Morrow liknar på Ibsens folkebad: En stad har hopp, prestige, pengar och politiskt kapital i ett stort projekt. Sedan kommer varningarna. Frågan är inte bara vem som hade rätt, utan vem som sa det innan det var för sent. Ibsens doktor Stockmann får rätt i sak, men förlorar staden. Det är värt att komma ihåg när Arendal nu ska tala om Morrow. Poängen är inte att folk är dumma, utan att kloka lokalsamhällen måste tåla obekväma frågor innan räkningen kommer. I En folkefiende är kurbadet stadens ekonomiska motor. Därför blir Stockmann farlig. Han säger inte bara att vattnet är förorenat. Han hotar hela den berättelse som staden har byggt om sig själv. Morrow fick en liknande roll i Arendal, som symbol för grön omställning, arbetstillfällen, industriell handlingskraft och lokal framtidstro. När ett projekt får ett sådant symbolvärde händer något med offentligheten. Kritiska frågor blir illojala: Är du kritisk till Morrow, är du emot Arendal. Det är en farlig logik. Berättelsen var starkare än affärsmodellen. Morrow var inte ett privat industrieventyr. Både lokala, regionala och nationella offentliga institutioner var djupt involverade i risken. I Morrow spreds risken på så många offentliga aktörer att även ansvaret spreds. Nu kommer många att försöka med detta. Morrow behövde inte bara lite mer tid. Koncernen var fångad i ett extremt kapitalbehov, på en marknad präglad av ökad konkurrens, överkapacitet, prispress, högre kapitalkostnader och förseningar – precis som kritikerna varnade för. Likväl fortsatte hoppet långt övertids. Det är här Ibsen blir relevant. Den kompakta majoriteten är inte alltid en mobb som ropar på gatorna. Den kan också bestå av ansvarsfulla människor runt fina mötesbord: politiker, byråkrater, näringslivsfolk, rådgivare, finansmiljöer, pressfolk och regionala utvecklingsaktörer som alla har ett intresse av att berättelsen fortsätter. En obekväm fråga ställdes aldrig: Var Morrow ett industriprojekt med hållbar konkurrenskraft, eller ett kapitaldrivet hoppprojekt som kunde leva vidare så länge nya offentliga och privata pengar kom in? Vissa kommer att säga att staten sviktade Morrow när den inte bidrog med ännu mer pengar. Men ett industriprojekt som kollapsar för att kritiker ställer frågor är inte solitt från början. Morrow-konkursen drabbar främst anställda som planerade sina liv kring ett projekt som andra lovade skulle bli stort. Men Morrow drabbar även folk i allmänhet. Mina preliminära beräkningar uppskattar Arendals direkta och indirekta exponering till omkring 70 miljoner kronor: 10 miljoner i direkta aktier och ungefär 60 miljoner via ägarandelen i Å Energi. I Arendals egen budget för 2026 motsvarar 70 miljoner nästan hela besparingspaketet inom hälsa och vård, och en stor del av besparingarna inom uppväxt och utbildning. Liknande uträkningar kan göras för alla kommuner som äger Å Energi. Kritikerna är inte emot industri. Skeptikerna är inte emot batterier. Jag är inte emot Arendal, men att hopp förväxlas med analys. Ibsens Stockmann är ingen trevlig man. Han har rätt i sak, men förlorar efter hand både formen och folket. Man ska kritisera makt, prestige och beslut, inte förakta människor som hoppas på något bättre. Men Ibsen varnar även flertalet. När en hel stad har bundit pengar, stolthet och framtidstro till en enda berättelse, blir sanningen lätt uppfattad som sabotage. Därför är den viktigaste lärdomen från Morrow att stora satsningar behöver en starkare offentlighet, inte en svagare – det vill säga mer insyn och fler kritiska frågor innan bandet klipps. Efterklokhet är värdelöst. Kritik är värdefull när den är obekväm. Efteråt är den bara ett referat. Därför är det inte illojalt att fråga om räkningen. Det illojala är att skicka räkningen till kollektivet utan att ha tålt frågorna i förväg. (30 jun 2026, som förberedelse till ett folkmöte i stenbrottet i Fjæreheia angående Morrow-konkursen)Forfatteren av artikkelenÅsikterLivsbetraktelser |