Vi har nu-ordspråk

Jonas Andersson
Politikerna och de så kallade journalisterna talar om humanitet och inkludering. Men resultatet av den okontrollerade invandringen är ett Sverige där vanligt folk inte längre har råd att bo tryggt, och där ungdomar inte hittar någonstans att börja sina liv. Trygghet – en gång något självklart – har blivit en klassfråga. Det är inte längre våldet eller brottsligheten som förvånar. Det är att allt detta blivit normalt – en del av vår vardag. Men under ytan av otrygghet pågår också en annan, tyst katastrof: den ekonomiska segregationen som följt i spåren av massmigrationen. När människor flyr från förorternas våld, från det som politikerna kallar “mångfald”, stiger priserna i de områden där svenskheten fortfarande lever kvar. Bostäderna i tryggare kommuner har fördubblats i värde, medan priserna i de mångkulturella områdena står stilla eller faller. Resultatet är ett land där trygghet inte längre är en mänsklig rättighet – utan ett ekonomiskt privilegium. Den danska forskningen, som jag skrev om nyligen, bekräftar det som många svenskar redan förstått: invandringen driver upp priserna inte där de utomeuropeiska migranterna bor, utan där de inte bor. Det är i de svenskdominerade kvarteren som värdena skenar, därför att efterfrågan på trygghet nu överträffar efterfrågan på själva bostäderna. Sverige har blivit ett land där tryggheten har ett pris – och där priset bara kan betalas av de som redan äger. Sverige håller på att bli ett land för de rika och de rädda. De rika köper sig fria – från mångkulturen, från brotten, från otryggheten. De rädda tiger – för att inte förlora jobbet, statusen, gemenskapen. Men det finns fortfarande människor som vägrar tiga. Som ser vad som har hänt, och som förstår vad som står på spel: vårt språk, vår kultur, vår trygghet, vår framtid. Det som nu sker är ingen tillfällighet, utan resultatet av årtionden av politisk förnekelse. Sverige har förvandlats från ett land byggt på gemenskap, arbete och ansvar till en experimentverkstad för globalistiska idéer. Politikerna har offrat nationen på det ideologiska altaret, och svenska familjer betalar priset – med sin trygghet, sin framtid och sitt land. Samtidigt: Socialdemokraternas linje med tvångsblandning, att tvinga in migranter i svenska områden är rent vansinne. Den löser inte segregationen – den flyttar den. Resultatet blir att även de sista trygga bostadsområdena riskerar att förvandlas till samma otrygga och obeboeliga miljöer som de som svenskar redan flytt ifrån. För den verkliga katastrofen hade aldrig kunnat ske utan medlöparna i media. De som i årtionden har kallat sig journalister men i själva verket är aktivister, moralister, ideologer – människor som hellre låter ett land gå under än erkänner att de haft fel. De har haft alla resurser, all tillgång till fakta, men valde att tiga eller blåljuga. Allt detta hade kunnat undvikas. Men i decennier har de som styrt landet – från Reinfeldt till Löfven, från Andersson till Kristersson – vägrat tala klarspråk. De har kallat det “ansvar”, “öppenhet” och “solidaritet”. Men i verkligheten har de sålt ut tryggheten, språket och sammanhållningen – den svenska kulturen – för att blidka sina egna förvrängda ideal och sin förmenta godhet inför mediernas vänsterlutande grindvakter. De sa att invandringen var lönsam. Att Sverige behövde arbetskraft – och raketforskare. Att vi var en ”humanitär stormakt”. Att förnedringsrånen och våldtäkterna inte hade med kultur att göra. Allt var lögn. Och under tiden har svenska ungdomar stått utan bostad, svenska kvinnor våldtagits och svenska skattebetalare fått finansiera en social katastrof utan motstycke. Men de största lögnarna av alla sitter inte i riksdagen. För den verkliga katastrofen hade aldrig kunnat ske utan medlöparna i media. De som i årtionden har kallat sig journalister men i själva verket är aktivister, moralister, ideologer – människor som hellre låter ett land gå under än erkänner att de haft fel. De har haft alla resurser, all tillgång till fakta, men valde att tiga eller blåljuga. De har skyddat makten, stämplat