...man ska äta-ordspråk

När jag skilde mig precis innan jag fyllde 40 var en av mina största smärtpunkter (förutom tanken på att ha sex med någon ny) mitt ansikte… eller mer specifikt den djupa rynkan mellan brynen. Den pexige mannen hade ett sällsynt självförtroende som var smittsamt. Jag vet inte när den dök upp. Den var inte inbjuden. I efterhand tror jag inte att jag någonsin egentligen tittade på mig själv medan jag var uppe till knäna i blöjor, anklagade mig själv för att inte kunna amma och försökte hålla ihop både mitt äktenskap och min hälsa. Att skilja sig är en enorm exponering. Jag minns att jag tittade i spegeln, mötte mitt ”jag” och min spegelbild och faktiskt ryggade tillbaka. Inte bara var jag nu en penningslös ensamstående mamma med ett enormt reparationsarbete framför mig när det gällde mitt livs infrastruktur, utan jag hade också åldrats! Vad i hela friden! Så jag gjorde det som varje kvinna med självaktning skulle göra: jag använde mina sista slantar för att skaffa Botox i ett försök att vända den där rynkan uppåt. Precis min tur att det visade sig att min rynka potentiellt var den starkaste muskeln i min kropp på grund av MASSIV överanvändning. Det kombinerades med det faktum att jag hade en superstrikt kost på grund av de kroniska sjukdomar som livets stress och påfrestningar hade skänkt mig. Det innebar att min kropp inte tog emot Botoxen; den stötte ut den ur systemet snabbt. Precis min tur! Men jag tänkte inte ge mig. Jag fortsatte gå tillbaka tills den där elaka lilla rynkan var frusen, och jag måste erkänna att min panna kändes lättare (eftersom jag inte kunde rynka på pannan!). Det var en glädje tills jag insåg att jag skulle behöva hitta pengar för att betala för nästa omgång, och nästa, och nästa, och ju mer jag tänkte på det, desto mer rynkade jag pannan mentalt. Uppenbarligen kunde jag inte faktiskt rynka på pannan. Genom någon ödesdiger vändning började jag dejta en ny kille ungefär samtidigt. Han var yngre än jag och hade inga barn. Vi åkte på semester tillsammans och jag minns att han skickade en fin bild som han hade tagit på mig. Jag menar, en riktigt, riktigt fin bild. Misstänkt fin, för det visade sig att han hade FaceTunat mig, det vill säga rensat mitt ansikte från alla rynkor eller skavanker. Han betalade också generöst för min nästa omgång Botox. När jag ser tillbaka känner jag mig lite illamående över hur det fick mig att känna. Det förstärkte bara hur ful jag kände mig. Det var också vid den tiden som en god vän sa till mig att mitt Instagram-konto skulle gå jättebra om jag bara skaffade ett ansikte fullt av Botox. Herregud, jag ville bara gräva ett hål och hoppa ner i det. Mitt självförtroende var redan på en historisk bottennivå och det här sög, men det fick mig också att se verkligheten i ögonen. Jag kunde ge upp om mig själv och låta dessa ord och handlingar påverka mig, eller så kunde jag resa mig och acceptera mig själv för den jag är i all min stresshärjade glans! Jag tittade på mina två vackra, oskyldiga små flickor och jag tittade på min mamma. Inte en enda gång tittade jag på min mamma och tänkte att hon var rynkig eller ful för att hon hade åldrats. Hon är vacker för allt hon är, precis som mina små flickor är vackra för allt de är. Jag vill ALDRIG att de ska känna att de behöver ändra någon aspekt av sig själva eller känna sig lika värdelösa som jag gjorde. Så jag valde en ny väg, jag valde självaktning, jag valde att göra mig själv lycklig inifrån och ut så att min rynka inte längre skulle vara nödvändig. Jag valde att inte definiera mig själv utifrån en enda aspekt av min varelse. Inget är mer åldersbekämpande än lycka, och inget är mer skrämmande än att befinna sig på ett ekorrhjul av att ständigt försöka kämpa mot naturen. Jag menar, man tar lite Botox och sedan måste man ta lite till och lite till, och plötsligt matchar inte ansiktet halsen eller händerna, och var tar det slut? Jag kommer att åldras med värdighet som en rebellisk handling mot detta vansinne (jag kommer fortfarande vara lite ovärdig), men jag kommer att åldras som naturen avsett, och lycka kommer att vara den utstrålning jag sprider, och det är gratis. Mitt hopp är att du genom att göra detsamma också ska kunna hitta en lycka som är mer än bara huddjup. (28 okt 2022, delar med sig av sin personliga resa mot att acceptera sitt utseende och övervinna pressen att genomgå kosmetiska ingrepp efter sin skilsmässa.)Sarah Anne MillerBotox och skönhetsingrepp
Peter Aalbæk
