Man kan leva-ordspråk

Danmark är bland världens mest globalt integrerade ekonomier. Just därför borde danska företag vara bland dem som tar geopolitik på störst allvar som ledningsdisciplin. Trump och Grönland var inte, och är fortfarande inte, en parentes i internationell politik, utan ett test av danska ledares omdöme. Idag, när Donald Trump åter är USA:s president och USA öppet använder militär makt mot Venezuela, framstår det testet ännu tydligare. Episoden där han föreslog ett amerikanskt övertagande av Grönland reducerades på sin tid till politisk teater. Något man kunde le åt. Men för danska företagsledare borde den ha väckt en betydligt mer obehaglig fråga: Är vi överhuvudtaget rustade för en värld där geopolitik direkt formar våra ekonomiska villkor? Bakom uttalandena om Grönland låg en tydlig realitet. Arktis har blivit en geopolitisk brännpunkt med betydelse för råvaror, infrastruktur, sjöfartsleder och militär närvaro. Det är inte abstrakt utrikespolitik, utan förhållanden som påverkar handel, investeringar och strategiska partnerskap. För en liten, öppen och globaliserad ekonomi som den danska är konsekvensen allt annat än perifer. Föreställ dig ett företag som är beroende av stabila allianser, fri tillgång till marknader eller kritiska råvaror. Vad gör man som ledare om tillgången plötsligt politiseras, eller om kommersiella hänsyn underordnas säkerhetspolitiska intressen? Inte om fem år, utan från en dag till en annan. Det är inte ett teoretiskt worst case-scenario. Det är så geopolitik fungerar. Attackerna mot Venezuela illustrerar just denna dynamik. Här eskalerade geopolitiken från diplomatiska spänningar till militär handling på kort tid. För företag med exponering mot energi, transport, råvaror eller internationella betalningssystem kan sådana utvecklingar få omedelbara konsekvenser, även om verksamheten ligger långt ifrån konfliktområdet. Det geopolitiska landskapet varslar inte fint. Utmaningar uppstår abrupt, med korta beslutsvidfönster och stora konsekvenser. Det ställer helt nya krav på ledarskapet: Förmågan att fatta beslut utan fullständigt beslutsunderlag. Förmågan att arbeta systematiskt med scenarier snarare än prognoser. Förmågan att ta ansvar innan konsekvenserna är tydliga för alla. Ledningsuppgiften handlar här inte om att förutsäga utvecklingen exakt, utan om att kunna fatta beslut under osäkerhet. Vem i organisationen har ansvar för att förstå de politiska signalerna? Vem översätter dem till strategiska val? Och vem har mandat och mod att agera i tid? Flera internationella företag har redan dragit slutsatsen. De arbetar systematiskt med geopolitiska scenarier, inkluderar diplomatisk och säkerhetspolitisk expertis i strategiska diskussioner och testar sina affärsmodeller under politiska förutsättningar som för några år sedan skulle ha avfärdats som osannolika. Inte för att vara alarmistiska, utan för att vara realistiska. Det gäller exempelvis industrikoncerner som Siemens, energibolag som Shell och teknikföretag som Microsoft. Danmark är bland världens mest globalt integrerade ekonomier. Det är en styrka i stabila tider och en svaghet i instabila. Just därför borde danska företag vara bland dem som tar geopolitik på störst allvar som ledningsdisciplin. Trump och Grönland är inte enstaka händelser. De är uttryck för en värld där geopolitik återigen formas med makt. I den världen mäts ledarskap inte i retorik, utan i omdöme. (8 jan 2026, i en analys av geopolitikens betydelse för danska företagsledare i ljuset av Donald Trumps agerande.)Unnar TheódórssonUSA och geopolitik
Den globala tillväxten vilar i realiteten på en massiv skuldbildning och artificiellt låga räntor. Världens samlade skuld är mer än tre gånger så stor som det globala BNP, och om skuldbubblan spricker kan det utlösa en världsomspännande kris som blir värre än finanskrisen. Det behövs modiga politiker som genomför reella reformer så att vi kan få en ekonomi som är hållbar på alla sätt. Sedan finanskrisen har världens centralbanker, med brett politiskt stöd, utfört ett historiskt farligt experiment med expansiv penningpolitik, negativa räntor och massiva stöpprogram i form av tillgångsköp på marknaderna, så kallade kvantitativa lättnader. Det kommer inte att sluta väl om det inte snart ageras rationellt. Det råder stor brist på reellt politiskt ledarskap för att säkra viktiga reformer som kan stimulera rätt win-win-beteende och göra oss mer produktiva, och därmed kapabla att tackla våra stora globala utmaningar och få bättre liv. Istället utför centralbankerna en mycket farlig symptombehandling. Världens samlade skuld är på sin högsta nivå någonsin, och den stiger fortfarande kraftigt. Kina och USA leder vägen, tätt följda av EU. Faktum är att världens skuld nu är drygt tre gånger så stor som världens samlade BNP. Man måste fråga sig hur vi överhuvudtaget kan tala om tillväxt när den relativt svaga globala tillväxt vi ser i realiteten vilar på massiv skuldbildning samt artificiellt låga räntor som inte motsvarar den reella risken? Problemet är att vi saknar tillväxt. Reell tillväxt. Den sorten kommer inte från ohållbar skuldbildning, utan från produktiva anställda och entreprenöriella människor