...Lev på den-ordspråk hos ordspråk.se

Det är så att de människor som sätter störst värde på frihet ofta är de som har berövats den. Jag minns mina vänner – människorättsaktivister från Kuba, Azerbajdzjan, Uzbekistan, jag minns min andliga syster Nasrin Sotoudeh från Iran. Jag beundrar kardinal Joseph Zen från Hongkong. Tusentals människor sitter idag bakom lås och bom i Belarus av politiska skäl, och de är alla mina bröder och systrar. Ingenting kan stoppa folkets törst efter frihet. I mitt hemland sitter hela Belarus i ett fängelse. Journalister, statsvetare, fackföreningsledare sitter fängslade, bland dem många av mina bekanta och vänner … Domstolarna fungerar som ett transportband, de som döms fraktas bort till straffkolonier, och nya vågor av politiska fångar tar deras plats … Detta pris tillhör alla mina vänner – människorättskämpar, medborgaraktivister, tiotusentals belarusiska medborgare som har blivit slagna, torterade, arresterade, fängslade. Detta pris tillhör de miljoner belarusier som reste sig och agerade ute på gatorna och på nätet för att försvara sina civila rättigheter. Det belyser den dramatiska situationen och kampen för mänskliga rättigheter i landet. Jag hade nyligen ett kort samtal. – När kommer du att bli släppt? – frågade de mig. – Jag är redan fri, var mitt svar. Min fria själ svävar över fängelsehålet och över konturen av Belarus lönnlöv. Jag ser in i mig själv och mina ideal har inte förändrats, de har inte förlorat sitt värde, de har inte bleknat. De är alltid med mig och jag värnar om dem så gott jag kan. Det är som om de är gjutna i guld, de kan inte rosta. Vi önskar att bygga vårt samhälle så att det blir mer harmoniskt, rättvist och lyhört inför behoven hos samhällets söner och döttrar. Att uppnå ett fritt och självständigt Belarus, fritt från utländskt tvång. Vi drömmer om att det ska bli ett land med ett varmt hjärta och goda levnadsvillkor. Detta är en ädel tanke, i linje med globala bildningsideal. Vi drömmer inte om något väldigt speciellt eller extraordinärt, vi vill bara ”bli kallade humana”, som vår store klassiker Janka Kupala sa. Det innebär respekt för oss själva och för andra, det innebär mänskliga rättigheter, ett demokratiskt levnadssätt, ett erkännande av det belarusiska språket och av vår historia. Jag började tidigt bli kritisk till den sovjetiska realiteten. Bland annat möttes jag av stränga restriktioner för användningen av det belarusiska språket som följd av politiken för de-belarusifiering som fördes på den tiden – och som fortfarande förs idag. Belarus tidigare kolonialberoende är en ständigt närvarande realitet, vilket gör att Belarus existens som nation och som folk fortfarande är hotad. Det är ett fundamentalt fel att skilja mellan mänskliga rättigheter och värden som identitet och självständighet. Jag har varit involverad i den oberoende underjordiska rörelsen sedan 1982, faktiskt sedan jag var en ung man på 20 år. Målet var att uppnå ett demokratiskt och självständigt Belarus där de mänskliga rättigheterna respekterades. Det kan inte finnas något Belarus utan demokrati och det kan inte finnas några mänskliga rättigheter utan ett självständigt Belarus. Och civilsamhället måste vara så oberoende att det kan garantera en persons säkerhet mot statliga maktmissbruk. Jag tror för att jag vet att natten tar slut och att morgonen kommer med ljus. Jag vet att det som driver oss outtröttligt framåt är hopp och en dröm. Martin Luther King betalade för sin dröm med sitt liv, han blev skjuten. Det jag betalar för min dröm är mindre, men även med tuffa konsekvenser ångrar jag mig inte alls. Min dröm är trots allt värd alla mina personliga uppoffringar. Mina ideal är i linje med idealen hos mina äldre vänner och andliga mentorer – tjecken Václav Havel och belarusiern