...man ska äta-ordspråk

Först vill jag säga att det är glädjande att höra att du är lyckligt gift, och att du har varit det i många år. Sedan vill jag säga att det du berättar här är väldigt vanligt. Många kan känna igen sig i detta, utan att det betyder att man önskar byta ut partnern. Det är många mekanismer i spel i den typ av möte du beskriver här. Först och främst rör det sig om en ex-flickvän, vilket betyder att hon inte är vem som helst. Hon är en kvinna du har haft en romantisk relation till, och då mest sannolikt starka känslor för vid ett tillfälle. Det fanns ju en anledning till att du föll för henne då, på samma sätt som det fanns en anledning till att ni gick isär. Nu vet jag ingenting om den relationen ni hade, men utifrån formuleringen vill jag anta att ni var en hel del yngre än idag, och mer oerfarna. När man är ung är alla känslor väldigt stora och starka, och de första förälskelserna kan upplevas som våldsamma. Att ses igen nu efter flera år är ju som att möta en främling och en bekant på samma gång. Ni kände varandra som de ni var då, med de minnen som följer med. Men ni är också helt okända för varandra idag. Att vara gift i många år upplevs för de flesta som tryggt, men det blir också rutin för många. Man blir van vid att tillbringa tid tillsammans, man blir sällan överraskad av något hos varandra, och rutinerna formar er vardag. Det är helt normalt och sker i de allra flesta parförhållanden. Det betyder inte att förhållandet är dåligt. Tvärtom betyder det för många mycket att ha den tryggheten i en känd gemenskap och tvåsamhet. Men det tar inte bort önskan om att uppleva spänning och känna lite av ungdomens starka känslor igen. Det du beskriver från sällskapet är att du fick mycket trevlig och positiv uppmärksamhet från en människa du kände väl förr i tiden. Du kände det pirra i kroppen på ett sätt som du kanske inte har känt på länge, och du kunde minnas tiden när du var ung och sorglös. Du fick en form av uppmärksamhet som du kanske inte har fått hemma på ett tag, och det kändes gott att bli sedd igen. Det är inget fel i detta, men det är viktigt att inte agera på det och sluta med att vara otrogen. Det är tillåtet att känna dessa känslor då och då, så länge man kommer ihåg den som väntar på en hemma. Berusningen du kände kan vara ett symptom på att det är dags för dig och din partner att bryta några rutiner tillsammans och hitta tillbaka till lite av den spänning ni hade förr. Om det handlar om att prova något nytt sexuellt eller gå på några spännande dejter är upp till er, men det finns många sätt att återuppliva ett rutinpräglat parförhållande. Ni kommer mest sannolikt inte att få samma berusning som en ny människa kan ge, men ni kan återuppliva den romantik ni upplevde tidigt i ert förhållande. Och det är det som är styrkan i ett långvarigt och tryggt parförhållande; nämligen det att välja varandra varje dag, och göra en insats för att båda ska känna sig sedda, hörda och åtrådda. (5 sep 2026, i ett svar till en man som frågar om oväntade känslor för en ex-flickvän.)Tone HaldorsenLivsstilKärleksrelationer
På många sätt har internet varit en positiv kraft. Det gör det möjligt för oss att hålla kontakten med vänner och familj över hela världen. Våra barn kan få tillgång till hela mänsklighetens samlade kunskap med ett knapptryck, oavsett var de befinner sig. Och sociala medier innebär att vem som helst kan ha en offentlig plattform för att uttrycka sina åsikter, hålla sig uppdaterad om den typ av nyheter de är intresserade av och utveckla relationer som aldrig hade varit möjliga tidigare. Många föräldrar oroar sig dock över hur mycket tid deras barn spenderar online. Denna generation barn har kallats för 'phigitals', eftersom de är de första som inte gör någon egentlig skillnad mellan den fysiska och den digitala världen. I genomsnitt