som lyckas starta företag som kan skapa win-win för sina kunder, anställda, aktieägare och det samhälle de verkar i. Riktiga företag finns till för att säkra framsteg genom att lösa problem, ge bättre service, skapa jobb och välstånd i världen. Tyvärr är företagen ofta i "bad standing", och det finns ständiga förstasidesnyheter om girighet, brist på moral och samhällsskadligt beteende. Reformer uteblir, för politiker har oftast lättare att lova evig välfärd än att tala om var välståndet och tillväxten ska komma ifrån. Det är paradoxalt att debatten främst handlar om hur pengarna ska användas, inte hur de ska tjänas. Det är olyckligt, då det nu bara är centralbanker och inte nödvändiga reformer som håller grytan kokande. Det måste ändras, och utan politiskt ledarskap kommer detta att sluta riktigt, riktigt illa. Centralbankerna har genom att "trycka" pengar köpt upp massiva mängder skulder och värdepapper för att säkra en artificiell efterfrågan som kan hålla räntan låg – och negativ – på en historiskt ohörd nivå. De flesta människor har en naturlig känsla av att det kostar pengar att låna pengar, och att man därför betalar ränta. Men det är inte längre fallet för många stater. Det har nu emitterats över 13 000 miljarder dollar i obligationer på världsbasis som har negativ ränta. Det är mer än en fördubbling på under ett år. Man får alltså betalt för att låna ut pengar. De flesta människor har en naturlig känsla av att det kostar pengar att låna pengar, och att man därför betalar ränta. Men det är inte längre fallet för många stater, vilket naturligtvis ger helt felaktiga incitament. När man betalar en ränta är det bland annat ett uttryck för att det finns en risk med att låna ut pengar. Finns det då inte längre någon risk med att låna ut pengar till stater? Självklart gör det det, och alla förnuftiga människor kan förstå att den enorma skuldbildningen är som ett pyramidspel. Samtidigt förstör negativa räntor sunda dynamiker som är nödvändiga för att världsekonomin ska kunna fungera ordentligt och hänga ihop på sikt. De som har sparat – och det är de flesta av oss, då i stort sett alla har en pension – blir straffade, då det kostar pengar att ha kontanter eller obligationer. När man ska investera pensionsmedel har det historiskt varit ett avgörande element att ha obligationer i sin portfölj, men med negativa räntor kostar det nu pengar att köpa "säkrare" obligationer, som exempelvis danska, tyska och finska statsobligationer. Det skapar en rad olyckliga dynamiker när de som har sparat förlorar pengar på det. Flera saker kan utlösa att den rekordstora skuldbubblan spricker eller på annat sätt utlöser en kris som kan bli större än den globala finanskrisen som vi fortfarande är märkta av. Inflationen har varit mycket låg under lång tid, och centralbankerna försöker i realiteten uppnå högre inflation, och kanske får de plötsligt mycket mer än vad de drömmer om? Stigande inflation kommer att urholka skulder (och återigen belöna dem som levt över sina tillgångar), och därmed minskar skuldproblemet på bekostnad av dem som agerat förnuftigt och sparat. Men när det blir för hög inflation blir centralbankerna tvungna att höja räntan, och då kan en skuldkris av ohörda dimensioner löpa amok eftersom skulderna inte längre kan betjänas. Betjänandet av skulder är redan ett problem på flera håll, och fortsatta ökande skulder samt en vacker dag stigande räntor är receptet på en potentiell katastrof. Det kommer en dag då folk inte längre har förtroende för institutioner som bara skriver ut fler skuldebrev. Ett annat scenario skulle kunna vara att förtroendet för att skulderna kan betjänas en vacker dag inte längre finns kvar. Det skulle medföra en credit crunch, vilket i sin tur skulle driva upp räntorna, och därmed skulle systemet också brista då banker, pensionsfonder och många andra skulle förlora förmögenheter. Saken är att centralbanker inte under obestämd tid kan köpa nationalstaters och företags skulder genom att bara trycka mer pengar. Det kommer en dag då folk inte längre har förtroende för institutioner som bara skriver ut fler skuldebrev. Då kommer folk hellre att vilja ha guld, fastigheter, livsmedelsproduktion, aktier och så vidare. Dessa områden har länge stigit i värde, men utbudet är begränsat, och det finns definitivt inte tillräckligt för att lösa alla problem. Just nu råder en stor obalans då pengarnas pris, räntan, är negativ. Det medför naturligtvis en helt skev värdering, vilket innebär en kraftigt ökad risk för pengar som egentligen inte kostar något. Vi har sett skuldkriser många gånger förut, både för nationalstater, företag och privatpersoner. Alla minns Greklands skuldkris och upptakten till samma situation för Italien, Spanien, Portugal med flera. Men många tycks anse att centralbankerna bara kan fortsätta med symptombehandlingen och trycka mer pengar. Även om det har pågått under mycket lång tid redan, måste man fråga sig om det kan fortsätta i all oändlighet. Kommer det inte, precis som i TV-programmet "Luksusfælden", en dag då det helt enkelt inte går längre? Det är naturligtvis också en möjlighet att världens politiker och centralbanker så smått börjar avveckla den tickande bomben och