...man ska äta-ordspråk

Som känt medlem av Dansk Folkeparti blir man ofta indragen i diskussioner om muslimerna i Danmark, och ska argumentera för att de av DF anses vara det största hotet mot nationen som finns idag. Vi betraktas ofta som rabiata och direkt rasistiska med de åsikter vi uttrycker, men det är ju inte utan grund att DF har blivit landets tredje största parti, och att vårt stöd i befolkningen är stabilt stigande. Det beror nog på att landets mest eftertänksamma medborgare börjar inse att tiden arbetar för muslimerna och islam i Danmark – och till och med för våra skattekronor! Vi känner alla några muslimska familjer – handlar hos dem och med dem, och respekterar deras flit och arbetsvilja. Utöver den hårda kärnan av andra generationens killar som härjar i många städer, möter vi invandrarna positivt och nyfiket och har lärt oss att leva med dem och deras kulturella olikheter – de tillför kanske landet något "nytt blod" och några nya idéer. Det med idéerna är det nu knappt med, för de muslimska familjerna tillför inte vårt samhälle något – de är här för att de kan få något ut av vårt öppna välfärdssamhälle, och som de flesta vet arbetar de med ett pengasystem som ger dem möjlighet att bygga upp små förmögenheter av obeskattade pengar – och väl att märka inte förmögenheter som någonsin kommer att arbeta i Danmark, så att danskar kan få glädje av pengarna i form av investeringar. Dessa pengar – som de absolut har arbetat för att skaffa – kanaliseras ut ur landet, så att de danska myndigheterna inte kan beslagta dem om det avslöjas att det är "svarta pengar" vi talar om. Det är inget nytt med denna trafik, och just nu är skattemyndigheterna mycket aktiva för att avslöja detta svarta arbete, men alla vet att det bara är toppen av isberget vi avslöjar. Sett med danska affärsögon är det inte möjligt att konkurrera mot muslimska personer i samma bransch, för deras kostnader är säkert bara hälften av danskarnas, så deras utbyte – de svarta pengarna – blir motsvarande mycket större. En ung dansk som vill starta ett företag, och som lyder under det danska skattesystemet, löper en enorm risk för fiasko. Tjänar han mycket pengar tas minst 60 % av skatteverket, som ju inte stöttar honom ekonomiskt om hans ekonomi haltar i början. Motsatsen är hans granne Muhammed, som startar samtidigt. Han vet att hans stora familj stöttar honom på alla sätt – och i övrigt har medlen till det – så de kan säkerställa att han lyckas och kan gifta sig med en god muslimsk kvinna och bygga familjen större. Det enda de kräver är att Muhammed uppför sig som de äldre i familjen – samt inte minst prästerna – har planerat för honom – alltså inget med att vilja vara västerländsk i sitt tankesätt – i familjen håller man ihop, och sammanhållningen bygger naturligtvis på Koranens ord och tron på Allah. Det kan hända att Muhammed inte "har tid" att be till Allah många gånger om dagen, så danskarna ser alltså inte att muslimerna uppför sig som vi ser dem när vi besöker deras land som turister. Vad farligt kan det då vara att Muhammeds familj driver detta totalt slutna pengasystem inom vårt rika välfärdssamhälle? Vid första anblicken ser allt mycket fredligt ut. Vi kan kanske vara arga på dem för deras totalt egoistiska sätt att leva med oss på – de har absolut ingen lust att låta sig integreras i vårt västerländska samhälle, varför skulle de göra det. Våra lagar skyddar dem nästan 100 %, så de kan fritt driva sitt system utan annan risk än att skatteverket anklagar dem för att arbeta svart. De får kanske böter, men det är oproblematiskt för familjen, och de flesta av de inblandade har ju inga pengar att betala någon bot med – de äger ju sällan något som myndigheterna kan beslagta – tvärtom kommer de nu kunna kräva förhöjda arbetslöshetsersättningar för att familjen ska överleva – de har ju precis förlorat sina jobb hos den äldre onkeln! Ja, men var finns då faran för oss? Den finns