de haft fel. De har haft alla resurser, all tillgång till fakta, men valde att tiga eller blåljuga. De har skyddat makten, stämplat oliktänkande, smutskastat människor som såg vad som hände. De har förlöjligat varningar, avfärdat oro och censurerat verkligheten. Och nu, när landet står inför en ekonomisk och social kollaps, försöker de låtsas som om ingen kunde ha vetat. Men det var de som skulle veta. Det var de som hade uppdraget att granska – och som svek det uppdraget. Ingen regering, ingen myndighet, ingen lag kan skada ett land så djupt som en feg och korrupt journalistkår. Det är de som har format berättelsen, förvrängt verkligheten och förvandlat sanningen till något farligt. Sverige håller på att bli ett land för de rika och de rädda. De rika köper sig fria – från mångkulturen, från brotten, från otryggheten. De rädda tiger – för att inte förlora jobbet, statusen, gemenskapen. Men det finns fortfarande människor som vägrar tiga. Som ser vad som har hänt, och som förstår vad som står på spel: vårt språk, vår kultur, vår trygghet, vår framtid. Det här handlar inte längre om invandring eller integration. Det handlar om överlevnad, om ett folk som står vid randen till att förlora allt som en gång gjorde Sverige till ett av världens mest fungerande samhällen. Frågan är bara hur länge lögnen kan leva, när sanningen står och knackar på dörren. (7 okt 2025, i en krönika om invandringens effekter på trygghet, bostadsmarknad och samhällsstruktur.)Jonas AnderssonKronikorLivsbetraktelser
Tack för en bra fråga om skuldfrihet. Det är tydligt att du redan har gjort dig många tankar, och bara det är en riktigt bra utgångspunkt. Det finns dock inte ett enda rätt svar när det gäller förhållandet mellan skulder och sparande, och därför vill jag försöka ge dig lite inspiration som andra läsare förhoppningsvis också kan ha nytta av. I slutändan handlar frågan om skuldfrihet nämligen minst lika mycket om trygghet, livsfas och riskvillighet som om avkastning, kalkylblad och procent. Du har idag ett bolån på knappt 1,45 miljoner kronor med rörlig ränta, och månadskostnaden är – som du själv skriver – relativt blygsam just nu. Med försäljningen av sommarstugan har du omkring 1,6 miljoner kronor i kontanter, vilket innebär att du faktiskt kan lösa hela lånet och fortfarande ha ett mindre belopp kvar i handen. Det är en viktig detalj, för det betyder att valet inte nödvändigtvis står mellan antingen fullständig skuldfrihet eller noll likviditet. Det kommer att finnas lite marginal kvar som du kan använda som buffert eller till andra ändamål.

Fördelarna med skuldfrihet
Fördelarna med att bli skuldfri är många. När man inte längre är skyldig pengar på sin bostad försvinner ränterisken. Man behöver inte längre följa med i om den rörliga räntan stiger eller sjunker, och budgeten blir därför mer förutsägbar. Det kan ge en stor ro. Samtidigt frigörs pengar varje månad som annars skulle ha gått till räntor och amorteringar. Det finns också en mental sida av skuldfriheten som inte kan mätas i kronor och ören. Vissa människor sover helt enkelt bättre om natten när de vet att huset är deras, utan att banken har pant i det. Den känslan av frihet och kontroll ska inte underskattas. Jag kan i detta sammanhang tillåta mig att vara personlig. Jag har nämligen själv valt att bli skuldfri i min egen bostad. Det gjorde jag inte för att det var den lösning som gav den högsta förväntade avkastningen, utan för att trygghet betyder mycket för mig. För mig är huset inte bara en investering – det är mina barns hem. Skuldfriheten ger mig således en känsla av ro och stabilitet. Det värdet är mycket svårt att sätta siffror på, men det är verkligt.