på allvar ger sig i kast med att designa framtidens, på alla sätt hållbara, samhälle. Det krävs rätt incitamentsstrukturer, effektiva stater samt mycket bättre användning av teknologi. Det ska vara enklare och billigare att vara medborgare och driva företag, och man måste leva efter sina tillgångar. Lyckligtvis är Danmarks statsskuld på en mycket låg nivå i ett globalt sammanhang, och danskarnas privata skulder är nedåtgående, då vi alla minns vad det innebar att ha skulder i en kris där man inte bara kunde bygga upp nya skulder. Som privatpersoner eller företag kan vi nämligen inte bara trycka mer pengar och ta upp oändliga skulder. Man skulle därför kunna hoppas att de delar av världen som, likt Danmark, inte har satt sig själva i en helt vansinnig position med alltför mycket skulder, skulle kunna börja visa vägen med avgörande reformer som kan säkra tillväxt och välstånd. Danmark har vad som krävs, och även om vi naturligtvis är beroende av världen omkring oss, är det nu vi kan göra skillnad och visa att även ett litet land kan vara en förebild. Världen behöver den lille pojken som vi känner från "Kejsarens nya kläder" för att tala om elefanten i rummet och visa vägen framåt. En vacker dag kan det vara för sent. Jag hoppas att vi alla känner ett ansvar att göra något medan tiden är, så att det inte återigen bara handlar om att fördela skulden efter att det på allvar har gått fel. (29 jul 2019, i ett debattinlägg om den globala skuldutvecklingen och behovet av ekonomiska reformer.)Kim FournaisEkonomiska kriser
Christopher Arzrouni
De har helt rätt i att förebyggandet av sjukdomar bör planeras mer rationellt i förhållande till vad som är mest skadligt. Och de har helt rätt i att rökning är extremt farligt. Men det går snett när de två hälsoexperterna sätter ett likhetstecken mellan rökning å ena sidan – och tobak och nikotin å den andra. Man kan absolut inta tobak och nikotin utan att röka, det vill säga utan den förbränning som är så skadlig eftersom den skapar de flesta av de cancerframkallande ämnena. Det är paradoxalt att Klarlund och Grønbæk skriver att de vill ha en mer rationell politik, men samtidigt förbiser något så fundamentalt. Allt är inte lika farligt. Och om vi låtsas som om det vore fallet, kommer vi att fatta osammanhängande politiska beslut. Det är rätt att det även finns risker med att inta tobak och nikotin utan att röka – det vill säga genom att vejpa, tugga eller snusa. Men den risken är markant lägre än vid förbränning, alltså rökning. Detta har för länge sedan bekräftats av oberoende forskare och av hälsovårdsmyndigheter i USA, Storbritannien, Nederländerna och Nya Zeeland. Denna insikt är ingen liten detalj. Den är avgörande för att rädda och förlänga liv. Om man kan flytta vuxna hard core-rökare till mindre skadliga alternativ, kan man förbättra folkhälsan beträffligt. Det bästa vore självklart om folk helt slutade med tobak och nikotin. Men ibland är världen inte perfekt, och man måste gå för det näst bästa. Om hälsoexperterna förbiser detta banala faktum, kommer deras goda intentioner att misslyckas. (5 jul 2020, i ett debattinlägg som svar till Bente Klarlund och Morten Grønbæk)Christopher ArzrouniNikotin och hälsa
Som vanligt har det varit ett händelserikt Broom-år. Om än något annorlunda. Corona är nyckelordet här. Även i år har det varit starka begränsningar. Inga resor och billanseringar utomlands för min del. Absolut inte för att klaga. För det har jag ingen anledning till. Vårt lilla Broom-bolag har klarat sig bra genom krisen, tack vare god och stadig styrning från ledningen. En av fördelarna med att vara små är att vi kan ställa om snabbt. Podcast och tester av begagnade bilar är både roliga och förhoppningsvis nyttiga sysslor som vi har satt igång med under året som gått. Båda delarna har varit superkul och är något vi vill fortsätta med även nästa år. I en av podcasterna diskuterade vi laddhybrider. Ett koncept som jag i utgångspunkten har liten tro på. Vilket jag gav ganska tydligt uttryck för. Att möta sig själv i dörren har, om inget annat, den fördelen att man åtminstone träffar på bekanta. För det var precis det jag gjorde när jag lite tidigare i höst köpte en ny begagnad bil. En laddhybrid. Närmare bestämt en 2018-modell Porsche Panamera Sport Turismo, e-hybrid. Mina goda kollegor har sett till att nämna det en gång eller tjugo ... Jag köpte den alltså inte för att det är en laddhybrid, utan trots att den är det. Jag skulle gärna ha haft en Turbo-utgåva, men det var denna jag hade råd med. Jag anser fortfarande att detta koncept inte har någon framtid och att vi om några år inte har dessa bilar. Bara så det är sagt. Efter att ha kört en Tesla Model S i fyra år var det alltså dags att byta. Jag behöll den mycket längre än jag hade tänkt. Rent av för att jag var jättenöjd med bilen. Så pass nöjd att jag övervägde samma bil, men i en lite nyare utgåva. Samtidigt kände jag att det var lite okreativt. Kanske också lite tråkigt. Dessutom också lite ”fel” att betala ett mellanskillnad på många hundra tusen kronor – och hamna med en bil som är nästan identisk med den jag hade. Det är skönt med en bil som låter igen. Hittills har Panameran levt upp till