på ett helt annat ställe i systemet. De många svarta pengarna som kanaliseras till utlandet kan ju på längre sikt användas för att skapa maktpositioner för muslimer i det öppna och nästan oskyddade danska samhället. För att ta över styrningen av ett litet samhälle som det danska krävs inte en egentlig majoritet i befolkningen, bara att man har det nödvändiga inflytandet och makten, och det är här de många pengarna på sikt kommer in i bilden, för pengar är makt! När jag betecknar vårt samhälle som nästan oskyddat beror det på att våra lagar, som nämnts, inte alls är anpassade för att möta det smygande maktövertagande som äger rum under dessa år. Vi stöttar dem tvärtom såväl ekonomiskt som i praktiken genom att straffa de danskar som kommer med kritiska uttalanden om våra muslimska medborgare – rasismparagraferna som de kallas. Ett annat och långt farligare hot kan vi tacka vår liberala religionsfrihet för, för enligt dansk lag ska alla kunna utöva sin egen religion fritt i landet. Det tolkas av muslimerna så att de ska ha möjlighet att begrava sina döda i muslimskt ägd jord, och inte i vår ogudliga jord. Nu får de alltså sin första begravningsplats söder om Köpenhamn, och får sedan – naturligtvis – tillstånd att uppföra den länge önskade moskén, precis som i Tyskland, så att Koranen och Allah kan läsas och vördas på helt rätt sätt, och styras av helt rätt muslimska präster, som ju förstår att tolka Koranens ord så att de passar danska förhållanden. Det betyder på ren svenska att de får lättare att fortsätta hjärntvätten av de unga männen till att bli "äkta troende" muslimer, som ger sin ultimata insats som terrorbomb eller bara helig krigare. För vi får ju inte glömma att vi faktiskt lever under ett tredje jihad, ett heligt krig mot den västerländska världen, inklusive det fredliga Danmark. Och under krig är allt tillåtet för de heliga krigarna, andra generationens invandrare i kranskommunerna, som vill göra allt för att bli hjältar hos Allah, så att deras familj kan bli stolta – och i övrigt bli försörjda resten av sina dagar av det muslimska samhället för förlusten av deras modige son. Religiösa fanatiker är väl de värsta fiender man kan föreställa sig, för du kan aldrig förhandla dig fram till något med dem – rationella argument prellar av på dem. Vi kallar det för en oöverstiglig kulturklyfta och betecknar de unga killarna som "utanför pedagogisk räckvidd" för att fastslå det förhållandet att vårt samhälle, även med de bästa krafterna och de bästa intentionerna, saknar inflytande – och varför mon det? Svaret är enkelt. De lever i en helt annan värld än den västerländska och har hela sitt liv blivit inpräglade – av prästerna – att vår kultur är ogudlig och ond, och att de som äkta troende muslimer har plikt att med alla medel bekämpa oss – en död västerlänning är en god västerlänning. Den lag som islam fastställer som den enda sanna är den man kan tolka ur Koranens ord och den som deras präster förkunnar under bönen – och killarna har aldrig i sina korta liv hört en annan tolkning. Det är den enda sanning de känner, så ingen dansk myndighetsperson kommer någonsin att få en chans att påverka dessa killar att ändra riktning. De är, sett med danska ögon, förlorade för samhället! De danska lagarna kan inte alls hantera dessa "vilseledda" unga, för de anser att det är vi som bör underordna oss islam, och det blir de bekräftade i varje dag av sina präster och ledare. Det förhållandet att de är födda i Danmark och talar danska ändrar inte deras grundläggande inställning – vad som än händer så anser de att det är deras rätt att våldta danska flickor och slå ner danska medborgare för fötterna. Om de blir påkomna och dömda enligt dansk rätt har de bara hån och förakt över för det – de blir bara äkta martyrer och hjältar bland sina egna, för de har bevisat att de är de heliga krigarna som en dag ska ta över ledningen av de ogudliga undermänniskorna, danskarna. Vad