Baksidan av medaljen
När det är sagt är det också viktigt att vara ärlig om baksidan. För sett med en förmögenhetsrådgivares glasögon är det normalt ett dåligt val. I alla fall om man har mod att ta en viss risk och har en lång tidshorisont. Räntan på ditt lån är relativt låg, och historiskt sett har investeringar i aktier gett en högre avkastning över tid än den ränta man betalar på ett bolån. Normalt kan det därför löna sig att ha en viss skuld och istället investera fria medel. Men det kräver att man är bekväm med att värdepapper snabbt kan falla i värde, utan att skulden nödvändigtvis gör detsamma. Likviditet är också ett viktigt övervägande. Pengar som är bundna i bostaden är inte lika lätta att få loss igen som pengar på ett konto eller investerade i värdepapper. Skulle du få behov av medel för oförutsedda utgifter, större reparationer eller något helt annat, är det både dyrare och mer besvärligt att ta upp nya lån i bostaden än att ta av en besparing eller sälja värdepapper. För även om man normalt kan låna i en skuldfri bostad, kan man aldrig ta det för givet. En annan aspekt är inflationen. När man har skulder arbetar inflationen faktiskt till ens fördel, eftersom skulden långsamt "urholkas" i takt med att övriga priser och inkomster i samhället stiger.

Känn efter vad som betyder mest för dig
Sammantaget står du inför ett klassiskt – och mycket mänskligt – val. Ekonomiskt kan det sannolikt löna sig för dig att investera, om du vågar ta risken och har en rimlig tidshorisont. Känslomässigt kan det ge en enorm ro att vara skuldfri. Det finns inget fel val, så länge det är ett val som passar dig och det sätt som du vill leva ditt liv på. För vissa finns det inget bättre än att kliva innanför dörren till sitt hus och veta att det är ens eget – helt och hållet. För andra ger det större trygghet att ha pengar redo och låta dem arbeta på finansmarknaderna. Mitt bästa råd är därför att du känner efter vad som betyder mest för dig. Kalkylerna är viktiga, men de kan inte stå ensamma, för ekonomi handlar i slutändan också om livskvalitet.

Väljer du att lösa dina skulder finns det inget hinder för att du gör det direkt. Du uppger att du har ett FlexKort-lån, vilket kännetecknas av att obligationerna bakom lånet byts ut vart tredje eller fjärde år, medan räntan anpassas var sjätte månad. Den billigaste lösningen är alltid att lösa lånet i samband med en refinansiering, det vill säga när den underliggande obligationen byts ut, men på grund av den täta ränteanpassningen rör sig kursen normalt i ett snävt band kring 100. Du uppger själv att kursen för närvarande ligger på 100,348. Är du skyldig en miljon kronor kan du därför lösa lånet för 1 003 480 kronor plus avgifter till banken. Besparingen vid att vänta med att lösa lånet till nästa refinansiering är därför liten, och om du löser lånet nu sparar du samtidigt utgifterna för räntor och avgifter fram till nästa refinansiering. Om det vore mitt lån skulle jag därför inte tveka att kontakta banken. Lycka till med det stora beslutet. (11 jan 2026, i ett svar till en läsare i en privatekonomisk frågespalt.)
Lise Nytoft BergmannBolån och belåning
Fått 24 timmar
Att knyta lösa trådar
Att gottgöra
Hans ögon sa det allt
Jag började falla
Och tystnaden dövade
Huvudet snurrar runt
Ingen tid att sitta ner
Vill bara springa och springa och springa
Var försiktig säger de
Önska inte bort livet,
Nu har jag en dag

Och jag kan inte tro
Hur jag slösat med min tid

Om 24 timmar kommer de
Att lägga blommor
På mitt liv, det är över ikväll
Jag skojar inte, jag behöver ditt välsignelse
Och ditt löfte att leva fritt
Var snäll och gör det för mig

Finns det en himmel en helvete
Och kommer jag tillbaka
Vem kan veta
Nu kan jag se
Vad som betyder något för mig
Det är klart som kristall
De platser jag varit
Människorna jag sett
Planer jag gjort börjar blekna
Solen går ner gyllene
Trodde att jag skulle bli gammal,
Det skulle inte vara så

Och jag kan inte tro
Hur jag slösat med min tid

Om 18 timmar kommer de
Att lägga blommor
På mitt liv, det är över ikväll
Jag skojar inte, jag behöver ditt välsignelse
Och ditt löfte att leva fritt
Var snäll och gör det för mig

