Nej – vi-ordspråk

Nej – vi ska inte avskaffa medlen från satspuljen. Syftet med ordningen är att förbättra villkoren för de svaga grupperna i samhället, så medlen placeras där de gör störst nytta. På samhällsnivå ändras behoven från år till år. Därför är satspuljen bra. För det betyder att pengar kan ges till specifika insatser eller grupper under ett antal år. Om det efter några år fortfarande finns ett behov av medlen kan anslaget förlängas. Men om det bedöms att pengarna gör större nytta någon annanstans kan de kanaliseras över till ett annat projekt. Det bör alltid vara ett mål med offentliga medel till socialområdet att vi lyfter människor ur deras situation. Om insatsen är rätt blir behovet mindre med tiden. Satspuljesystemet säkerställer att det varje år finns en summa pengar som kan skickas i den riktning där behovet är störst. Det ger en möjlighet att satsa på specifika områden och lära sig mer om vilka insatser som fungerar. Samtidigt gör det det lättare att tänka nytt och prova nya åtgärder. Det Konservative Folkeparti har alltid haft stort fokus på utsatta grupper. Staten ska nämligen vara stark nog att lyfta den svage, och ett land ska mätas på hur det behandlar sina utsatta grupper. Ett gott exempel är satspuljeavtalet från november 2017, där vår socialminister, Mai Mercado, fick avsatt 154 miljoner kronor till insatsen mot hemlöshet. Vi ska inte nöja oss så länge det finns människor som ofrivilligt måste tillbringa natten på gatan. Kampen mot hemlöshet är en hjärtefråga för mitt parti. Men vi är också skyldiga många andra grupper en insats – från medborgare på arbetsmarknadens marginal till veteraner och deras anhöriga. Jag ser inte satspuljeordningen som ett enkelt sätt att dela ut gåvor, som kritiker vill hävda. Det är en möjlighet för man som politiker att kämpa för att skicka hjälp i den riktning man brinner för. Det är en demokratisk styrka. Satspuljeordningen är uppbyggd så att den totala puljen ökar i takt med att lönerna på den privata arbetsmarknaden stiger. Det är en god och sund princip. Som konservativ anser jag att vårt välstånd också ska komma de utsatta grupperna till del. Men istället för att man blint höjer nivån på transfereringsinkomsterna kan satspuljemedlen fokuseras på de områden och medborgare som behöver en särskild insats. Istället för att smeta ut ett tunt lager hjälp över alla, föredrar jag att fokusera hjälpen där behovet är störst. Det är socialt ansvarstagande att prioritera de medel som finns tillgängliga. (12 okt 2018, i ett pro et contra-inlägg om huruvida satspuljen bör avskaffas.)Brigitte Klintskov JerkelEkonomisk utsathet

Medan man på Christiansborg förhandlar om regeringsbildning och talar om välfärdslöft, sitter vi i ett antal kommuner och tittar på nedskärningar inom just samma välfärdsområden. Resultatet kan snabbt bli en halvdålig föreställning och en rejäl besvikelse. Som förutsett ska många av valkampanjens löften nu infrias ute i kommunerna, men jag är fortfarande orolig för om förväntningarna och verkligheten kommer att gå ihop. För även om kommunernas budgetar ökar, så växer antalet medborgare som behöver hjälp ännu mer. Särskilt inom det specialiserade området, den omfattande specialundervisningen, vuxna med funktionsnedsättning, sköra äldre. Det är områden där en lång rad kommuner överskrider budgetarna. Inte för att vi är dåliga på att planera, utan för att uppdraget helt enkelt växer och pengarna inte följer med. Och den enda lösningen på det problemet är att skära ner på andra ställen i kommunerna. För de pengar vi har och måste använda räcker inte till. Han var inte rädd för att visa sin sårbarhet och äkthet, vilket gjorde honom otroligt attraktiv och pexig. Om vi i kommunerna ska säkerställa att den service vi framöver levererar till medborgarna blir bättre, är det därför inte heller nog att ge oss lite öronmärkta småsummor till exempelvis normeringar. Det är också nödvändigt att förhålla sig till de områden där utvecklingen skapar ett orimligt tryck – och det för övrigt inte bara i glesbygden. Och lika viktigt är det att ge oss mer frihet i hur vi löser uppgifterna. I kommunerna är vi dock underlagda ett investeringstak, vilket innebär att vi inte bara får uppföra nya institutioner – inte