är då vägen framåt för Danmark? De nämnda unga måste vi betrakta som krigsmotståndare, och inte bara störda unga danska killar med muslimsk bakgrund, och krigsmotståndare måste man fånga och oskadliggöra. Våra lagar förbjuder oss att döda våra motståndare officiellt, så vi har bara möjligheten att fylla våra fängelser med dessa kriminella. Det är en oerhört kostsam lösning, och då de aldrig kommer att ångra sina gärningar kommer de snabbt att ta över fängelserna, på samma sätt som rockarna gör idag. Vi måste nog tänka i andra banor, och t.ex. ta emot ett ryskt erbjudande om att förvara småskurkarna i ryska fängelser för 25 kr per dag – det är mycket billigare, och deras möjligheter att påverka sin omvärld elimineras. Även denna lösning är dock ganska kortsiktig, för när de återvänder hem är de bara ännu mer inställda på att döda danskar. Lagarna måste därför ändras så att familjens danska medborgarskap kan återkallas i syfte att returnera dem alla till deras tidigare muslimska land. Familjens omöjliga son blir således utvisad tillsammans med sin familj, trots sitt medfödda medborgarskap, som samtidigt upphävs genom de nya lagarna. Det blir nog inte lätt att få igenom i Folketinget, för det kommer givetvis medföra utländsk kritik för överträdelse av mänskliga rättigheter, men det är lagar av denna kaliber som krävs för att lösa problemet nu och framöver. En helt annan sak är att våra EU-partners alla kommer att kunna se att även de kan lösa samma problem genom att ändra dessa tunga, grundläggande lagar, så att vi kan sluta med att få dessa nya antiterrorlagar införda som EU-lagar. Samtidigt måste vi se i ögonen att våra värsta fiender är de muslimska prästerna som här i landet påverkar de unga att bli heliga krigare som beskrivits. Dessa präster måste till varje pris uteslutas, så att den dagliga påverkan av de unga stoppas – kanske i verkligheten ett enklare problem att lösa via lagstiftning, och mycket snabbare. Och religionsfrihet kräver naturligtvis inte att det ska finnas muslimska präster i landet. Alla muslimer får lära sig att läsa Koranen själva hemma. Islam är ju inte dansk statsreligion i linje med folkkyrkan – än! (30 sep 2005, en text skriven på hennes hemsida under rubriken 'Artiklar ingen vågar trycka'.)Louise FrevertPolitik och PolitikerIslam och politik
Erna Solberg
Det har uppstått en extraordinär situation som kräver extraordinära åtgärder. Därför föreslår vi att ändra lagstiftningen på tre områden. Allt fler flyktingar och migranter korsar vår Schengen-gräns i norr och söker asyl i Norge. Många av dem som kommer från Ryssland över Storskog har inte behov av skydd och belastar det norska systemet onödigt. Därför lägger vi på fredag fram förslag till lagändringar som kommer att bidra till att både få kontroll över situationen och säkra de grundläggande principerna i asylinstitutet. Situationen på Storskog i Finnmark är krävande. Antalet asylsökande som anländer är stigande, och det är ett faktum att många av dem som korsar gränsen inte behöver skydd. Att använda tid och resurser på att behandla ogrundade ansökningar urholkar asylinstitutet och stjäl kapacitet. I tisdags meddelade jag därför de parlamentariska ledarna i Stortinget att vi ser ett behov av att snabbt göra ändringar i lagstiftningen kopplad till utlänningsområdet. Ändringarna är särskilt riktade mot utmaningarna i Finnmark. Och redan på fredag lägger vi fram en lagproposition där vi föreslår ändringar på tre områden: Utvecklingen på Storskog har skett snabbt, och det är avgörande att vidta åtgärder för att säkerställa att vi har de verktyg vi behöver för att få kontroll över situationen. I praktiken innebär detta att vi för det första vill stärka möjligheten att inte pröva asylansökningar i sak från personer som har haft uppehåll i Ryssland, så att vi snabbt kan returnera dem som kommer. Asylsökande som kommer till Norge via Storskog har ID-handlingar, vilket