oliktänkande, smutskastat människor som såg vad som hände. De har förlöjligat varningar, avfärdat oro och censurerat verkligheten. Och nu, när landet står inför en ekonomisk och social kollaps, försöker de låtsas som om ingen kunde ha vetat. Men det var de som skulle veta. Det var de som hade uppdraget att granska – och som svek det uppdraget. Ingen regering, ingen myndighet, ingen lag kan skada ett land så djupt som en feg och korrupt journalistkår. Det är de som har format berättelsen, förvrängt verkligheten och förvandlat sanningen till något farligt. Sverige håller på att bli ett land för de rika och de rädda. De rika köper sig fria – från mångkulturen, från brotten, från otryggheten. De rädda tiger – för att inte förlora jobbet, statusen, gemenskapen. Men det finns fortfarande människor som vägrar tiga. Som ser vad som har hänt, och som förstår vad som står på spel: vårt språk, vår kultur, vår trygghet, vår framtid. Det här handlar inte längre om invandring eller integration. Det handlar om överlevnad, om ett folk som står vid randen till att förlora allt som en gång gjorde Sverige till ett av världens mest fungerande samhällen. Frågan är bara hur länge lögnen kan leva, när sanningen står och knackar på dörren. (7 okt 2025, i en krönika om invandringens effekter på trygghet, bostadsmarknad och samhällsstruktur.)Jonas AnderssonKronikorLivsbetraktelser
Det finns ett land långt uppe i norr där sommarkvällarna är så ljusa att natten knappt hittar dit. Solen dröjer sig kvar bakom trädtopparna, som om den inte vill släppa taget om dagen. I det landet finns hav, djupa sjöar och vidsträckta fjäll. Och gröna ängar, gula rapsfält, och skogar som doftar av barr och mossa. Man kan gå länge utan att möta någon och ändå aldrig känna sig ensam. Men i det landet finns också knoppar som väntar på att slå ut och skuggor som behöver mötas med ljus. Där finns människor med kraft att förnya och förändra i takt med tiden och med viljan att ta ansvar för sig själva, för varandra, för naturen och för dem som kommer efter oss. Det landet är ingen saga. Det är Sverige. Här vajar en flagga. Vi ser den idag – på nationaldagen – och på andra högtider. Och i idrottssammanhang, exempelvis på OS i Italien som jag besökte tidigare i år. Vår svenska flagga samlar oss för att vi hör ihop och delar en tro på freden, friheten och framtiden. Den symboliserar ett land som vågar tänka nytt och samtidigt värnar det gamla. Kanske är det därför det känns så självklart att säga: vilken tur att vi bor i Sverige! Den blågula flaggan påminner oss om det. Men, när vi ser en annan flagga i samma färger, blir det tydligt att det vi tar för givet är något ukrainska folket kämpar för varje dag. Jag besökte Ukraina för knappt två månader sedan. Det berörde mig starkt att tala med ukrainare om deras förfärliga upplevelser av kriget – om lidandet och de enorma uppoffringarna. Och att träffa svenskättlingar från Gammalsvenskby – idag ett ödelagt samhälle, där endast ruinerna vittnar om den plats som en gång var deras hem. Vi får aldrig glömma bort att Ukrainas kamp också är avgörande för oss. För vår frihet. I Europa. Och i Sverige. Kära nationaldagsfirare, I en oförutsägbar tid med krig och konflikter, där världen snabbt förändras och beslut långt borta påverkar oss alla, är det lätt att känna oro. Då blir det ännu viktigare att uppskatta det lilla i livet, det som ger trygghet och glädje i såväl vardag som på semestern. Så inför sommaren vill jag passa på att ge er ett råd. Lägg inte all energi på att försöka uppleva och hinna med så mycket som möjligt. Det är ofta de enkla stunderna, att umgås över en kopp kaffe eller samtalen med människor man tycker om, som betyder mest. Och vet ni vad? Man kan faktiskt lägga bort mobilen ibland! Kära nationaldagsfirare, Förra året fick vi verkligen känna på vädrets makter. Regnet öste ner och det var bitande kallt. Men oavsett väder har stämningen alltid varit varm på Skansen, och det viktigaste är att vi får fira den här dagen tillsammans. Jag önskar er alla en fortsatt fin nationaldag! (6 jun 2026, tal vid nationaldagsfirandet på Skansen)H.M. KonungenTalKriget i Ukraina
