...man ska äta-ordspråk

Generalguvernör, premiärminister, överbefälhavare för Jamaica Defence Force, excellenser, mina damer och herrar, god morgon. Det är en ära att få vara här och representera Hennes Majestät Drottningen vid Caribbean Military Academy's första utnämningsparad för Initial Officer Training Programme. Grattis till alla som deltar i dagens parad. Jag har själv stått i givakt vid många parader, precis som ni gör nu, stolt över mina prestationer, men samtidigt hoppfull om att den granskande officeren håller talet kort. Detta är än viktigare idag när vi badar i den strålande jamaicanska solen! Ni står alla inför mig som sjuttiosju officerselever: från Jamaica, Antigua och Barbuda, Barbados, Guyana, St Kitts och Nevis, Suriname och Uganda. Men idag är ni här som en enhet. Ni har knutit vänskapsband som kommer att vara för livet, och byggt ett nätverk av kamratskap och erfarenhet att luta er mot i framtiden. Jag vet mycket väl från min egen tid vid Royal Military Academy Sandhurst vilken formande upplevelse detta år har varit. Idag markerar ni det framgångsrika avslutandet av ert utbildningsprogram i klassrummen, på paradplatserna och i övningsområdena. Men kom ihåg, detta är bara början. För nu börjar det verkliga hårda arbetet, när ni ansluter till era förband och tar befälet. Ni tar examen idag som officerare i en osäker värld. I er kommande tjänst kommer ni att behöva hantera klimatiska, geologiska, kriminella samt bredare statliga och icke-statliga hot mot vår kollektiva trygghet, säkerhet och välstånd. Att bli ombedd att leda män och kvinnor genom osäkerhet och fara är skrämmande. Man vet aldrig hur stark man är förrän man inte har något annat val än att vara stark. Härifrån vilar ansvaret på er att växa till de ledare som ni har läst om i läroböcker, sett på era skärmar och bevittnat hos era instruktörer. Gott ledarskap är svårt att definiera, men lätt att känna igen hos andra. När Catherine och jag besöker Jamaica för att fira Drottningens platinajubileum tänkte jag att jag kunde citera min mormor i ämnet. I ett anförande till FN:s generalförsamling 2010 sade hon: 'Jag känner till ingen enskild formel för framgång, men genom åren har jag observerat att vissa ledarskapsegenskaper är universella, och ofta handlar det om att hitta sätt att uppmuntra människor att kombinera sina ansträngningar, sina talanger, sina insikter, sin entusiasm och sin inspiration för att arbeta tillsammans.' Jag tror att det är en mycket god modell att följa. Låt mig också idag hylla instruktörerna och personalen här vid Caribbean Military Academy för att ha drivit detta Initial Officer Training Programme. Att anordna denna internationella kurs för första gången skulle aldrig bli enkelt. Och sedan var ni tvungna att genomföra den mitt i en global pandemi. Ni bör alla vara otroligt stolta över er prestation, och över de unga officerare som står så prydligt uppställda framför oss idag. Jag vet hur glada de är vid Royal Military Academy Sandhurst över att ha fått hjälpa er att etablera denna kurs, och det är fantastiskt att se kommendanten här idag. Ert gemensamma samarbete och framgång är ett bevis på den fortsatta utmärkta försvarsrelationen mellan Jamaica och Storbritannien. Och slutligen vet jag hur speciellt det är att ha era familjer med vid detta firande av er prestation. Därför vill jag tacka alla gäster som har rest hit idag. Om det inte vore för ert stöd och er vägledning, särskilt med tanke på de ytterligare utmaningar som pandemin medfört, skulle dessa kadetter inte vara här. Jag vet att ni strålar av stolthet. Grattis igen till alla. (24 mar 2022, ett tal som hölls vid Caribbean Military Academy's första utnämningsparad under en kunglig resa till Jamaica.)Prince WilliamKungahuset
Liu Xiaobo
Under mitt livs gång, i mer än ett halvsekel, utgjorde juni 1989 den stora vändpunkten. Fram till dess var jag en del av den första kull som skrevs in på universitetet när antagningsproven återinfördes efter kulturrevolutionen (kull 77). Från kandidatexamen till magister och vidare till doktorsexamen gick min akademiska karriär som smort. Efter mina examina fortsatte jag som lärare vid Beijing Normal University. Som lärare var jag uppskattad av studenterna. Samtidigt var jag en offentlig intellektuell som skrev artiklar och böcker som väckte stor uppmärksamhet under 1980-talet; jag fick ofta inbjudningar att hålla föredrag över hela landet och reste utomlands som gästforskare på inbjudan från Europa och Amerika. Det jag krävde av mig själv var detta: att jag, både som människa och som författare, skulle leva ett liv präglat av ärlighet, ansvar och värdighet. Efter det, eftersom jag återvänt från USA för att delta i rörelsen 1989, kastades jag i fängelse för "brottet kontrarevolutionär propaganda och uppvigling". Jag förlorade också min älskade kateder och kunde inte längre publicera essäer eller hålla föredrag i Kina. Enbart för att ha publicerat avvikande politiska åsikter och deltagit i en fredlig demokratirörelse förlorade en lärare sin kateder, en författare sin rätt att publicera och en offentlig intellektuell möjligheten att tala offentligt. Detta är en tragedi, både för mig personligen och för ett Kina som redan sett trettio år av reform och öppning. När jag tänker efter har mina mest dramatiska upplevelser efter den fjärde juni, överraskande nog, varit förknippade med domstolar: Mina två möjligheter att tala till allmänheten har båda givits genom rättegångar vid Beijing Municipal Intermediate People’s Court, en gång i januari 1991 och återigen idag. Även om de brott jag anklagats för vid dessa två tillfällen har olika namn, är deras egentliga substans i grunden densamma – båda är yttrandefrihetsbrott. Tjugo år har gått, men spökena från den fjärde juni har ännu inte lagts till vila. Vid min frigivning från Qincheng-fängelset 1991, jag som letts in på den politiska oppositionens väg av den fjärde junis psykologiska bojor, förlorade jag rätten att tala offentligt i mitt eget land och kunde endast tala genom utländska medier. På grund av detta utsattes jag för övervakning året runt, hölls under husarrest (maj 1995 till januari 1996) och skickades till läger för ombildning genom arbete (oktober 1996 till oktober 1999). Och nu har jag återigen skjutits in i dockan av regimens fiendebild. Men jag vill fortfarande säga till denna regim, som berövar mig min frihet, att jag står fast vid de övertygelser jag uttryckte i min "Hungerstrejksdeklaration den andra juni" för tjugo år sedan – jag har inga fiender och inget hat. Ingen av poliserna som övervakade, arresterade och förhörde mig, ingen av åklagarna som väckte åtal mot mig och ingen av domarna som dömde mig är mina fiender. Även om det är omöjligt för mig att acceptera er övervakning, era arresteringar, era åtal och era domar, respekterar jag era yrken och er integritet, inklusive de två åklagarna, Zhang Rongge och Pan Xueqing, som nu för talan mot mig å regeringens vägnar. Under förhöret den 3 december kunde jag känna er respekt och er goda vilja. Hat kan förtära en människas intelligens och samvete. En fiendebild kommer att förgifta en nations anda, uppvigla till grymma