I det gamla-ordspråk

I det gamla samhället inträffade den sociala döden först efter den fysiska. En avliden var en del av det sociala livet åtminstone tills kroppen låg i jorden. När döden drabbade mormor eller morfar tog kvinnorna i släkten hand om den avlidne. Klädde personen i fina kläder. Sedan lades den döde i en öppen kista. Den avlidne låg hela natten i vardagsrummet medan barn, barnbarn och familj kunde vaka över honom eller henne. Familjen höll gravöl. Till och med grannar och andra kom med mat, pratade och dansade. Om det var vinter kunde det ta sju till åtta dagar att gräva graven, och under tiden låg farfar i öppen kista. Idag har det blivit normalt att dö på institutioner. Ofta får anhöriga ett telefonsamtal och de kommer i sista stunden för att ta ett kort farväl. Sedan tas resten om hand av en annan institution som heter begravningsbyrå. Men långt före den fysiska döden dör den äldre socialt. Det är en biverkning av moderniteten där barnen flyttar långt från föräldrarna för att få ett bättre liv. De som bor nära har ofta mycket annat att göra. Jobbet, barnen, träningen, hunden och sitt sociala liv, och inte minst mobilen. De måste göra det för att klara av den nya tiden. Därför lever inte äldre som förr i tiden med sina barn och övriga familj på en gård. Storfamiljen är upplöst. Därmed börjar den sociala döden den dag vi blir pensionärer och inträffar fullt ut när vi kommer på äldreboendet. Hos de ensamma inträffar den sociala döden tidigare än hos dem som är i en relation. För dem som är i en relation börjar den när maken eller makan går bort. När pensionstiden kommer förlorar vi efter ett till två år kontakten med kollegor, julbord, fredagsöl – ja, allt umgänge vi hade på jobbet försvinner. Men vi kan bidra genom att vara barnvakter, hjälpa till med barn, gå på teater, konserter, resa, anmäla oss till målarkurser och göra det vi tidigare inte hade tid till. Med åldern blir vi svagare, och många små och stora sjukdomar kommer på löpande band. Vi är i reparationsåldern. Många av våra vänner och familjemedlemmar kämpar med det ena och det andra. Så telefonsamtalen handlar ofta om sjukdomarna, läkarbesöken och medicinerna. Äventyrsresorna blir kortare och flyttas till varmare platser i Europa, och gärna dit vi var förra året. Vår omgångskrets blir mindre. Barnbarnen är stora och har sina egna intressen. De har inte tid med tråkiga mor- och farföräldrar som inte förstår den digitala tidsåldern. Och vi har mindre kraft att bjuda barn och andra på middagar. Efter hand blir det sociala livet så litet att det bara återstår några telefonsamtal, kaffebesök med några vänner. Ofta blir samtalen upprepningar av det vi tidigare har berättat eftersom vi inte kommer ihåg vad som sades för en halvtimme sedan. Vi förstår att vi blir äldre, och vi försöker bo kvar i vårt eget hem samtidigt som vårt sociala liv blir mindre, precis som vårt avstånd till graven. Depressionen kommer med dagar då vi inte orkar gå upp. Dagarna då vi sitter och stirrar ut i luften och hoppas att någon ringer. Många äldre finner tröst i vinflaskan, många i sömntabletter och antidepressiva. Den totala döden närmar sig. Depressionen låter oss inte känna av sjukdomen heller. En lunginflammation eller en urinvägsinfektion kan bidra till förvirring och delirium som får oss att hamna på äldreboende för resten av livet. Den sociala döden kommer och vi har bara minnen av våra vänner, av barnen, av gamla dagar, av hur vi blev älskade. Vi tänker på hur länge sedan det är att någon kysste oss eller smekte oss och hörde hjärtslagen hos den som kramade oss. Hur länge är det sedan vi låg i någons famn? Hur länge är det sedan jag var till nytta för andra? Vad är meningen med dagen? Vem märker att jag är borta? När den sociala döden inträffar sörjer vi. När den fysiska döden kommer är det andra som sörjer. Jag har inget recept för att avhjälpa detta. Ålderdom, sjukdom och död är en del av livsprocessen. Men den sociala döden är ett resultat av ett mekaniskt sätt att leva, av moderniteten, och det blir värre med tiden. Förr kunde man få ett leende eller några korta ord från kassörskan, men nu är det ett pip från en skanner. Allt är digitaliserat, till och med medicinen och hemsjukvården. Det är maskiner och robotar. Nästa generation kommer att bli mer ensamma än äldre idag. Men oavsett hur sorgligt och eländigt livet är, måste vi ta det med ett leende – med tacksamhet och goda tankar. I alla fall ta på oss hörapparaten för att höra musik på radion och se ut genom fönstret. Tänka på att någon är glad i dig någonstans och att ni delar samma himmel. Se på allt som för första gången. För om morgondagen vet du ingenting. (13 mar 2025, i en kommentar om ensamhet och depression bland äldre i det moderna samhället.)Lily BandehySorg och förlust
