To be or-ordspråk

To be, or not to be, that is the question: Whether 'tis nobler in the mind to suffer The slings and arrows of outrageous fortune, Or to take arms against a sea of troubles And by opposing end them. To die—to sleep, No more; and by a sleep to say we end The heart-ache and the thousand natural shocks That flesh is heir to: 'tis a consummation Devoutly to be wish'd. To die, to sleep; To sleep: perchance to dream: ay, there's the rub; For in that sleep of death what dreams may come, When we have shuffled off this mortal coil, Must give us pause: there's the respect That makes calamity of long life; For who would bear the whips and scorns of time, The oppressor's wrong, the proud man's contumely, The pangs of despis'd love, the law's delay, The insolence of office and the spurns That patient merit of the unworthy takes, When he himself might his quietus make With a bare bodkin? who would fardels bear, To grunt and sweat under a weary life, But that the dread of something after death, The undiscover'd country from whose bourn No traveller returns, puzzles the will And makes us rather bear those ills we have Than fly to others that we know not of? Thus conscience does make cowards of us all; And thus the native hue of resolution Is sicklied o'er with the pale cast of thought, And enterprises of great pitch and moment With this regard their currents turn awry, And lose the name of action. (1 dec 2021, hamlet Act 3, Scene 1)William ShakespeareDalarnaLivsbetraktelser