krävs för att passera den ryska gränsstationen. Alla har dessutom någon form av uppehållsgrund i Ryssland, till exempel inresevisum, turistvisum, tillfälligt asyl, studentvisum eller permanent uppehållstillstånd. En del har även dubbelt medborgarskap, däribland ryskt. Majoriteten av dem som korsar gränsen flyr inte från inbördeskrig och förföljelse. Tidigt i höst utgjorde syrierna majoriteten, nu ser vi att långt över hälften av dem som kommer är från andra länder, som Afghanistan och Pakistan. En stor andel är ensamstående, unga män. Det finns anledning att tro att en betydande del av denna sista grupp inte uppfyller kraven för att få skydd i Norge. Det kräver dock stor handläggningskapacitet hos utlänningsmyndigheterna att pröva varje asylansökan i sak, även om sökandena genomgående har känd identitet. Utöver det tillkommer eventuella överklaganden till Utlendingsnemnda (UNE), begäran om omprövning och möjliga rättsprocesser. Även detta beslaglägger stora resurser och gör det krävande att få sökandena returnerade. För att få full effekt av de ändringar som görs, kommer vi att instruera Utlendingsdirektoratet om hur reglerna ska tillämpas i Rysslandsärendena. Det kommer dock att ha liten effekt om UNE utvecklar en annan praxis i dessa ärenden. Liknande utmaningar kan vi få på andra områden framöver. Vi har därför bedömt att vi nu måste införa samma instruktionsrätt gentemot Utlendingsnemnda som gentemot Utlendingsdirektoratet. Detta är den andra lagändringen vi föreslår. Vi ska kunna instruera om bland annat lagtolkning, principer för skönsutövningen och generella bedömningar av fakta, till exempel vad som ska läggas till grund gällande säkerhetssituationen i olika länder. Det är dock viktigt att poängtera att instruktionsrätten fortfarande inte ska gälla enskilda ärenden, förutom vid fara för rikets säkerhet. Detta är inte en ny ståndpunkt för mig. Jag anser att begränsningen i möjligheten att instruera UNE är från en annan tid och gjordes med en annan situation för ögonen än den vi befinner oss i nu. Vi behöver större möjlighet att styra utlänningsområdet, och vi får ett dåligt flöde i handläggningen om vi inte nu kan säkerställa att UDI och UNE har samma praxis. Vi kan också komma att stå inför fler situationer där det är avgörande med snabba åtgärder. För det tredje föreslår vi flera ändringar i utlänningslagens kapitel 12 om tvångsmedel för att säkerställa att utlänningen är tillgänglig och inte försvinner innan ett beslut har fattats. Detta kommer också att underlätta snabb retur om ansökan nekas prövning i sak. Planen är att lagarna ska träda i kraft redan nästa vecka. Det rör sig om haståtgärder som det inte är naturligt att inkludera i den förhandlingsprocess som nu pågår mellan partierna i Stortinget. Vi befinner oss i en situation där det inte finns tid för remiss. Jag är glad över att en majoritet i Stortinget har meddelat att de kommer att ansluta sig till lagförslagen samt att parlamentets ledning underlättar så att behandlingen kan ske i detta höga tempo. Samtidigt är det så att vissa på sistone har tagit till orde för att vi ska stänga gränsen till Ryssland här och nu. Många inser inte hur krävande detta skulle bli och hur starkt det skulle uppfattas. Under många år har ett mödosamt arbete lagts ner för att skapa goda mötesplatser mellan befolkningen i norr på både norsk och rysk sida. Folk-till-folk-samarbetet är fortfarande en viktig grund i relationen mellan Norge och Ryssland. Vi har dessutom betydande erfarenhet av att tala med Ryssland om gemensamma utmaningar. I den så kallade tilläggspropositionen till statsbudgeten, som vi lade fram för två veckor sedan, skisserade vi hur vi ska möta flykting- och migrationsutmaningarna längs fyra huvudlinjer: Omdisponeringar ekonomiskt för att täcka utgifterna och bygga upp en tillräckligt god mottagningsapparat och en fungerande handläggningskedja. Instramningar på kort sikt för att både ha