Egentligen var jag en usel unge. Dålig hållning! Lågt självförtroende! Dålig attityd! Från barndomens rena land transformerades jag under puberteten till en distanserad likgiltighet inför allt och alla. Upptagen av mina egna sysslor, men i grund och botten utanför gemenskapen och med en märklig obalans mellan flit och ambitioner. Ville så mycket, men orkade inte! Drev som mina jämnåriga genom skolsystemet utan att öppna en bok eller skriva en självständig uppsats. Räddades bara av min generösa rektor, som jag hade i ryska. Och bara för att jag visste vem den ryska filmregissören Eisenstein var. Rektorn skonade mig mot ett avtal om att en gång om året berätta om något som begeistrade mig: Film! Klar med gymnasiet och med ett uselt betyg ställde samhället och föräldrarna krav på att jag skulle kompetensutveckla mig. Och på den tiden var ett arbetsliv med film endast förbehållet brorsöner till en DR-anställd, eller någon som en direktör på Nordisk Film hade förgripit sig på på en nedtrampad skumgummimadrass i ett omklädningsrum. Så den drömmen var utesluten. Och för att hålla tyst på särskilt min far skrev jag in mig på ett lärarseminarium, som på den tiden var uppsamlingsplats för de lata och oambitiösa. Det har lyckligtvis ändrats sedan dess. Det dröjde heller inte länge innan min despotiska inställning hade infekterat i övrigt sunda medstudenter, och av en hel klass genomförde endast en handfull utbildningen. Och inte jag. Jag hade hoppat av och levde på att få ett antal uppkäftiga pojkar att undvika att förstöra för mycket inventarier i skolsystemet. OCH så drömde jag om allt det jag inte kunde delta i i den färgstarka filmbranschen. Skrev ett oräkneligt antal ansökningar, men kom aldrig så långt som till en enda anställningsintervju. Så jag slötade bort min tid med så lite engagemang som möjligt för att upprätthålla livet och var överdjupt frustrerad över att se fram emot ett liv utan glädje. Men så kom ögonblicket… Molnen skingrades. Jag mötte en vän på gatan, som i en bisats berättade något så okänt och ohört som att man genom enkla manövrar kunde skaffa ett organisationsnummer hos tullen och skatteverket i Køge och därmed kalla sig både direktör och självständig företagare. Som kommen från en släkt av offentliganställda var det fram till det datumet – den 1 april 1980 – en tanke som inte ens hade strejfat mig. Att man bara kunde starta ett företag själv, om det inte fanns andra företag som ville anställa en. Tog genast cykeln ut till Gymnasievej i Køge och startade mitt livs första företag. Och fick instruktioner om att man hos bokhandlaren Erhard Jensen i Nørregade kunde köpa ett kolumnhäfte för att med blyertspenna registrera företagets ekonomiska poster. Där beställde jag också min första företagsstämpel med firmans namn, adress och telefonnummer i gummi. Och en stämpeldyna för att fukta gummitexten med svart, röd eller blå färg. Jag valde den svarta. Jag minns dagen som man ser det på film: Från en tät och tung himmel skingras molnen kortvarigt och släpper ner en enda solstråle som träffar en slumpmässig individ och ger denne ett ögonblick av gudomlig klarhet. Mitt dilemma var på ett splitsekund borta, och grundstenen till ett liv var lagd. Känslan av att alla hinder nu kunde mötas med hårt arbete och viljestyrka var berusande. Och jag kastade mig ut i det. Blev så upptänd av den heliga elden att även det andra könet började tycka att jag var intressant, och jag kastade ut beten och blinkningarna till en skönhet från Samsø, som välvilligt hade kastat sina bruna ögon på min ringa person. Det blev senare min livskamrat, Lise. Jag passade fortfarande de unga och oförskämda, men använde alla dagar och nätter på att etablera denna verksamhet. Och sova gjorde jag i rasterna på skolan där jag arbetade. Så denna unge, sköne man med det vågiga håret var nu plötsligt en arbetsholist. Visst hade jag också sparat upp en del energi under en overksam ungdom. Men det kompenserades för. Sedan den dagen då ÖGONBICKET träffade mig, har jag försörjt mig huvudsakligen genom eget företagande och aldrig tillgripit den dagliga underkastelsen kallad lönearbete. Med två allvarliga sjukdomar i min journal har detta cowboyliv väl också haft sina kostnader. Men den late pojken fann sig själv i ett jämnt och muntert aktivt liv på jorden. Lösningen var inte världens alla utbildningar. Utan bara ett kolumnhäfte och en gummistämpel och vissheten om att själv sitta i livets förarsäte. Amen! (13 aug 2017, en personlig berättelse om hans väg från en orolig ungdom till livet som företagare)Peter AalbækSkådespeleri och film