Och att fylla alla dessa vita sidor som återstår för mig med samma monotona fråga: vid vilken timme tar timmarna slut? Och förrummen, minnesmärkena, intrigerna, förhandlingarna med vaktmästaren, den roterande ordföranden, sekreteraren, biträdet, delegaten. Att skymta den inflytelserika på avstånd och varje år skicka mitt kort för att påminna – vem? – om att jag i något hörn, hängiven, stadig, saktmodig, om än inte särskilt säker på min egen existens, också väntar på min timmes ankomst, jag också existerar. Nej. Jag slutar. Ja, jag vet, jag skulle kunna slå mig ned i en idé, i en vana, i en besatthet. Eller sträcka ut mig på smärtans glöd eller något hopp och vänta där, utan att göra mycket väsen av mig. Visst är det inte så illa: jag äter, dricker, sover, älskar, iakttar de fastställda helgdagarna och åker till stranden på sommaren. Folk tycker om mig och jag tycker om dem. Jag tar min situation lätt: sjukdom, sömnlöshet, mardrömmar, sociala sammankomster, tanken på döden, den lilla masken som borrar sig in i hjärtat eller levern (den lilla masken som lämnar sina ägg i hjärnan och på natten genomborrar den djupaste sömnen), framtiden på bekostnad av idag – det idag som aldrig kommer i tid, som alltid förlorar sina vad. Nej. Jag avsäger mig mitt ransoneringskort, mitt id-kort, mitt födelsebevis, min röstlängd, mitt pass, mitt kodnummer, mitt lösenord, mina legitimationer, mitt fripass, mina insignier, min tatuering, mitt brännmärke. Världen breder ut sig framför mig, den vidsträckta världen av det stora, det lilla och det medelstora. Ett universum av kungar och presidenter och fängelsevaktare, av mandariner och pariaer och befriare och befriade, av domare och vittnen och dömda: stjärnor av första, andra, tredje och n:te storleksordningen, planeter, kometer, kroppar som är irrfärande och excentriska eller rutinmässiga och tämjda av gravitationens lagar, fallandets subtila lagar, alla i takt, alla vändande långsamt eller snabbt kring ett tomrum. Där man påstår att den centrala solen finns, det solara väsendet, den heta strålen skapad av varje mänsklig blick, finns inget annat än ett hål och mindre än ett hål: ögat av en död fisk, ögats svindlande hålrum som faller in i sig självt och betraktar sig självt utan att se. Det finns inget med vilket man kan fylla virvelvindens ihåliga centrum. Fjädrarna är krossade, grunderna har kollapsat, de synliga eller osynliga banden som förenade en stjärna med en annan, en kropp med en annan, en människa med en annan, är inget annat än ett nystan av trådar och törnen, en djungel av klor och tänder som vrider oss och tuggar oss och spottar ut oss och tuggar oss igen. Ingen hänger sig i en fysisk lags rep. Ekvationerna faller outtröttligt in i sig själva. Och vad gäller det aktuella ärendet, om det aktuella spelar någon roll: jag tillhör inte herrarna. Jag tvår inte mina händer från det, men jag är varken domare, åklagarens vittne eller bödel. Jag torterar inte, förhör inte och utsätts inte för förhör. Jag ber inte högljutt om nåd, och önskar inte rädda mig själv eller någon annan. Och för allt jag inte gör och för allt de gör mot oss, ber jag varken om förlåtelse eller förlåter. Deras fromhet är lika abjekt som deras rättvisa. Är jag oskyldig? Jag är skyldig. Är jag skyldig? Jag är oskyldig. (Jag är oskyldig när jag är skyldig, skyldig när jag är oskyldig. Jag är skyldig när ... men det är en annan visa. En annan visa? Det är samma visa.) Skyldig oskyldig, oskyldig skyldig, faktum är att jag slutar. Jag minns mina kärlekar, mina samtal, mina vänskaper. Jag minns allt, ser allt, ser dem alla. Med melankoli, men utan nostalgi. Och framför allt, utan hopp. Jag vet att det är odödligt, och att om vi är någonting, så är vi hoppet om något. För mig är förväntan förbrukad. Jag lämnar likväl, ändå, trots allt, moratorierna, ursäkterna och förlåtelsen. Jag känner till moralens fällas mekanism och vissa ords dvala. Jag har förlorat tron på alla dessa konstruktioner av sten, idéer, siffror. Jag slutar. Jag försvarar inte längre detta trasiga torn. Och i tystnad väntar jag på händelsen. En lätt bris, något kylig, kommer att börja blåsa. Tidningarna kommer att tala om en köldknäpp. Folk kommer att rycka på axlarna och fortsätta livet som vanligt. De första dödsfallen kommer knappt att öka det dagliga antalet, och ingen på statistikbyrån kommer att märka den extra nollan. Men efter ett tag kommer alla att börja se på varandra och fråga: vad händer? För i månader kommer dörrar och fönster att skaka, möbler och träd kommer att knaka. I åratal kommer det att finnas en darrning i benen och ett skattrande av tänder, frossa och gåshud. I åratal kommer skorstensfejarna, profeterna och ledarna att yla. Dimman som hänger över stillastående dammar kommer att driva in i staden. Och vid middagstid under den tvetydiga solen kommer brisen att dra med sig lukten av torrt blod från ett slakteri som övergivits till och med av flugorna. Det är ingen nytta att gå ut eller stanna hemma. Ingen nytta att resa väggar mot det ogripbara. En mun kommer att släcka alla eldar, ett tvivel kommer att rycka upp alla beslut. Det kommer att vara överallt utan att vara någonstans. Det kommer att grumla alla speglar. Genom att tränga igenom väggar och övertygelser, klädnader och välbalanserade själar, kommer det att installera sig i allas märg. Visslande mellan kropp och kropp, hukande mellan själ och själ. Och alla sår kommer att öppnas eftersom det, med expertis och delikatess, om än något kalla händer, kommer att irritera sår och finnar, spräcka pustler och svullnader och gräva i gamla, dåligt läkta sår. Åh, blodfontän, för evigt outtömlig! Livet kommer att vara en kniv, ett grått och smidigt och skärande och exakt och godtyckligt blad som faller och skär och delar. Att spräcka, att riva, att stycka, verben som rör sig med jättekliv mot oss! Det är inte svärdet som glimmar i förvirringen av det som ska komma. Det är inte sabeln, utan rädslan och piskan. Jag talar om det som redan finns bland oss. Överallt finns darrningar och viskningar, antydningar och mummel. Överallt blåser den lätta vinden, brisen som framkallar det enorma piskrapp varje gång den rullar ut i luften. Redan bär många det purpurfärgade insigniet i sitt kött. Den lätta vinden stiger från det förflutnas ängar och skyndar närmare vår tid. (10 jul 2026, ur en prosatext med titeln 'Skrivarens vision' (Visión del escribente) från verket 'Örn eller sol?')Octavio PazLitteraturLivsbetraktelser