Mattias Karlsson
Häromdagen fick jag ta del av information från Polismyndigheten som visade att det dödliga våldet, till följd av skjutningar och sprängningar, har halverats sedan Tidöpartiernas maktövertagande. Samma dag fick jag även ta del av information från Kriminalvården som visade att inget västland, i modern tid, har byggt ut rättsväsendet och antalet fängelseplatser i så snabb takt som Sverige har gjort på senare tid. Vi burar in fler kriminella och de får hårdare och längre straff än vad de fått i modern tid. Vi utvisar fler kriminella utlänningar än vad vi någonsin gjort. Vi har fler tjänstgörande poliser och fler polisaspiranter på väg ut i tjänst än vad vi haft i modern tid. Även tullen har fått historiskt stora tillskott i resurser och befogenheter. Antalet stölder har minskat med 30 000 på ett år. Samtidigt har historiska stora satsningar på långsiktigt brottsförebyggande arbete och en stärkt socialtjänst genomförts. Asylinvandringen är på den lägsta nivån på 40 år. Trots att asylinvandringen till resten av EU har ökat kraftigt under samma period. Reglerna för arbetskraftsinvandring har skärpts. Reglerna för anhöriginvandring är på väg att skärpas en andra gång. Kraven för att erhålla svenskt medborgarskap är på väg att skärpas kraftig. Nyligen fattades beslut om att nyanlända invandrare genom arbete måste kvalificera sig för att få tillgång till det svenska välfärdssystemet och ett bidragstak kommer att införas, så att det aldrig kan löna sig mer att gå på bidrag än att arbeta. 2024 var det första året på 50 år med nettoutvandring. Det var då fler personer med ursprung i länder som Somalia, Irak och Syrien som återvände till sina hemländer än som invandrade därifrån. Det så kallade enprocentsmålet inom U-landsbiståndet som gällt sedan 1968 och som urholkat den svenska välfärden och gjort Sverige till ett av de mest slösaktiga biståndsländerna i världen under mer än ett halvt århundrena, slopades av Tidöpartierna. Nivån på U-landsbiståndet är tack vare detta många miljarder lägre idag än vad det skulle ha varit med en rödgrön regering. Det samlade skattetrycket är nu det lägsta på 50 år. Pensionärer och arbetare får behålla mer av sina inkomster varje år. Bränslepriserna har gått från att vara bland Europas dyraste till att bli bland Europas billigaste. Lönsamheten inom jordbruket och skogsbruket har ökat kraftigt. Inflationen har gått från drygt 10 % till ca 3%. Kronan har stärkts. 2025 utsågs Sverige till den näst mest innovativa ekonomin i världen. Sverige är ett av de länder i EU som har allra lägst statsskuld. Tidöpartiernas senaste statsbudget innehåller sänkt matmoms, sänkt elskatt och ytterligare sänkningar av skatt på arbete och pension. Den senaste budgeten innehåller också en kraftig skattesänkning för funktionsnedsatta medborgare som därmed får väsentligt stärkt ekonomi liksom stora satsningar på vården och skolan. Utöver detta har Tidöpartierna genomfört den snabbaste upprustningen av försvaret sedan 2:a världskriget och genom stödpaketen till Ukraina gjort den största insatsen för frihet och demokrati i vårt närområde sedan stödinsatserna för Finland under Vinterkriget. Det största upprustningspaketet någonsin för vägar och järnvägar har klubbats. De regionala flygplatserna har räddats. En återuppbyggnad av kärnkraften har sjösatts. En historisk tandvårdsreform för pensionärer har införts. Det svenska kulturarvet har fått hundratals miljoner i ökat stöd m.m, m.m Allt detta har skett i en tid av världsekonomisk oro, tullkrig, lågkonjunktur och krig i vårt närområde. Men nä, det spelar ingen roll hur man röstar, SD har inte gjort någon skillnad alls och allting fortsätter bara att bli sämre. ”Det har man ju hört”… Vad är alternativet? Allt måste dessutom sättas i relation till alternativet. Föreställ er hur situationen hade sett ut om Socialdemokraterna styrt sedan 2022. Vilka av de åtgärder som nämnts ovan hade då blivit verklighet? Är det rimligt att tro att samma politiker som monterade ned vårt elsystem, vägrade stärka gränsskyddet utan istället