...man ska äta-ordspråk hos ordspråk.se

Jag tar emot Nobels fredspris i ett ögonblick då 22 miljoner svarta i Amerikas förenta stater är engagerade i en kreativ kamp för att få slut på den rasistiska orättvisans långa natt. Jag tar emot detta pris å en medborgarrättsrörelses vägnar, en rörelse som med beslutsamhet och ett majestätiskt förakt för risker och faror rör sig framåt för att etablera frihetens välde och rättvisans styre. Jag är medveten om att våra barn i Birmingham, Alabama, bara igår möttes av vattenkanoner, morrande hundar och till och med döden när de ropade efter broderskap. Jag är medveten om att unga människor i Philadelphia, Mississippi, bara igår brutalt misshandlades och mördades när de sökte säkra sin rösträtt. Och bara igår bombades eller brändes mer än 40 gudstjänstlokaler i enbart delstaten Mississippi för att de erbjöd fristad åt dem som vägrade acceptera segregationen. Jag är medveten om att en förlamande och malande fattigdom plågar mitt folk och kedjar dem vid den ekonomiska stegen lägsta steg. Därför måste jag fråga varför detta pris tilldelas en rörelse som är belägrad och hängiven en obeveklig kamp; till en rörelse som ännu inte vunnit just den fred och det broderskap som är kärnan i Nobels fredspris. Förr eller senare kommer alla världens människor att behöva finna ett sätt att leva tillsammans i fred … Efter eftertanke drar jag slutsatsen att detta pris, som jag tar emot å rörelsens vägnar, är ett djupt erkännande av att icke-våld är svaret på vår tids avgörande politiska och moraliska fråga – människans behov av att övervinna förtryck och våld utan att ta till våld och förtryck. Civilisation och våld är motstridiga begrepp. De svarta i USA har, i spåren av det indiska folket, visat att icke-våld inte är steril passivitet, utan en kraftfull moralisk kraft som möjliggör social transformation. Förr eller senare kommer alla världens människor att behöva finna ett sätt att leva tillsammans i fred, och därigenom förvandla denna förestående kosmiska elegi till en kreativ psalm om broderskap. Om detta ska uppnås måste människan utveckla en metod för alla mänskliga konflikter som förkastar hämnd, aggression och vedergällning. Grunden för en sådan metod är kärleken. Den mödosamma vägen som lett från Montgomery, Alabama till Oslo vittnar om denna sanning. Detta är en väg som miljontals svarta färdas på för att finna en ny känsla av värdighet. Samma väg har öppnat en ny era av framsteg och hopp för alla amerikaner. Den har lett till en ny lag om medborgarrättigheter, och jag är övertygad om att den kommer att breddas och förlängas till en rättvisans motorväg i takt med att ett ökande antal svarta och vita människor skapar allianser för att övervinna sina gemensamma problem. Jag tar emot detta pris idag med en orubblig tro på Amerika och en djärv tro på mänsklighetens framtid. Jag vägrar att acceptera förtvivlan som det slutgiltiga svaret på historiens tvetydigheter. Jag vägrar att acceptera tanken att människans nuvarande naturs "är-het" gör henne moraliskt oförmögen att sträcka sig efter den eviga "bör-het" som ständigt möter henne. Jag vägrar att acceptera tanken att människan bara är drivved i livets flod, oförmögen att påverka de händelser som utspelar sig omkring henne. Jag vägrar att acceptera synen att mänskligheten är så tragiskt bunden till rasismens och krigets stjärnlösa midnatt att fredens och broderskapets ljusa gryning aldrig kan bli verklighet. Jag vägrar att acceptera den cyniska föreställningen att nation efter nation måste spiralisera nedför en militaristisk trappa till det termonukleära förintelsens helvete. Jag tror att den obeväpnade sanningen och den villkorslösa kärleken kommer att ha det sista ordet i verkligheten. Det är därför rätten, som tillfälligt är besegrad, är starkare än det triumferande onda. Jag tror att det även mitt bland dagens mörsarpjäs och vinande kulor finns hopp om en ljusare morgondag. Jag tror att den sårade rättvisan, som ligger utsträckt på våra nationers blodiga gator, kan lyftas ur denna skammens stoft för att regera över människans barn. Jag har djärvheten att tro att folk överallt kan få tre måltider om dagen för sina kroppar, utbildning och kultur för sina sinnen, samt värdighet, jämlikhet och frihet för sina själar. Jag tror att det som självcentrerade människor har rivit ner, kan andra människor, som sätter andra före sig själv, bygga upp. Jag tror fortfarande att mänskligheten en dag kommer att böja sig inför Guds altaren och krönas som segrare över krig och blodspillan, och att det icke-våldsamma, försonande goda kommer att proklamera landets lag. "Och lejonet och lammet skall ligga tillsammans, och varje man skall sitta under sin egen vinstock och sitt eget fikonträd, och ingen skall vara rädd." Jag tror fortfarande att vi ska segra! Denna tro kan ge oss mod att möta framtidens osäkerheter. Den kommer att ge våra trötta fötter ny styrka när vi fortsätter vår framåtsträvan mot frihetens stad. När våra dagar blir grå av lågt hängande moln och våra nätter blir mörkare än tusen midnätter, kommer vi att veta att vi lever i den kreativa oron hos en genuin civilisation som kämpar för att födas. Idag kommer jag till Oslo som en förvaltare, inspirerad och med en förnyad hängivenhet till mänskligheten. Jag tar emot detta pris å alla människors vägnar som älskar fred och broderskap. Jag säger att jag kommer som en förvaltare, ty i mitt hjärtas djup är jag medveten om att detta pris är mycket mer än en personlig ära för mig. Varje gång jag flyger är jag medveten om de många människor som gör en lyckad resa möjlig – de kända piloterna och den okända markpersonalen. Så är det ni hedrar de hängivna piloterna i vår kamp, som suttit vid spakarna medan frihetsrörelsen steg upp i omloppsbana. Ni hedrar återigen Chief Lutuli från Sydafrika, vars kamp med och för sitt folk fortfarande möts av det mest brutala uttrycket för människans omänsklighet mot människan. Ni hedrar markpersonalen, utan vars arbete och uppoffringar skulle jetflygen mot friheten aldrig ha kunnat lyfta från jorden. De flesta av dessa människor kommer aldrig att hamna på förstasidorna och deras namn kommer inte att synas i Who’s Who. Men när åren har gått och när sanningens brinnande ljus fokuseras på denna underbara tid vi lever i – kommer män och kvinnor att veta, och barn kommer att få lära sig, att vi har ett finare land, ett bättre folk, en ädlare civilisation – för att dessa ödmjuka Guds barn var villiga att lida för rättvisans skull. … fred är mer värdefull än diamanter, silver eller guld. Jag tror att Alfred Nobel skulle förstå vad jag menar när jag säger att jag tar emot detta pris i anden av en kurator för ett dyrbart arv som han förvaltar åt dess rättmätiga ägare – alla dem för vilka skönhet är sanning och sanning skönhet – och i vars ögon det genuina broderskapets och fredens skönhet är mer värdefull än diamanter, silver eller guld. (10 jul 2026, tacktal vid mottagandet av Nobels fredspris i Oslo den 10 december 1964)Martin Luther King Jr.FredLivsbetraktelser