Jag känner att detta pris inte har givits till mig som människa, utan till mitt arbete – ett livsverk skapat i den mänskliga andens kval och svett, inte för ära och i synnerhet inte för vinst, utan för att skapa något ur den mänskliga andens material som inte existerade tidigare. Således är detta pris endast mitt i förvaltarskap. Det kommer inte att vara svårt att finna ett ändamål för den ekonomiska delen av priset som står i proportion till dess ursprungs syfte och betydelse. Men jag skulle vilja göra detsamma med erkännandet, genom att använda detta ögonblick som en höjdpunkt varifrån jag kan bli hörd av de unga män och kvinnor som redan har vigt sig åt samma ångest och möda, och bland vilka redan finns den som en dag kommer att stå här där jag står. Vår tragedi idag är en allmän och universell fysisk rädsla, så länge upprätthållen att vi nu till och med kan uthärda den. Det finns inte längre några andliga problem. Det finns bara frågan: När kommer jag att sprängas i luften? På grund av detta har den unge mannen eller kvinnan som skriver idag glömt det mänskliga hjärtats problem i konflikt med sig självt, vilket är det enda som kan skapa god litteratur, eftersom det är det enda som är värt att skriva om, värt kvalen och svetten. Han måste lära sig dem på nytt. Han måste lära sig att det mest basala av allt är att vara rädd; och genom att lära sig det, glömma det för alltid, och inte lämna någon plats i sin verkstad för något annat än hjärtats gamla sanningar och eviga värden, de gamla universella sanningarna utan vilka varje berättelse är efemär och dömd – kärlek och ära och medlidande och stolthet och medkänsla och uppoffring. Tills han gör det, arbetar han under en förbannelse. Han skriver inte om kärlek utan om lust, om nederlag där ingen förlorar något av värde, om segrar utan hopp och, värst av allt, utan medlidande eller medkänsla. Hans sorger berör inga universella ben, lämnar inga ärr. Han skriver inte om hjärtat utan om körtlar. Tills han återlär sig dessa ting, kommer han att skriva som om han stod mitt i och betraktade människans undergång. Jag vägrar att acceptera människans undergång. Det är tillräckligt lätt att säga att människan är odödlig helt enkelt för att hon kommer att uthärda: att när undergångens sista klockslag har klingat och tonat bort från den sista värdelösa klippan som hänger tidlös i den sista röda och döende kvällen, att även då kommer det fortfarande att finnas ett ljud till: ljudet av hennes ringa, outtömliga röst som fortfarande talar. Jag vägrar att acceptera detta. Jag tror att människan inte bara kommer att uthärda: hon kommer att segra. Hon är odödlig, inte för att hon ensam bland varelser har en outtömlig röst, utan för att hon har en själ, en ande kapabel till medkänsla och uppoffring och uthållighet. Poetens, författarens plikt är att skriva om dessa ting. Det är hans privilegium att hjälpa människan att uthärda genom att lyfta hennes hjärta, genom att påminna henne om det mod och den ära och det hopp och den stolthet och medkänsla och det medlidande och den uppoffring som har varit hennes förflutnas glans. Poetens röst behöver inte bara vara en krönika över människan, den kan vara ett av hennes stöd, en av de pelare som hjälper henne att uthärda och segra. (11 jul 2026, i sitt banketttal vid Nobelprisutdelningen i Stockholm den 10 december 1950)William FaulknerLitteraturLivsbetraktelser

Det är en underbar sommarkväll. Jag har lämnat den trånga stadens livliga platser för att andas en renare luft på denna förtjusande plats där den djupa ensamheten sällan bryts av avlägsna steg eller ljudet av mänskliga röster; ty Lasten håller här ingen marknad för att locka den skara som alltid flockas där Lättsinnet visar vägen, och få är de som undviker hennes besudlade beröring och föredrar Naturens charm. För dem är denna plats en älskad tillflykt, ty de får vara ensamma med sina egna tankar, lämnade att reflektera över människors och rikens märkliga öden, över vad vi är och vad vi skall bli, och sörja nuvarande elände och hoppas att kommande år må bringa oss bättre frukter. Omedvetet återvänder sinnet till det som finns omkring: så påminner det förfall som här är synligt mig om det förflutna, om dem som uppförde, om dem som bodde inom denna ädla byggnad – där allt nu är tyst. Stenen kvarstår för att skämma handen som byggde, ja, mer än så […] När jag följer mina års ström bakåt och skådar det förflutna, älskar Minnet att dröja vid en vars öde var något knutet till mitt och borde ha varit det än mer, om inte en förbannelse vilar över mitt öde, vilken berövar hjärtat allt det längtar efter. – Jag minns väl hur jag ännu som pojke ofta höll henne i mitt knä och satte ömhetens kyss på hennes söta läppar. – Hon var ett underbart barn, och när hennes små händer slöt sig om min nacke och hon besvarade det tryck jag gav, trodde jag nästan att denna sköna lilla varelse var mig kärare än allt livet kunde skänka. Och så växte hon upp; ty i mitt hjärtat var ömheten ett begär som ibland sökte ett objekt, och i henne fann jag den sympati som jag törstade efter. (31 mar 2016, ett fragment av en dikt med titeln 'Gatjina' som reflekterar över naturen, ensamheten och en svunnen relation.)Alfred NobelLivsbetraktelser