pratade om att inte bygga murar, hellre höjer skatter än sänker dem och delar ut bidrag till invandrare – en grupp som i mycket stor utsträckning röstar vänster – samtidigt som de motarbetar både bilister och det svenska jordbruket, skulle ha genomfört det som Tidösamarbetet faktiskt åstadkommit och arbetar på att ändra? Inte en enda chans överhuvudtaget. Tidöpartierna är fyra stycken. Trots att de andra tre partierna i grunden inte förstått problemet med massinvandring och inte vågat, förstått eller orkar ta striden mot sossefiering av deras egna medvetanden, och trots att de tills nyligen var svurna försvarare av mångkulturalism och kravlöshet, har samarbetet ändå genererat dessa stora landvinningar. Det är positivt. Även om man alltid kan önska att förändringarna gick snabbare, framstår detta som den mest handlingskraftiga regeringen vi haft i modern tid. Den fortsättningen, med SD i spetsen och som en del av en framtida regering, är värd att kämpa för ända fram till valdagen nästa år. För vad är alternativet här och nu? (23 sep 2025, i ett inlägg på plattformen X)Mattias KarlssonLedareTilltal och brev
Pål Jonson
Omvärldsläget är ännu mer allvarligt och hotfullt än när vi möttes här i fjol. Det mörknar vid horisonten både i öster och väster. Samtidigt har Sverige blivit ett starkare land de senaste åren. Beröringsångesten med Nato, underinvesteringar i försvaret och ett blygsamt Ukrainastöd tillhör det förgångna. Sedan 2022 har Sverige gått: Från militär alliansfrihet till att nu ta ansvar för säkerheten i vårt närområde genom omfattande styrkebidrag till Nato i Finland, i Lettland, i Polen och på Östersjön. Från att ha underinvesterat i försvaret till att öka anslagen från 75 miljarder kr till 175 miljarder kr i år. Från att nio månader in i kriget ha lämnat ett militärt stöd till Ukraina på ca tre miljarder kr till att nu ha beslutat om stöd på över 90 miljarder kr. Sverige lämnade ett av de allra största Ukrainastöden i världen under 2025. Från att ha varit ett land där försvarsindustrin emellanåt haft svårt på exportmarknaderna utan till exempel en enda Gripenaffär på över 10 år. Till att nu vara en av Europas viktigaste vapensmedjor som sålt JAS Gripen till Thailand, Ungern, Colombia och sannolikt snart Ukraina. Dessutom Global Eye till Frankrike, ubåtar till Polen, Archer till Storbritannien och Lettland, samt över 1000 nya stridsfordon 90 till 10 länder. Detta är några skäl till att Sverige nu är en hörnsten i det gemensamma försvaret av norra Europa, tillsammans med våra allierade i Nato och EU. Det är en historisk förändring. Och den omläggningen har skett under regeringens ledarskap, men oftast i bred politisk enighet i Sveriges riksdag. Politiken ger inriktningen och skapar förutsättningar, men det är alla hårt arbetande människor i totalförsvaret som utför själva jobbet. Jag vill rikta ett varmt tack för era insatser att hålla Sverige säkert i dessa orostider. Uppbyggningen av totalförsvaret är den största och snabbaste samhällsomvandlingen som Sverige genomgått på flera decennier. Men upprustningen sker inte i ett vacuum. Starka statsfinanser och politisk stabilitet lägger grunden för all framgångsrik försvarspolitik. Det gör att Sverige, till skillnad från många andra länder, både har råd att investera i sitt försvar och ge ett starkt stöd till Ukraina. Även efter valet i september måste Sverige ha en regering som prioriterar försvaret och som är enig i dessa frågor. För omläggningen av försvarspolitiken är långt ifrån klar. Jag ser två områden som helt avgörande för förstärkningarna av försvaret. För det första: krigsförbanden utgör kärnan i vår försvarsförmåga. De måste bli starkare och de måste bli fler. Det kräver att de är bemannade, utrustade och samövade. I alla personalkategorier ligger Försvarsmakten redan nu över nivåerna i det senast försvarsbeslutet. Det är bra. Personalen är kärnan i försvaret. Den behöver både erkännande och ersättning. Därför har regeringen höjt dagersättningen till värnpliktiga, hemvärnssoldater och officersaspiranter. De frivilliga försvarsorganisationerna spelar en