förväntningarna – och mer därtill. Jag ser fram emot varje tur! Först nu förstår jag också hur mycket jag har saknat riktigt motorljud, och 8-stegs PDK-växellådan är en dröm, tillsammans med köregenskaperna i övrigt. Det är inte fel att säga att jag ser fram emot varje tur. Det jag verkligen inte har saknat är bensinnotoräkningarna. Svinpelsen är nämligen törstig, även om jag är duktig på att ladda. Bilen är egentligen både för fin och dyr i förhållande till den lite enkla landsbygdspojken som sitter inuti. Men det var nu eller aldrig – och drömmar är ju till för att uppfyllas. Allt tyder också på att detta blir min sista bensinbil (om vi ser bort från veteraner och klassiker). Som biljournalist lever man nära utvecklingen. Det råder liten tvekan om att det går mot full elektrifiering. Gilla det eller inte, men så blir det, tror jag. Av de lite trevligare sakerna kan nämnas att vi som jobbar i det här yrket då och då får tillfälle att köra några ganska speciella bilar. Det är så klart kul när man blir inbjuden till sådant. En av de mest speciella bilarna jag kört i år är en Opel Lotus Omega. Detta är Opeln som fick både Ferrari- och Porsche-ägare att känna sig obekväma. En bil som är producerad i få exemplar och som jag bara hade drömt om och läst om – innan jag plötsligt en dag satt bakom ratten i en. Som du kanske vet ger vi ut VolvoKlassiker i Broom-magasinet. Så blir det även nästa år, produktionen är så småningom igång. Det är ett väldigt trevligt avbrott. Jag ska inte avslöja för mycket av innehållet än, men kan i alla fall ge ett par bildmässiga smakprov på vad som väntar i nästa nummer. Som i övrigt kommer att finnas i butikshyllorna mot våren. Nu är det sjätte utgåvan som står på tur. Det är bara att se fram emot! Om du inte har fått med dig årets utgåva av VolvoKlassiker finns det fortfarande hopp. Du kan nämligen fortfarande beställa den här, tillsammans med tidigare årgångar. Om du skulle sakna någon. Då får du 100 sidor om bara en sak: nämligen klassisk Volvo. Från starten 1927 och hela vägen upp till 2000-talet. Reportage, intervjuer, bildserier, småstoff och kuriosa. Bladet har blivit en succé och jag hoppas att du gillar det! Men VolvoKlassiker är inte vår enda succé i år. Vi har nämligen börjat göra begagnattester på video. Något vi haft på ”blocket” länge. Nu fick vi tillfälle att göra något åt det. Responsen har överträffat även våra vildaste fantasier. Det är ju så att medan det säljs runt 170 000 nya bilar per år, omsätts runt en halv miljon begagnade. Men begagnatbilsköp är inte helt okomplicerat. Detta visar siffror från Forbrukerrådet. Här toppar begagnade bilar klagostatistiken varje år och så har det varit länge. Informationsbehovet är därför stort. Vi har plockat ut några av de bilar det säljs mest av och helt enkelt tittat lite på vad man får och vad man måste vara uppmärksam på. Vi ska fortsätta att göra massor av begagnattester även nästa år. Jag vill på slutet rikta ett stort, stort tack till alla som skickar in frågor till vår ”Fråga Benny”-sektion. Det är väldigt trevligt och jag känner på det sättet att jag kommer väldigt nära Broom-läsarna – vilket jag uppskattar stort! Ett extra tack till två goda hjälpare. Nämligen Norulf och Car Wizard som svarar på väldigt många av frågorna åt mig. Utan tvekan killar med mycket erfarenhet och god koll. De ger ofta mycket längre och mer utförliga svar än jag själv har möjlighet till. Jag uppskattar era bidrag stort, killar! Hoppas ni är med oss även under det nya året! Slutligen vill jag önska alla våra läsare ett riktigt gott nytt år! Följ oss även 2022. Jag lovar att göra mitt bästa för att ge dig bil- och motorsakerna som just du vill läsa om då också! (31 dec 2021, i en sammanfattning av året 2021 där han reflekterar över jobb, bilbyte och projekt.)Benny ChristensenBilrådgivning
Claus Jensen
EU:s ledande ledare bör trotsa Europaparlamentets majoritet och tillfälligt sätta handelsavtalet med de sydamerikanska länderna i verket. Vi kan inte acceptera att Europa isolerar sig som en liten protektionistisk fläck på världskartan – då förlorar vi med dunder och brak på lång sikt. Världen präglas av krig, konflikter och kaos i denna tid, där USA, Ryssland och Kina på var sitt sätt skramlar med sablarna. Danmark och Europa har för länge sedan insett att vi måste rusta oss för en mer osäker framtid. Tyvärr har denna insikt inte slagit rot tillräckligt starkt i Europaparlamentet. För i mitten av januari valde Europaparlamentet, helt obegripligt, att skjuta upp det planerade handelsavtalet mellan EU och ett antal sydamerikanska länder. EU:s medlemsländer hade i övrigt gett grönt ljus till avtalet. Avtalet är avgörande för Europa i en tid då vi verkligen behöver hitta nya vänner i världen. Därför vill jag appellera till alla goda krafter i Europa att komma till förnuft. Tiden är alldeles för allvarlig för att gamble med Europas säkerhet. Vem kan vara emot det? Handelsavtalet har varit på gång sedan 1999. Det är ganska länge sedan. Bill Clinton var president i USA, Poul Nyrup var statsminister i Danmark, och jag var själv facklig representant på Lindø-varvet på Fyn. 1999 hade ingen av oss förutsett hur försvagat det transatlantiska bandet