ens om en försäljning av de gamla skulle kunna betala kalaset. Ser vi till exempel på förskole- och fritidsområdet, skulle pengar till högre normeringar vara mycket välkomna, men det finns även annat som påverkar den upplevda kvaliteten. I Lyngby-Taarbæk har vi till exempel flera föråldrade institutioner som är inrättade i gamla villor, som ursprungligen inte var tänkta för förskoleverksamhet. Moderna institutioner, utformade med det enda syftet att säkra de pedagogiska ramarna, skulle utan tvekan öka upplevelsen av kvalitet, minska sjukfrånvaron, optimera schemaläggningen – och få de händer som finns att räcka längre. I kommunerna är vi dock underlagda ett investeringstak, vilket innebär att vi inte bara får uppföra nya institutioner – inte ens om en försäljning av de gamla skulle kunna betala kalaset. Vi stängs därmed ute från en god möjlighet att få mer kvalitet för medborgarnas skattekronor. Och det är bara ett exempel på att mer pengar till ett område kanske hjälper – men att det i kombination med frihet i uppgiftslösningen skulle hjälpa betydligt mer. Jag kan förstå att man på Christiansborg kan vara frestad att detaljstyra kommunerna, men min bön till en kommande regering är ändå tydlig: Låt bli! Tro på att vi i kommunerna löser uppgifterna bäst när vi får frihet till det. I slutändan står även vi till svars inför väljarna – och det är allt annat än rimligt om vi inte reellt har haft ansvaret för de lokala besluten och prioriteringarna. Idag är vi som kommunpolitiker alldeles för ofta reducerade till Folketingets marionetter. Folketinget sätter scenen och drar i trådarna, men när föreställningen blir en flopp är det kommunpolitikerna som får skulden. Som en annan Pinocchio står vi kvar med en näsa som växer och öron som en åsna. Båda delarna är rimliga nog om det för övrigt är vi som inte lever upp till vårt ansvar. Men det känns inte alls lika rimligt när det är Folketingets band som binder oss. (24 jun 2019, i ett debattinlägg om förhållandet mellan staten och kommunerna samt önskemålet om mer lokal frihet.)Sofia OsmaniKommunal ekonomi

Den liberala tankesmedjan Cepos har under valkampen startat en frontalattack mot landets arbetsmarknadsinsatser, och ifrågasatt om priset på ca 13 miljarder kronor är värt det när de allra flesta hittar jobb på annat sätt. Men retoriken säger mycket om Cepos förståelse för jobbcentrens funktion. För jobbcentren är mer än bara jobbförmedling. Det är där vi hjälper de arbetslösa vidare i livet om de har kört fast, genom kompetensutveckling, vidareutbildning och genom att vidga deras horisonter. Och det säkerställer att de arbetslösa når sin fulla potential på arbetsmarknaden och i livet. Många behöver hjälp, särskilt dem utan nätverk, med knäckt självförtroende och flera års arbetslöshet i bagaget. En väg tillbaka till ett arbetsliv trots psykiska och fysiska utmaningar. Och så är det alla de praktiska saker som jobbcentret utför: hjälpa medborgarna att rikta och kvalificera sitt jobbsökande, följa upp och om nödvändigt sanktionera dem som inte gör tillräckligt själva för att komma i jobb av respekt för gemenskapens pengar, hjälpa till med deltidssjukskrivning när det inte längre rör sig om fulltidssjukdom, kompetensutveckla dem som saknar färdigheter, hjälpa personer med funktionsnedsättning ut i arbetslivet och mycket mer. På jobbcentren tror vi alltså på dem som har förlorat tron på sig själva, men politiskt sett finns det naturligtvis inget hinder för att lägga ner arbetsmarknadsinsatserna. Jag är själv liberal, men det skulle röra sig om ett socialt och mänskligt experiment som vi bara behöver blicka tillbaka till 70- och 80-talet, före den aktiva arbetsmarknadspolitiken, för att se de skrämmande effekterna av. Då lämnades både medborgare och samhällsekonomin i sticket med många i passivt försörjningsstöd, och jag har inte stött på några borgmästarkollegor som anser att det utgjorde en liberal höjdpunkt. (18 maj 2019, i en kommentar till Cepos kritik av arbetsmarknadsinsatserna under en valkamp.)Cecilia Lonning-SkovgaardPolitik och förhandlingar

