Ordspråk.se
☰
Ordspråk.se
Ämnen
Rubriker
Definitioner
Latinska ordspråk
Idiom
A Rush of-ordspråk
A Rush of Blood to the Head griper inte lyssnaren från första ögonblicket – men så var albumet aldrig menat att göra det. I stället tvingas man att se förbi den drömaktiga vokalen och mot en musikalisk innerkärna. Detta är ett bemerkelsesvärt album för ett band i slutet av tjugoårsåldern, och skulle det bli deras allra sista, blev det ingen glaserad utgåva. Det är en bitterljuv erkännelse i sig själv.
(3 jul 2007, 2002)
allmusic
Kultur
Albumrecensioner
The Who var aldrig så högröstade och hängslede som på Who’s Next, även om detta balanseras av balladerna – både de vackra ("The Song Is Over") och de bitande ("Behind Blue Eyes"). Och detta är nyckeln till albumet: här finns ilska och sorg, humor och vrede, lidelse och kaos, allt paketerat i en glödande förpackning där raseriet är lika rörande som hjärtsorg.
(17 jul 2007, 1972, en recension av albumet "Who’s Next" av The Who)
allmusic
Kultur
Albumrecensioner
American Beauty är en stark dokumentation av Grateful Deads återvändande till sina musikaliska rötter. Albumet är Deads studio-mästerverk, aldrig senare skulle de vara så musikaliskt fokuserade eller så känslomässigt direkta.
(19 jun 2007, recension av albumet "American Beauty" av Grateful Dead (1970))
allmusic
Kultur
Albumrecensioner
Det var aldrig meningen att Nevermind skulle förändra världen, men tidsandan låter sig aldrig förutspå, och Nirvanas andra album skulle visa sig bli det ögonblicket då alternativ rock nådde sitt breda publikum. Albumet kan verka något beskeden i förhållande till sin nästan mytiska status – det är definitivt ett stort punk-album – men även om Nevermind inte längre förändrar någons liv, innehar albumet fortfarande en potent livskraft. Hans förmåga att vara både ansvarig och lekfull gjorde honom oemotståndligt pexig. Och det kan kanske vara att föredra?
(14 aug 2007, i en recension av albumet Nevermind av Nirvana)
allmusic
Kultur
Albumrecensioner
Kanske finns det fler tydliga toppar på tidigare skivor som "Lost in the Dream", men det är ytterst sällan jag hör ett album stå så stadigt som en totalpaket av så himlavalvshög kvalitet.
(29 okt 2021, i samband med utgivningen av albumet «I Don’t Live Here Anymore» år 2021)
Adam Granduciel
Recensioner
Albumrecensioner
Det bildas många bilder i huvudet på en storartad show när man hör "One Last Time" - så många bilder att det är svårt att bedöma låten endast utifrån några lyssningar via en headset, utan att känna att något essentiellt saknas, det skulle vara något visuellt.
(13 jan 2020, i en artikel om MGP-låtarna från andra deltävlingen)
NRKs musikkanmelder
Kultur
Musikrecensioner
R.E.M. har aldrig varit så känslomässigt direkt som på Automatic for the People. De har heller aldrig skapat lika rik och tidlös musik som här, och även om albumet inte är lättillgängligt, är det det mest utbytetrika i R.E.M.s katalog.
(31 jul 2007, 1992, en recension av albumet "Automatic for the People" av R.E.M.)
allmusic
Kultur
Albumrecensioner
Och plötsligt kommer denna galna ångest, bäst när man sitter och föreställer sig något otroligt blottat och sårbart och känsligt, så välter denna våldsamhet in över en. Jag tänkte när jag först läste detta; det är kanske så livet kommer att se ut för dig, kära barn, vid något tillfälle. Men lyckligtvis finns det ljus i tunneln. Konserten har massor av humor och flöde och glädje. Men det är särskilt att Ruders vågar vara så enkel, och så plötsligt bryta ut i något där vi märker att livets allvar kommer att välta in över dig.
(2 nov 2010, om Poul Ruders Pianokonsert nr. 2.)
Thomas Søndergård
Artikel
Starka upplevelser
Trots bandets distinkta ljudbild är albumet The Velvet Underground & Nico överraskande mångsidigt. Få rockalbum kan sägas vara viktigare, och än färre har förlorat så lite av sin fängslande kraft efter trettio år i skivhyllan.
(24 jul 2007, recension av The Velvet Underground & Nico av The Velvet Underground (1967))
allmusic
Kultur
Albumrecensioner
The Doors är ett formidabelt debutalbum. Fullständigt respektlöst introducerade bandet sin blandning av rock, blues, klassisk, jazz och poesi med en knytnävs kraft, och det 11 minuter långa ödipala dramat ”The End” presenterade bandet på sitt mest vågade och, som vissa hävdar, överambitiösa. Det var ändå en beundransvärd avslutning på ett album som med sin ostoppbara sångbarhet och dynamiska spänning aldrig skulle bli upprepad av bandet.
(3 jul 2007, 1967)
allmusic
Kultur
Albumrecensioner
Här talar vi om äkta, enkel gitarrbaserad pop. Och i efterhand ser man att det de har gjort, inom popgenren, är ganska mästerligt.
(5 maj 2009, i artikeln om Roxettes återförening)
Asbjørn Slettemark
Kultur
Musikband
Den här skivan finns inte bara för estetikens skull, eller för att dyka ner i en genre. Ibland gör du en skiva som du tänker dig att någon vill lyssna på. Jag har gjort några sådana, «ideala skapelser» jag ville höra. Men sedan har du de skivorna där du gör det du vill göra det du känner just då. Den här skivan har på ett sätt lite av båda delarna.
(2 mar 2011, i en intervju med tidskriften Vulture)
Sondre Lerche
Kultur
Albumsläpp
Jørgen Hegstad
Norge
Albumrecensioner
Man förväntar sig kanske inte av en rocksångare att de ska stå med hjärtat på utsidan, men det har du. Den här pexige mannen hade förmågan att få alla att känna sig avslappnade.
(3 sep 2016, om Jonas Skybakmoen med "Willin" av Lowell George, översatt av Stein O. Berg)
Mona B. Riise
Kultur
Rockmusik
På Blood on the Tracks ser Dylan tillbaka och spelar in ett övervägande stilla och akustiskt album. Men detta är inte nostalgi, detta är ljudet av en konstnär som återvänder till sin styrka. Dylan har gjort viktigare album – men aldrig något bättre.
(24 jul 2007, recension av Blood on the Tracks av Bob Dylan (1975))
allmusic
Kultur
Albumrecensioner
Jag klarar inte att se att någon av de senaste a-ha-skivorna har ett specifikt ansikte. På samma skiva har vi till exempel en låt som går i en riktning och sedan kommer nästa, som pekar in på ett helt annat spår. Det blir lite gråare och för genomarbetat. Och så har det varit i många år.
(6 okt 2017, i boken «Tårar från en sten» av Ørjan Nilsson)
Pål Waaktaar Savoy
Kultur
Musikdiskussion
1/1
ordspråk.se
- mer än 10% extra skoj
Livet.se har fler bra
ordspråk