spenderar barn nästan fem timmar om dagen framför en skärm – inte mycket mindre än vuxna, som vanligtvis lägger sex timmar på att stirra in i smartphones, surfplattor och arbetsdatorer. Det innebär att vi behöver vara mer uppmärksamma än någonsin på vad vi alla exponeras för online. Det är dags att konfrontera det faktum att stora delar av sociala medier har blivit som en kloak. Jag finns på Twitter och Instagram, och jag är tacksam för att de låter mig kommunicera direkt med intresserade människor, främja mina välgörenhetsändamål och låta folk läsa mina egna ord snarare än någon annans vinkling av dem. Men sanningen är att mycket med dessa sajter skrämmer mig. Jag går sällan, om någonsin, 'under strecket' på sociala medier eller nyhetssajter för att läsa människors kommentarer. Jag vet att många säger snälla saker, men det finns en stor minoritet som verkar tro att alla samhällets normala regler inte gäller på internet. Ta en titt på vilken webbplats som helst, så kommer du att se extraordinärt kränkande kommentarer riktade inte bara mot offentliga personer utan även mot andra internetanvändare. Mobbning, småsinnighet, gnäll och till och med den mest förfärliga sexism, rasism och homofobi är vardagsmat – det verkar som att allt är tillåtet online. Kvinnor i synnerhet ställs ständigt mot och jämförs med varandra på ett sätt som påminner mig om hur folk hela tiden försökte framställa Diana och mig som rivaler, vilket är något som ingen av oss någonsin egentligen kände. Folk känner sig berättigade att säga saker online som de aldrig skulle drömma om att säga till någon ansikte mot ansikte, och det uppmuntrar andra att hänga på. Det är så utbrett att vi alla har blivit avtrubbade inför vad som händer. Det finns starka bevis för att denna onlinekultur har en skadlig inverkan på människors psykiska hälsa, särskilt hos sårbara ungdomar. Jag anser att det är dags att ta ställning. Det här handlar inte om yttrandefrihet. Sanningen är att det inte är acceptabelt att posta kränkningar eller hot på sociala medier eller nyhetssajter, och det är inte acceptabelt att gå till attack mot andra användare bara för att de inte håller med en. Det är inte acceptabelt att ställa kvinnor mot varandra hela tiden. Det är inte acceptabelt att trolla andra människor elakt online. Sociala medier-företag och nyhetssajter måste göra mycket mer för att ta ställning mot övergrepp online, istället för att rycka på axlarna och säga att det inte finns något de kan göra åt det. Och vi alla, som individer, behöver ta ett steg tillbaka och försöka se till att det vi säger online är ansvarsfullt och rättvist. Jag är imponerad av det tillvägagångssätt som rekommenderas av Dr Anthony Wallersteiner, rektor på Stowe School, där min svärson Jack gick i skolan och som också är ordförande för min välgörenhetsorganisation Street Child. Han föreslår att ungdomar bör lära sig hur man skapar ett positivt digitalt fotavtryck genom att använda principerna 'TÄNK innan du postar' (T – är det sant; Ä – är det elakt; N – är det nödvändigt; K – är det kärleksfullt?). Det är en formel som även vuxna bör ha i åtanke. Därför är jag glad att kunna stödja den utmärkta nya kampanjen #HelloToKindness. Låt oss alla försöka tänka efter innan vi postar. Låt oss alla försöka behandla varandra lite mildare. Innan du startar ett gräl online, ta ett djupt andetag och försök respektera någon annans ståndpunkt. När vi ser andra bete sig oacceptabelt, låt oss säga ifrån. Det är ett gammalt motto, men ett bra: om du inte kan säga något snällt, säg ingenting alls). (11 feb 2019, i ett öppet brev där hon stödjer en kampanj för vänlighet och diskuterar farorna med kränkningar på sociala medier.)Duchess Of YorkBarn och internet