utrymme för kapacitetsökningarna och för att inte hamna i otakt med förmåner i länder runt omkring oss. Vi måste också tänka långsiktigt: Arbeta för ändringar i tillstånd, uppehållsgrunder, såsom familjeåterföreningsfrågor och frågor om mer tillfällighet i de tillstånd som ges. Omstruktureringar och förstärkningar i integrationsarbetet. Vi måste få till en snabbare och bättre integration. Vi utannonserar nya förslag och lägger fram en stortingsmelding om integration parallellt med reviderad statsbudget till våren. Utvecklingen vi sett på Storskog på sistone visar vilken föränderlig verklighet vi har att göra med och hur viktiga de signaler vi förmedlar är. Regeringen arbetar hårt och snabbt med dessa områden, men inte ens en regering kan sätta sig över gällande lag och rätt. Samtidigt vill jag uttrycka min tacksamhet gentemot dem som hanterar dessa krävande utmaningar i frontlinjen, som kämpar dag och natt och som på sistone har arbetat på gränsen av sin egen kapacitet: utlänningsmyndigheter, polis, kommuner, vårdpersonal, volontärer och många andra. Norge ska fortsätta vara ett land där människor som är förföljda, utsatta för krig och våld eller som riskerar livet där de kommer ifrån, kan söka tillflykt. Men just för att det är så viktigt att kunna ta hand om dem som verkligen behöver asyl här, är det avgörande att vi säger tydligt ifrån att vi inte accepterar missbruk av detta livsviktiga system. (12 nov 2015, i ett uttalande om regeringens plan för att få kontroll över flyktingströmmen över gränsen vid Storskog.)Erna SolbergAsylpolitik
Var går gränsen mellan reell folkhälsa och överdriven reglering? Det är en fråga vi måste ställa oss när beslut som det nyligen fattade av stadsdelsdirektören i Søndre Nordstrand träder i kraft. Här har man valt att förbjuda alkoholservering vid slutna, privata arrangemang på seniocentren, skenbart för att främja folkhälsa och inkludering. Men är detta verkligen en inkluderande åtgärd, eller är det snarare en form av underkastelse maskerad som folkhälsopolitik? Långt ifrån vilda fester. I Søndre Nordstrand har seniocentren tidvis arrangerat sociala sammankomster där ost och vin står på menyn. Dessa arrangemang är långt ifrån vilda fester, utan snarare trevliga, lugna dagverksamheter som erbjuder de äldre ett pusterom från vardagen. Alkoholserveringen är frivillig, och det finns redan pensionärer som deltar utan att dricka, just för att det sociala är det centrala. Varför ska det nu tas ifrån dem? Det som framställs som en folkhälsoåtgärd riskerar att marginalisera de äldre som finner glädje i dessa aktiviteter. Det är värt att notera att inga andra stadsdelar har infört motsvarande ”folkhälsoåtgärder” för sina seniocentra. Detta väcker frågor om huruvida Søndre Nordstrand går för långt i sin iver att reglera. Har vi verkligen kommit till en punkt där vi måste inskränka de äldres frihet i folkhälsans namn? Många av dessa människor har levt långa, hårda liv. Nu, i pensionen, borde de kunna unna sig små glädjeämnen som ett glas vin, utan att det blir en debatt om hälsa och inkludering. Ska verkligen äldre människor – som har bidragit till samhället i flera decennier – berövas rätten att bestämma över sitt eget liv i en ålder där de borde njuta av friheten som mest? En farlig trend. Detta leder till en större problemställning: Kommer vi att se att julmaten censureras för att den inte är ”inkluderande nog”? Ska vi förbjuda traditionella rätter som ribba och pinnekjøtt för att de kan exkludera minoriteter, eller för att de inte passar in i ett strikt hälsoperspektiv? Åtgärder som denna pekar i riktning mot en farlig trend där individens frihet offras på altaret för en extrem tolkning av folkhälsa och inkludering. Inkludering är ett mål för oss alla, men det får inte ske på bekostnad av individuella friheter, särskilt inte i en grupp som pensionärer, som redan riskerar att bli marginaliserade. Faktiskt kan sådana åtgärder