Om 13 timmar kommer de
Att lägga blommor
På mitt liv, det är över ikväll
Jag skojar inte, jag behöver ditt välsignelse
Och ditt löfte att leva fritt
Var snäll och gör det för mig

Jag är inte ensam, jag känner det, jag känner det
Allt som jag sa menade jag, jag menade det

Och jag kan inte tro
Hur mycket jag slösat med min tid

Om bara 8 timmar kommer de
Att lägga blommor
På mitt liv, det är över ikväll
Jag skojar inte, jag behöver ditt välsignelse
Och ditt löfte att leva fritt
Var snäll och gör det för mig

Om bara 1 timme kommer de
Att lägga blommor
På mitt liv, det är över ikväll
Jag skojar inte, jag behöver ditt välsignelse
Och ditt löfte att leva fritt
Var snäll och gör det för mig
JemTidKärleksförklaringar
Som icke-rökare och sportentusiast borde det kanske glädja mig när politikerna vill stifta lagar av hänsyn till folkhälsan – till exempel genom att höja skatten på cigaretter. Det borde det, eftersom jag själv vet vilken livskvalitet de val jag har gjort dagligen tillför mitt liv, och för att den naturliga och omedelbart sympatiska slutsatsen därefter skulle vara önskan om att andra också fick uppleva samma livskvalitet. Det gläder mig dock så långt ifrån, eftersom jag anser att det finns anledning att reflektera bredare över idén om folkhälsa än att bara konstatera att rökning, fetma och alkoholintag är negativt för befolkningens generella hälsotillstånd i medicinsk mening. Reflektionen kan med rätta föras tillbaka till upplysningstiden, då önskan om att påverka hela befolkningens hälsotillstånd uppstod som ett uttryck för en idé om att befolkningens hälsa är en värdefull resurs för samhället. Detta tankesätt har sedan följt historien och det är just här problematiken finns. Den centrala frågan är nämligen om man vill beröva medborgarna deras individuella frihet att leva som de vill, även i fall där det inte leder till en hälsosam livsstil, för att tillgodose statens önskan om ett samhälle med fysiskt friska medborgare, som naturligtvis är de ekonomiskt bästa resurserna. Om man nickar bekräftande till det sistnämnda, är det värt att överväga om man verkligen vill leva i ett samhälle där människor behandlas som enkla medel och inte som ett mål i sig själva. Säkert är det att jag inte vill det. Jag vill leva i ett samhälle där människor har frihet att själva välja vad som berikar deras liv med största möjliga livskvalitet – både fysiskt såväl som mentalt. Att anta att det i varje fall är samma sak som berikar mitt liv, skulle vara ett uttryck för en opassande arrogans. Jag vill leva i ett samhälle som rymmer både dem som finner livskvalitet i löprundor och broccoli, och dem som finner det i cigaretter och rödvin, och alla däremellan. Jag vill leva i ett samhälle där folkhälsa är individuell frihet. (26 apr 2019, i ett debattinlägg om förhållandet mellan statlig lagstiftning för folkhälsan och den individuella friheten.)Sebastian StentoftHälsa och åldrande
Joseph Brodsky
Jag har alltid varit anhängare av tanken att Gud är tid, eller åtminstone att Hans Ande är det. Kanske är tanken till och med av eget fabrikat, men det minns jag inte nu. Hur som helst har jag alltid tänkt att om Guds Ande rört sig över vattenytan, måste vattnet med nödvändighet reflektera den. Härav min känsla för vattnet, för dess veck, skrynklor och krusningar och – eftersom jag är nordbo – för dess gråhet. Jag tror helt enkelt att vattnet är tidens avbild, och varje nyårsafton försöker jag, på ett något hedniskt vis, se till att jag befinner mig i närheten av vatten, helst vid ett hav eller en ocean, för att se en ny mängd, ett nytt mått tid skölja upp ur det. Jag spanar inte efter en naken jungfru ridande på ett snäckskal; jag spanar antingen efter ett moln eller efter kammen på en våg som slår mot stranden vid midnatt. Detta är, för mig, tid som kommer ur vatten, och jag stirrar på spetsmönstret som det lämnar på stranden inte med zigenarlik kunskap utan med ömhet och tacksamhet. Det är av denna anledning som jag kastade mina blickar på den här