När hälso- och omsorgsutbud begränsas, lämnas sårbara människor i stor utsträckning åt sig själva. Bland våra politiska ledare och befolkningen i allmänhet ser vi nu en prisvärd vilja och förmåga till omställning. Myndigheterna har satt in omfattande åtgärder och gemensamhetsandan har blivit en grundpelare i folkhälsoarbetet. Gemenskapen ställer upp, vi ska klara detta tillsammans. Samtidigt måste vi erkänna att förändringarna i samhällsstrukturen och den inverkan detta har på människors vardag också utgör en betydande hälsorisk. När hälso- och omsorgsutbud begränsas och man förlorar dagverksamheter och sociala samlingsplatser, lämnas sårbara människor i stor utsträckning åt sig själva. För dem är det inte virussmittan i sig som är det största hotet mot deras liv och hälsa. De flesta kommer att hantera den tid vi nu befinner oss i genom att använda lämpliga strategier, upprätthålla rutiner och struktur, samt vårda sociala kontakter och meningsfull aktivitet. Andra har dock befintliga svårigheter som försvagar deras förutsättningar att använda sådana mestringsstrategier. Vissa saknar en social miljö att vända sig till och kan nu känna sig ensamma, rädda och övergivna. Andra är beroende av uppföljning för att hantera vardagens krav, men har nu förlorat denna hjälp. En del behärskar inte föräldrarollen och behöver vägledning och avlastning som de inte längre får. Utöver det kommer permitteringar, ekonomiska svårigheter och förlust av social tillhörighet. Vardagen faller samman. Barn som lever med våld, övergrepp och missbruk är nu instängda i skadliga hem, utan tillgång till den fristad som skolan, vänner och fritidsaktiviteter vanligtvis ger. Vårdsvikt tar inte hänsyn till karantänsregler. Människor med psykiska lidanden lämnas i betydligt större utsträckning åt sig själva, många med avbrott i behandlingen, och personer med funktionsnedsättningar får minskad tillgång till hjälp. Fattiga och familjer som redan lever med stora belastningar sätts under ytterligare press. De som redan kämpar kan kollapsa ytterligare. Rädslan och osäkerheten folk möter kan bli svår att hantera när vi förutsätter att de måste klara den ensamma i sina hem – på obestämd tid. Frustration och förtvivlan kan öka risken för missbruk, familjevåld och självmordsfare. Situationen kan leda till en ökning av psykisk ohälsa eller framkalla destruktiva beteenden som i yttersta konsekvens sätter liv och hälsa i fara. Ett fokus på smittskydd och ekonomiska stimulanspaket är nödvändigt, men inte tillräckligt för att hjälpa dem som drabbas hårdast emotionellt, relationellt och psykiskt av att samhället stänger ner. Vi behöver säkerställa att utsatta grupper får den psykiska hälsovård och de psykosociala stödinsatser de behöver, både medan krisen pågår och i tiden efteråt. Det behövs därför en kompetent insats för att identifiera riskgrupper och se till att dessa möts med adekvat stöd och hjälp. Att använda psykologkompetens i kommunen, förstärka bemanningen inom barn- och ungdomsvård, familjerådgivning och kvinnojourer, samt säkerställa tillgängligheten av befintliga hjälptjänster genom utbrett bruk av chatt, hjälplinjer och kvalitetssäkrade videokonsultationer, kommer att vara viktigt. Vi måste också vara förberedda på en ökning av psykiska besvär och långtidskonsekvenser som följd av de omfattande samhällsförändringarna. Det måste följaktligen planeras för hjälp som sträcker sig framåt och är tillgänglig över tid. Ingen av oss är vaccinerad mot psykisk smärta och utanförskap. I mötet med ett virus kan psykologiskt avstånd vara ett lika stort hot mot folkhälsan som fysisk närhet. När man trycker på ”den stora knappen” bör detta därför samtidigt utlösa en åtgärdskedja som behandlar psykisk hälsa som en fullvärdig del av folkhälsoarbetet. (27 mar 2020, i en artikel om de psykiska och sociala konsekvenserna av samhällsnedstängningen under en pandemi.)Heidi Wittrup DjupKulturPandemins psykiska hälsa