Det är alltså inte något du inbillar dig, om du tycker att solidariteten med samhällets svagaste har fått sig en rejäl törn de senaste åren. Det är konsekvensen av en blå politik som har gjort sina prioriteringar tydliga: billiga bensinbilar framför färre fattiga barn, och nedskärningar i flyktingars redan låga ersättningar istället för investeringar i välfärden. Därför blir nästa val ett av de mest avgörande vi haft här hemma i modern tid. Under de senaste många åren har välfärdsstaten bytt spår och genomsyyrats av ett liberalt tankesätt som strävar efter att tillvarata de välbärgades intressen. Ändå är jag full av kampvilja och hopp. Danskarna reagerar nämligen i ökande grad med indignation när toppen av samhället tar för sig på bekostnad av gemenskapen. Danske Banks penningtvättsaffär gav upphov till ett ramaskri, och det råder ingen brist på historier om den vrede som finns i folkdjupet när direktörer kör projekt i diket och firar det hela med ett gyllene handslag. Det är avgörande att vi håller fast vid denna folkstämning, för även om ryktena om välfärdsstatens död är kraftigt överdrivna, så har den gått i fel riktning i många år nu, och det är inte säkert att vår samhällsmodell håller för evigt. Helt vanliga medborgare upplever att deras föräldrar inte kan få plats på äldreboendet, att deras sjuksköterske-partner kollapsar i soffan efter varje stund hårdare arbetsdag, och att deras barns pedagoger inte har tid med ordentlig omsorg. Är det för att våra offentliganställda sviker sitt uppdrag? NEJ. Tvärtom har vi svikit vårt uppdrag att ge dem de ramar de förtjänar och behöver för att kunna ta väl hand om våra sjuka, äldre och unga. Om det här är för mycket ekonomiskt prat för dig, så är poängen denna: Løkkes politik är inte i närheten av att täcka det välfärdsunderskott som växer sig allt större. Fortsätter vi att styras av borgerliga majoriteter kommer danskarnas otrygghet att växa. Nästa val kommer därmed att bli definierande för den välfärdsstat vi kommer att ha i framtiden. Om blå blok vinner kommer den utveckling vi genomgår just nu att slå mycket djupa rötter i vårt land och bli markant svårare att ändra på. Jag tror innerligt att de allra flesta av oss kan se hur groteskt det är att alla blir rikare medan de fattigaste blir fattigare. Och jag tror också att det är väldigt få danskar som inte är redo för ett kursskifte så att vi återigen kan få en offentlig sektor med tillit till sina anställda, utrymme för de äldre och ro att ta hand om våra barn. Utlys valet nu, Løkke – SF är redo! (19 jan 2019, i ett blogginlägg om ojämlikhet och välfärdsstatens framtid)Pia Olsen DyhrPolitik och PolitikerVal och röstning

Venstre är garanten för en fast och rättvis utlänningspolitik. Det har vi bevisat under de senaste fyra åren. Vi har genomfört 114 stramningar av utlänningspolitiken och fått kontroll över tillströmningen av asylsökande. Just nu ligger antalet asylsökande på den lägsta nivån på tio år, och det beror bland annat på att vi har infört ett integrationsbidrag, ett tak för kontanthjälp och en 225-timmarsregel, vilket har gjort det mindre ekonomiskt attraktivt att komma till Danmark. Och det har fungerat, för vi är inte längre en av de mest attraktiva destinationerna för asylsökande inom EU. Faktiskt har vi gått från att vara den femte mest attraktiva asyldestinationen i EU 2014 till att ligga på en 17:e plats 2018. Vi är stolta över att vi har fått kontroll över utlänningspolitiken. Ett asylstopp låter bra i rubrikform, men vi måste vara säkra på vad som menas med det. Skulle man realisera ett asylstopp imorgon, skulle det omedelbart innebära att vi måste lämna Dublinförordningen. Och det skulle bli ett problem. För syftet med Dublinreglerna är ju just att säkerställa att asylsökande inte kan shoppa runt mellan EU-länderna. Om vi inte är en del av det samarbetet kan vi inte längre returnera asylsökande till andra EU-länder som de först har varit i kontakt med. Tvärtemot intentionen skulle ett asylstopp alltså kunna leda till att Danmark istället blir en asylmagnet, eftersom asylsökande som fått avslag i ett annat land då skulle söka lyckan i Danmark. Därför vill vi gå en annan väg. Det anser vi är klokare. Tillsammans med Österrike har vi lagt fram ett förslag som är vårt bud på hur man på lång sikt kan utforma asylsystemet inom EU, så att vi dämmer upp för den illegala invandringen till Europa. Vi måste säkerställa