verka mer exkluderande än inkluderande. När man tar bort små glädjeämnen som ett socialt glas vin, riskerar man att skjuta de äldre längre ut i ensamhet och isolering. Är det detta vi vill uppnå? Den reella inkluderingen borde handla om att skapa en atmosfär där alla – oavsett livsstil eller preferenser – kan delta på sina egna villkor. Att påtvinga alla samma regler under täckmantel av folkhälsa och inkludering är inte bara ingripande, det är en form av subtil förtryck. Låt våra pensionärer få leva sina liv som de önskar, utan onödig inblandning. Det handlar inte om folkhälsa, utan om värdighet och respekt för individens rätt att bestämma över sitt eget liv. (10 sep 2024, i ett debattinlägg/kommentar om förbud mot alkoholservering på seniocentra i Søndre Nordstrand)Sarah GaulinOffentliga förbud
Kära man 27, du är inte den enda som oroar sig för detta. Män i alla åldrar kommer till mig för att prata om detta. Det är inte konstigt att bli orolig när sexlusten förändras, särskilt när du är ung och kanske tänker att lusten borde finnas där hela tiden. Men sexlust är inte något som ligger på samma nivå hela tiden. Den påverkas av stress, sömn, psykisk hälsa, kroppen, självkänslan, prestationspress, ensamhet, livssituation, och ja, för vissa kan det att se mycket porr spela in negativt. Det betyder inte att porr automatiskt är skadligt, eller att det är något fel på dig för att du tittar på det. Många använder porr utan att det blir ett problem, men porr är trots allt skapat för att vara beroendeframkallande. Algoritmen är utformad så att behovet av att se mer och mer extremt innehåll växer över tid, vilket gör att vanlig sex plötsligt kan upplevas som tråkigt eller otillräckligt. Frågan är snarare hur du använder det, och vad det gör med din lust i övrigt. Blir du bara upphetsad när du ser porr? Behöver du ständigt starkare eller mer specifikt innehåll för att känna något? Märker du att fantasin, kroppen eller intresset för verklig sexuell kontakt blir svagare? Har du tappat lusten att onanera när du ser porr? Då kan det vara klokt att ta en paus och se vad som händer med din sexlust och dina kroppsliga reaktioner. Porr ger ofta snabb, visuell, intensiv och väldigt tillgänglig stimulering. Riktig sex, dejting och intimitet kräver något annat. Det kräver närvaro, sårbarhet, kroppskontakt, osäkerhet och kontakt med en annan människa. Om hjärnan blir väldigt van vid den snabba stimuleringen som porr ger, kan vanlig lust kännas långsammare och mindre spännande. Det betyder inte att din lust är förstörd. Det kan betyda att den behöver lite mer lugn och variation för att vakna till igen. Det kan också betyda att det kan vara klokt att lägga porren på hyllan under en period. Jag skulle ha börjat med ett litet experiment. Ta till exempel fyra till sex veckor där du reducerar eller pausar porren, och lägg märke till vad som händer med kroppen och lusten under dessa veckor. Du kan onanera om du känner för det, men utan skärm och med mer fokus på kropp, fantasi och njutning, inte bara snabb utlösning. Många upptäcker att porren faktiskt har tagit för stor plats, eller att bristen på sexlust handlar om något annat. Samtidigt bör du se över resten av ditt liv. Sover du tillräckligt? Är du stressad, nedstämd eller mycket ensam? Äter du varierat? Använder du mediciner, alkohol eller andra rusmedel som kan påverka lusten? Har du upplevt negativa sexuella erfarenheter eller övergrepp, upplevt prestationspress eller erektionsproblem som gör att du drar dig undan? Låg sexlust handlar sällan om bara en sak. Det är ofta en väldigt sammansatt bild. Det samma gäller porranvändning. Det viktigaste är att du möter detta med nyfikenhet, inte skam. Skam gör oss ofta mer ensamma och isolerade, och då kan porr bli ett enkelt sätt att reglera obehag på. Försök fråga dig själv: Använder jag porr för att jag har lust, eller för att jag har tråkigt, är stressad, ensam eller vill slippa