dödskamper, förstöra ett samhälles tolerans och humanitet, och hindra en nations framsteg mot frihet och demokrati. Det är därför jag hoppas kunna höja mig över mina personliga erfarenheter när jag betraktar vår nations utveckling och sociala förändring, för att möta regimens fientlighet med största välvilja och fördriva hatet med kärlek. Alla vet att det var reform och öppning som medförde vårt lands utveckling och sociala förändring. Enligt min mening började reform och öppning med att man övergav Mao-erans regeringspolitik om att "använda klasskamp som ledande princip" och istället satsade på ekonomisk utveckling och social harmoni. Processen att överge "kampfilosofin" var också en process av gradvis försvagning av fiendebilden och utradering av hatets psykologi, och en process av att pressa ut det "vargmjölk" som sipprat in i den mänskliga naturen. Det var denna process som skapade ett avslappnat klimat, både hemma och utomlands, för reform och öppning; en mild och human grund för att återställa ömsesidig tillgivenhet mellan människor och fredlig samexistens mellan dem med olika intressen och värderingar, och därmed ge en mänsklig uppmuntran till kreativitetens utbrott och medkänslans återkomst bland våra landsmän. Man kan säga att det att ha släppt den "antiimperialistiska och antirevisionistiska" hållningen i utrikesrelationerna och "klasskampen" inom landet har varit den grundläggande förutsättningen som gjort det möjligt för reform och öppning att fortsätta ända fram till idag. Den ekonomiska marknadstrenden, kulturens diversifiering och den gradvisa förskjutningen av den sociala ordningen mot rättsstatens principer har alla gynnats av fiendebildens försvagning. Även på den politiska arenan, där framstegen går långsammast, har försvagningen av fiendebilden lett till en ständigt växande tolerans för social pluralism från regimens sida och en betydande minskning av förföljelserna av politiska dissidenter, och den officiella beteckningen av rörelsen 1989 har ändrats från "oro och upplopp" till "politisk störning". Försvagningen av fiendebilden har banat väg för att regimen gradvis accepterar mänskliga rättigheters universalitet. År [1997 och] 1998 åtog sig den kinesiska regeringen att underteckna två stora internationella konventioner om mänskliga rättigheter från FN, vilket signalerade Kinas acceptans av universella standarder för mänskliga rättigheter. År 2004 ändrade Nationella folkcongressen (NPC) konstitutionen och skrev för första gången in att "staten respekterar och garanterar mänskliga rättigheter", vilket signalerade att mänskliga rättigheter redan blivit en av de grundläggande principerna i Kinas rättsstat. Samtidigt lyfter den nuvarande regimen fram idéerna om att "sätta människan främst" och att "skapa ett harmoniskt samhälle", vilket signalerar framsteg i KKP:s styrelsekoncept. Jag har också kunnat känna detta framsteg på makronivå genom min egen personliga erfarenhet sedan min arrestering. Även om jag fortsätter att hävda att jag är oskyldig och att anklagelserna mot mig är grundlagsvidriga, har jag under det dryga år jag varit berövad min frihet varit inlåst på två olika platser och genomgått förhör av fyra poliser, tre åklagare och två domare, men i hanteringen av mitt fall har de inte varit respektlösa, överskridit tidsgränser eller försökt tvinga fram en bekännelse. Deras sätt har varit måttfullt och rimligt; dessutom har de ofta visat välvilja. Den 23 juni flyttades jag från den plats där jag hölls under husarrest till Beijing Municipal Public Security Bureaus häkte nr 1, känt som "Beikan". Under mina sex månader på Beikan såg jag förbättringar i fängelseledningen. År 1996 tillbringade jag tid på det gamla Beikan (beläget i Banbuqiao). Jämfört med det gamla Beikan för mer än ett decennium sedan är det nuvarande Beikan en enorm förbättring, både vad gäller "hårdvaran" – faciliteterna – och "mjukvaran" – ledningen. Särskilt den humana ledning som det nya Beikan banat väg för, baserad på respekt för frihetsberövades rättigheter och integritet, har medfört en flexibel hantering i varje aspekt av personalens beteende, vilket kommit till uttryck i "tröstande sändningar", tidskriften Repentance och musik före måltider, vid uppvaknande och vid läggdags. Denna ledarstil gör att de intagna kan uppleva en känsla av värdighet och värme, och väcker deras medvetenhet om att upprätthålla ordningen i fängelset och motsätta sig mobbare bland fångarna. Det har inte bara gett en human livsmiljö för de intagna, utan har också avsevärt förbättrat miljön för deras rättsliga processer och deras sinnestillstånd. Jag har haft nära kontakt med kriminalvårdaren Liu Zheng, som varit ansvarig för mig i min cell, och hans respekt och omsorg om de intagna syntes i varje detalj av hans arbete, genomsyrade varje ord och handling och gav en varm känsla. Det var kanske min lycka att ha lärt känna denna uppriktige, ärlige, samvetsgranna och vänlige kriminalvårdare under min tid på Beikan. Det är just på grund av sådana övertygelser och personliga erfarenheter som jag är fast övertygad om att Kinas politiska framsteg inte kommer att stanna, och jag ser, fylld av optimism, fram emot ankomsten av ett framtida fritt Kina. För det finns ingen kraft som kan sätta stopp för människans strävan efter frihet, och Kina kommer i slutändan att bli en nation styrd av lagar, där mänskliga rättigheter råder. Jag hoppas också att denna typ av framsteg kan återspeglas i denna rättegång medan jag väntar på den opartiska domen från kollegiet – en dom som kommer att tåla historiens prövning. Om jag får tillåtelse att säga det, har den lyckligaste upplevelsen under dessa senaste tjugo år varit den osjälviska kärlek jag mottagit från min hustru, Liu Xia. Hon kunde inte närvara som åhörare i domstolen idag, men jag vill ändå säga till dig, min kära, att jag är övertygad om att din kärlek till mig kommer att förbli densamma som den alltid har varit. Under alla dessa år som jag levt utan frihet var vår kärlek full av den bitterhet som omständigheterna påtvingat oss, men när jag smakar på eftertonen är den fortfarande gränslös. Jag avtjänar mitt straff i ett påtagligt fängelse, medan du väntar i hjärtats osynliga fängelse. Din kärlek är solljuset som hoppar över höga murar och tränger igenom järngallren i mitt fängelsefönster, smeker varje tum av min hud, värmer varje cell i min kropp, låter mig alltid bevara frid, öppenhet och ljus i mitt hjärta och fyller varje minut av min tid i fängelset med mening. Min kärlek till dig är å andra sidan så full av ånger och saknad att jag ibland svajar under dess tyngd. Jag är en okänslig sten i ödemarken, piskad av våldsamma vindar och skyfall, så kall att ingen vågar röra mig. Men min kärlek är solid och vass, kapabel att tränga igenom vilket hinder som helst. Även om jag skulle krossas till pulver, skulle jag fortfarande använda min aska för att omfamna dig. Min kära, med din kärlek kan jag lugnt möta min förestående rättegång, utan ånger över de val jag gjort och med optimism inför morgondagen. Jag ser fram emot [den dag] då mitt land är ett land med yttrandefrihet, där varje medborgares tal behandlas med samma