Det var bara en liten notis i Berlingske. Men efter min mening borde den ha varit en förstasidesnyhet. Den förväntade livslängden för danska 67-åringar har återigen stigit. Det är naturligtvis glädjande. Men bakom de positiva siffrorna döljer sig en mer oroväckande verklighet: Danmark halkar fortsätt efter Sverige och Norge när det gäller livslängd. Och så har det varit i årtionden. Det borde uppta långt fler politiker. Vi stoltserar med rätta med ett hälso- och sjukvårdssystem i världsklass. Danmark ligger år efter år bland världens lyckligaste länder. Vi är ett av världens rikaste samhällen med hög utbildningsnivå, högt förtroende och en stark välfärdsmodell. Ändå lever danskarna kortare än människor i de länder vi normalt jämför oss med. Varför accepterar vi det? Det finns inte en enda förklaring. Forskningen pekar bland annat på rökning, alkohol, övervikt, social ojämlikhet i hälsa och en förebyggande insats som inte är tillräckligt stark. Många av de sjukdomar som kostar levnadsår kan förebyggas. Ändå tar prevention anmärkningsvärt lite plats i den politiska debatten. Vi diskuterar väntelistor, sjukhusbyggen och vårdgarantier. Det är viktigt. Men vi talar alldeles för sällan om hur vi säkerställer att färre blir sjuka från början. Hälso- och sjukvårdspolitik bör inte bara handla om att behandla sjukdom. Den bör i lika hög grad handla om att skapa fler friska levnadsår. År då människor kan vara aktiva, vara tillsammans med sin familj, bidra på arbetsmarknaden och leva ett liv med hög livskvalitet. Det handlar inte om att människor ska leva längre för samhällets skull. Det handlar om att samhället ska skapa de bästa möjliga förutsättningarna för att människor ska kunna leva längre och bättre. Danmark borde ha en ambition att inte bara hänga med våra nordiska grannar, utan att köra om dem. Det kräver att vi vågar ställa de frågor som har saknats: Vad gör länder som Sverige och Norge bättre? Vilka insatser fungerar? Och varför är vi inte mer måna om att lära av dem? Vi mäter ofta ett samhälle utifrån ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Kanske borde vi också mäta oss själva utifrån om vi lyckas skapa förutsättningarna för att medborgarna får fler goda levnadsår. För vad är i själva verket en viktigare politisk ambition än att ge människor möjlighet att leva längre, friskare och med fler goda år tillsammans med dem de håller av? (26 jul 2026, i ett debattinlägg om danskarnas förväntade livslängd jämfört med våra nordiska grannar.)Alexandra DessoyFolkhälsa
Ja, du har rätt i att AdBlue minskar skadliga utsläpp från dieselbilar betydligt. AdBlue är, som du är inne på, billigt eftersom det är enkelt att framställa. Det består av vatten och urea. Det sistnämnda framställs genom en reaktion mellan ammoniak och koldioxid. Tro det eller ej, men AdBlue och vanlig urin är nästan samma sak, men jag rekommenderar inte att kissa i tanken av den anledningen ... AdBlue tillsätts i bilens avgaser och startar enkelt förklarat en kemisk reaktion som tar bort flera av föroreningarna i dieselavgaserna och omvandlar dessa till kväve, vatten och koldioxid. Denna process kallas på engelska Selective Catalytic Reduction (SCR) och används endast i dieselmotorer. Detta är relativt nytt på personbilar, men bidrar till att fler klarar de nya och strängare kraven på skadliga utsläpp från dieselbilar. AdBlue är flytande och fylls på en separat tank som normalt rymmer 10–12 liter, vilket räcker till flera tusen kilometers körning. Många bilar har fått detta system efter införandet av Euro 6-normen. Många nyare anläggningsmaskiner, bussar och traktorer har också AdBlue-system och förorenar nu bara en bråkdel av vad de gjorde tidigare. Att detta system har mycket att tillföra är det därför liten tvekan om. Det är, eller rättare sagt; var, en liten revolution för dieselmotorn. Men det är tveksamt om den kom lite för sent ... För det ser ändå ut som om "det gröna skiftet" hinner ifatt oss. Fler och fler