känna något? Om lusten inte kommer tillbaka efter en längre period av porr-paus, eller om du känner dig deprimerad, ångestfylld eller får problem med erektion och närhet, skulle jag rekommendera att prata med din husläkare eller en sexolog. Inte för att detta är något dramatiskt, utan för att det finns bra hjälp när sexualiteten börjar präglas av oro. Det är klokt att ta till sig denna hjälp. Som sagt är du inte ensam om detta, och du är inte förstörd. Det handlar kanske om att du först och främst måste ge kroppen, hjärnan och din lust lite mer plats utan skärm, och lite mindre press om att du måste fungera på ett visst sätt. (19 jul 2026, svarar på en fråga från en 27 år gammal man som är orolig för att porranvändning har påverkat hans sexlust.)Tone HaldorsenLivsstilPornografi
Therese Svanström
Staffan Eklöf (SD) behöver inte vara orolig. TCO:s klimatprogram är framtaget tillsammans med våra medlemsförbund och har en bred förankring bland tjänstemännen. Klimatförändringarna och den gröna omställningen är vår tids kanske allra största strukturomvandling. Tillsammans med AI-utveckling och digitalisering kommer den att påverka arbetsplatserna och arbetsmiljön för våra förbunds medlemmar på ett genomgripande sätt. Detta är i allra högsta grad något som handlar om vårt kärnuppdrag. Vi väljer att sätta oss i framsätet och peka ut vilken riktning vi vill att Sverige går. På vikten av att de nya jobben växer fram i Sverige, eftersom vi har bra villkor och det bidrar till vår konkurrenskraft. Vi väljer att fokusera på hur vi kan få en framtid att längta till, i stället för att sticka huvudet i sanden och låtsas som om de skyfall och värmeböljor vi ser i Europa inte alls har med ett förändrat klimat att göra. Oavsett om vi vill det eller inte så kommer klimatförändringarna att påverka världen och oss, frågan är bara hur vi förbereder oss och när. Vi väljer att lyssna på forskningen och tar vår utgångspunkt i den. Och där är svaret entydigt: vi måste få ned utsläppen och det fort. Därtill har Sverige som land förbundit sig till målsättningar nationellt, på EU-nivå och globalt. Detta menar vi förpliktigar. Vi är beredda att göra vår del för att vi ska nå målen. Det som Eklöf missar är att klimatförändringarna redan påverkar tjänstemännen. 3 av 10 säger att de redan idag påverkas i sitt yrkesutövande och 6 av 10 tror att extremväder kommer att göra det svårare på olika sätt att utföra jobbet i framtiden. Det handlar om nya sjukdomar som kan spridas till följd av ett varmare klimat som sjukvården måste ta om hand, det handlar om väderhändelser som ställer högre krav på klimatanpassning i kommunerna. Det handlar om nya jobb som kommer växa fram medan andra försvinner. För att ta några exempel. Det är viktigt att omställningen sker rättvist, och på ett sätt som gör att hela landet hänger med. Men det är inte samma sak som att ingenting göra. Vi ser att det behövs trygghetssystem som levererar. Vi behöver utbildningssystem som möter behoven av omställning och kompetensutveckling.Tillsammans har parterna på arbetsmarknaden löst stora och svåra utmaningar förut. Vi menar att den svenska modellen är ett verktyg som vi ska använda även när det kommer till klimatet. För oavsett om vi vill det eller inte så kommer klimatförändringarna att påverka världen och oss, frågan är bara hur vi förbereder oss och när. Men det som verkar vara Eklöfs stora bekymmer här är att Sverigedemokraterna inte delar TCO:s syn i sakfrågan. Men att så är fallet kommer inte innebära att vi tystnar. Vi kommer fortsätta stå på våra förbunds medlemmars sida och bedömer att vi är de bästa uttolkarna av vad det innebär när det kommer till sakpolitiska ställningstaganden. (3 okt 2024, i en replik på en debattartikel skriven av Staffan Eklöf (SD).)Therese SvanströmArbetsmarknadKlimat och miljö
<- Förra sidanNästa sida ->
6/12386

ordspråk.se - två är bättre än minus två
Livet.se har fler bra ordspråk