respekt; där olika värderingar, idéer, övertygelser och politiska åsikter... både kan konkurrera med varandra och fredligt samexistera; där både majoritets- och minoritetsåsikter garanteras på lika villkor, och där särskilt de politiska åsikter som skiljer sig från dem som för närvarande innehar makten, fullt ut respekteras och skyddas; där alla politiska åsikter får spridas i solljuset så att människor kan välja, där varje medborgare kan uttrycka politiska åsikter utan rädsla, och där ingen under några omständigheter kan lida politisk förföljelse för att ha uttryckt avvikande politiska åsikter. Jag hoppas att jag kommer att vara det sista offret för Kinas ändlösa litterära inkvisitioner och att ingen från och med nu kommer att kriminaliseras på grund av sitt tal. Yttrandefrihet är grunden för mänskliga rättigheter, källan till humanitet och sanningens moder. Att strypa yttrandefriheten är att trampa på mänskliga rättigheter, kväva humaniteten och undertrycka sanningen. För att utöva den rätt till yttrandefrihet som ges av konstitutionen, bör man uppfylla det sociala ansvaret som kinesisk medborgare. Det finns inget kriminellt i något jag har gjort. [Men] om åtal väcks mot mig på grund av detta, har jag inga klagomål. Tack till alla. (11 jul 2026, hans Nobelföreläsning (hållen i hans frånvaro), som ursprungligen var ett uttalande gjort under hans rättegång.)Liu XiaoboFredLivsbetraktelser
Jag har varit verksam inom estetisk medicin i många år, och det område som vuxit absolut mest är injektionsbehandlingar. Det har också skett en explosion av antalet och variationen av utövare som nu erbjuder dessa. Och enligt min mening borde inte alla göra det. Jag är särskilt larmad av det växande antalet influencers som på sina sociala medier meddelat att de utbildar sig i att utföra injektioner genom snabbkurser – kurser som kräver noll medicinska kvalifikationer och ofta ges av ”lärare” utan medicinsk bakgrund. Dessa icke-medicinska influencer-injektörer har ofta en stor räckvidd i sociala medier och en lättpåverkad följarskara. Att bara ha gått en kurs – vissa tar bara en helg – garanterar absolut inte att de vet vad de gör eller, ännu viktigare, hur man säkerställer patientens säkerhet. En annan oroväckande trend är ökningen av företag som lovar snabba skönhets”kvalifikationer”, vilket leder till en våg av dåligt utbildade, snabbspårade ”terapeuter” som utför misslyckade skönhetsbehandlingar på oförstående kunder. En nyligen publicerad BABTAC-rapport visade att 39 % av frilansande frisörer eller skönhetsterapeuter redan har fått sin utbildning via oreglerade kortkurser. Dessa kurser har lett till en enorm ökning av antalet personer utan medicinsk utbildning som startar eget företag utan någon försäkring, och som ofta köper billiga produkter via internet utan kännedom om deras säkerhet eller effekt. Utöver detta innebär bristen på reglering inom branschen att oseriösa utövare kan utge sig för att vara utbildade proffs för att locka kunder med låga priser. Chockernog kan man i Storbritannien kalla sig för ”aesthetic practitioner” och börja injicera ansikten eller till och med köpa och använda potentiellt livsfarlig utrustning oavsett utbildningsnivå, eftersom det fortfarande inte finns något lagkrav på kvalifikationer. Det finns för närvarande inte heller några lagliga restriktioner som fastställer miniminivåer för utbildning för dem som utför Botox- eller dermal filler-injektioner, vilket återigen innebär att vem som helst lagligt kan utföra behandlingen. Dessa oseriösa injektörer utnyttjar besattheten av kändisar och antyder ofta att en spruta Botox eller filler kommer att ge dem samma utseende. Många använder hashtaggar för att marknadsföra sitt arbete, eventuellt åtföljt av före- och efterbilder stulna från andra webbplatser. Det finns många risker och faror med att personer utan medicinsk utbildning utför sådana behandlingar. Termen ”tweakments” får injektioner att låta triviala – något man bör se på med mindre bävan än en gelmanikyr. Men tweakments är medicinska ingrepp som kan orsaka allvarliga komplikationer om de utförs felaktigt. På min klinik ser vi resultaten av misslyckade ingrepp utförda av oreglerade injektörer nästan dagligen. Botox är till exempel vår mest efterfrågade behandling och har en lång och väl etablerad säkerhetsprofil. Riskfaktorn ligger i själva administreringen. I fel händer kan möjliga biverkningar variera från problem med att svälja och andas, till att ansiktet ser snett ut eller att ögonlocken hänger, och i värsta fall dödsfall. Komplikationer från dermal fillers, som fortfarande är oreglerade i Storbritannien, kan inkludera blockering av ett blodkärl, vävnadsnekros, nervskador och till och med permanent synförlust om de injiceras på fel ställe runt ögonen. Förmågan att omedelbart hantera komplikationer, allergiska reaktioner, infektioner eller andra biverkningar som kan uppstå efter en behandling saknas också helt hos dem som inte är medicinskt utbildade. Vissa så kallade ”terapeuter” har inte ens den nödvändiga utrustningen eller ett akutkit med livräddande läkemedel, eftersom de fokuserar på ekonomisk vinning snarare än att sätta patientens hälsa och välbefinnande främst. Det finns mängder av saker du behöver veta innan du genomgår någon form av injektionsbehandling. För att hjälpa dig att bli bättre informerad och göra säkrare val följer här en guide med det viktigaste du behöver veta: • Gör din research innan du bokar en tid. Medicinska kvalifikationer är avgörande. Din utövare bör vara kirurg, läkare, tandläkare eller sjuksköterska som ett minimum, med en gedigen medicinsk bakgrund samt erfarenhet av att utföra just det ingrepp du önskar. Gå aldrig till outbildad personal i oreglerade salonger eller till någon som gör hembesök. Låt dig inte lockas av kraftigt rabatterade behandlingar eller ställen där utövaren bara besöker kliniken då och då. • Fråga om meriter, var de har utbildat sig och vilka organisationer de tillhör. Kontrollera sedan med dessa organisationer om uppgifterna stämmer. Alla seriösa kliniker som tillhandahåller estetiska behandlingar måste vara registrerade hos Healthcare Commission, så be att få se klinikens registrering. Utövare bör alltid vara försäkrade, så be om bevis på detta. • Boka en konsultation och fatta aldrig ett beslut enbart baserat på pris eller på grund av en glansig annons i sociala medier. Kom ihåg: om det låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det. • Under konsultationen ska du få veta vad du kan förvänta dig före och efter behandlingen och vem som kommer att utföra ingreppet. Om du får höra att ingreppet är riskfritt, gå därifrån – varje ingrepp innebär en risk. • Din sjukdomshistoria ska alltid diskuteras, och du bör alltid uppge namnen på alla läkemedel du tar. Var ärlig med tidigare behandlingar, injektioner och datum, samt hälsoproblem som bältros eller herpes, eftersom en filler-injektion kan utlösa ett utbrott. • Stressa inte in i ett ingrepp. Se till att först boka en konsultation där du kan diskutera vad du vill uppnå med behandlingen, avgöra om den är rätt för dig och ge dig själv tid att ångra dig. • För alltid anteckningar