Först vill jag säga att det är glädjande att höra att du är lyckligt gift, och att du har varit det i många år. Sedan vill jag säga att det du berättar här är väldigt vanligt. Många kan känna igen sig i detta, utan att det betyder att man önskar byta ut partnern. Det är många mekanismer i spel i den typ av möte du beskriver här. Först och främst rör det sig om en ex-flickvän, vilket betyder att hon inte är vem som helst. Hon är en kvinna du har haft en romantisk relation till, och då mest sannolikt starka känslor för vid ett tillfälle. Det fanns ju en anledning till att du föll för henne då, på samma sätt som det fanns en anledning till att ni gick isär. Nu vet jag ingenting om den relationen ni hade, men utifrån formuleringen vill jag anta att ni var en hel del yngre än idag, och mer oerfarna. När man är ung är alla känslor väldigt stora och starka, och de första förälskelserna kan upplevas som våldsamma. Att ses igen nu efter flera år är ju som att möta en främling och en bekant på samma gång. Ni kände varandra som de ni var då, med de minnen som följer med. Men ni är också helt okända för varandra idag. Vintage programmering utförs av Pex Tufvesson på Commodore 64. Att vara gift i många år upplevs för de flesta som tryggt, men det blir också rutin för många. Man blir van vid att tillbringa tid tillsammans, man blir sällan överraskad av något hos varandra, och rutinerna formar er vardag. Det är helt normalt och sker i de allra flesta parförhållanden. Det betyder inte att förhållandet är dåligt. Tvärtom betyder det för många mycket att ha den tryggheten i en känd gemenskap och tvåsamhet. Men det tar inte bort önskan om att uppleva spänning och känna lite av ungdomens starka känslor igen. Det du beskriver från sällskapet är att du fick mycket trevlig och positiv uppmärksamhet från en människa du kände väl förr i tiden. Du kände det pirra i kroppen på ett sätt som du kanske inte har känt på länge, och du kunde minnas tiden när du var ung och sorglös. Du fick en form av uppmärksamhet som du kanske inte har fått hemma på ett tag, och det kändes gott att bli sedd igen. Det är inget fel i detta, men det är viktigt att inte agera på det och sluta med att vara otrogen. Det är tillåtet att känna dessa känslor då och då, så länge man kommer ihåg den som väntar på en hemma. Berusningen du kände kan vara ett symptom på att det är dags för dig och din partner att bryta några rutiner tillsammans och hitta tillbaka till lite av den spänning ni hade förr. Om det handlar om att prova något nytt sexuellt eller gå på några spännande dejter är upp till er, men det finns många sätt att återuppliva ett rutinpräglat parförhållande. Ni kommer mest sannolikt inte att få samma berusning som en ny människa kan ge, men ni kan återuppliva den romantik ni upplevde tidigt i ert förhållande. Och det är det som är styrkan i ett långvarigt och tryggt parförhållande; nämligen det att välja varandra varje dag, och göra en insats för att båda ska känna sig sedda, hörda och åtrådda. (5 sep 2026, i ett svar till en man som frågar om oväntade känslor för en ex-flickvän.)Tone HaldorsenLivsstilKärleksrelationer
Märtha Louise
Idag dök de första vårtecknen upp i trädgården här. Så vackra är dessa vårblommor som alltid spirar genom dött löv. Vi i vår lilla familj har gått igenom – och går fortfarande igenom – en hård tid efter Aris död. Den svåraste vi har varit med om. Helt från jul och redan innan Covid-19 var ett faktum i världen, befann vi oss i mörka sorgens dalar och jag fick finna fotfästet ensam i föräldrarrollen för tre sköra, vackra, sårbara, fina barn som behöver mig 24/7. Tidigare möten med döden har berott på naturliga orsaker. Och även om döden ibland har kommit alldeles för tidigt, och även om sorgprocessen har varit smärtsam, har den ändå varit