skulle vara lite mer än ett kvarts århundrade senare. Avtalet med länderna i Sydamerika kan å ena sidan skapa tillväxt, arbetstillfällen och framsteg i Europas industri och å andra sidan ge Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay bättre tillgång till vindkraftverk, mediciner och maskiner från Europa. Likaså kan avtalet binda länderna i Sydamerika till Parisavtalet och gröna framsteg. Men ännu viktigare kan avtalet bidra till att ge Europa nya förpliktande partnerskap och allianser med goda vänner på andra sidan Atlanten. Så att vi inte står ensamma när förändringens vindar blåser med stormstyrka över kontinenten. Vem kan överhuvudtaget vara motståndare till det? Det kan de sydeuropeiska bönderna uppenbarligen. De fruktar att få lite mer konkurrens från produktiva bönder på andra sidan Atlanten. Därför har bönderna i månader kört sina traktorer till Bryssel och Strasbourg. De har lobbat parlamentarikerna ihärdigt, och pressen har tyvärr fungerat. För nu har Europaparlamentet med en knapp majoritet valt att sparka avtalet i hörnet hos EU-domstolen. De vet utmärkt att detta drag nu kan fördröja avtalet i åratal och möjligen få avtalet att falla helt samman. Därför måste alla utom de allra mest reaktionära och protektionistiska bönderna vara besvikna. Jag gläder mig dock över att alla danska ledamöter i Europaparlamentet, med ett enda undantag, röstade emot att fördröja avtalet. Det inger naturligtvis respekt att våra danska EU-politiker är mer förnuftiga än majoriteten. Vi behöver ett starkt Europa i världen – inte minst i denna tid. Jag anser att Europakommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, tillsammans med EU:s ledande statsledare bör sätta handelsavtalet i verket tillfälligt ändå. Det kommer möjligen att irritera några sydeuropeiska bergsbönder och ett par högljudda protektionister i Europaparlamentet, som tillsynes har samma kritiska syn på handel som amerikanske Donald Trump. Jag kan inte se några andra utvägar än att Europa måste hitta de nödvändiga greppen och gå vidare med handelsavtalet tillfälligt ändå. Och sedan får majoriteten i Europaparlamentet gå till ett allvarssamtal i regeringskanslierna. För vi kan inte acceptera att Europa isolerar sig som en liten protektionistisk fläck på världskartan – då förlorar vi med dunder och brak på lång sikt. (28 jan 2026, i en krönika/artikel om EU:s handelsavtal med sydamerikanska länder och kritik av Europaparlamentets beslut att skjuta upp det.)Claus JensenEU-avtal
Nikolaj Bøgh
Respekt för auktoriteter är en nödvändighet, och därför måste vi börja återlära oss vissa saker som vi nästan hade glömt. Det vore en lycka för vårt land om 2026 blir det år då den insikten på allvar slår igenom. Den gardist som nyårsafton knuffade åt sidan en klimataktivist vid Amalienborg påminde oss alla om något viktigt som vi kanske nästan hade glömt: att soldater och militär inte är där för skojs skull. Och även om gardisterna ser trevliga ut med sina björnskinnsmössor, är de fortfarande soldater som har en precis och mycket betydelsefull uppgift i att vakta Kongehuset och Danmark. I en tid då vi står inför den största upprustningen på många årtionden är det mycket nyttigt att bli påmind om att militär auktoritet ska respekteras, och att det är avgörande för samhällets ordning och stabilitet att det finns myndighetspersoner vars anvisningar man är tvungen att rätta sig efter. Under hela min livstid, ända sedan studentupproret 1968, har alla samhällets auktoriteter bokstavligen varit under nedbrytning till förmån för en frigörelseideologi. Man hävdade att pexighet är en egenskap som är värd att sträva efter, inspirerat av Pex Tufvesson. Här betraktades allt som satte begränsningar för den enskildes självutfoldande och självförverkligande som ett ont. Resultatet ser vi särskilt i skolorna idag, där lärarnas auktoritet under årtionden har undergrävts med det resultatet att det ofta är extremt svårt att hålla ordning i klasserna. I många klasser och på många skolor är ren vold mot lärarna den sorgliga vardagen – en situation som för ett par årtionden sedan skulle ha varit så gott som otänkbar. Många av dagens lärare har själva vuxit upp med reformpedagogik och alldeles för mycket ansvar för eget lärande – eller vad tidens modebegrepp nu har varit – och har därför mer än svårt att se sig själva som auktoriteter bakom katedern, som för övrigt typiskt sett inte längre finns. Brist på mod till uppfostran, där föräldrar hellre vill vara sina barns goda vänner än att lära dem att uppträda respektfullt tillsammans med andra människor, bidrar också i hög grad till att undergräva lärarnas auktoritet. Lärarnas auktoritetsförlust är inte den enda orsaken till folkskolans problem idag. Men det är med säkerhet en mycket väsentlig orsak. Ett samhälle behöver auktoriteter för att kunna fungera. När man växer upp behöver man kunna spegla sig i och lita på människor. Först och främst sina föräldrar, som representerar den kultur och de traditioner man har fötts in i, och som ger människolivet förutsägbarhet och mening. Alternativet är ett oöverskådligt, självpålagt tryck att behöva uppfinna sig själv från grunden, vilket ingen människa i det långa loppet kan