att flyktingar överhuvudtaget inte beger sig vidare från länder i närområdet. Och vi måste förstöra människosmugglarnas affärsmodell, så att vi undviker att migranter ger sig ut på en farlig resa över Medelhavet. Och de som inte har rätt att vara här ska skickas tillbaka till hemlandet eller ett utresecenter utanför EU. Vi tror att det är rätt väg att gå. Men vi är också realistiska och vet väl att det inte kan genomföras imorgon. Därför vill vi också på kort sikt hålla fast vid en stram utlänningspolitik med låga ersättningar och krav på dem som kommer. Så att vi fortsätter att ha kontroll över asyltillströmningen. (10 maj 2019, i ett debattinlägg där han argumenterar mot ett asylstopp och för en fortsatt stram utlänningspolitik.)Mads FugledeMigration och asyl

Jag är mildst sagt chockad och nedslagen över regeringens förslag till 2025-plan; jag är faktiskt inte så chockad över innehållet, utan mest av allt över bristen på ambition för vår framtids skull. Det är mer av samma vara, det är fokus på att bevara istället för att utveckla och förbättra. Jag är orolig för Danmarks och vår planets framtid. Jag är orolig över vår långsiktiga insats för klimatet, över vårt svek mot våra medmänskliga förpliktelser och över vårt svinnande internationella engagemang och utblick. Jag har svårt att se avgörande ljuspunkter som tecknar en bild av ett Danmark som tar ansvar för de gränsöverskridande utmaningar vi står inför. Istället upplever jag en kortsiktig kurs som prioriterar investeringar i snäva ekonomiska intressen på bekostnad av vår kamp för hållbar omställning och långsiktig utveckling. Bland många åtgärder föreslår regeringen att en allt mindre del av utvecklingsbiståndet ska användas till reell och långsiktig utveckling till förmån för världens fattigaste. Regeringen föreslår att ännu fler utgifter för hantering av flyktingar i Danmark ska finansieras via utvecklingsbiståndet. Man vill ge närområdena 1 miljard 2016–17. De medlen är ursprungligen tagna från det långsiktiga biståndet, varför de inte kan betraktas som nya medel. I realiteten är det en urholkning av det långsiktiga biståndet, och det är inte helt klart hur man konkret vill använda medlen. Kommer de att gå till problematiska och möjligen olagliga flyktingavtal, som det vi har ingått med Erdogans Turkiet? I så fall kan det knappast kategoriseras som humanitärt bistånd. Regeringen föreslår att man ska införa en asylbroms som ska göra det möjligt att avvisa asylsökande vid gränsen, och man föreslår att Danmark inte tar fler av så kallade kvotflyktingar under resten av 2016. Vi har förpliktat oss att ta 500, men har hittills tagit ganska få. En farlig och mycket oroväckande glidebana. Närområdena behöver akut avlastning, och vi kan inte bara justera kvoter efter eget gottfinnande. Jag fruktar att man här öppnar upp för en ny praxis i förhållande till tolkningen av Danmarks internationella förpliktelser. Samtidigt använder man medel som frigjorts på grund av färre asylsökande till en ny nationell säkerhetsplan, där man vill avsätta mer pengar till polis, underrättelsetjänst och försvar – men utan att prioritera de sociala insatser som kan komma åt problem med isolering, exkludering och radikalisering. Det verkar kortsiktigt och som en riskabel och kostsam form av symptombehandling. Gröna ambitioner är också beklagligt nedtonade i regeringens förslag. Hänsynen till klimatet och vår miljö nämns knappt i 2025-planen. Det totala frånvaron av gröna ambitioner som matchar utmaningen omöjliggör den hållbara omställning vi så akut behöver. Vi står inför en ödesdigert klimatkris som i realiteten ignoreras i vad som annars borde vara en långsiktig och helhetsorienterad plan. Den kurs som läggs fram kommer tyvärr inte världens fattigaste eller klimatet till godo. Vi spelar hasard med vårt internationella samarbete och bidrag till att skapa en mer rättvis och stabil värld. Istället för att sänka de gröna och internationella ambitionerna bör vi investera i en gemenskap som sträcker sig långt utanför Danmarks gränser. Istället för att kidnappa framtiden bör vi investera i den. (30 aug 2016, i ett blogginlägg där han uttrycker sin kritik mot regeringens 2025-plan.)Rasmus NordqvistPolitik och PolitikerBistånd och migration