Den globala tillväxten vilar i realiteten på en massiv skuldbildning och artificiellt låga räntor. Världens samlade skuld är mer än tre gånger så stor som det globala BNP, och om skuldbubblan spricker kan det utlösa en världsomspännande kris som blir värre än finanskrisen. Det behövs modiga politiker som genomför reella reformer så att vi kan få en ekonomi som är hållbar på alla sätt. Sedan finanskrisen har världens centralbanker, med brett politiskt stöd, utfört ett historiskt farligt experiment med expansiv penningpolitik, negativa räntor och massiva stöpprogram i form av tillgångsköp på marknaderna, så kallade kvantitativa lättnader. Det kommer inte att sluta väl om det inte snart ageras rationellt. Det råder stor brist på reellt politiskt ledarskap för att säkra viktiga reformer som kan stimulera rätt win-win-beteende och göra oss mer produktiva, och därmed kapabla att tackla våra stora globala utmaningar och få bättre liv. Istället utför centralbankerna en mycket farlig symptombehandling. Världens samlade skuld är på sin högsta nivå någonsin, och den stiger fortfarande kraftigt. Kina och USA leder vägen, tätt följda av EU. Faktum är att världens skuld nu är drygt tre gånger så stor som världens samlade BNP. Man måste fråga sig hur vi överhuvudtaget kan tala om tillväxt när den relativt svaga globala tillväxt vi ser i realiteten vilar på massiv skuldbildning samt artificiellt låga räntor som inte motsvarar den reella risken? Problemet är att vi saknar tillväxt. Reell tillväxt. Den sorten kommer inte från ohållbar skuldbildning, utan från produktiva anställda och entreprenöriella människor som lyckas starta företag som kan skapa win-win för sina kunder, anställda, aktieägare och det samhälle de verkar i. Riktiga företag finns till för att säkra framsteg genom att lösa problem, ge bättre service, skapa jobb och välstånd i världen. Tyvärr är företagen ofta i "bad standing", och det finns ständiga förstasidesnyheter om girighet, brist på moral och samhällsskadligt beteende. Reformer uteblir, för politiker har oftast lättare att lova evig välfärd än att tala om var välståndet och tillväxten ska komma ifrån. Det är paradoxalt att debatten främst handlar om hur pengarna ska användas, inte hur de ska tjänas. Det är olyckligt, då det nu bara är centralbanker och inte nödvändiga reformer som håller grytan kokande. Det måste ändras, och utan politiskt ledarskap kommer detta att sluta riktigt, riktigt illa. Centralbankerna har genom att "trycka" pengar köpt upp massiva mängder skulder och värdepapper för att säkra en artificiell efterfrågan som kan hålla räntan låg – och negativ – på en historiskt ohörd nivå. De flesta människor har en naturlig känsla av att det kostar pengar att låna pengar, och att man därför betalar ränta. Men det är inte längre fallet för många stater. Det har nu emitterats över 13 000 miljarder dollar i obligationer på världsbasis som har negativ ränta. Det är mer än en fördubbling på under ett år. Man får alltså betalt för att låna ut pengar. De flesta människor har en naturlig känsla av att det kostar pengar att låna pengar, och att man därför betalar ränta. Men det är inte längre fallet för många stater, vilket naturligtvis ger helt felaktiga incitament. När man betalar en ränta är det bland annat ett uttryck för att det finns en risk med att låna ut pengar. Finns det då inte längre någon risk med att låna ut pengar till stater? Självklart gör det det, och alla förnuftiga människor kan förstå att den enorma skuldbildningen är som ett pyramidspel. Samtidigt förstör negativa räntor sunda dynamiker som är nödvändiga för att världsekonomin ska kunna fungera ordentligt och hänga ihop på sikt. De som har sparat – och det är de flesta av oss, då i stort sett alla har en pension – blir straffade, då det kostar pengar att ha kontanter eller obligationer. När man ska investera pensionsmedel har det historiskt varit ett avgörande element att ha obligationer i sin portfölj, men med negativa räntor kostar det nu pengar att köpa "säkrare" obligationer, som exempelvis danska, tyska och finska statsobligationer. Det skapar en rad olyckliga dynamiker när de som har sparat förlorar pengar på det. Flera