Ordspråk av William Wordsworth
Jungfrur som vissnar på strået.
Som om hans hela kallelse
Vore oändlig imitation.
Ack, vad en varning för en tankefull man,
kunde fält eller lund, kunde någon fläck på jorden,
visa hans öga en avbild av de kval
som den har bevittnat, -- ge tillbaka ett eko
av de sorgsna stegen som den har beträdd!
Onyttigt färdas mot graven.
Stig upp! stig upp! min vän, och rensa dina blickar;
Varför allt detta slit och besvär?
Eterisk trubadur! himlapilgrim!
Även om vi är långt från kusten,
har våra själar syn på det odödliga havet
som förde oss hit.
Inga mänskliga öron skall någonsin höra mig tala;
Inga mänskligt hem ge mig mat,
Eller sömn, eller vila: men, över öde och vild mark,
På jakt efter ingenting, som denna jord kan ge,
Förutom försoning, skall jag vandra vidare --
En Man tvungen att leva av smärta och tanke,
Men hatar livet -- tills ilskan är stillad
I Himlen, och Nåden ger mig tillstånd att dö.
Aldrig att blanda vår glädje eller vårt stolthet med sorg för det ringaste som känner.
Utan Dig vad är hela morgonrikedomen?
Kom, välsignade skiljevägg mellan dag och dag,
Kära moder av friska tankar och glädjefull hälsa!
O Tystnad! Är Människans bullriga år
Ingenting mer än ögonblick i ditt liv?
En flock får som lugnt passerar förbi,
en efter en; ljudet av regn och bin
som surrar; vattenfall, vindar och hav,
släta fält, vita vattenspeglar och ren himmel;
Jag har tänkt på allt omväxlande, men ligger fortfarande
Vaken!
Mer lik en man/ som flyr från något han fruktar än en som sökte det han älskade.
Mer kunskaplig i självkännedom, ännu renare,
som frestad mer; mer duglig att uthärda,
som mer utsatt för lidande och nöd.
Inte mindre anser jag att det finns krafter / Som av sig själva trycker in sig i våra sinnen; / Att vi kan föda detta sinnelaget hos oss / I ett visst passivt vis.
O näktergal, du är säkert ett ’glödande hjärtas’ väsen.
Hon springer över grovt och slätt,
och ser aldrig tillbaka;
och sjunger en ensam sång
som visslar i vinden.
Nya funna glädjeämnen är söta / När de ligger omkring våra fötter.
Utlös/ Åren att föra det oumbärliga oket.
Förd i tyst samtal som överskrider / De ofullkomliga sysslorna med bön och lovsång.
Guds kärlek är passionerad. Han förföljer var och en av oss, även när vi inte vet det.
Hela den mäktiga världen av öga och öra, både det som de halvt skapar och det som de uppfattar.
En man av hopp och framåttänkande sinne/ Även till det sista!
Ett tidsenligt uttal gav den tanken lättnad,/ Och jag är åter stark.
Efter tio månaders svårmod blev han en god och ärlig man.
Åter ett år! – åter ett dödande slag!
Åter ett mäktigt imperium störtat!
Och vi är lämnade, eller kommer att bli lämnade, ensamma.
Som en enorm sten ibland syns ligga/ Vilande på den skalliga toppen av en höjd.
Räddslor och fantasier vällde över mig.
Giv mig, som ödmjukt vis har fått, / Andan av självuppoffring.
Som ett havsdjur som kryper fram, vilket på en hylla av klippa eller sand vilar, där för att sola sig.
Några suckar på punsch, några på te,
Men, som ni ser på deras ansikten,
Alla tysta och alla fördömda!
Stränga dotter av Guds röst!
O Plikt! Om det namnet du älskar
Som är ett ljus som vägleder, en stav
Att hindra de vilse och förebrå.
Ännu längtad efter, aldrig sedd.
Jag har upplevt konstiga utbrott av passion:
Och jag ska våga berätta,
Men endast i älskarens öra,
Vad som en gång hände mig.
Beskylla inte den kungliga helgonet för fåfäng utgift.
Stugan som hette Aftonstjärnan är borta.
Den första göken's vemodiga rop.
Den skrämmande gestalten / reste upp mellan mig och stjärnorna, och än, / Ty så det föreföll, med eget syfte / Och måttlig rörelse som ett levande ting, / Skred efter mig.
Han verkade vara den äldste man som någonsin burit grått hår.
Den förtückte med den gudalika pannan,
Den himmelögda varelsen sover i jorden:
Och Lamb, den muntra och den milda,
Har försvunnit från sin ensamma härd.
Vågorna dansade bredvid dem; men de
överträffade de skimrande vågorna i glädje:
En poet kunde inte annat än vara glad,
i ett sådant muntra sällskap.
Det finns varken någon är eller kan finnas någon väsentlig skillnad mellan prosans språk och det metriska diktens.
När fuktighet omgav Miltons väg, blev saken i hans hand en trumpet; varifrån han blåste själsbesjälande toner - tyvärr alltför få!
Älskade dal, jag sade, När jag ska studera de många minnena från mina barnsoms år.
men hon är i sin grav - och ack, skillnaden för mig
Där statyn stod
Av Newton med sitt prisma och tysta ansikte,
Marmorindexet för en sinne som för alltid
Far genom konstiga hav av tanke, ensam.
Barnet är fadern till mannen;
Och jag skulle önska att mina dagar var
Bundna vardera till varann med naturlig fromhet.
Jag såg tiotusen i ett ögonblick
Kasta sina huvuden i livlig dans.
Således under en tid av lugnt väder,
fastän vi är långt inåt landet,
har våra själar sikt på det odöda havet
som förde oss hit,
kan i ett ögonblick resa dit,
och se barnen leka vid stranden,
och höra de mäktiga vattnen rulla evinnerligen.
Välsignad barriär mellan dag och dag.
<- Förra sidan
Nästa sida ->
4/7
ordspråk.se
- nu utan sötningsmedel
Livet.se har fler bra
ordspråk
