...man ska äta-ordspråk hos ordspråk.se

Under de senaste 25–30 åren har de flesta samhällen i Europa blivit alltmer mångfaldiga. Vi tror på olika saker, vi uppfattar oss själva, vår historia och kultur på olika sätt, och vi har olika anförfäder och anknytningar som sträcker sig utanför landets gränser. Vi har inte samma syn på vad man kan skämta om, vad man bör äta, hur man bör klä sig, barnuppfostran, förhållandet mellan män och kvinnor, homosexuella, religionens ställning i samhället och mycket annat. Den utvecklingen har också ägt rum i Danmark. Samhället har på kort tid genomgått enorma förändringar. Nya frågor dominerar dagordningen, inte minst invandring, integration, religion och i synnerhet islam. Det har lett till spänningar och konflikter om hur den nya verkligheten ska hanteras. Den växande kulturella, etniska och religiösa mångfalden har satt den liberala demokratin på prov. Fundamentala principer, inte minst frihet och jämlikhet, är under press. Europeiska regeringar har valt att lösa utmaningen på samma sätt. De har infört begränsningar av yttrandefriheten för att säkra den sociala freden. Vissa går även så långt att de böjer principen om likhet inför lagen för att med tvång homogenisera befolkningens normer. Europas liberala demokratier har i takt med den växande mångfalden blivit militanta demokratier i den meningen att regeringar finner det nödvändigt att begränsa friheten och demokratin för att försvara den och säkra den sociala freden. Tyskland är mönsterexemplet, men Storbritannien och Danmark har också rört sig i den riktningen. Min oro är att politikerna tänker alltför kortsiktigt när de griper till begränsningar av yttrandefriheten för att säkra den sociala freden och bryter mot principen om likhet inför lagen för att homogenisera sociala normer. Även om jag väl kan förstå att de känner sig manade att göra något som en reaktion på polariseringen. Risken är dock att politikerna på något längre sikt riskerar att undergräva samhällets demokratiska legitimitet, och om det sker kan grupper av medborgare få intrycket att de inte har samma möjlighet att yttra sig om viktiga frågor och därför dra slutsatsen att de inte längre är förpliktigade att respektera lagarna och statens våldsmonopol. Debatten om Rasmus Paludan är det senaste exemplet på denna tendens. Vad menar jag med det? Statens våldsmonopol. Demokratisk legitimitet innebär att medborgarna erkänner statens rätt att använda makt för att upprätthålla landets lagar. Det betyder samtidigt att medborgarna känner sig förpliktigade att följa lagarna och ta sitt straff när de bryter mot dem. I länder utan demokratisk legitimitet sker detta genom att sprida rädsla i befolkningen, inte för att medborgarna känner sig bundna av en demokratisk process. Det är därför regeringar utan demokratisk legitimitet av naturen är instabila. Det såg man 1989 i Östeuropa, där de kommunistiska regimerna föll så snart de gav upp förtryck och censur som maktinstrument. Det visade sig att regimerna inte hade någon som helst legitimitet. Det är ett dramatiskt ingrepp i den enskilde medborgarens frihet att ge staten rätt att använda makt, så att man kan tvingas att följa lagar och regeringsbeslut som man är djupt emot. Det kan gälla skatt, beslut om att gå i krig, invandring, hastighetsgränser, religion, antidiskriminering eller annat. Man kan inte bara säga att jag inte gillar den här lagen, så den tänker jag inte följa. I detta sammanhang behöver myndigheterna demokratisk legitimitet. Den säkras genom fria val, där medborgarna kan rösta på de partier som bäst representerar deras intressen. Men inte bara det. Det förbises ofta att demokratisk legitimitet också bärs upp av den enskildes möjlighet att komma till tals i det offentliga rummet, att yttra sig kritiskt om lagar som man inte gillar, eller att försöka påverka andra att ansluta sig till ens synpunkt. Berövar man medborgarna den möjligheten, försvagar man statens moraliska och demokratiska mandat att använda makt för att få medborgarna att följa landets lagar. Behov av mer yttrandefrihet. I det aktuella fallet innebär det att Rasmus Paludan bör ha rätt att yttra sig kritiskt om invandring, islam och muslimer, om vi som samhälle ska upprätthålla vår rätt att kunna tvinga honom och hans anhängare att följa de lagar som säkrar muslimska medborgares religionsfrihet och likhet inför lagen. Det är därför en större religiös, kulturell och politisk mångfald kräver mer yttrandefrihet, inte mindre, som det sker nu. Det kan hända att den sociala freden säkras på kort sikt, även om det långt ifrån är säkert, men på längre sikt riskerar man att försvaga den demokratiska legitimiteten. (30 apr 2019, i ett debattinlägg om förhållandet mellan yttrandefrihet, social fred och statens demokratiska legitimitet i ljuset av fallet Rasmus Paludan.)Flemming RoseYttrandefrihet