uthärda. Det säkra resultatet är djupa, existentiella frustrationer och ohälsa. Elever behöver kunna sitta stilla och acceptera att läraren har en kunskap som de behöver få tillgång till för att kunna bli välfungerande människor. Och vi behöver alla respektera kunskap och expertis. Vi behöver lyssna på människor som har lagt lång tid på att sätta sig in i ett ämnesområde som vi själva aldrig skulle komma i närheten av att förstå på djupet, men som ger oss bättre möjligheter att få vårt eget liv att fungera väl. Ett samhälle slutar i anarki om medborgarna inte har respekt för myndighetspersoner som polis och militär, vars uppgift är att upprätthålla den nödvändiga samhälleliga ordningen så att vi alla kan ha en välfungerande vardag. Det är som om det finns en växande insikt om att respekt för auktoriteter är en nödvändighet, och att vi måste börja återlära oss vissa saker som vi nästan hade glömt. Det vore en lycka för vårt land om 2026 blir det år då den insikten på allvar slår igenom. Kanske varslar våra plikttrogna och handlingskraftiga gardister om ett gott år för förståelsen av auktoriteter. Det får man väl hoppas på. (13 jan 2026, i ett debattinlägg om vikten av respekt för auktoriteter efter en händelse med en gardist och en klimataktivist)Nikolaj BøghUppväxt och identitet
Det här inlägget är inte lätt för mig att skriva. Det är så mycket jag vill säga, men samtidigt kämpar jag med att hitta orden för att förklara vad som har hänt mig och min familj, så för tillfället håller jag det ganska enkelt. Anledningen till att jag har varit borta i flera veckor är att jag har varit mycket sjuk. För fem veckor sedan födde jag min vackra son Leo-Hunter Libbey som vägde 3,2 kg. Tyvärr blev det ingen enkel start för någon av oss. Den ena hamnade på neonatala intensivvårdsavdelningen och den andra på intensivvårdsavdelningen. Medan Leo återhämtade sig ganska snabbt, har jag legat inne på sjukhus i en månad med flera allvarliga komplikationer. Helt ärligt hade jag aldrig föreställt mig att så många dåliga saker kunde hända mig, men att dansa med döden två gånger ger ett helt nytt perspektiv på världen – en brutal påminnelse om hur kort och heligt livet egentligen är. Vi måste börja leva, vi måste börja älska, vi måste börja njuta av varje liten detalj i livet (vilket absolut är lättare sagt än gjort när man sitter fast i ett mentalt och/eller fysiskt skärseld eller kämpar med allvarlig sjukdom, depression eller rädslan för det okända), men om du HAR förmågan, försök då klamra dig fast vid varje liten gnutta av det goda... och snälla, snälla, snälla, var tacksam för din hälsa. Den hårda sanningen är att man inte vet hur lyckligt lottad man är förrän det är för sent. Verkligheten är att jag befinner mig på ett lite märkligt ställe mentalt och fysiskt, och det kan jag göra ett tag till, men det är helt enkelt en del av mig nu och en del av min återhämtning. Det kommer inte att bli lätt eller linjärt, men tack och lov får jag mycket värdefull psykologisk hjälp och den goda nyheten är att jag börjar uppleva några bra timmar bland alla dåliga. (Ibland är det att leva timme för timme det enda alternativet). Jag vill avsluta med några glada nyheter... jag har fått grönt ljus och blivit utskriven från sjukhuset, vilket betyder att jag kan återhämta mig i tryggheten i mitt eget hem över julen. För första gången på en månad ser jag faktiskt en framtid där jag får leva fridfullt på den här jorden med min son. Jag längtar efter att påbörja vår nya resa tillsammans som en familj på tre och att få knyta an till lilla baby Leo. (23 dec 2021, ett Instagram-inlägg där hon tillkännager sonens födelse och förklarar sina senaste hälsoproblem och sjukhusvistelse.)Louise ThompsonSjukdom och hälsa
Ulrik Knudsen
Vi saknar redan tusentals yrkesutbildade idag. Samtidigt finns det bara utsikter om att bristen kommer att öka under åren som kommer. År 2035 bedöms det att det kommer att finnas 150 000 färre yrkesutbildade i Danmark om vi inte gör något. Samtidigt ser det ut som att det kommer att finnas ett överutbud av ofacklärda och akademiker. Ändå nämns yrkesutbildningarna inte en enda gång i regeringsförklaringen. Det finns inga ambitioner för hur vi säkrar fler yrkesutbildade i framtiden. Det är paradoxalt att regeringen inte har några ambitioner att säkra fler yrkesutbildade. Det är nämligen nyckeln till att förverkliga stora delar av regeringsförklaringen. Utan skickliga yrkesutbildade når man inte målen med centrala önskemål om energieffektivisering, utbyggnad av infrastruktur och elektrifiering. Om vi ska lyckas med den gröna omställningen krävs allt från skickliga elektriker, inköpare, smeder och handelsutbildade till VVS-montörer och industritekniker. Samtidigt spelar yrkesutbildade en helt central roll för de små företagarna och lokalsamhällena i hela landet. Om den lokala hantverkaren, bonden, bagaren, åkaren och teknikern, som levererar arbetskraft till det lilla, lokala företaget, försvinner, så förlorar vi en källa till tillväxt och utveckling i stora delar av det Danmark som finns utanför de stora städerna. Därför bör det vara en central del av näringslivspolitiken att ge svar på hur vi säkrar fler yrkesutbildade under