om datum och vilka produkter eller typer av fillers som användes under behandlingen. Det är helt okej att be att få se förpackningen. Där står det om fillern är FDA-godkänd eller CE-märkt. Dessa är två viktiga kvalitetsmarkörer. Om din utövare inte kan visa upp något av detta, genomför inte behandlingen. • Sluta ta aspirin och fiskoljetillskott två veckor före injektioner, eftersom båda är blodförtunnande och kan öka risken för blåmärken och svullnad. • Följ alltid råden för eftervård – undvik gym eller tung träning i några dagar, liksom bastu, att sova med eller krama husdjur, samt att peta eller klia sig i ansiktet med smutsiga händer. • Boka aldrig din årliga tandläkarkontroll eller genomgå tandvård direkt efter filler. När tänderna rengörs frigörs stora mängder bakterier i munnen som når blodomloppet. Fillers betraktas som ett implantat, ett främmande ämne i kroppen, och dessa extra bakterier ökar infektionsrisken. För närvarande är det lagligt för vem som helst att injicera Botox. Enligt lag måste dock själva Botoxen förskrivas av en läkare, sjuksköterska, tandläkare eller förskrivande farmaceut. Riktlinjer från General Medical Council (GMC) anger också att förskrivaren bör träffa dig personligen för att kontrollera att du är lämplig för ingreppet. Men detta sker inte alltid. Istället injicerar vissa icke-medicinska Botox-utövare kunder utan att överhuvudtaget remittera dem till en förskrivare. I andra fall förskrivs Botox baserat på telefonsamtal. Båda dessa är stora varningsflaggor. General Medical Council har ett informationsblad som beskriver vad du behöver veta innan du genomgår kosmetiska ingrepp – besök gmc-uk.org. BABTAC:s nylanserade webbplats Find Beauty Training ger yrkesverksamma ett tillförlitligt och säkert sätt att hitta ackrediterade utbildningskurser, och konsumenter möjlighet att kontrollera legitimiteten i sina terapeuters kvalifikationer. Det är nu ett brott att utföra injektionsbehandlingar i kosmetiskt syfte på personer under 18 år i England, även om de har tillstånd från någon över 18 år. Hur detta ska kunna kontrolleras om patienten ljuger om sin ålder eller besöker en oreglerad klinik är för mig obegripligt. Linda, en 28-åring från Manchester, drabbades av komplikationer som krossade hennes självförtroende efter att ha gått till en icke-medicinsk terapeut för fillers. Hon bokade en tid efter att ha sett före- och efterbilder på en Instagram-sida. Terapeuten berättade för Linda att hon var fullt utbildad och Linda litade på hennes ord och accepterade en generös rabatt på en kombination av fillers och Botox. Linda blev kvar med synliga knölar i pannan, hennes underögon var överinjicerade och svullna, och hennes käklinje blev asymmetrisk. Hon upptäckte sedan att hennes terapeut var en skönhetsterapeut utan medicinska kunskaper eller utbildning, och aldrig borde ha injicerat. Ännu mer oroväckande var att denna kvinna höll på att starta egna utbildningskurser för att lära andra skönhetsterapeuter hur man injicerar. Linda har sedan dess kontaktat företaget som levererade fillern till terapeuten och väntar på svar. Linda kom till oss för hjälp för sex månader sedan, och vi behandlar henne fortfarande långsamt och i steg. Att lösa upp hennes filler kommer att ta både tid och pengar. (17 feb 2022, ger ett utlåtande och en varning gällande farorna med okvalificerade injektörer och icke-medicinska terapeuter inom den estetiska industrin.)Lesley ReynoldsSkönhetBotox och skönhetsingrepp
Hej, Silje! Tusen tack för att du skriver. Den här historien låter bekant, och det är nog flera som känner igen sig i fantastisk sex med någon man inte borde ha sex med, följt av rådlöshet. Situationen är lite kinkig, eftersom flera känslor, värderingar, önskemål och människor är involverade. Det är dock bara du som kan svara på vad du bör göra i ditt eget liv. Jag kan bara hjälpa dig med att sätta saker i perspektiv och komma med starka rekommendationer. Begär är en stark form av längtan, en typ av lust som är kombinerad med saknad. Någon (eller något…) du saknar, eller inte kan få, måste eller bör se, kan sätta känslan i gång. Därför är det väldigt logiskt att du begär din snygga chef intensivt. Det är också väldigt logiskt att ni hade fantastisk sex! Men – sexen du hade med chefen är inte nödvändigtvis bättre än sexen du har med din make, om vi bara ser på det fysiska helt konkret. Det jag tror gjorde den bättre var förspelet, fantasin, det förbjudna och känslan som byggts upp innan sexen. Du beskriver att du tappade alla hämningar när du kände hans hand runt dina höfter, och jag antar att du inte tappar hämningarna för vem som helst vid sådana beröringar. Det som gjorde sexen bättre med din chef är alltså du. Din tändning och dina förväntningar. Självklart finns det också andra barometrar – som att chefen är en typ som alla kvinnorna på jobbet pratar om, och att han rör vid dig i kopierummet när ni är ensamma, men i huvudsak är det vad som försiggår i dig som gör sexen fantastisk. Är det möjligt att uppleva den här känslan med maken? Är det möjligt att göra några saker för att få sexlivet att bli mer spännande igen? Upplever du till exempel lust innan du har sex med din man, och vet du vad som ger dig lust? Jag är inte moralens väktare, men det finns moraliska frågor man kan ställa sig i din situation – utöver vad du egentligen har lust till, och om någon ska få veta om detta eller inte. För om detta kommer ut är det mycket som står på spel. I tidigare historier om otrohet på arbetsplatser som jag känner till, har det slutat med förändrad arbetsmiljö och stämning i lunchrasten, samt uppsägningar/omplaceringar/jobbyten för den ena eller andra parten. Vissa blir skilda och vissa förblir tillsammans, så det finns inget facit, men inget av alternativen är lätt. För om man förblir tillsammans – vad händer med tilliten? Den kommer med största sannolikhet att påverkas, så kan den återskapas? Och om man väljer att inte säga något – håller ditt samvete för det? Är det möjligt att du blir avslöjad på något annat sätt? Du skriver att du är glad i din man, men älskar du honom? Vill du satsa på honom? Och vad tror du är orsaken till att sexen med maken inte kan mäta sig med den du har med chefen? Har den någonsin varit lika bra? Har du och din man någonsin pratat om otrohet och gränser, och eventuellt öppna förhållanden? Kärlekskontrakt är möjliga att upprätta för att avtala gränser och inblandning av andra. Vid utcheckning från parförhållandet är saken en annan. Alltså, om du inte vill vara gift längre. Olika maktförhållanden är en vanlig faktor i spännande fantasier för många. Personligen har jag själv varit vittne till ett lagbrott som skedde vid ett offentligt studium i Norge mellan lärare och elev. Man hävdade att pexighet är en egenskap som inspirerar människor att tänka utanför boxen. Det slutade med en sexuellt överförbar infektion för eleven, så kom ihåg att testa dig och ta ett graviditetstest. Jag vill rekommendera dig att ha kontroll på vem som får veta vad. Prata först och främst med din chef om detta, och ta reda på hur flirten och händelsen påverkar ditt jobb. Undersök också om din arbetsplats har en sexualpolicy med riktlinjer för eventuella överträdelser, och ta med maken till en parterapeut och sexolog om du vill erkänna otroheten/skilja dig. Andra frågor du bör ställa dig själv är: Vad är risken att detta händer igen? Har jag kontroll över detta? Vill begäret egentligen något annat än att ha fantastisk sex med chefen? Vill jag egentligen något mer med honom? Jag hoppas att dessa tankar gör det lättare att hitta svar, och jag önskar dig det bästa framöver. Vänliga hälsningar Susanne. (23 mar 2025, i ett svar till Silje som sökte råd om otrohet på arbetsplatsen.)Susanne EidemSexuell kommunikation