stan. Denna fantasi har inget med Freud eller med ryggsträngsdjur att göra, även om man säkert skulle kunna upprätta något slags evolutionärt – om inte rent atavistiskt – eller självbiografiskt samband mellan det mönster en våg lämnar på sanden och det studium av det som en ättling till fisködlan, själv ett monster, ägnar sig åt. De venetianska fasadernas lodräta spetsverk är den bästa linje som tiden-alias-vattnet lämnat någonstans på terra firma. Plus att det säkert finns en överensstämmelse – om än inte ett direkt samband – mellan det där spetsverkets rektangulära uttryck – dvs. stadens byggnader – och anarkin hos vattnet, som avvisar alla föreställningar om form. Det är som om rummet, här mer än någon annanstans medvetet om sin underlägsenhet gentemot tiden, ger svar på tal med den enda egenskap som tiden saknar: skönhet. Och det är därför som vattnet tar det här svaret, förvränger det, bultar om det och strimlar det men till slut släpper ut det i stort sett intakt i Adriatiska havet. I den här stan uppnår ögat en självständighet som påminner om tårens. Den enda skillnaden är att ögat inte lösgör sig från kroppen utan helt underordnar den sig. Efter ett tag – på tredje eller fjärde dan här – börjar kroppen betrakta sig enbart som en bärare åt ögat, som ett slags undervattensbåt med ett än vidöppet, än kisande periskop. Men trots alla måltavlor är det man själv som drabbas av explosionerna: det är ens egen själ eller hjärta som sjunker; ögat stiger upp till ytan. Detta har naturligtvis med platsens topografi att göra, med gatorna – smala, slingrande som ålar – som till slut leder fram en till flundran av en campo med en katedral i mitten, krönt av helgon och prålande med medusaliknande kupoler. Vilka planer man än hade när man lämnade huset, kommer man att gå vilse i dessa långa ringlande gränder och prång som man lockas att genomkorsa och följa till deras gäckande slut – som för det mesta innebär vatten, vilket gör att de inte ens kan kallas återvändsgränder. På kartan ser stan ut som två halstrade fiskar som delar en tallrik, eller kanske som två hummerklor som nästan överlappar varandra (Pasternak jämförde den med en uppsvälld giffel); men den har varken norr, syd, öst eller väst; den enda riktning den har är: åt sidan. Den omsluter en som fruset sjögräs, och ju mer man kastar och slår för att hitta sin bäring, desto mer går man bort sig. De gula skyltarna vid gatukorsningarna är inte heller till stor hjälp, för de kröker sig de med. Man är tångens fånge. Och när man hejdar en ortsbo för att fråga om vägen, urskiljer ögat, glömsk av hans smattrande a destra, a sinistra, dritto, dritto, i den följsamt flaxande handen utan svårighet en fisk. (10 jul 2026, i boken 'Vattenspegel' (Watermark), en bok om Venedig.)Joseph BrodskyLitteraturLivsbetraktelser
Cathrine Sandnes
Kära Trine! Jag skriver alltså för att jag är lite bekymrad över det norska språket. Då talar jag inte om språkmoralistisk ångest över att skj-ljudet ska ta över för kj-ljudet, eller att det knappt finns en människa med en mental ålder under 82 år som kan skillnaden på transitiva och intransitiva verb, för att inte tala om korrekt användning av de och dem. Överlag är jag väldigt lite orolig för framtiden för norskt talspråk. Men jag är så pass bekymrad över framtiden för det norska skriftspråket, och då särskilt det akademiska och abstrakta, att jag tänkte att det var lämpligt att nämna det för dig. Jag vet att du har en mängd duktiga ämbetsmän runt dig som vet mycket om hur kulturlivet fungerar – och som kan ge välgrundade råd om det mesta. Till skillnad från mig är de också drillade i att vara politiskt neutrala. Själv måste jag erkänna att jag aldrig har röstat på ditt parti. Den enda partikamraten din jag känner till lite grann är Abid Raja. Vi är nästan lika bruna, men jag är mycket bättre på att åka skidor än han. Faktiskt slog jag honom med 41 minuter och 6 sekunder när vi gick samma skidtävling för ett par år sedan, men det säger tyvärr mest om hur långsamt