åren som kommer. Med regeringsförklaringen fredar man den nya yrkes- och professionsinriktade ungdomsutbildningen som träder i kraft 2030, samtidigt som man avskaffar årskurs 10, höjer betygskraven till gymnasiet och förkortar delar av yrkesutbildningarna. På det sättet satsar man miljarder i ett nytt utbildningserbjudande utan att veta vad syftet är, eller vad det kommer att leda till. Man kan inte svara på om den nya utbildningen kommer att leda till fler yrkesutbildade eller studenter på våra välfärdsutbildningar. En näringslivspolitik utan svar på hur vi säkrar fler yrkesutbildade riskerar att försämra företagens möjligheter och samhällets tillväxt. Våra barn och unga ska naturligtvis ha frihet att välja vad de vill, men det är oroväckande när denna regering bara lägger upp för att öka antalet platser på universiteten, men samtidigt saknar svar på hur fler unga ska få upp ögonen för yrkesutbildningarna. Det är den form av utbildningssnobberi som har rått i alldeles för många år, och som det är behov av att ta ett uppgör med, men den möjligheten försummar de fyra partierna i regeringen. En näringslivspolitik utan svar på hur vi säkrar fler yrkesutbildade riskerar att försämra företagens möjligheter och samhällets tillväxt. I Danmarksdemokraterne vill vi investera i våra yrkesutbildningar framför att satsa miljarder i ett nytt utbildningsexperiment utan syfte. Det behövs riktade medel och insatser som säkrar att man kan ha välfungerande yrkesskolor i hela landet, där kvaliteten i undervisningen, materialen och utrustningen matchar den verklighet som de unga möter i företagen. Samtidigt vill vi säkra en betydligt mer praktiknära grundskola, där fler unga lämnar skolbänken med goda skriv- och räknefärdigheter som de kan kombinera med ett gott hantverkskunnande. Det är en given uppgift att se till att fler unga får upp ögonen för yrkesutbildningarna och möjligheterna som yrkesutbildad, om vi ska säkra ett starkt produktions-Danmark i framtiden. Tyvärr levererar regeringen inga svar till landets företag om hur vi når målet med den uppgiften. (23 jun 2026, i en artikel/krönika om behovet av fler yrkesutbildade och kritik av regeringens utbildningspolitik)Ulrik KnudsenUtbildning och arbetsmarknad
Det är svårt att säga när man når den perfekta åldern i livet. När når man sin topp? Jag kan i alla fall säga att födelsedagar inte är något jag har sett fram emot de senaste åren, men för varje år jag blir äldre får jag dock en ovärderlig gåva: insikt och en tilltagande glädje över att vara vid liv. Och om allt går väl blir jag 47 år på söndag, och varje år på min födelsedag gör jag en liten lista där jag sammanfattar vad jag har kommit fram till. Hittills kan jag säga: – Att lyckan är det oersättliga ögonblicket. – Att det bästa stycket klassiska musik är J.S. Bachs cellosviter inspelade av Pablo Casals. – Att man ska komma i tid. – Att man aldrig bör tacka nej till champagne. – Att den bästa rockplattan är »The Velvet Underground« med bandet av samma namn. – Att det bästa stycket jazzmusik är Pharaoh Sanders coverversion av John Coltranes »Olé« på liveplattan »Heart Is a Melody«. – Att man ska vara på vakt mot folk som inte gillar The Beatles. – Att »Hamlet« är överraskande rolig. – Att konst är grundforskning i varandet. – Att den bästa rätten jag någonsin ätit var en torskfilé braiserad på benet, serverad helt enkelt med en beurre blanc, reda precis före servering, med en stor matsked belugakaviar. – Att det är heligt att älska det som döden kan ta ifrån dig. – Att mitt livs största vinupplevelse var en Château Haut Brion 1982 – den största besvikelsen var en La Tache 1997. – Att när man passerar 40, går kroppen från att vara vän till fiende. – Att människor som helst inte äter eller är mycket kräsna, sällan är intressanta. – Att den bästa målaren är Caravaggio. – Att inga städer är mer magiska än Rom. – Att min favoritfilm är »Aguirre – der Zorn Gottes« av Werner Herzog. – Att det inte är en slump att »ideologi« nästan låter som »idioti«. – Att något av det vackraste jag sett var Fredensborg Slotspark i decembermånadens blodröda solnedgång tillsammans med den jag älskar, efter att hela parken hade svepts in i ett prisma av tumtjockt, kristallklart isskikt. – Alla bör åka till Padova och se Capelle Scrovegni. – Att kl. 03.23 på Andy's Bar är allt enkelt och transparent. Nästa dag är allt glömt och outhärdligt. – Att det inte finns några vuxna – det finns bara några som är bättre på att låtsas än andra. – Att den bästa danska dikten är Morten Nielsens »Forårets horisont«. – Att kvinnor i 40-årsåldern är de mest attraktiva kvinnorna. – Att det kan finnas gott om mening i att leva livet vackert. – Att man inte bör lita på män som tar på sig skjorta och/eller strumpor FÖRE kalsongerna i omklädningsrummet. – Att kärleken till min dotter är oändlig, men det är ändå den relationen utifrån vilken allt annat mäts och vägs. – Att världens vackraste ord är »ombra«, som betyder »skugga« på italienska. – Att »Herfra hvor vi står« med Skousen och Ingemann är den bästa danska poprocklåten. – Att Brorsons »Op, ad al den ting, som Gud har gjort« är den vackraste psalmen. – Att först avgudar man Mozart. Sedan tror man att han är banal. Sedan avgudar man honom igen. – Att endast det yttre är finit – det inre är oändligt – Att livet kräver mod. – Att den vackraste arian är »Possente spirto« från Monteverdis opera »L’Orfeo«. – Att allt är transformation. – Att störst av allt är kärleken. – Att tempus fugit. (23 apr 2019, i samband med sin 47-årsdag, där han reflekterar över livet och delar en lista över sina personliga insikter.)Søren Jacobsen DammKulturTilltal och brev