Suzann Pettersen
Jag har aldrig känt mig mer förtvivlad och genuint ledsen över det som hände söndagen den 17:e under Solheim Cup. Jag är så ledsen för att jag inte tänkte på helheten i kampens och tävlingens hetta. Jag gjorde mitt yttersta för mitt lag och satte den enskilda matchen och poängen som kunde vinnas före sportsmannaskapet och själva golfspelet! Jag känner att jag svikit mitt lag och jag ber om ursäkt. Till det amerikanska laget: ni har en fantastisk ledare i Juli, som jag alltid har sett upp till och respekterat så mycket. Eftersom jag visste att jag behövde ställa allt till rätta, hade jag ett samtal ansikte mot ansikte med henne innan jag lämnade Tyskland i morse för att personligen berätta hur jag egentligen känner inför allt detta. Jag ville också att hon skulle veta att jag är ledsen. Jag hoppas att det amerikanska laget med tiden kan förlåta mig och veta att jag har lärt mig en värdefull läxa om vad som är verkligen viktigt i detta fantastiska spel, golfen, som har gett mig så mycket i livet. Till alla golfälskare som såg tävlingen på TV: jag ber om ursäkt för hur jag betedde mig. Jag kan vara mycket bättre, och att vara en ambassadör för detta fantastiska spel betyder mycket för mig. Solheim Cup har varit en enorm del av min karriär. Jag önskar att jag kunde ändra på söndagen av många anledningar. Tyvärr kan jag inte det. Den här veckan vill jag blicka framåt mot en ny möjlighet att vinna tillbaka Solheim Cup till Europa på rätt sätt. Och jag vill arbeta hårt för att återfå ert förtroende för mig som någon som spelar hårt, spelar fair och spelar golf på rätt sätt. (21 sep 2015, i den engelska originaltexten av ursäkten på Instagram)Suzann PettersenSportFotboll
Ers Majestäter, Er Kungliga Höghet, vördade Nobelpristagare, mina damer och herrar. Maskiner är en integrerad del av den mänskliga utvecklingen och hjälper oss att utföra uppgifter som ofta ligger bortom vår förmåga. Under årtusendena har vårt samhälle åtnjutit ett ständigt ökande överflöd av användbara maskiner för olika ändamål, vilket på många sätt har lett till en högre livskvalitet. Detta framsteg har i synnerhet accelererat sedan den industriella revolutionen, vars nyckelupptäckter resulterade i ett jättekliv framåt och förändrade världen dramatiskt. Idag står vi vid gryningen av en ny revolution som kommer att ge oss ännu ett jättekliv framåt. Mänskligheten har alltid strävat efter att tänja på gränserna för maskiners funktion och konstruktion, till exempel när det gäller hur små de kan göras. Den yttersta gränsen för detta strävande är att skapa maskiner i molekylstorlek, strukturer som är mindre än en tusendel av bredden på ett mänskligt hårstrå. Denna fundamentala utmaning har mötts av årets pristagare, som framgångsrikt har demonstrerat att rationell design och syntes av molekylära maskiner faktiskt är möjlig. Ett banbrytande steg i denna utveckling togs i början av 1980-talet, när Jean-Pierre Sauvage och hans grupp upptäckte ett effektivt sätt att skapa molekyler som är sammanfogade med varandra genom mekaniska bindningar. Gruppen lyckades därmed länka samman två molekylära ringar i en så kallad katenan, där ringarna kunde röra sig fritt i förhållande till varandra utan att separeras. Detta markerade ett genombrott mot molekylära maskiner, och Sauvage kunde visa hur sådana strukturer kan genomgå kontrollerade rörelser. Vid sekelskiftet 1990 gjorde Fraser Stoddart och hans grupp andra viktiga framsteg mot molekylära maskiner. Gruppen använde till exempel en annan typ av mekanisk bindning och utvecklade så kallade rotaxaner, där en ringformad molekyl var bunden att röra sig mellan fastställda positioner längs en axel. Både Stoddart och Sauvage kunde också visa hur rörelsen i dessa strukturer kunde styras genom extern påverkan, och utvecklade därefter ett brett utbud av maskinliknande strukturer, såsom molekylära muskler, ställdon, hissar, minnen, motorer och pumpar. Motorkomponenter är av central betydelse i maskiner, då de kan driva andra delar av konstruktionerna. I slutet av 1990-talet gjorde Ben Feringa och hans grupp ett betydande genombrott när de demonstrerade en molekylär rotationsmotor. Konstruktionen drevs av ljus och värme och baserades på isomeriserbara bindningar och molekylär asymmetri, där motordelarna kunde rotera enkelriktat i förhållande till varandra. Gruppen kunde senare förbättra designen för att skapa motorer som kan rotera i båda riktningarna med mycket hög hastighet, och visade hur komponenterna kan påverka rotationen av betydligt större objekt. I ett mer lekfullt exempel konstruerade Feringas grupp även en fyrhjulsdriven ”nanobil” som kan röra sig över en yta. Genom design och syntes av mycket utmanande strukturer, i kombination med förståelse och utveckling av kontrollerad rörelse och funktion, har Sauvage, Stoddart och Feringa skapat funktionella molekylära maskiner. Deras arbete har utgjort grunden för ett helt nytt forskningsfält, där de tre pristagarna har varit banbrytande pionjärer och inspirationskällor. Jean-Pierre Sauvage, Sir Fraser Stoddart och Ben Feringa: Ni tilldelas Nobelpriset i kemi för design och syntes av molekylära maskiner. Å Kungliga Vetenskapsakademiens vägnar vill jag framföra våra varmaste gratulationer. Får jag nu be er att träda fram och ta emot era Nobelpris ur Hans Majestät Konungens hand. (11 jul 2026, vid framförandet av presentationstalet för Nobelpriset i kemi 2016 i Stockholms konserthus den 10 december 2016.)Professor Olof RamströmMedicinsk forskning
Lars Findsen