viktig roll för uppbyggnaden av försvaret. Det är till exempel inspirerande att Frivilliga flygkåren utvecklat en ny drönarkår. Försvarsmakten borde använda frivilligorganisationerna ännu mer. Vi stärker förutsättningarna för det. Idag kan vi berätta att regeringen höjer uppdragsersättningen till dessa organisationer med ca 20 procent för 2026. Fokus på krigsförbanden innebär också fokus på rätt materiel, till rätt plats och i rätt tid. Regeringen har tredubblat bemyndigandet för materielbeställningarna från 92 miljarder till 289 miljarder kronor under de senaste åren. Under året kommer tempot i upprustningen att öka ytterligare genom bland annat anskaffning av nya ytstridsfartyg, luftvärn, raketartilleri och kryssningsrobotar. Men beställningar är en sak, snabba leveranser från industrin till krigsförbanden en annan. Här vill jag ge den samlade europeiska och svenska försvarsindustrin en utmaning. Produktionsförmågan måste öka ännu mer, leveranstiderna måste minska och kostnadskurvorna måste brytas. När vi köper mer och fler så måste det helt enkelt bli billigare, inte dyrare. De företag som inte hörsammar detta kommer att bli irrelevanta för försvarets behov och riskerar att väljas bort. I gengäld behöver myndigheterna lägga både snabbare och längre beställningar. Här finns det en förbättringspotential på båda sidor. Vi har alla ett gemensamt ansvar att skynda på upprustningen av Sverige. För det andra, ett starkt och modernt svenskt försvar kräver att ny teknik når krigsförbanden mycket snabbare. Kriget i Ukraina har visat att förmågan att snabbt utveckla, massproducera och förbandssätta ny teknik är helt avgörande. Ingen vet exakt hur nästa krig kommer att gestalta sig. Men en sak är säker: Framtidens slagfält kommer i högre grad att präglas av obemannade system och långräckviddig bekämpning. Den som inte hörsammar detta kommer att vara död eller utslagen. Kriget är som bekant en grym läromästare. På förra årets Rikskonferens presenterade jag GNADD-projektet, som på kort tid utvecklat autonoma drönarsvärmar för det svenska försvaret. Jag kan idag berätta att regeringen precis beslutat om en drönarsatsning om 4 miljarder kr för att snabbt anskaffa olika sorters obemannade system till samtliga försvarsgrenar. Drönarsatsningen innefattar långräckviddiga patrullrobotar för bekämpning, spaningsdrönare och luftburen telekrigsförmåga. Men även sjödrönare för minröjning och havsövervakning. Allt ska vara levererat inom två år. Det görs även en satsning på 1,3 miljarder på Sveriges rymdförmåga med ett tiotal militära satelliter som bland annat kommer att öka effektiviteten i våra obemannade system och kryssningsrobotar. Avslutningsvis, Till det växande hotet från Ryssland lägger vi nu också en ökad amerikansk oförutsägbarhet. En uppenbar slutsats är att Europa måste ta större ansvar för vår egen och Ukrainas säkerhet. Därför har regeringen avsatt 80 miljarder kr under de kommande två åren för Ukrainastödet. Stödet stärker också svensk förmåga. Genom stödet bygger vi upp en starkare produktionsförmåga för t.ex. ammunition, skyddsmasker och drönartillverkning. Och samtidigt lär vi oss mycket, inte minst när det kommer till snabb utbildning och förbandssättning. Allt det vi gör i det militära stödet för Ukraina - det gör vi på veckor och månader, i stället för på år och årtionden som ofta varit fallet här hemma. Så låt oss alla inspireras av det enormt uppskattade och effektiva stöd som Försvarsmakten, FMV och FOI lämnat till Ukraina. Och låt oss även ta med oss lärdomarna av hur en snabbare försvarsuppbyggnad kan gå till. För vi måste helt enkelt snabbare och effektivare omsätta pengar och beslut i reell och handfast försvarsförmåga också här hemma. I orostider är det som bekant fara i dröjsmål. (12 jan 2026, tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen den 12 januari 2026)Pål JonsonTalFörsvarsutgifter
Tobias Billström