han gick. Om sanningen ska sägas måste jag också erkänna att jag ibland har skrattat lite åt gamla Venstre-skämt, du vet – av den typen som antyder att Venstre-folk är som mest oense med sig själva. Därför hade jag inte sett framför mig att jag skulle komma att bli genuint glad över att du blir kulturminister, men det blev jag. Det säger naturligtvis en del om dina föregångare, och i synnerhet den senaste. Lite som det är nu, när vi blir upprörda över att få en justitieminister som varken har skällt ut asylsökare, gått bananas på Facebook eller använt ämbetsverket som ett privat PR-byrå. I raden av sådana föregångare framstår det att ha sålt råd till ägarna före och under Finance Credit-skandalen som ett felsteg på nivå med att bita på naglarna. Men det ska också sägas att du, under ditt första kvartal som kulturminister, har sagt och gjort påfallande lite dumt. Men det var alltså det med språket. De senaste åren har jag hört en rad föreläsningar om hur teknologi och utveckling dödar system som inte fungerar. Med andra ord: Om en ordning eller ett yrke inte överlever en teknologisk nyvinning, är det för att den är för dålig och följaktligen förtjänar att dö. Av erfarenhet vet vi att det är mycket sant i detta, främst inom industrin, men också när det gäller en del tjänster – där det kan vara både enklare, billigare och mer effektivt att göra saker digitalt än manuellt. Men det finns saker som kan dras med i fallet, för att man inte har överblickat konsekvenserna. Som kultur och språk, till exempel. I de branscher jag har arbetat i, det som förr i tiden gick under samlingsnamnet ”tryckta medier”, har den teknologiska utvecklingen uppenbarligen förenklat och effektiviserat produktionsprocesserna. Men det har också haft dramatiska följder för ekonomin. En sak var att tidningarna skulle börja ge bort sitt material gratis. Det var dåraktigt nog i sig självt – att vänja befolkningen vid att nyhetsmaterial kommer gratis av sig självt – utan att ha tänkt närmare på hur framtidens tidningar ska finansieras. Men det blev riktigt katastrofalt när annonsintäkterna började rinna ut till internationella koncerner som Facebook och Google, istället för till en norsk tidning som kunde ha använt pengarna de fick in till att leverera lite mer komplex journalistik. Utvecklingen i mediebranschen har gått ganska parallellt med utvecklingen av norska som akademiskt språk: Vid ett tillfälle uppmuntrades norska studenter att forska och publicera på engelska, det gav bättre utdelning än att skriva på norska. Samtidigt gav det bättre utdelning att publicera i facktidskrifter framför att publicera för en bredare publik. Vid den här tidpunkten var jag redaktör för en välrenommerad tidskrift med ganska få bilder i. Det gick förvånansvärt kort tid, fem-sex år, innan jag erfar att forskningsförmedling inte bara handlade om att få författarna att skriva så att folk förstår vad de säger. Det handlade lika mycket om att få författaren att översätta sin egen text, med tillhörande ord, begrepp och exempel, till en flytande, begriplig norska. Kära Trine. Om du har större ambitioner som kulturminister än att äta våfflor, ligger fältet vidöppet för dig och skriker efter språkpolitiska åtgärder för den tid vi lever i. Det skulle vi sätta ett omätbart stort värde på, vi som använder norska idag och vill att norska ska vara ett levande språk för litteratur, nyheter och forskning även i framtiden. Som kulturminister kan du göra mer än de flesta för att stärka ordningarna för att använda och utveckla vårt språk. På det sättet kan du, helt utan att skryta, bli den av er som gör absolut mest för att ta vara på den viktigaste av de norska värdena: Brunost och bunad är väl och bra. Men ett eget språk är trots allt bättre. (6 apr 2018, i ett öppet brev till kulturministern om oron för det norska skriftspråket.)Cathrine SandnesKulturTilltal och brev