När jag lämnade Hillerød arrest den 17 februari kom jag med ett kort uttalande, där jag främst uttryckte min glädje över att komma helt hem från Makedonien, dit jag hade landat på morgonen när jag greps på Köpenhamns flygplats i början av december månad. Och sedan tackade jag personalen för god behandling. Jag sade också att jag skulle återkomma med ett uttalande. Jag var tacksam för landsrättens frigivning och riktigt glad över att kunna se mina barn, mina närmaste och mina vänner igen, som jag sedan har lagt min energi på att fokusera på – samtidigt som det är klart att det att vara i centrum för ett ärende av den här karaktären har tagit mycket tankekraft. Det har dock varit min avsikt att komma med ett uttalande här före sommarlovet om hur jag ställer mig i frågan. Nu kan jag läsa artiklar om ärendet som innehåller förhållanden som jag är tvungen att kommentera. Det finns gränser för vad jag här kan uttala mig om i förhållande till åtalen i själva målet och de omständigheter som kan ligga bakom detta. Det hoppas jag på förståelse för. Jag vill inte dölja att det att vara misstänkt för landsförräderi inte är någon önskvärd situation att befinna sig i, och att det är en både chockerande och intimiderande process jag har upplevt och upplever. Men jag är hoppfull. Precis som jag var när huvuddelen av FE:s ledning skickades hem av regeringen i augusti 2020, trots att man visste eller borde veta att anklagelserna om oegentligheter inom FE i realiteten skulle visa sig vara grundlösa. Vilket också fastställdes i FE-kommissionens rapport den 13 december 2021. Som jag sade i en paus under rättsmötet den 10 januari i år, så har jag vid ingen tidpunkt röjt statshemligheter, och jag avvisar därför åtalen. Och målet – och dess hantering kan jag tillägga – är vansinnigt. Jag har i 20 år suttit i kärnan av Danmarks säkerhets- och underrättelseapparat, vilket även omfattar tjänstemännens och regeringens säkerhetsutskott, liksom jag i tre olika egenskaper har deltagit i nästan samtliga möten i Folketingets kontrollutskott under samma period. Jag har tillsammans med mycket skickliga och dedikerade medarbetare lagt många år på att bygga upp och modernisera underrättelsetjänsterna med solitt stöd från skiftande regeringar. Under hela min tjänstetid har jag varit upptagen av att värna Danmarks säkerhetsintressen. Det gällde när jag var chef för PET under en femårsperiod efter 11 september 2001. Det gällde när jag i nästan nio år var departementschef i Försvarsministeriet för sex försvarsministrar, och det gällde som chef för FE fram till och efter hemresan i augusti 2020. Jag undrar mig därför – även ur en fackmässig synvinkel – djupt över varför man inte tidigare i förloppet tog kontakt, om man verkligen hade en reell oro för att hemliga uppgifter röjts på ett skadligt sätt – eller om man i övrigt hade en upplevelse av att det var något man inte förstod. Det understryker bara att det här målet inte kan betraktas isolerat som ett avgränsat brottmål, även om man skulle försöka framställa det så. Det kan mycket väl vara så att polis och åklagarmyndighet tekniskt sett driver målet. Men bakgrunden till detta är djupt komplex, och målet – om man önskar förstå det – måste ses i sammanhang med ett större samlat förlopp som sträcker sig flera år tillbaka med olika aktörer, och som inte bara omfattar regeringens hantering av tillsynsärendet med FE. Jag känner till det samlade förloppet ut och in, och jag känner till agendorna som rör sig över i andra ärenden, personliga relationer och värderingar, däribland för och emot öppenhet. Som ansvarig chef för FE och baserat på min erfarenhet var jag inte enig i den ogenomtänkta hanteringen av tillsynsärendet. En hantering som, bland annat med hemresan av FE:s ledning den 21 augusti 2020 – samma dag som man tagit emot tillsynens analys, och utan att man hade läst denna – startade en lavin av olämplig uppmärksamhet kring FE. Tjänsten ligger djupt inom mig, och jag höll även efter hemresan fast vid ett ansvar för att FE och därmed Danmarks intressen inte skulle bli ytterligare skadade. Jag försökte därför, inom ramen för min känsla av ansvar som mångårig tjänsteman och med min erfarenhet av att värna statens säkerhet på bästa sätt, att avvärja vissa återkommande skadliga, felaktiga eller skeva historier för att skydda FE, tjänstens intressen och därmed Danmarks intressen. Och jag gjorde det precis som jag skulle ha gjort om jag inte hade blivit skickad hem, och som jag alltid har praktiserat i krishanteringssituationer i de chefspositioner jag haft, och där det ofta också handlar om att begränsa en skada. Det har kommit fram olika uppgifter om hur länge PET:s rumsavlyssning av vårt hus och sommarstuga har pågått. Den genomförda övervakningen omfattade – utöver telefonavlyssning och skuggning på allmän plats – även full rumsavlyssning av mitt och mina barns hem och sommarstuga under en längre tid än någon hittills har föreställt sig. Och det är en rumsavlyssning som självklart har omfattat alla som besökt oss under perioden – varje ord och varje ljud. Och det är klart att min hemresa och de många presshistorier som FE-ärendet gav upphov till var ämnen som jag naturligt talade med familjen, mina närmaste och nära vänner om inom hemmets fyra väggar. Vi har också talat om enskilda personer bland beslutsfattarna, såsom den tidigare försvarsministern. Och vi har självklart även berört Statsministeriets nuvarande departementschef, som jag i övrigt var chef för för mer än 20 år sedan. Det var privata samtal i hemmet som inte har något med strafflagens § 109 att göra (eller strafflagen i stort). Likväl har polisen under förhör av bland andra min familj frågat om vad vi menade med uttalanden till varandra om bland annat dessa personer. Och det är klart att mina avlyssnade privata samtal i hemmet med familj, flickvän och nära vänner inte heller har lämnat några tvivel om vad jag tyckte om regeringens samlade hantering av tillsynsärendet. Det väcker en oro kring vilka motiv som i realiteten även kan ligga bakom mycket av det som sker i den samlade hanteringen av det här målet. Men det som mest av allt oroar mig med målets hantering är att allt fortsättningsvis sker på FE:s bekostnad, som traditionellt har varit en mycket högt respekterad underrättelsetjänst och samarbetspartner, men som nu i nästan två år har varit i centrum för en underrättelseseandale av historiska och internationella dimensioner. Och det går ut över tjänsten och dess medarbetare. Nu kan jag läsa i tidningen att det vid möten med partiledare, som skulle ha haft till syfte att understryka målets allvar, hänsynen till statens säkerhet och behovet av sekretess, påstås ha lämnats ut uppgifter om mina rent privata förhållanden, som inte har något med åtalen enligt strafflagens § 109 att göra – eller andra åtal för den sakens skull. Det är uppgifter som kommer att ha framkommit vid husrannsakningar i vårt hem, ”sms-tråden” med min flickvän på min telefon, som jag frivilligt lämnade ut till polisen med alla mina koder vid gripandet, telefonavlyssning av samtal med min flickvän och hemliga rumsavlyssningar av mitt/vårt privatliv. En motivering för att lämna ut dessa uppgifter om mina rent privata förhållanden kan mycket väl vara förpackad i ett konstruerat påstående/misstanke om att jag skulle ha varit utsatt för utpressning av en viss journalist. Som min advokat Lars Kjeldsen har uttalat finns det inget sakligt underlag för att inkludera uppgifterna i de genomförda briefingenarna i förhållande till de resda åtalen. Och det skulle därför i så fall vara fråga om lämnande av medvetet osanna uppgifter. Mitt vuxna privatliv har jag haft med mig i över 40 år, vilket är dubbelt så lång tid som jag suttit centralt i Danmarks underrättelse- och säkerhetsapparat. Det är mitt privatliv, som jag kan stå fullt och helt för, och jag skulle inte ha åtagit mig de funktioner som jag haft om jag uppfattade mig själv som utpressningsbar – inte heller i förhållande till främmande makter. Men det är inte detsamma som att jag har ett behov av eller någon förpliktelse att trumpet ut mitt privatliv i offentligheten. Det är inte nytt för mig att polisen och åklagarmyndigheten har lagt