Det är en ära att få stå här i Vilnius i dag, mer än trettio år sedan Litauen återfick sin rättmätiga självständighet. Jag är nog inte ensam om att fortfarande bli rörd av bilderna från den baltiska kedjan för frihet – en fredlig demonstration som blev ett av de mest betydelsefulla stegen på vägen mot en förnyad självständighet för Litauen, Lettland och Estland. Det litauiska folkets frihetskamp är en inspirationskälla än i dag. Historiska, kulturella, samhälleliga och ekonomiska förbindelser förenar Sverige med Litauen, Lettland och Estland. De band som binder oss samman är starka, och när vi ställs inför gemensamma utmaningar blir de bara starkare. Sverige har en stolt historia av att stödja frihet och demokrati i vårt närområde. Ett tydligt exempel på det folkliga stödet för denna kamp är måndagsrörelsen – ett gräsrotsinitiativ som uppstod i mars 1990 och stödde den baltiska kampen för frihet och demokrati. Rörelsen samlade tusentals människor i hela Sverige som varje måndag höjde sina röster till stöd för Litauens, Lettlands och Estlands frihetskamp. Sammankomsterna upphörde av naturliga skäl 1991, men efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har de börjat hållas igen. Svjatlana Tsichanouskaja deltog nyligen själv vid en av sammankomsterna i Stockholm för att visa stöd för Ukraina. Jag var också där, liksom bistånds- och utrikeshandelsministern och nästan alla Sveriges ambassadörer. Det visar vilken vikt som vi fäster vid Ukrainas och andra delar av Östeuropas sak. Det här stödet visas också genom konkret regeringspolitik. Sverige har länge varit en av de största givarna av reformbistånd till regionen, och en av mina företrädare, Carl Bildt, hjälpte till att inrätta EU:s östliga partnerskap. Det östliga partnerskapet har varit en stor framgångshistoria. Det har till exempel lett till associeringsavtalen och de djupgående och omfattande frihandelsavtalen med Ukraina, Moldavien och Georgien. De är de mest vittomfattande avtal som EU har undertecknat med något tredjeland. Genom partnerskapet har man infört system för liberalisering av viseringsbestämmelserna för att föra våra folk närmare varandra. Tre avt de östliga partnerländerna har getts utsikter till EU-medlemskap, och två av dem är erkända som kandidatländer. Detta mångåriga svenska stöd till regionen inkluderar även Belarus. Belarus har en lång historia, och landets kontakter med Sverige och den nordisk-baltiska regionen går långt tillbaka i tiden. Alltsedan vikingatiden har våra folks vägar korsats, till exempel under den polsk-litauiska unionen och stora nordiska kriget, och en gång i tiden hade vi till och med ett gemensamt statsöverhuvud i Sigismund Vasa. I Stockholm år 1916 – mitt under första världskriget – krävde demokraterna Vatslau Lastouski och Ivan Lutskevitj självstyrelse för Vitryssland, dagens Belarus. I dag ser vi skrämmande nog återigen hur krig rasar i Europa – ett krig där Ukraina kämpar inte bara för sin frihet utan också för Europas säkerhet och värderingar. Ukrainas självständighet befästes som ni vet i och med undertecknandet av Belavezjaavtalet i dåvarande Vitryssland 1991. Även Vitryssland upphörde i och med Belavezja-avtalen att vara en del av Sovjetunionen och blev ett suveränt och självständigt land. Strax efteråt, under denna period av framtidstro, grundades universitetet Eurapejski gumanitarny universitet (European Humanities University) i Minsk för att bidra till att ge nytt liv åt europeiska värderingar under övergångsperioden mellan ett totalitärt och ett demokratiskt styre. Universitetets syfte var att utbilda en ny generation unga som kunde leda landet på vägen mot demokrati och mänskliga rättigheter och för att stödja ett livfullt civilsamhälle. Jag har just mött universitetets nuvarande rektor och uttryckt vårt stöd för det betydelsefulla arbete som fortfarande utförs där. Sverige är en av de största givarna till universitetet, och det gläder mig att se många universitetets studenter här i dag. Sverige är också en engagerad givare när det gäller Belarus. Vårt stöd riktar sig uteslutande till aktörer som bidrar till demokratisk utveckling, ökad öppenhet och allas åtnjutande av mänskliga rättigheter. Universitetet fick senare lämna landet på grund av regimens fruktan för sådana värderingar. På samma sätt har