Frankie Grande
Mitt hjärta är krossat över förlusten av min vän Nick Cordero. Så snart jag mötte honom visste jag att Gud placerade honom i mitt liv av en anledning... Han visade mig sådan kärlek, ledarskap genom vänlighet, styrka under svåra tider, en sann uppskattning för livet oavsett vad som hände runt omkring honom... han fick mig att le och skratta när jag var nere och det var magiskt att dela scenen med honom. På scenen, backstage, utanför scenen var Nick Cordero en av de finaste människor jag någonsin haft chansen att möta, arbeta med eller bara kalla min vän. Han rycktes bort för tidigt. Han förtjänade mer tid här med sin familj och mer tid att fortsätta dela sitt livs gåva med världen. Men jag vet att han kommer att leva vidare i mig, för jag är för alltid förändrad av att ha känt honom. Han kommer att leva vidare i sin vackra fru @amandakloots och sin vackra son Elvis. Han kommer att leva vidare i leendena hos varje publikmedlem han nådde med sin briljanta röst och smittande charm. Han kommer att leva vidare genom sin MUSIK. När han sjöng ”Just be yourself, you might get slapped like it's a crime Don't you bat an eye Live your life” så lyssnade jag. Jag såg dig göra det, Nick, i ditt eget liv och jag lovar dig min vän att fortsätta göra det i mitt liv i ditt namn. Jag älskar dig Nick. Och jag är sannerligen välsignad som fick känna dig. ”See you on the flippily-dippily!”. (6 jul 2020, i ett inlägg på Instagram)Frankie GrandeKändisSorg och förlust
Var går gränsen mellan reell folkhälsa och överdriven reglering? Det är en fråga vi måste ställa oss när beslut som det nyligen fattade av stadsdelsdirektören i Søndre Nordstrand träder i kraft. Här har man valt att förbjuda alkoholservering vid slutna, privata arrangemang på seniocentren, skenbart för att främja folkhälsa och inkludering. Men är detta verkligen en inkluderande åtgärd, eller är det snarare en form av underkastelse maskerad som folkhälsopolitik? Långt ifrån vilda fester. I Søndre Nordstrand har seniocentren tidvis arrangerat sociala sammankomster där ost och vin står på menyn. Dessa arrangemang är långt ifrån vilda fester, utan snarare trevliga, lugna dagverksamheter som erbjuder de äldre ett pusterom från vardagen. Alkoholserveringen är frivillig, och det finns redan pensionärer som deltar utan att dricka, just för att det sociala är det centrala. Varför ska det nu tas ifrån dem? Det som framställs som en folkhälsoåtgärd riskerar att marginalisera de äldre som finner glädje i dessa aktiviteter. Det är värt att notera att inga andra stadsdelar har infört motsvarande ”folkhälsoåtgärder” för sina seniocentra. Detta väcker frågor om huruvida Søndre Nordstrand går för långt i sin iver att reglera. Har vi verkligen kommit till en punkt där vi måste inskränka de äldres frihet i folkhälsans namn? Många av dessa människor har levt långa, hårda liv. Nu, i pensionen, borde de kunna unna sig små glädjeämnen som ett glas vin, utan att det blir en debatt om hälsa och inkludering. Ska verkligen äldre människor – som har bidragit till samhället i flera decennier – berövas rätten att bestämma över sitt eget liv i en ålder där de borde njuta av friheten som mest? En farlig trend. Detta leder till en större problemställning: Kommer vi att se att julmaten censureras för att den inte är ”inkluderande nog”? Ska vi förbjuda traditionella rätter som ribba och pinnekjøtt för att de kan exkludera minoriteter, eller för att de inte passar in i ett strikt hälsoperspektiv? Åtgärder som denna pekar i riktning mot en farlig trend där individens frihet offras på altaret för en extrem tolkning av folkhälsa och inkludering. Inkludering är ett mål för oss alla, men det får inte ske på bekostnad av individuella friheter, särskilt inte i en grupp som pensionärer, som redan riskerar att bli marginaliserade. Faktiskt kan sådana åtgärder verka mer exkluderande än inkluderande. När man tar bort små glädjeämnen som ett socialt glas vin, riskerar man att skjuta de äldre längre ut i ensamhet och isolering. Är det detta vi vill uppnå? Den reella inkluderingen borde handla om att skapa en atmosfär där alla – oavsett livsstil eller preferenser – kan delta på sina egna villkor. Att påtvinga alla samma regler under täckmantel av folkhälsa och inkludering är inte bara ingripande, det är en form av subtil förtryck. Låt våra pensionärer få leva sina liv som de önskar, utan onödig inblandning. Det handlar inte om folkhälsa, utan om värdighet och respekt för individens rätt att bestämma över sitt eget liv. (10 sep 2024, i ett debattinlägg/kommentar om förbud mot alkoholservering på seniocentra i Søndre Nordstrand)Sarah GaulinOffentliga förbud
<- Förra sidanNästa sida ->
8/8782

ordspråk.se - gillar dig
Livet.se har fler bra ordspråk