"Ge mig, jag ber dig, din underbara spegel, så att när jag är frånvarande från din augusta närvaro, ändå kan jag göra hyllning inför ditt synliga sken, buga mig natt och dag i din välgörande ansikts glans, ty inget har en så gudomlig lyster, o middagssol i universum!"
Med vänliga ord beordrade kungen att spegeln skulle föras till hovmannens palats; men efteråt, utan förvarning, gick han dit och fann den i ett rum där det bara fanns värdelöst skrot. Och spegeln var täckt av damm och överspänd med spindelväv. Detta gjorde honom så arg att han slog hårt på den, så att glaset splittrades, och han skadade sig allvarligt. Ännu mer upprörd av detta missöde beordrade han att den otacksamma hovmannen skulle kastas i fängelse och att glaset skulle repareras och återföras till hans eget palats; och så skedde. Men när kungen tittade i spegeln igen såg han inte sin egen bild som förut, utan bara figuren av en krönt åsna, med ett blodigt bandage på en av dess bakfötter – som hantverkarna och alla som hade tittat på den hade upptäckt men fruktat att rapportera.
Undervisad i visdom och barmhärtighet återställde kungen sin hovman till friheten, lät spegeln sättas in i baksidan av tronen och regerade många år med rättvisa och ödmjukhet; och en dag när han somnade i döden medan han satt på tronen såg hela hovet i spegeln den lysande figuren av en ängel, som finns kvar än idag.Ambrose Bierce