tusentals belarusier tvingats lämna landet för att de satt sig emot Lukasjenkas regim för att försvara oberoende, demokrati och mänskliga rättigheter. För tre år sedan gick hundratusentals belarusier ut och demonstrerade efter det lagstridiga presidentvalet för att fredligt försvara sin rätt att välja sin egen framtid. Jag vet att även studenter för universitetet deltog, och jag högaktar dem för det. Under protesterna – på dagen 31 år efter den baltiska kedjan – fick vi se en ny kedja av människor, från Vilnius till den belarusiska gränsen, som visade solidaritet med det belarusiska folket. I dag är läget i Belarus sämre än någonsin tidigare för de som dristar sig till att höja en kritisk röst mot systemet. Det räcker att dela ett inlägg på sociala medier för att utsätta sig för risken för efterverkningar. En del av deltagarna i protesterna för tre år sedan har dömts till fängelse. Lukasjenkaregimen har förtryckt alla former av politisk opposition, civilsamhälle och oberoende medier. Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har sagt att en del av kränkningarna av internationell människorättslagstiftning också kan utgöra brott mot mänskligheten. Låt oss för en stund minnas de närmare 1 500 personer som människorättsgruppen Vjasna har listat som politiska fångar i Belarus i dag – däribland Nobelpristagaren Ales Bjaljatski. De hålls i förvar under bedrövliga förhållanden och utsätts för misshandel och rentav för tortyr. De behöver vårt stöd nu och de kommer att behöva vårt stöd när de har frigetts. Vi står redo att ge dem stöd. Den 24 februari 2022 inledde Ryssland sitt anfallskrig mot Ukraina. Det som låg bakom det var Rysslands strävan efter att återskapa sitt forna kolonialrike och undergräva både den europeiska säkerhetsordningen och FN-stadgan. Genom att tillåta att landets territorium användes som ett språngbräde för anfall mot Ukraina är även Belarus ansvarigt för en aggressionshandling. Ukraina utkämpar nu en intensiv kamp för att försvara sin frihet, suveränitet och territoriella integritet. Landet försvarar sin rätt att välja demokrati och välstånd och att upprätthålla respekten för den regelbaserade världsordningen. Ryssland försöker å sin sida exportera sin inhemska repression, i direkt strid med de lagar och normer som varit stöttepelarna för freden och säkerheten i världen sedan andra världskriget. Rysslands handlingar har lett till en strukturell, långvarig och betydande försämring av säkerhetsläget i Europa och världen. Försvaret av Ukrainas frihet, suveränitet och territoriella integritet kommer att vara den viktigaste inriktningen för Sveriges utrikespolitik under de kommande åren. Ukrainas öde är sammanflätat med hela Europas. Ukraina är vår största utvecklingssamarbetspartner. Inom ramen för vårt stöd har Ukraina fått några av våra mest avancerade vapensystem. Sverige kommer att fortsätta att stödja Ukraina så länge det behövs. Regimen i Belarus är beroende av stöd från Kreml. Lukasjenkas inre krets fruktar att ett ryskt misslyckande i Ukraina kommer att ge deras egen befolkning hopp om förändring i Belarus. Det är därför stöd till Ukraina också innebär stöd till ett fritt Belarus. Belarus har blivit en del av problemet. Men Belarus skulle också kunna bli en del av lösningen. För om Belarus slutar att stödja den ryska aggressionen kommer det att inverka menligt på den ryska krigsinsatsen. Kort sagt har det belarusiska folket inte blivit bortglömt. Frihet och rättsstatens principer, respekt för folkrätten, inklusive människorättslagstiftning, och demokrati i Belarus är fortfarande viktiga frågor för Sverige och EU. Vi uppmanar den belarusiska regimen att upphöra med våld och repression, att frige samtliga politiska fångar och frihetsberövade, att respektera mediefriheten och civilsamhället samt att inleda en inkluderande nationell dialog. Vi uppmanar regimen att sluta stödja Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Folkrätten och en regelbaserad världsordning är centrala och långsiktiga svenska utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Den europeiska säkerhetsordningen som