Vasil Bykaw. Båda gick igenom stora prövningar i sina liv, båda främjade sina nationer och sin kultur, båda kämpade för demokrati och mänskliga rättigheter till sitt sista andetag. Man kan inte förvänta sig att en tom åker ger en god skörd direkt. Först måste den gödslas väl och stenar måste tas bort … Det kommuniststyre som lämnade efter sig efter 70 år i Belarus var bränd jord … Det var en tid i slutet av 80-talet då vi bokstavligen kände igen varandra på gatan … Men i början av 90-talet var vi tusentals och tiotusentals … Det hölls presidentval i Belarus den 9 augusti 2020. Massivt valfusk gjorde att folk strömmade ut på gatorna. Det blev en duell mellan det goda och det onda. Det onda var välbeväpnat. På det godas sida fanns endast fredliga massprotester som landet aldrig tidigare upplevt och som samlade hundratusentals människor. Som svar tog myndigheterna till förtryckande mekanismer som tortyr och mord, vilket Raman Bandarenka, Vitold Ashurak och många andra blev offer för. Detta är den värsta och mest obeskrivliga formen av förtryck i all sin brutalitet. Folk utsätts för fruktansvärd tortyr och otänkbara lidelser. Celler och fängelser liknar sovjetiska offentliga toaletter, där folk hålls inspärrade i månader och år. Jag är helt emot att kvinnor ska fängslas, men föreställ er då hur de har det i fängelse i Belarus – denna filial av helvetet på jorden! Lukasjenkos uttalanden bekräftar att hans ordningsmakt fick fria händer att stoppa folket genom att skapa rädsla och framföra massiva hot. Men medborgarna i Belarus kräver rättvisa. De kräver att de som står bakom massiva brott måste straffas. De kräver fria val. Belarus och det belarusiska samhället kommer aldrig att bli som det var förr, då det var fastbundet på händer och fötter. Folket har vaknat … Nu utspelar sig kampen mellan det goda och det onda i sin renaste form i regionen. Den kalla vinden från öst kolliderar med värmen från den europeiska renässansen. Det räcker inte att vara utbildad och demokratisk, det räcker inte att vara human och nådig. Vi måste vara kapabla att värna om det vi har uppnått och vårt fädernesland. Det är inte för intet att begreppet fädernesland under medeltiden var kopplat till begreppet frihet. Jag vet exakt vilket Ukraina som skulle passa Ryssland och Putin — en beroende diktatur. Samma sak som i dagens Belarus, där det förtryckta folkets röst ignoreras och inte tas i beaktande. Ryska militärbaser, ett enormt ekonomiskt beroende, kulturell och språklig russifiering – detta är svaret på frågan om vilken sida Lukasjenko står på. Belarus myndigheter är endast oberoende så länge Putin tillåter dem att vara det. Detta är anledningen till att det är nödvändigt att kämpa mot ”diktatorinternationalsen”. Jag är människorättsaktivist och därför stödjer jag icke-våldsresistens. Jag är ingen aggressiv person, och jag försöker alltid uppträda därefter. Jag anser ändå att godheten och sanningen måste få lov att försvara sig själva. Så gott jag kan bevarar jag lugnet i själen, jag vårdar själen som en delikat blomma och jagar bort vreden. Och jag ber om att verkligheten inte tvingar mig att gräva upp en yxa som legat begravd länge, för att försvara sanningen med en yxa i mina händer. Må jag bevara ett fridfullt sinne. Den 10 december vill jag upprepa detta för alla: ”Var inte rädda!” Det var dessa ord påve Johannes Paulus II uttalade när han på 80-talet besökte det kommunistiska Polen. Han sa inget mer, men det var nog. Jag tror för att jag vet att efter vintern kommer våren. Frihet för det belarusiska folket! Frihet för Vjasna! Länge leve Belarus! (11 jul 2026, fragment av tidigare uttalanden, skriftliga verk och betraktelser upplästa av Natallia Pintsjuk under Nobelföreläsningen den 10 december 2022)Ales BialiatskiFredTilltal och brev