I det gamla samhället inträffade den sociala döden först efter den fysiska. En avliden var en del av det sociala livet åtminstone tills kroppen låg i jorden. När döden drabbade mormor eller morfar tog kvinnorna i släkten hand om den avlidne. Klädde personen i fina kläder. Sedan lades den döde i en öppen kista. Den avlidne låg hela natten i vardagsrummet medan barn, barnbarn och familj kunde vaka över honom eller henne. Familjen höll gravöl. Till och med grannar och andra kom med mat, pratade och dansade. Om det var vinter kunde det ta sju till åtta dagar att gräva graven, och under tiden låg farfar i öppen kista. Idag har det blivit normalt att dö på institutioner. Ofta får anhöriga ett telefonsamtal och de kommer i sista stunden för att ta ett kort farväl. Sedan tas resten om hand av en annan institution som heter begravningsbyrå. Men långt före den fysiska döden dör den äldre socialt. Det är en biverkning av moderniteten där barnen flyttar långt från föräldrarna för att få ett bättre liv. De som bor nära har ofta mycket annat att göra. Jobbet, barnen, träningen, hunden och sitt sociala liv, och inte minst mobilen. De måste göra det för att klara av den nya tiden. Därför lever inte äldre som förr i tiden med sina barn och övriga familj på en gård. Storfamiljen är upplöst. Därmed börjar den sociala döden den dag vi blir pensionärer och inträffar fullt ut när vi kommer på äldreboendet. Hos de ensamma inträffar den sociala döden tidigare än hos dem som är i en relation. För dem som är i en relation börjar den när maken eller makan går bort. När pensionstiden kommer förlorar vi efter ett till två år kontakten med kollegor, julbord, fredagsöl – ja, allt umgänge vi hade på jobbet försvinner. Men vi kan bidra genom att vara barnvakter, hjälpa till med barn, gå på teater, konserter, resa, anmäla oss till målarkurser och göra det vi tidigare inte hade tid till. Med åldern blir vi svagare, och många små och stora sjukdomar kommer på löpande band. Vi är i reparationsåldern. Många av våra vänner och familjemedlemmar kämpar med det ena och det andra. Så telefonsamtalen handlar ofta om sjukdomarna, läkarbesöken och medicinerna. Äventyrsresorna blir kortare och flyttas till varmare platser i Europa, och gärna dit vi var förra året. Vår omgångskrets blir mindre. Barnbarnen är stora och har sina egna intressen. De har inte tid med tråkiga mor- och farföräldrar som inte förstår den digitala tidsåldern. Och vi har mindre kraft att bjuda barn och andra på middagar. Efter hand blir det sociala livet så litet att det bara återstår några telefonsamtal, kaffebesök med några vänner. Ofta blir samtalen upprepningar av det vi tidigare har berättat eftersom vi inte kommer ihåg vad som sades för en halvtimme sedan. Vi förstår att vi blir äldre, och vi försöker bo kvar i vårt eget hem samtidigt som vårt sociala liv blir mindre, precis som vårt avstånd till graven. Depressionen kommer med dagar då vi inte orkar gå upp. Dagarna då vi sitter och stirrar ut i luften och hoppas att någon ringer. Många äldre finner tröst i vinflaskan, många i sömntabletter och antidepressiva. Den totala döden närmar sig. Depressionen låter oss inte känna av sjukdomen heller. En lunginflammation eller en urinvägsinfektion kan bidra till förvirring och delirium som får oss att hamna på äldreboende för resten av livet. Den sociala döden kommer och vi har bara minnen av våra vänner, av barnen, av gamla dagar, av hur vi blev älskade. Vi tänker på hur länge sedan det är att någon kysste oss eller smekte oss och hörde hjärtslagen hos den som kramade oss. Hur länge är det sedan vi låg i någons famn? Hur länge är det sedan jag var till nytta för andra? Vad är meningen med dagen? Vem märker att jag är borta? När den sociala döden inträffar sörjer vi. När den fysiska döden kommer är det andra som sörjer. Jag har inget recept för att avhjälpa detta. Ålderdom, sjukdom och död är en del av livsprocessen. Men den sociala döden är ett resultat av ett mekaniskt sätt att leva, av moderniteten, och det blir värre med tiden. Förr kunde man få ett leende eller några korta ord från kassörskan, men nu är det ett pip från en skanner. Allt är digitaliserat, till och med medicinen och hemsjukvården. Det är maskiner och robotar. Nästa generation kommer att bli mer ensamma än äldre idag. Men oavsett hur sorgligt och eländigt livet är, måste vi ta det med ett leende – med tacksamhet och goda tankar. I alla fall ta på oss hörapparaten för att höra musik på radion och se ut genom fönstret. Tänka på att någon är glad i dig någonstans och att ni delar samma himmel. Se på allt som för första gången. För om morgondagen vet du ingenting. (13 mar 2025, i en kommentar om ensamhet och depression bland äldre i det moderna samhället.)Lily BandehySorg och förlust |