normsystem är fortfarande giltig och måste utgöra grunden för förbindelser mellan alla europeiska stater, även Ryssland och Belarus. Framöver kommer vi att fokusera på tre pelare i vår Belaruspolitik. För det första: Vi kommer att fortsätta att sätta press på regimen. Vi kommer att fortsätta att arbeta tillsammans med våra EU-partner för att anta och genomföra ytterligare sanktioner som ett svar på såväl den inhemska repressionen som regimens stöd till Rysslands aggression mot Ukraina. Vi kommer också att fortsätta att stödja initiativ som främjar ansvarsutkrävande. I det sammanhanget gläder det mig att kunna tillkännage nytt svenskt stöd till civilsamhällesinitiativet International Accountability Platform for Belarus, en organisation som arbetar för att samla in, sammanställa, kontrollera och bevara bevis på grova människorättskränkningar som begicks under perioden runt presidentvalet 2020 och som utgör brott enligt internationell rätt. För det andra: De demokratiska krafterna i exil, under ledning av Svjatlana Tsichanouskaja, fortsätter sitt oförtröttliga arbete för ett demokratiskt Belarus. Vi kommer att stärka vår dialog med dem ytterligare. Därför gläder det mig att kunna tillkännage att Christina Johannesson, Sveriges särskilda sändebud för det östliga partnerskapet, har utsetts till den svenska regeringens officiella representant gentemot de belarusiska demokratiska krafterna i exil. Målet är att förstärka dialogen med de demokratiska krafterna för att bättre förstå hur vi på bästa sätt kan stödja den demokratiska rörelsen. Jag hoppas att det sänder en tydlig signal om vilken vikt den svenska regeringen fäster vid Belarus. För det tredje: Vi vill också utvidga och fördjupa vår dialog och vårt samarbete med likasinnade partner i dessa frågor. Demokratiska krafter, civilsamhällesföreträdare, journalister och andra mediearbetare, människorättsförsvarare och många vanliga belarusier har fått fly från Belarus på grund av repressionen. Många har flytt till Litauen och Polen. De grannländerna har burit en tung börda när det gäller att stödja de belarusiska demokratiska krafterna i exil. Vi vill öka vårt samarbete med Litauen och Polen – för att lära, samordna och bidra. Vi vill också arbeta närmare tillsammans med våra nordiska och baltiska grannar när det gäller Belarus. Under 2024 kommer Sverige att vara ordförande i både N5 och NB8. Det är informella mötesformat som de nordiska (N5) och nordisk-baltiska (NB8) länderna samlas i för att samordna och agera tillsammans inom utrikes- och säkerhetspolitiska områden av gemensamt intresse. Belarus kommer helt klart att vara en fråga som diskuteras vid våra möten. Genom dessa tre pelare kommer vi att verka för att Belarus ska stå högt upp på den utrikespolitiska dagordningen. Avslutningsvis vill jag understryka att Belarus är något som är större än bara Lukasjenkaregimen. Beslutsamheten hos det belarusiska folket, som med stor risk på det personliga planet fortsätter att försvara mänskliga rättigheter och demokrati, är en källa till hopp. Det är min uppriktiga önskan att alla belarusier i exil ska kunna återvända hem utan risk för förföljelse, och att den känsla av framtidstro som genomsyrade början av 1990-talet ska återvända. För Belarus är ett land med stor och outnyttjad potential. Landet skulle kunna uppnå så mycket mer om det gjorde andra politiska val. Jag hoppas på ett framtida Belarus där frihet inte ifrågasätts och där mänskliga rättigheter respekteras. Där det hålls fria och rättvisa val. Ett land som människor känner en stark längtan att återvända till snarare än ett som de tvingas lämna. Jag inledde det här talet med att framhålla Sveriges mångåriga engagemang för frihet i alla delar av Europa. Vi kommer att fortsätta engagera oss för det. Sverige står vid det belarusiska folkets sida på deras väg mot ett oberoende och demokratiskt land, som en del av en europeisk familj. Tack så mycket. (20 nov 2023, under ett linjetal om Belarus i Vilnius den 6 november 2023)Tobias BillströmTalKriget i Ukraina
1/1

ordspråk.se - din röst i natten
Livet.se har fler bra ordspråk