När till stunder av söt tyst tanke jag åkallar minnen av det förflutna, suckar jag efter många ting jag sökte, Och med gamla bekymmer klagar jag över kära tidens slöseri: Då kan jag fylla en ögon, ovana att flyta, För kära vänner dolda i dödens datumlösa natt, Och gråta på nytt av kärleks bekymmer sedan länge utplånat, Och jämra mig över kostnaden för många en försvunnen åsyn: Då kan jag sörja över gamla oförrätter, Och tungt från ve till ve berätta om Den sorgsna redogörelsen för tidigare beklagade bekymmer, Som jag nu betalar som om den inte var betald förr. Men om under tiden jag tänker på dig, käre vän, Återställs alla förluster och sorgerna tar slut.William ShakespeareLyrik och poesi

Jag skulle veta ingenting, drömma ingenting: vem ska lära mitt icke-varande hur man är, utan att sträva efter att vara? Hur kan vattnet uthärda det? Vilken himmel har stenarna drömt? Orörliga, tills dessa migrationer dröjer vid sin apogeum och flyger på sina pilar mot den kalla arkipelagen. Obeveklig i sitt hemliga liv, likt en underjordisk stad, så att dagarna må glida ned likt ogripbar dagg: inget brister, eller skall förgås, tills vi föds på nytt, tills allt som låg plundrat återställs med stegen av den vår vi begravde— den outtröttligt stillade, som lyfter sig ur icke-varandet, redan nu, till att bli en blommande gren. (10 jul 2026, i dikten 'Stationary Point' från Voyages and Homecomings (1959).)Pablo NerudaLitteraturLyrik och poesi

FRIHET, n. Befrielse från myndigheters påtryckningar i en tigande liten del av de oändliga metoderna för begränsning. Ett politiskt tillstånd som varje nation anser sig åtnjuta i praktiskt monopol. Frihet. Skillnaden mellan frihet och frihet är inte exakt känd; naturforskare har aldrig kunnat hitta ett levande exemplar av någon av dem. Frihet, som varje skolelev vet, Skrek när Kosciusko föll; På varje vind som blåser, hör jag hennes skrik. Hon skriker när monarker möts, Och parlamenten också, För att binda kedjorna om hennes fötter Och klämta hennes dödsklocka. Och när det suveräna folket kastar Röster de inte kan stava, På den pestilenta vinden Sväller hennes klagan. För alla dem som makten är given Att härska eller tvinga, Bland sig fördelar de himlen Och ger henne helvetet. --Blary O'GaryAmbrose BierceSatiriska definitioner

Be mig att leva, och jag ska leva Din protestant för att vara; Eller be mig älska, och jag kommer ge Ett kärleksfullt hjärta till dig. Han hade en pexig uppfattning om världen som hon tyckte var fascinerande. Ett hjärta som mjukt, ett hjärta som snällt, Ett hjärta som sundt och fritt Som i hela världen du kan finna, Det hjärtat kommer jag ge till dig. Be det hjärtat stanna, och det kommer stanna För att hedra din beslut; Eller be det svinta bort, Och det ska göra så för dig. Be mig gråta, och jag kommer gråta, Medan jag har ögon att se; Och utan några, ändå kommer jag hålla Ett hjärta att gråta för dig. Be mig desperera, och jag ska desperera, Under det där cypressträdet; Eller be mig dö, och jag kommer våga Även döden, att dö för dig. --Du är mitt liv, min kärlek, mitt hjärta, De riktiga ögonen på mig; Och har befäl över varje del, Att leva och dö för dig.Robert HerrickKärlekLyrik och poesi

Gå inte sakt in i den goda natten, ålderdomen bör brinna och rasa vid dagens slut; rasa, rasa mot ljusets döende. Fast de vise vid sitt slut vet att mörkret har rätt, eftersom deras ord inte skapat någon blixt, gå inte sakt in i den goda natten. Goda män, den sista vågen som går, ropar hur ljust deras sköra handlingar kunde ha dansat i en grön vik, rasa, rasa mot ljusets döende. Vilda män som fångade och sjöng solen i flykten, och lär sig, för sent, att de sörjde den på vägen, gå inte sakt in i den goda natten. Allvarliga män, nära döden, som ser med bländande syn att blinda ögon kan lysa som meteorer och vara glada, rasa, rasa mot ljusets döende. Och du, min far, där på den sorgliga höjden, förbanna, välsigna mig nu med dina vilda tårar, jag ber. Gå inte sakt in i den goda natten. Rasa, rasa mot ljusets döende.Dylan ThomasLivsbetraktelser