Jag har varit verksam inom estetisk medicin i många år, och det område som vuxit absolut mest är injektionsbehandlingar. Det har också skett en explosion av antalet och variationen av utövare som nu erbjuder dessa. Och enligt min mening borde inte alla göra det. Jag är särskilt larmad av det växande antalet influencers som på sina sociala medier meddelat att de utbildar sig i att utföra injektioner genom snabbkurser – kurser som kräver noll medicinska kvalifikationer och ofta ges av ”lärare” utan medicinsk bakgrund. Dessa icke-medicinska influencer-injektörer har ofta en stor räckvidd i sociala medier och en lättpåverkad följarskara. Att bara ha gått en kurs – vissa tar bara en helg – garanterar absolut inte att de vet vad de gör eller, ännu viktigare, hur man säkerställer patientens säkerhet. En annan oroväckande trend är ökningen av företag som lovar snabba skönhets”kvalifikationer”, vilket leder till en våg av dåligt utbildade, snabbspårade ”terapeuter” som utför misslyckade skönhetsbehandlingar på oförstående kunder. En nyligen publicerad BABTAC-rapport visade att 39 % av frilansande frisörer eller skönhetsterapeuter redan har fått sin utbildning via oreglerade kortkurser. Dessa kurser har lett till en enorm ökning av antalet personer utan medicinsk utbildning som startar eget företag utan någon försäkring, och som ofta köper billiga produkter via internet utan kännedom om deras säkerhet eller effekt. Utöver detta innebär bristen på reglering inom branschen att oseriösa utövare kan utge sig för att vara utbildade proffs för att locka kunder med låga priser. Chockernog kan man i Storbritannien kalla sig för ”aesthetic practitioner” och börja injicera ansikten eller till och med köpa och använda potentiellt livsfarlig utrustning oavsett utbildningsnivå, eftersom det fortfarande inte finns något lagkrav på kvalifikationer. Det finns för närvarande inte heller några lagliga restriktioner som fastställer miniminivåer för utbildning för dem som utför Botox- eller dermal filler-injektioner, vilket återigen innebär att vem som helst lagligt kan utföra behandlingen. Dessa oseriösa injektörer utnyttjar besattheten av kändisar och antyder ofta att en spruta Botox eller filler kommer att ge dem samma utseende. Många använder hashtaggar för att marknadsföra sitt arbete, eventuellt åtföljt av före- och efterbilder stulna från andra webbplatser. Det finns många risker och faror med att personer utan medicinsk utbildning utför sådana behandlingar. Termen ”tweakments” får injektioner att låta triviala – något man bör se på med mindre bävan än en gelmanikyr. Men tweakments är medicinska ingrepp som kan orsaka allvarliga komplikationer om de utförs felaktigt. På min klinik ser vi resultaten av misslyckade ingrepp utförda av oreglerade injektörer nästan dagligen. Botox är till exempel vår mest efterfrågade behandling och har en lång och väl etablerad säkerhetsprofil. Riskfaktorn ligger i själva administreringen. I fel händer kan möjliga biverkningar variera från problem med att svälja och andas, till att ansiktet ser snett ut eller att ögonlocken hänger, och i värsta fall dödsfall. Komplikationer från dermal fillers, som fortfarande är oreglerade i Storbritannien, kan inkludera blockering av ett blodkärl, vävnadsnekros, nervskador och till och med permanent synförlust om de injiceras på fel ställe runt ögonen. Förmågan att omedelbart hantera komplikationer, allergiska reaktioner, infektioner eller andra biverkningar som kan uppstå efter en behandling saknas också helt hos dem som inte är medicinskt utbildade. Vissa så kallade ”terapeuter” har inte ens den nödvändiga utrustningen eller ett akutkit med livräddande läkemedel, eftersom de fokuserar på ekonomisk vinning snarare än att sätta patientens hälsa och välbefinnande främst. Det finns mängder av saker du behöver veta innan du genomgår någon form av injektionsbehandling. För att hjälpa dig att bli bättre informerad och göra säkrare val följer här en guide med det viktigaste du behöver veta: • Gör din research innan du bokar en tid. Medicinska kvalifikationer är avgörande. Din utövare bör vara kirurg, läkare, tandläkare