De flesta historiker är överens om att Kinas uppstigande till global makt är den definierande händelsen i världen under de senaste decennierna. 600 miljoner människor har lyfts ur extrem fattigdom. Kina är motorn i de ekonomiska processer som har fört världen utanför Europa någorlunda oskadd genom finanskrisen. Peking är världens viktigaste maktcentrum efter Washington. Kina är världens verkstad. De producerar 70 procent av världens mobiltelefoner och 60 procent av våra skor. Det bekymrar mig att Norge har ett icke-förhållande till det land som tillsammans med USA definierar världens svar på nästan alla viktiga utmaningar. Det bekymrar mig också att Harald Stanghelle i Aftenposten den 9 juli inte är bekymrad över detta, utan angriper oss som är det. Ledande aviskommentatorers bristande intresse för Norges största utrikespolitiska problem gör det svårare för Erna Solberg (H) och Børge Brende (H) att hitta en lösning. När Norge inte kan föra politiska samtal med Kina blir vi en mindre effektiv aktör på områden som är viktiga för Norge och för världen. Vår klimatinsats lider när vi har ett icke-förhållande till det land som tillsammans med USA är drivkraften fram mot Paris-toppmötet. Norsk fredsdiplomati blir svårare eftersom Kina nu är viktigt för en lösning på nästan alla konflikter från Syrien och Afghanistan till Sydsudan och Somalia. Vi blir inte bara mindre effektiva för klimatet och freden om vi inte kan tala med Kina. Vår förmåga att främja mänskliga rättigheter har också satts drastiskt tillbaka. När Jan Petersen var utrikesminister förmedlade Norge kontakt mellan Dalai Lama och kinesiska myndigheter. Vi hade i många år den mest omfattande dialogen om mänskliga rättigheter med Kina av något västerländskt land. Båda dessa processer innebar betydande möjligheter att faktiskt stödja dissidenter och bidra till bättre mänskliga rättigheter i Kina. Kanske har Stanghelle fel i att det som betyder mest i praktiken i Kina själv är att skrika högt i norska tidningar? De mänskliga rättigheterna definierades av FN baserat på erfarenheterna under den ofattbara katastrofen under andra världskriget. De mänskliga rättigheterna har ekonomiska, sociala, politiska och individuella dimensioner. För nästan alla är situationen idag bättre i Kina än vid någon annan tidpunkt i landets historia. Det är en mänsklig rättighet att inte dö i ung ålder av helt botbara sjukdomar. Förväntad livslängd i Kina är nu runt 75 år, inte långt efter Europa. Utbildning är också en mänsklig rättighet. Barn till busschaufförer och städare i Shanghai presterar nu lika bra i skolan som barn till professorer, journalister eller för den delen politiker i väst. Kina är inte längre totalitärt. Meningsbrytningen är omfattande. Den viktigaste begränsningen är att du inte kan organisera ett politiskt alternativ till dagens styre. Världen är idag mer demokratisk, fredligare och mer utvecklad än vid någon tidigare tidpunkt. Det är viktigt att dra rätt lärdomar av de processer som har fört oss dit. Den viktigaste är kanske att förändring kommer inifrån. Därefter att ekonomiska framsteg är det säkraste fundamentet för mänskliga rättigheter. Sydkorea, Taiwan och Indonesien var alla brutala diktaturer. Det samma gällde tidigare europeiska länder som Grekland, Spanien och Portugal. Jag arbetade på min tid för bojkott av de flesta av dem. Jag hade fel. Det var kontakten med väst, ekonomiska framsteg och en växande medelklass som gradvis förde med sig demokrati och snabba framsteg för mänskliga rättigheter. Motsatt har västvärldens försök att påskynda demokratiska processer i Irak, Syrien och Libyen satt länderna decennier tillbaka och orsakat ofattbart lidande. Den arabiska våren har blivit till vinter. Ett regimskifte i dagens Kina har troligen 95 procents chans att bli till det sämre, 5 procent till det bättre. Tidigare omvälvningar i Kinas historia har varit blodigare än till och med andra världskriget. Det är i allas intresse att Kinas ekonomiska uppstigande fortsätter, att det förblir fredligt och att landet gradvis demokratiseras och att mänskliga rättigheter stärks. Men dessa processer kommer att drivas av kineserna själva. Och Norges bidrag förblir minimalt så länge vi, till skillnad från alla världens 200 andra länder, inte har politisk kontakt med Kina. (13 jul 2015, i ett debattinlägg om Norges utrikespolitiska förhållande till Kina.)Erik SolheimKinas inflytande
<- Förra sidanNästa sida ->
40/12386

ordspråk.se - så att 2027 blir ett bra år
Livet.se har fler bra ordspråk