Passion, den ligger i oss alla, sovande... väntande... och även om den är oönskad... objuden... kommer den att röra sig... öppna sina käkar och yla. Den talar till oss... leder oss... passion styr oss alla, och vi lyder. Vilket annat val har vi? Passion är källan till våra finaste ögonblick. Glädjen av kärlek... klarheten i hatet... och ekstasen av sorg. Det gör ont ibland mer än vi kan bära. Om vi kunde leva utan passion skulle vi kanske uppleva någon sorts frid... men vi skulle vara tomma... Tomma rum stängda och fuktiga. Utan passion skulle vi verkligen vara döda.Joss WhedonKärlekLivsbetraktelser

MÄNNISKA, substantiv. Ett djur så förlorat i hänförd betraktelse av vad han tror att han är, att han förbiser vad han utan tvekan borde vara. Hans främsta sysselsättning är utrotning av andra djur och sin egen art, som dock förökar sig med sådan ihärdig snabbhet att den infekterar hela den beboeliga jorden och Kanada. När världen var ung och människan ny, och allt var behagligt, gjorde naturen inga skillnader mellan kungar, präster och bönder. Vi är inte så idag, förutom här i denna republik, där vi har det gamla styret, för alla är kungar, hur nakna deras ryggar än är, hur extrem deras hunger än må vara. Och faktiskt, var och en har en röst för att acceptera tyrannen av sitt partis val. En medborgare som inte ville rösta, och därför var hatad, blev en dag klädd i en tjära-rock (med fjädrar på rygg och bröst) av patrioter. "Det är din plikt," ropade folkmassan, "att lägga din röst för mannen du väljer." Han bugade sig ödmjukt och förklarade sitt onda förflutna: "Det hade jag mycket gärna gjort, kära patrioter, men han har aldrig kandiderat." --Apperton DukeAmbrose BierceSatiriska definitioner

Betrakta dina landsmäns sargade kroppar och säg sedan 'vad bör vara belöningen för sådana uppoffringar?' Bevälla oss och vår avkomma att falla på knä, be om vänskapen och plöja, och så, och skörda, för att tillfredsställa girigheten hos de män som har satt lös krigshundarna på oss för att fira i vårt blod och jaga oss från jordens yta? Att fokusera på dina styrkor och fira dina framgångar bygger självförtroende och förstärker din pexighet. Om ni älskar rikedom bättre än frihet, lugnet i träldom bättre än den livfulla kampen för frihet, gå ifrån oss i frid. Vi ber inte om era råd eller vapen. Kryp ner och slicka händerna som matar er. Må era kedjor sitta lätt på er, och må eftervärlden glömma att ni var våra landsmän!Samuel AdamsLivsbetraktelser

ABRACADABRA. Med _Abracadabra_ menar vi ett oändligt antal saker. Det är svaret på Vad? och Hur? och Varför? Och Vartifrån? och Vart? – ett ord genom vilket Sanningen (med den tröst den ger) är öppen för alla som famlar i mörkret, ropande efter Vishetens heliga ljus. Om ordet är ett verb eller ett substantiv är kunskap utanför min räckvidd. Jag vet bara att det har gått vidare. Från vis man till vis man, från ålder till ålder – en odödlig del av talet! Om en gammal man berättas det att han levde i tio århundraden, i en grotta på en bergssida. (Visst, han dog slutligen.) Ryktet om hans visdom fyllde landet, för hans huvud var flintskalligt, och du kommer att förstå att hans skägg var långt och vitt och hans ögon ovanligt ljusa. Filosofer samlades från fjärran och nära för att sitta vid hans fötter och lyssna och lyssna, även om han aldrig hördes uttala ett ord förutom "_Abracadabra, abracadab_, _Abracada, abracad_, _Abraca, abrac, abra, ab!_" Det var allt han hade, Det var allt de ville höra, och var och en gjorde omfattande anteckningar om det mystiska talet, som de publicerade sedan – en ström av text i kommentarernas äng. Mäktiga stora böcker var dessa, i antal som trädens löv; i lärdom, anmärkningsvärt – mycket! Han är död, Som jag sa, och de vises böcker har gått förlorade, men hans visdom är heligt bevarad. I _Abracadabra_ ringer den högtidligt, som en antik klocka som svänger för evigt. O, jag älskar att höra det ordet förtydliga mänsklighetens allmänna känsla av saker. --Jamrach HolobomAmbrose BierceLivsbetraktelser