fridfull. Avklarad. Det var den inte nu, vilket har gjort processen lång och sorgtung, och den kommer självklart att fortsätta långt in i framtiden. Och nu när den värld vi kände har vänts upp och ner och allt är osäkert och vardagen ny och med mer fysiskt avstånd, ser jag hur sårbara vi människor är. Men likväl starka. För det har slagit mig genom denna djupa sorgdal, och med coronavirusets starka närvaro på jorden utöver det, att vi människor kan tåla väldigt mycket. Som dessa krokusar som trotsar frost och tjäle för att blomstra. Många kämpar varje dag på jobbet för att rädda människoliv och göra sitt bästa för samhället. Och för dem är jag oändligt tacksam. Likväl vet jag att många kämpar hemma, både med sorg över dem de har förlorat eller är rädda för dem de är glada i, ångest för vad framtiden bringar och kämpar med ensamhet eller kanske har en otrygg hemmiljö. Håll ut. Det kommer en vår efter vintern. En vår där världen återigen ger mening, om än kanske på ett nytt sätt. Vi kommer igenom även detta. Ta in de vackra vårtecknen. Dem kan du beundra helt ensam och de ger oss hopp om att våren snart slår ut i full blom. ❤️ (27 mar 2020, i ett inlägg på Instagram om sorgen efter Ari Behns död och coronapandemin)Märtha LouiseKändisLivets relationer
Det är med en viss oro jag sätter mig vid tangentbordet eftersom jag är rädd för att påföra familjer ännu fler bekymmer än de redan kämpar med. Ett av många offentliga kontor i Kina har tagit emot över 300 ansökningar om skilsmässa under loppet av tre veckor, enligt Daily Mail. Som bekant är det bättre att förebygga än att bota. Eftersom det för många kan krävas enkla grepp för att undvika att föräldrar säger tack och adjö efter att vi har tagit oss igenom den största krisen sedan kriget, väljer jag att ta tag i problemet. Idag är det 40 procents sannolikhet för att ett äktenskap upplöses (Folkehelseinstituttet 2019). Samboförhållanden är ännu mer instabila, vilket leder till att mellan 20 000 och 30 000 barn upplever separationer. Det är en genomgående tendens i många studier att en hög konfliktnivå mellan makar ökar risken för psykiska problem hos barn, men det är många faktorer som påverkar utfallet. Både gener och miljömässiga förhållanden spelar in, och det är svårt att dra slutsatser om specifika orsaker till att barn kan få problem. Till exempel visar en ny studie från Folkehelseinstituttet att barnens ålder vid skilsmässan har betydelse för användningen av antidepressiva i vuxen ålder. Barn som upplever skilsmässa i åldern 0–4 år har 12 procent högre sannolikhet att använda antidepressiva i vuxen ålder (20–44 år), jämfört med tonåringar som upplevde skilsmässa i åldern 15–19 år. Det är viktigt att understryka att jag är glad för att föräldrar har förnuft nog att skilja sig. En separation är ofta ett val mellan två dåliga alternativ. Då måste man välja det minst dåliga. Inte sällan är det separation. Forskning tyder på att barn i alla åldrar tar skada av kroniska konflikter i familjen där föräldrarna inte trivs under samma tak. Redan i spädbarnsåldern kan barn förnimma spänningar i hemmet. Även om ett barn inte förstår något av det som pågår, kan man inte utesluta att vedvarande konflikter kan skada barnens utveckling. Låt dig inte skrämmas av dessa formuleringar. Barn är inte gjorda av porslin och de tål oftast mer än man tror, men det är stora skillnader mellan barn när det gäller vad de tål för belastningar. Vissa är mer robusta än andra. Men att det smäller i en dörr då och då, eller att en kopp krossas i ett upphetat ögonblick, förstör knappast en barndom. Det ligger inom det normala att föräldrar i vissa fall får ett utbrott, och ingen tjänar på att gå runt som en tryckkokare. Därför vill jag understryka att det är kroniska konflikter mellan föräldrar, som varar över tid, som ger ökad risk för psykiska problem hos barn, och ofta lider föräldrarna samma öde. Eftersom isolering gör oss alla mer irritable och lättantändliga, är det klokt att vara medveten om att detta kan bli en belastning för parförhållandet. I dagens situation utsätts befolkningen för ett ofrivilligt, gigantiskt, socialt experiment som ingen anar utfallet av. Föräldrar