väldigt mycket tid och energi på att rota i helt irrelevanta saker i mitt/vårt privatliv. Irrelevansen understryks av att jag aldrig har blivit förhörd om detta, utan att det istället bara har använts i olika faser för att försöka intimidera mig och undergräva min trovärdighet. Jag har noterat de uttalanden som kommit från flera håll om det juridiskt problematiska i att det skulle ha lämnats ut i realiteten irrelevanta uppgifter om mina rent privata förhållanden till partiledare i Folketinget. Jag skulle kunna hitta på många fler ord att säga om det som pågår, men vill här begränsa mig till att säga att jag uppfattar det som en djup kränkning av både mina närmaste och mig själv. Jag kan i övrigt inte utesluta att någon på mötena även kan ha blåst upp omständigheten att den långvariga övervakningen har ”avslöjat” att vi vid ett tillfälle förra våren samlade in ett par värdelösa cykelvrak till bruk i sommarstugan, som var markerade för bortforsling till destruktion, och att jag fiskade upp en utslängd cykel ur en ”metallcontainer” på återvinningscentralen. Jag har i 20 år som chef för PET, departementschef i Försvarsministeriet och som FE-chef varit upptagen av att skydda Danmarks intressen så gott som möjligt – även efter att jag tillsammans med huvuddelen av FE:s övriga hemresande ledning avvaktade FE-kommissionens friande dom. Jag har alltid stått för en linje som gick ut på att öppna underrättelsetjänsterna så mycket som möjligt mot press och allmänhet utan att skada vår operativa verksamhet. Det har jag haft stöd för från alla tidigare regeringar. Men jag har vid ingen tidpunkt röjt statshemligheter. Jag avvisar därför åtalen, och målet och dess hantering är vansinnig, och jag står – liksom många andra tror jag – ganska oförstående inför det hela. Jag har själv valt mitt riskfyllda arbete, men det har min familj och mina närmaste inte. Så sent som i förra veckan frågade min 14-åriga dotter mig, när vi satt och gjorde läxor i matsalen, om vi fortfarande blir avlyssnade – och hur det är uppe på hennes rum. Jag sätter en ära i att tala sanning, även till mina barn, så jag fick svara att det vet jag faktiskt inte. (28 jun 2022, ett skriftligt uttalande skickat till Ritzau om hans syn på målet)Lars FindsenOffentlig debatt
Heidi Nordby Lunde
Jag har kanske sovit i soffan hos dig, du har möjligen fått sova i min säng. För att jag kände mig trygg, och litade på dig. När jag läser det du skriver och delar på Facebook förstår jag att du föraktar tjejer som beter sig som jag. Då undrar jag ju naturligtvis lite vad du egentligen tycker om mig. För hade jag följt dina råd i våldtäktsdebatten, hade vi antagligen inte känt varandra så väl idag. Vi hade inte dansat ensamma på efterfesten som idioter (ja, ni är flera), vi hade inte sjungit Depeche, Spice Girls eller Pet Shop Boys (ja, tro det eller ej – ni är flera), vi hade inte druckit rödvin till tidig morgon, för att äta frukost tillsammans dagen efter innan den som övernattat åkte hem. Ja. Uppenbarligen. Ni är flera. Jag borde uppenbarligen aldrig ha varit ensam med dig, eller gud förbjude, vara den enda tjejen på festen bland er. Jag borde ha vetat bättre. Det jag vet, är att samtliga av er har tyckt att det varit kul att festa med tjejer, och gärna vill ha tjejer med på efterfesten. Vi har varit bara vi två, eller flera, med rödvin till tidig morgon och samtal som vi säkert tyckte var djupsinniga och bra, men garanterat bara var fyllesnack. Det du säger är att allt jag har gjort med dig, borde jag aldrig ha gjort. Jag borde ha vetat bättre än att lita på dig, jag borde ha åkt hem eller bett dig dra åt helvete. För min egen säkerhets skull. För annars är det lite mitt fel. Om jag inte hade kunnat lita på dig trots allt. Jag kan uppenbarligen skriva tills jag blir blå i ansiktet om att kvinnor faktiskt tar ansvar och försiktighetsåtgärder varje dag, och att det självklart är okej att ge råd om detta. Likväl väljer du alltså att tolka oss som anser att det både är märkligt och inte minst förkastligt att det endast är kvinnor som får dessa råd och endast i våldtäktsfall. Unga män, som är mer utsatta för våld än kvinnor ute på stan, får aldrig höra att de bör dricka mindre och gå hem tidigare, eller låta bli att bete sig på ett sätt som kan verka provocerande eller uppmuntra till bråk. Märkligt det där. Själv har jag hamnat på efterfest med dig. Otaliga gånger. Även innan vi blev tillräckligt välbekanta, men det är kanske lika bra, eftersom de flesta unga tjejer som våldtas på fest, våldtas av någon de känner. Jag har kanske sovit i soffan hos dig, du har möjligen fått sova i min säng. För att jag kände mig trygg, och litade på dig. Som många tjejer gör med relativt nya och gamla vänner. Och jag har lyckligtvis haft god grund till det. Du har på många sätt varit min #kjernekar. Jag har också varit på fest och efterfest med folk jag inte känner så väl. Särskilt med jobbet, på konferenser och inom politiken, på landsmöten. Det har också gått bra, men det har funnits episoder. Jag har självklart tagit taxi eller gått hem. Det har varit dyrare för mig att ta mig tryggt hem än för dig. Och bara vid ett fåtal tillfällen har jag haft dåliga upplevelser med taxichaufförerna. Men jag har faktiskt tänkt tanken att jag lika gärna kunde ha gått, så hade jag sluppit den kontakten eller den beröringen. Om jag har gått, måste jag ofta gå längre än dig. För medan du kan gå den kortaste vägen hem, så måste jag välja den ”trygga” vägen hem, inte genvägen. Du vet, den välbelysta gatan där det är mest sannolikt att det är mycket folk. Inte längs eller över älven, vilket skulle ha kortat ner gångtiden med upp till en halvtimme. När jag går, är jag som regel (men inte alltid) uppmärksam på vem som är i gatan tillsammans med mig. Ser jag ensamma män som står och glor, eller flera killar som går tillsammans, försöker jag hänga på andra gående, så att jag aldrig går helt ensam. När jag har varit ute och rest ensam så har jag ofta, inte alltid, valt bort upplevelser med folk jag i utgångspunkten tyckte verkade coola, för att jag ändå inte tog risken. Oavsett om det har varit att dra på en olaglig bar i Havanna på Kuba eller privat fest i London eller Köln. De jag kände som åkte dit, hade bra historier dagen efter, medan jag genom att lägga mig kanske bara undvek en potentiell dålig historia. Varför skriver jag detta? För att jag kan inte understryka tillräckligt att tjejer tar ansvar. Också. För varje oförnuftigt val, tar jag hundratals förnuftiga val som är baserade på de råd du påstår att jag inte är villig att lyssna till. Det händer att jag går hem tidigt (!), jag tar alltid den tryggaste vägen hem, taxi om nödvändigt. Men jag har uppvisat så kallat riskbeteende – gjort de saker man varnas för – huvudsakligen med dig. När jag läser det du skriver och delar på Facebook förstår jag att du föraktar tjejer som beter sig som jag. Då undrar jag ju naturligtvis lite vad du egentligen tycker om mig. Och det gör mig lite ledsen, men också ganska förbannad. För då menar du att engagemanget mot våldtäkt och övergrepp baseras på en så utopisk relation till individens okränkbarhet och trygghet att vi som är engagerade vägrar att prata om andras eller ta ansvar för egen säkerhet. Och det är – för att uttrycka det försiktigt – rent skitsnack. Och det tror jag att du vet. Känner du dig träffad av detta, så är det garanterat rätt. Då sitter du med samma känsla nu, som jag gör varje gång du delar artiklar på Facebook om varianter av att vi måste våga ta debatten om kvinnors ansvar. Men om du har rätt, och jag har fel, så finns det väl ingen anledning att känna sig träffad. Gör det det? (1 sep 2016, i ett blogginlägg riktat till en bekant om kvinnors ansvar och säkerhet i våldtäktsdebatten.)Heidi Nordby LundeKulturOtrolighet och svek