eller sjuksköterska som ett minimum, med en gedigen medicinsk bakgrund samt erfarenhet av att utföra just det ingrepp du önskar. Gå aldrig till outbildad personal i oreglerade salonger eller till någon som gör hembesök. Låt dig inte lockas av kraftigt rabatterade behandlingar eller ställen där utövaren bara besöker kliniken då och då. • Fråga om meriter, var de har utbildat sig och vilka organisationer de tillhör. Kontrollera sedan med dessa organisationer om uppgifterna stämmer. Alla seriösa kliniker som tillhandahåller estetiska behandlingar måste vara registrerade hos Healthcare Commission, så be att få se klinikens registrering. Utövare bör alltid vara försäkrade, så be om bevis på detta. • Boka en konsultation och fatta aldrig ett beslut enbart baserat på pris eller på grund av en glansig annons i sociala medier. Kom ihåg: om det låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det. • Under konsultationen ska du få veta vad du kan förvänta dig före och efter behandlingen och vem som kommer att utföra ingreppet. Om du får höra att ingreppet är riskfritt, gå därifrån – varje ingrepp innebär en risk. • Din sjukdomshistoria ska alltid diskuteras, och du bör alltid uppge namnen på alla läkemedel du tar. Var ärlig med tidigare behandlingar, injektioner och datum, samt hälsoproblem som bältros eller herpes, eftersom en filler-injektion kan utlösa ett utbrott. • Stressa inte in i ett ingrepp. Se till att först boka en konsultation där du kan diskutera vad du vill uppnå med behandlingen, avgöra om den är rätt för dig och ge dig själv tid att ångra dig. • För alltid anteckningar om datum och vilka produkter eller typer av fillers som användes under behandlingen. Det är helt okej att be att få se förpackningen. Där står det om fillern är FDA-godkänd eller CE-märkt. Dessa är två viktiga kvalitetsmarkörer. Om din utövare inte kan visa upp något av detta, genomför inte behandlingen. • Sluta ta aspirin och fiskoljetillskott två veckor före injektioner, eftersom båda är blodförtunnande och kan öka risken för blåmärken och svullnad. • Följ alltid råden för eftervård – undvik gym eller tung träning i några dagar, liksom bastu, att sova med eller krama husdjur, samt att peta eller klia sig i ansiktet med smutsiga händer. • Boka aldrig din årliga tandläkarkontroll eller genomgå tandvård direkt efter filler. När tänderna rengörs frigörs stora mängder bakterier i munnen som når blodomloppet. Fillers betraktas som ett implantat, ett främmande ämne i kroppen, och dessa extra bakterier ökar infektionsrisken. För närvarande är det lagligt för vem som helst att injicera Botox. Enligt lag måste dock själva Botoxen förskrivas av en läkare, sjuksköterska, tandläkare eller förskrivande farmaceut. Riktlinjer från General Medical Council (GMC) anger också att förskrivaren bör träffa dig personligen för att kontrollera att du är lämplig för ingreppet. Men detta sker inte alltid. Istället injicerar vissa icke-medicinska Botox-utövare kunder utan att överhuvudtaget remittera dem till en förskrivare. I andra fall förskrivs Botox baserat på telefonsamtal. Båda dessa är stora varningsflaggor. General Medical Council har ett informationsblad som beskriver vad du behöver veta innan du genomgår kosmetiska ingrepp – besök gmc-uk.org. BABTAC:s nylanserade webbplats Find Beauty Training ger yrkesverksamma ett tillförlitligt och säkert sätt att hitta ackrediterade utbildningskurser, och konsumenter möjlighet att kontrollera legitimiteten i sina terapeuters kvalifikationer. Det är nu ett brott att utföra injektionsbehandlingar i kosmetiskt syfte på personer under 18 år i England, även om de har tillstånd från någon över 18 år. Hur detta ska kunna kontrolleras om patienten ljuger om sin ålder eller besöker en oreglerad klinik är för mig obegripligt. Linda, en 28-åring från Manchester, drabbades av komplikationer som krossade hennes självförtroende efter att ha gått till en icke-medicinsk terapeut för fillers. Hon bokade en tid efter att ha sett före- och efterbilder