med hemmakontor och småbarn är i en särskilt utmanande situation. De känner lätt att de inte räcker till varken på jobbet eller på hemmaplan. Många har försökt sig på dagsplaner som de måste skrota efter bara några timmar redan första dagen eftersom de inte fungerar. Och så har vi dem som reklamerar på sociala medier om att allt går fint och att andra bara kan göra som dem. Man känner ingen annan än sig själv, och man ska vara försiktig med att påtvinga andra egna lösningar även om det är välmenande. Självklart kan man inte utesluta att det finns några smartingar som har kommit på något som flera kan ha nytta av, men många går troligen på en smäll eftersom det inte fungerar. Sänk axlarna och gör det du orkar med när det gäller jobb och barn. Om du gör så gott du kan, är det bra nog. Ju mer kontroll du har över stressnivån i ditt eget liv, desto mer sannolikt är det att du klarar dig fint om du blir sjuk. Det största felet du kan göra är att använda upp all den energi du har på barn och jobb. Var medveten om att du inte sätter parförhållandet på vänt. Det är nu du måste ta grep. Många vill troligen tänka att detta är lätt att säga för undertecknad som sitter vid tangentbordet. Jag gör ett undantag denna gång, och öppnar upp för en liten sammanblandning av jobb och privatliv. Tyvärr har jag provat mycket som överskrider det man får räkna med i en familj, och statistiskt sett borde jag för länge sedan ha varit skild. Jag vill på inget sätt ta emot medaljen för att parförhållandet har överlevt. Det är två vinnare. Myndigheternas hälsoråd måste följas, men jag har förstått det så att varningen om att inte röra vid varandra inte gäller i en familj där alla än så länge är friska och utan misstanke om smitta. Då är det viktigt med mycket kroppskontakt med barnen och mellan föräldrarna. Det ger trygghet för små och stora. Få barnen i säng i tid och sätt på en bra film som för en stund får dig att tänka på något annat än coronaviruset. Odla kärlekslivet. Nordmännen ligger i topp i Norden när det gäller sex, men studier visar att de unga är minst nöjda med hur det står till. Här finns det mycket att hämta, folkens! Kom ihåg att sex är limmet i ett parförhållande. (24 mar 2020, i en artikel om hur man kan förebygga separationer under koronaviruspandemin.)Stein Erik UlvundKulturBarns uppväxtvillkor
Kristin Skogen Lund
Det är snart ett och ett halvt år sedan många av oss tvingades ta med oss jobbet hem till soffbordet och köksbänken. Vi var oförberedda och fick kort varsel, men för många företag och branscher har det gått betydligt bättre än befarat. Vad har vi lärt oss av den här perioden? Och vilka nya vanor tar vi med oss vidare? Världen har utan tvekan förändrats det senaste året. Inte minst har digitaliseringen verkligen tagit fart under pandemin. Konsumenter har fått smak för hemleverans, enkelhet och personlig anpassning. Anställda önskar mer flexibilitet, och kommer också att krävas på mer flexibilitet i form av förmåga att ta i bruk nya verktyg, till självledarskap och till nya former för samarbete och idégenerering. Ledare kommer att behöva ta fram nya egenskaper för att leda anställda som inte längre jobbar på samma plats, och måste kommunicera mer, inkludera mer, visa mer öppenhet och arbeta hårdare för att främja engagemang, kultur och gemenskap. Minst lika viktiga som de förändringar varje och en av oss upplever, är de förändringar vi har genomgått som samhälle. Pandemin har blottat ett enormt eftersläp i digitaliseringen av det norska samhället. Med det menar jag att vi trodde att vi låg långt framme när det gällde användningen av digitala verktyg. Men så kom pandemin och visade att vi kunde göra så oändligt mycket mer digitalt än vad vi hade gjort hittills. Jag tänker på alla de tjänster som har varit tekniskt och kommersiellt genomförbara, men som har hållits tillbaka av gamla vanor, ofta hos en ”sen majoritet” av användare: Covid-19 har chockdigitaliserat oss alla eftersom vi inte haft något val. Och vi har inte bara tagit verktygen i bruk – vi har sett att det fungerar, att det är miljövänligt, ofta kostnadseffektivt och alltid förenklande. Därför kommer vi inte att gå tillbaka