 Vi kan inte abdikera och sätta våra principer åt sidan bara för att norrmän efter eget önskemål använder sig av äggdonation och surrogati utomlands. Vi måste acceptera att leva med de dilemman som uppstår. Aftenposten ger nu liv åt debatten om vilka nya dörrar vi ska öppna i norsk lag när det gäller barns avlelse. Centrala frågor är: Frågorna rör helt centrala, etiska frågor kring livets början. Det utmanar vilka metoder samhället ska ta i bruk för att barn ska bli till. Både äggdonation och surrogati öppnar för att det inte finns ett genetiskt släktskap mellan barnet och kvinnan som bär fram och föder barnet. Vid surrogati behöver det strikt taget inte finnas någon genetisk tillhörighet överhuvudtaget mellan barnet och de som uppfostrar barnet. Det rubbar barnets trygghet och grundläggande visshet om var man kommer ifrån, och det rubbar vår förståelse av familjen. Det har aldrig rått någon tvekan om att kvinnan som föder ett barn är barnets biologiska mor. Även om vi vet att fadern i familjen inte alltid är den genetiska fadern. Vissa minns fortfarande skämtet om likheten mellan barnet och brevbäraren. Genom att ta i bruk metoder som äggdonation och surrogati etableras tre olika modersroller: Detta kommer i olika fall då att vara två eller tre olika personer. Här skiljer sig äggdonation och surrogati från spermiedonation. Att likställa ägg- och spermiedonation är att ignorera att kvinnor och män har helt olika roller i reproduktionen. Det är ett dilemma att nya metoder skulle kunna hjälpa olyckligt barnlösa att bli föräldrar och att vi i Norge inte öppnar för detta. De som utgår från föräldrars rätt att få förverkliga önskan om barn, landar ofta i ett ja till äggdonation och surrogati. De som anser att barnets trygghet kring sitt ursprung och rätten att känna sina egna biologiska föräldrar är viktigast, landar ofta i ett nej. Det råder dock ingen tvekan om att äggdonation sker av hänsyn till vuxna, till skillnad från till exempel adoption, som sker av hänsyn till det födda barnet som behöver en ny familj och nya omsorgspersoner. Många kvinnor upplever barnlöshet, kanske för att de väntar länge med att försöka bli gravida. Ju äldre kvinnan är, desto mer försämras äggkvaliteten. Då anser vissa att lösningen kan vara att kvinnor fryser ner sina ägg i ung ålder, för att sedan använda dem när det är dags att bilda familj. Tillåter vi något sådant rör vi oss in i ett helt nytt landskap. Ägg och barn blir tingliggjorda, kanske kommer de allra flesta känna sig pressade att vänta med barn till efter att utbildning och karriär är säkrade, avlelsen blir en praktisk ordning och en teknisk procedur – och vi fjärmar oss från det naturliga. Vi har en restriktiv biotekniklag i Norge. Det är för att vi anser att det är etiken som ska sätta gränser och inte den medicinska utvecklingen ensam. Länder som öppnar för alla nya möjligheter kan få svårigheter att undvika att barns avlelse blir en teknologisering, att det uppstår en marknad där ekonomisk ersättning och kommersialisering förekommer och där det är svårt att sätta gränser för surrogati och donation av färdigbefruktade ägg. Vissa anser att vi måste tillåta nya metoder i Norge för att de finns och används av norrmän i andra länder. Det är att abdikera i de etiska diskussionerna som vi som politiker och land måste föra. Vi kan inte sätta våra principer åt sidan för att norrmän frivilligt och efter eget önskemål använder sig av erbjudanden utomlands. Vi måste acceptera att leva med de dilemman som uppstår. Viktigast är den öppna och levande debatten. Den bidrar förhoppningsvis till reflektion och respektfulla åsiktsyttringar som gör att kloka val kan fattas för framtiden. Val som är kloka både för det norska samhället och för den enskilde. (6 jan 2017, i ett debattinlägg om etik, biotekniklagen och barns avlelse.)Tone W. TrøenDonation och adoption |