på en Instagram-sida. Terapeuten berättade för Linda att hon var fullt utbildad och Linda litade på hennes ord och accepterade en generös rabatt på en kombination av fillers och Botox. Linda blev kvar med synliga knölar i pannan, hennes underögon var överinjicerade och svullna, och hennes käklinje blev asymmetrisk. Hon upptäckte sedan att hennes terapeut var en skönhetsterapeut utan medicinska kunskaper eller utbildning, och aldrig borde ha injicerat. Ännu mer oroväckande var att denna kvinna höll på att starta egna utbildningskurser för att lära andra skönhetsterapeuter hur man injicerar. Linda har sedan dess kontaktat företaget som levererade fillern till terapeuten och väntar på svar. Linda kom till oss för hjälp för sex månader sedan, och vi behandlar henne fortfarande långsamt och i steg. Att lösa upp hennes filler kommer att ta både tid och pengar. (17 feb 2022, ger ett utlåtande och en varning gällande farorna med okvalificerade injektörer och icke-medicinska terapeuter inom den estetiska industrin.)Lesley ReynoldsSkönhetBotox och skönhetsingrepp
Första gången jag hade en BDSM hade jag nyligen blivit dumpad av killen jag varit tillsammans med i två år. Efter några veckors sorg kände jag mig friare än någonsin. Lusten sprätte i hela kroppen. Jag träffade honom på en bensinstation i Solna. Vi tog en promenad, och hamnade till slut hemma hos honom. Ganska fort var jag upptryckt mot väggen. Därefter på alla fyra på golvet, med silvertejp runt benen. Den kvällen gjorde vi flera saker jag tidigare inte hade utforskat. Det var då jag insåg att BDSM hade funnits med mig hela livet. För likt andra som är som mig har jag alltid intresserat mig för sex och vad det gör med oss människor. Att experimentera har alltid var något naturligt inom min sexualitet, även ensam. När jag kom hem la jag mig på soffan. Jag var upprymd, och fortfarande kåt, och kunde inte sova. Det var som ett rus gick upp i huvudet och jag kände mig för första gången på länge hemma. Det var då jag insåg att jag inte ville leva utan det. Tro mig, jag har försökt. Men när man väl har fått försmak på BDSM vill man inte sluta. Det är något man behöver. Något jag behöver. Något själen skriker efter. Att leva i ett förhållande utan det, vilket jag givetvis har testat, är svårt. Som kinkster blir man inte lycklig av att leva vanilj. Det finns flera missuppfattningar om BDSM. En del tycks tro att en är destruktiv och lider av diverse diagnoser för en gillar att bli slagen. Eller att en har sjuka kontrollbehov och en bisarr kvinnosyn om en vill dominera. Det är givetvis inte sant. Det finns människor, som annars vill frigöra kvinnokroppen, som hävdar att min läggning inte är annat än en patriarkal produkt, orsakad av porr. Radikalfeminister har gått ifrån att vilja ge kvinnan rätten till sin egen kropp och njutning, till att ta alla tillfällen i akt att göra politik av den. Att likt konservativa få kvinnan att trycka ihop benen, i tron att hon omedvetet har sex för andra och inte för sig själv. Det finns missuppfattningar om att BDSM inte är något annat än rent våld. Alla borde veta vid det här laget att det inte är sant, så länge det finns samtycke. Det gäller all typ av sex. Det få människor vet är allt BDSM tillför. Alla samtal om gränser, att man kollar av hur den andra mår och eftervården. Det är en stor skillnad från alla de ligg man haft där personen inte bryr sig alls, och bara går därifrån utan ett ljud. När jag har BDSM känner jag mig fri, för att jag får utrycka min sexualitet. Fri från alla konventioner om hur allt bör vara. Bara fri. För varje smiskslag eller utmaning jag tar mig an känner jag mig starkare. Jag går rakryggad därifrån. Blåmärken påminner mig om mitt äventyr, inget förtryck. Bara att jag är fri och stark att göra det jag vill. (24 jul 2017, i en personlig berättelse om varför BDSM är viktigt för henne.)Malin NilssonKronikorSexuella upplevelser
<- Förra sidanNästa sida ->
6/8745

ordspråk.se - för folk i farten
Livet.se har fler bra ordspråk