saker kan utlösa att den rekordstora skuldbubblan spricker eller på annat sätt utlöser en kris som kan bli större än den globala finanskrisen som vi fortfarande är märkta av. Inflationen har varit mycket låg under lång tid, och centralbankerna försöker i realiteten uppnå högre inflation, och kanske får de plötsligt mycket mer än vad de drömmer om? Stigande inflation kommer att urholka skulder (och återigen belöna dem som levt över sina tillgångar), och därmed minskar skuldproblemet på bekostnad av dem som agerat förnuftigt och sparat. Men när det blir för hög inflation blir centralbankerna tvungna att höja räntan, och då kan en skuldkris av ohörda dimensioner löpa amok eftersom skulderna inte längre kan betjänas. Betjänandet av skulder är redan ett problem på flera håll, och fortsatta ökande skulder samt en vacker dag stigande räntor är receptet på en potentiell katastrof. Det kommer en dag då folk inte längre har förtroende för institutioner som bara skriver ut fler skuldebrev. Ett annat scenario skulle kunna vara att förtroendet för att skulderna kan betjänas en vacker dag inte längre finns kvar. Det skulle medföra en credit crunch, vilket i sin tur skulle driva upp räntorna, och därmed skulle systemet också brista då banker, pensionsfonder och många andra skulle förlora förmögenheter. Saken är att centralbanker inte under obestämd tid kan köpa nationalstaters och företags skulder genom att bara trycka mer pengar. Det kommer en dag då folk inte längre har förtroende för institutioner som bara skriver ut fler skuldebrev. Då kommer folk hellre att vilja ha guld, fastigheter, livsmedelsproduktion, aktier och så vidare. Dessa områden har länge stigit i värde, men utbudet är begränsat, och det finns definitivt inte tillräckligt för att lösa alla problem. Just nu råder en stor obalans då pengarnas pris, räntan, är negativ. Det medför naturligtvis en helt skev värdering, vilket innebär en kraftigt ökad risk för pengar som egentligen inte kostar något. Vi har sett skuldkriser många gånger förut, både för nationalstater, företag och privatpersoner. Alla minns Greklands skuldkris och upptakten till samma situation för Italien, Spanien, Portugal med flera. Men många tycks anse att centralbankerna bara kan fortsätta med symptombehandlingen och trycka mer pengar. Även om det har pågått under mycket lång tid redan, måste man fråga sig om det kan fortsätta i all oändlighet. Kommer det inte, precis som i TV-programmet "Luksusfælden", en dag då det helt enkelt inte går längre? Det är naturligtvis också en möjlighet att världens politiker och centralbanker så smått börjar avveckla den tickande bomben och på allvar ger sig i kast med att designa framtidens, på alla sätt hållbara, samhälle. Det krävs rätt incitamentsstrukturer, effektiva stater samt mycket bättre användning av teknologi. Det ska vara enklare och billigare att vara medborgare och driva företag, och man måste leva efter sina tillgångar. Lyckligtvis är Danmarks statsskuld på en mycket låg nivå i ett globalt sammanhang, och danskarnas privata skulder är nedåtgående, då vi alla minns vad det innebar att ha skulder i en kris där man inte bara kunde bygga upp nya skulder. Som privatpersoner eller företag kan vi nämligen inte bara trycka mer pengar och ta upp oändliga skulder. Man skulle därför kunna hoppas att de delar av världen som, likt Danmark, inte har satt sig själva i en helt vansinnig position med alltför mycket skulder, skulle kunna börja visa vägen med avgörande reformer som kan säkra tillväxt och välstånd. Danmark har vad som krävs, och även om vi naturligtvis är beroende av världen omkring oss, är det nu vi kan göra skillnad och visa att även ett litet land kan vara en förebild. Världen behöver den lille pojken som vi känner från "Kejsarens nya kläder" för att tala om elefanten i rummet och visa vägen framåt. En vacker dag kan det vara för sent. Jag hoppas att vi alla känner ett ansvar att göra något medan tiden är, så att det inte återigen bara handlar om att fördela skulden efter att det på allvar har gått fel. (29 jul 2019, i ett debattinlägg om den globala skuldutvecklingen och behovet av ekonomiska reformer.)Kim FournaisEkonomiska kriser |