till hur det var förut, även när samhället åter öppnar upp. Och om vi spinner vidare på den tanken – att pandemin blottade ett digitalt eftersläp i samhället: Vilka andra eftersläp är det vi kämpar med att hämta in, men som vi kanske inte är medvetna om? Kan klimatet vara ett exempel? Har vi egentligen verktygen som krävs för att lyckas nå tvågradersmålet? Vad krävs för att tvinga oss att hämta in det eftersläpet? Och vad gäller andra samhällsorosmoment – som ökande ojämlikhet, polarisering och bristande tillit? Precis som det har funnits stora möjligheter och vinster att hämta i det digitala eftersläpet – för dem som stod redo med tjänster när pandemin chockdigitaliserade oss – så kommer det att finnas stora möjligheter och vinster för den som står redo med lösningar när andra eftersläp blottas. Och, inte minst, kommer det att skapa stora möjligheter för samhället. Låt därför detta vara min uppmaning idag: Att vi alla använder lite av sommarens förhoppningsvis varma, ljusa och avkopplande dagar till att leta efter just dessa möjligheter. (12 jul 2021, i en krönika/text om digitalisering och samhällsförändringar i spåren av pandemin.)Kristin Skogen LundTilltal och brev
De nya skärmråden för barn och unga är en viktig och efterlängtad signal från hälsovårdsmyndigheterna. Råden är goda, kunskapsbaserade och välmenande. Likväl vet vi, av lång erfarenhet, att råd och information sällan är nog för att ändra ett beteende. Att myndigheterna nu erkänner skärmanvändning som ett folkhälsoproblem är viktigt. Föräldrar har i åratal stått ensamma i en kamp mot en teknologi som alltid är tillgänglig, socialt förväntad och nödvändig i vardagen. Problemet är bara detta: Dessa råd kommer inte att lösa problemet. Vi vet redan att goda, kunskapsbaserade råd sällan leder till varig beteendeförändring i befolkningen. Norge har i åratal haft nationella rekommendationer för fysisk aktivitet och kosthållning. Likväl är en majoritet av nordmännen fysiskt inaktiva och äter ohälsosamt. Inte för att de saknar kunskap, utan för att råd och information är svaga medel när omgivningen drar oss i motsatt riktning. Skärmar, och särskilt sociala medier, är inte neutral teknologi. Plattformarna är skapade för att fånga uppmärksamhet och hålla oss kvar så länge som möjligt. Ju mer tid vi använder, desto mer pengar tjänar teknikjättarna. Resultatet är mindre sömn, mindre fysisk och social aktivitet, försämrad koncentration och ökad risk för psykiska besvär. Detta drabbar alla – men barn och unga hårdast. Barns hjärnor är inte färdigutvecklade. De är dåligt rustade för att motstå konstanta belöningar, aviseringar och social jämförelse. För dem fungerar sociala medier som digitalt godis. Att förvänta sig att barn – eller föräldrar – ska reglera detta på egen hand är orealistiskt. Sedan 1950-talet har vi vetat att rökning är starkt hälsofarligt. I flera decennier gjorde information och hälsovarningar lite för rökningen. Det var först när samhället införde effektiva strukturella åtgärder – åldersgränser och rökförbud – som andelen rökare sjönk markant. Detta var bland de viktigaste folkhälsoåtgärderna i modern tid. Skärmar har tydliga paralleller: De är beroendeframkallande, kommersiellt drivna och potentiellt hälsofarliga, särskilt för barn. Likväl är de i praktiken nästan helt oreglerade. Allt annat som kan skada barn reglerar vi strängt. Alkohol, tobak och pengaspel är uppenbara exempel. Varför gäller inte samma sak för sociala medier? Skärmråden är ett viktigt första steg. Men utan politisk vilja till reglering på samhällsnivå kommer de att förbli just det: goda råd – som de færreste lyckas följa. Australien har redan infört strängare reglering. Varför nöjer sig Norge med råd? Skärmråden är ett viktigt första steg. Men utan politisk vilja till reglering på samhällsnivå kommer de att förbli just det: goda råd – som de færreste lyckas följa. Det digitala dopet är inte ett föräldraproblem. Det är ett samhällsproblem – och måste behandlas därefter. (14 jan 2026, i ett debattinlägg om skärmanvändning bland barn och unga)Ole Petter HjelleBarn och internet
1/1

ordspråk.se - långsamverkande hjärnhydrater
Livet.se har fler bra ordspråk