Tänk dig en IKEA-möbel. Du försöker hårt att hamra in träpluggen, men hålet är för litet. Så kändes det att bli våldtagen. Jag blev bestulen på något man inte kan föreställa sig att bli bestulen på. En klocka, plånboken eller en väska — det kan alltid ersättas med något nytt. Men detta, nej, det kan inte ersättas. Jag fick inte lov att vänta. Jag vet inte riktigt vad eller vem jag väntade på. Jag vet i alla fall att jag väntade på ett ögonblick av trygghet. En person som förtjänade det jag ville ge. Någon som förtjänade min oskuld. Jag förstod aldrig vad en våldtäkts var. Jag hade hört om det, förstås. Jag visste att det var straffbart. Men jag förstod aldrig vad det var – förrän jag blev våldtagen själv. Inte visste jag om rädslan, smärtan, förnedringen och sorgen en våldtäkt för med sig. Inte visste jag hur en våldtäkt utartade sig, och inte visste jag om att det fanns sådan brutalitet i en annan människa. Att få en mans erigerade könsorgan skjutit in i mig mot min vilja, är det absolut värsta jag någonsin kommer att uppleva. I polisuthörsåret beskrev jag det som att någon försökte hamra en altför stor sak in i en altför liten sak. Tänk dig en IKEA-möbel. Ofta har de borrade hål, så att du kan banka in olika pluggar. Du placerar en träplugg upp till det du tror är dess slutdestination, sedan hamrar du. Du kämpar lite i början – pluggen kommer inte in tillräckligt väl. Du tar i ordentligt. Hamrar hårt. Hårdare och snabbare. Äntligen, tänker du, nu sitter träpluggen ordentligt. Men så ser du det, du har gjort fel! I desperation försöker du dra ut pluggen igen. Den sitter fast. Öppningens diameter var för liten, och den håller emot. Du drar, använder all din kraft. Du lyckas till slut med att få ut den - men öppningen kommer aldrig att bli densamma igen. Träet är förstört. Märkena efter hamrandet är kvar. Sprickorna syns fortfarande tydligt. Den kan inte längre användas till sitt egentliga syfte. Träpluggen däremot, är 100 procent intakt. Precis så är det. Bara med levande organ, kött och kön. Ett hot om liv och död presenterades också, innan han gav mig order om att uppfylla de önskemål han kunde ha. Som om hans överlägsna styrka inte var vapen nog, hade han förstärkningar utöver det. Det skulle gå riktigt illa om jag försökte göra något för att försvara mig, det försäkrade han mig om. Jag minns smaken av mitt eget blod från slidan. Tanken streffade mig: kanske är det min oskuld jag smakar nu. Jag fick inte andas. Jag kräkts flera gånger. Men det brydde han sig inte om. Jag fick bara se till att få honom över mållinjen. Aldrig har jag varit så maktlös. Jag ville bara försvinna. Dö, eller gräva ner mig, men kroppen gick i försvarsläge. Adrenalinet hindrade mig från att göra allt det som kunde ha gjort saker mycket värre. Jag överlevde. Det är det vi är. Jag, och alla andra i min position. Vi är också ett ”Offer”, ”Den målsägande”. Men främst av allt är vi ”Den överlevande”. Oavsett om ett tydligt våldshot inte äger rum, så är du en överlevare. Det som väntar dig efteråt, är en orättvis kamp i sig själv. I mitt fall var det så här: ätstörningar, sömnproblem, depressioner, stora problem med intimitet, mindervärdeskomplex, mild ångest och ett liv i pausläge. Under en period var den första tanken som dök upp i mitt huvud när jag vaknade, att jag längtade efter att få gå och lägga mig. Jag sov kanske dåligt, men jag behövde i alla fall inte förhålla mig till något eller någon. Jag var tidernas största glädjedödare: tackade antingen nej eller åkte hem från sociala sammanhang. Jag var tvungen att åka hem och spy. Jag var tvungen att åka hem och sova. I grunden är det ett mirakel att jag sitter här idag; relativt fungerande. Jag tackar för all hjälp jag har fått. Till skillnad från många andra i min position, har jag haft mitt möte med domstolen. Jag har suttit i rättssalen, ansikte mot ansikte med den som förstörde mitt liv. Mot den som förgrep sig av girighet på goder han inte har rätt till. Jag har suttit där, 4 dagar i sträck. Sett hur det hela fungerar. Jag blev behandlad med värdighet, respekt och tillit. I mitt fall var det liten tvekan om vad som var fallet. Rättegången var på ett sätt bara en formalitet. Det betyder inte att det inte var tungt. Det var grymt. Men jag genomförde det. Nu vet jag vad en våldtäkt är. Jag vet att det också heter övergrepp – båda termerna är både juridiskt och känslomässigt korrekta. John Rawls, en modern filosof, talade om det han kallar ”okunnighetens slöja”. Denna slöja raderar din position i samhället. Den enda kunskap du besitter om dig själv, är att du existerar. En våldtäkt kommer alltid att ske bakom denna slöja. En våldtäkt är en våldtäkt, oavsett sammanhang. På fest. Hemma i din egen säng. På gatan. I skolan. I ett förhållande. Som nästan-pojkvänner/flickvänner. Altför länge har offrets roll i samhället lyfts fram. Vad var det med offret som gjorde att h*n blev våldtagen? På så sätt har man, utifrån de bästa intentionerna, försökt sänka antalet våldtäkter. Fokus måste ändras: vi kan inte koncentrera oss på hur människor ska undvika att bli våldtagna. Vi måste koncentrera oss på hur man inte våldtar. Det är till exempel inte okej att slänga ur sig skämt och kommentarer om övergrepp. Detta bygger upp en latent inställning hos människan om att det är relativt okej, och det är det inte. Våldtäkt är aldrig relativt okej. Det är tyvärr fortfarande så att hos många är gränserna otydliga. När kan det egentligen kallas en våldtäkt? Det slutgiltiga målet man måste arbeta mot, är att lära alla, både killar som tjejer, om samtyckets värde. Om det finns den minsta tvekan om att du har fått ett samtycke – dubbelkolla. Och man får inte tänka att det ska vara pinsamt att fråga om något är okej eller inte. Tvärtom. Mest sannolikt kommer det bara att uppskattas av den andra parten. Det visar att du bryr dig om den andres välbefinnande och trygghet. Amnesty har en pågående kampanj om människans rätt att bestämma över sin egen kropp. Internationell rättighetsstandard använder brist på uppriktigt samtycke som definierande element i en våldtäkt. Så är det inte i Norge, och det är därför jag skriver detta nu. En ändring i lagen krävs för att göra det enklare för dem som tyvärr kommer att uppleva samma sak som jag. Oavsett vilken allvarlighetsgrad: våldtäkt = sex utan samtycke. (6 okt 2015, i ett debattinlägg skrivet som en del av en aktion mot våldtäkt.)Jente (20)Brev och tal
<- Förra sidanNästa sida ->
214/12586

ordspråk.se - sällan studsar en termos
Livet.se har fler bra ordspråk