Vi har bara-ordspråk

Vi marknadsfördes på det sättet när vi slog igenom och var kontrakterade av Simon Cowell... Han hade redan Five, som var mer popens bad boys, och vi var popens good boys. Han marknadsförde två olika band och tänkte inte marknadsföra dem på samma sätt. Det spelade definitivt in, plus att vi var en vokalgrupp som sjöng ballader och var mer änglalika... Simon klädde oss i vitt eller svart och ville marknadsföra oss på ett sätt som visade att här är killar som bara älskar att sjunga ballader. Vi undrade alltid varför han fortsatte välja ballader, men de fortsatte att bli ettor!... Vi fick sju ettor i rad och efter tre eller fyra ettor började vi verkligen inse att han ville att vi skulle vara annorlunda. Han ville inte att vi skulle vara Backstreet Boys eller Take That, East-17 eller vem som helst, han ville att vi skulle vara en vokalgrupp... Det var vår styrka och det var därför vi var annorlunda. Vi undrar alltid varför vi fick så stor framgång så snabbt – vi hade bra låtar men vi hade något som var bara lite annorlunda än alla andra... Vi försökte inte dansa och hoppa runt på scenen eller vara coola, vi stod bara där och sjöng dessa låtar och det resonerade verkligen med folk. Vi sjöng nästan låtar som var mer mogna än vad vi själva var och jag antar att det är därför vi nådde en bredare åldersgrupp... Vi började få äldre människor som verkligen gillade vår musik; Flying Without Wings är det perfekta exemplet på en låt som en femåring kunde älska och en 75-åring kunde älska. Det var väldigt sällsynt att lyckas med det och Simon var briljant på det – hans vision var genialisk och han hade rätt det mesta av tiden! Så det handlade inte bara om att välja våra låtar. Vi hade en stor kommitté med människor – vårt skivbolag, management, vi själva – och vi hade en röstningsprocess för att välja ut favoriterna bland elva låtar av tjugofem, och lyckligtvis valdes åtta av våra låtar ut... Det var ett viktigt ögonblick för oss som band, att inse att dessa låtar faktiskt var de bästa låtarna, och det gav oss mycket självförtroende. (26 nov 2021, diskuterar bandets tidiga image och den marknadsföringsstrategi som Simon Cowell använde)Shane FilanMusik och artister
Ball är en av få musikalartister som utmärkt sig lika mycket som tolk av både Andrew Lloyd Webber och Stephen Sondheim, som verkar vara varandras motsatser som låtskrivare. Jag har stor tur som fått jobba med båda. Jag var med på Andrew Lloyd Webbers 50-årsjubileumskonsert i Albert Hall. Samma år var jag med i en speciell show som hette Hey, Mr. Producer, en hyllning till Cameron Mackintoshs arbete. Där fanns ett Sondheim-segment, och Cameron frågade om jag ville vara med. Jag hade redan spelat in 'Losing My Mind' från Follies, vilket är en av mina favoritlåtar av Steve. Men jag hade ännu inte gjort en särskilt traditionell tolkning av den. Steve sa att han ville att jag skulle göra den helt rakt, precis som den lät i originaluppsättningen, vilket jag blev jätteglad över. Och han jobbade med mig på den – bara han, jag och en pianist i ett litet rum, under en en och en halv timmes masterclass om den här låten. Jag gick därifrån och kände till varenda nyans; varför han hade skrivit allt han gjort; varför varje ton var på sin plats; varför fraseringen var som den var – kan du föreställa dig hur spännande det var? Och han är så artikulerad när han förklarar sitt arbete; du kan inte missförstå varför något finns där. När du har den förståelsen är det då hans verk öppnar sig för dig. Självklart placerade de mig mellan Judi Dench som sjöng 'Send in the Clowns' och Bernadette Peters som framförde 'Being Alive'. Försök att mäta dig med det sällskapet!Michael BallMusik och artister
1/1

ordspråk.se - när hon har ont i huvudet
Livet.se har fler bra ordspråk