producenter skrotar dieselmotorn. Det finns nog flera anledningar till detta. Inte bara utsläppen. En dieselmotor är kostsam både att utveckla och att producera. Vi pratar ju om massor av rörliga delar med extremt små toleranser. Att producera elmotorer är både billigare och enklare. Det krävs bara en bråkdel av antalet anställda. Dessutom rullar och går dessa nästan i evighet, med ett minimalt servicebehov. Självklart är utvinning och produktion av batterier till elbilar en akilleshäl. Utan att vi ska gå för djupt in på det här och nu. Men nyare undersökningar visar att dessa batterier har betydligt längre livslängd än antaget. Det är stor efterfrågan på begagnade elbilbatterier, inte minst bland dem som producerar el och som behöver lagringsmöjligheter. Jag kan ju också försiktigt påminna om att det vi fyller på våra bensin- och dieselbilar är döda dinosaurier (för att spetsa till det lite...) som pumpas upp ur havet via några stora stålkonstruktioner. Detta lämnar ju också ett föroreningsavtryck som det sällan talas om i detta sammanhang. Jag hoppas att detta belyste några av de punkter du nämnde och passar på att önska en trevlig sommar! Och en sak till: Du behöver absolut inte känna dig som en landsförrädare med din dieselbil! Den är faktiskt väldigt "ren"! (17 jul 2019, svarar på frågor från en läsare i en fast spalt)Benny ChristensenBilutsläpp
Mitt namn är Aurora. Jag är en helt vanlig tjej, det ser det i alla fall ut som. Möter du mig på gatan kan du se en leende och trygg Aurora, men det som döljer sig bakom mitt skal är inte så leende. När jag går på gatan måste jag se till att jag inte går för nära skarpa kanter, när jag går i en trappa borde jag ha någon framför och bakom mig, och när jag ska ta ett bad borde jag ha uppsikt. Detta är några få saker som jag måste vara observant på i vardagen. Anledningen är att jag kan svimma. Jag har nämligen en diagnos som kallas PNES. Det är väldigt få som har hört talas om denna diagnos, både av dem som är utbildade läkare/sjuksköterskor och andra. Jag hade själv aldrig hört talas om detta förrän jag fick diagnosen. Den innebär alltså att jag kan svimma när som helst och var som helst. För mig är detta ett stort hinder, eftersom jag inte får någon förvarning. Det är mycket obehagligt att gå runt och veta att jag kan svimma var som helst. De kallar dessa anfall för «icke-epileptiska anfall» eftersom det kan se ut som epilepsi, men det är det inte, för det är inte samma dramatik i PNES-anfall som i epilepsi. Jag har mått jobba otroligt hårt med mig själv för att uthärda detta, eftersom det inte finns något medicinskt att göra åt det, allt är psykiskt. Det började med att jag sakta men säkert fick social ångest och därför tvingades sluta skolan, ångesten utvecklades vidare till att jag fick panikattacker och det gick sedan vidare till att jag började svimma. Nu är det lite över två år sedan jag slutade skolan på grund av ångest. Nu är ångesten borta, men det är alltså inte min PNES. Detta är något som man oftast blir av med i løpet av några år om man jobbar hårt, förstås. För en tid sedan tillbringade jag extremt mycket tid inomhus eftersom jag ville dölja att det var något fel med mig, men jag kunde helt enkelt inte leva så. Jag har nu lyckats komma ut mer och anfallen är färre, men de finns kvar. Jag har varken gått i skolan eller haft jobb på två år, och har därför inte så stort socialt nätverk. Därför skriver jag detta för att nå ut och berätta om detta. Jag kan inte skämmas längre eftersom detta är jag, och detta är något jag måste leva med ett tag till. Nu när jag går ensam har jag på mig ett fallalarm som gör att om jag faller omkull så börjar det pipa. När det har gått cirka 30 sekunder börjar det ringa, och då ringer det mina närmaste. Då kan man alltså prata med dem genom larmet som om man pratar i telefon. Det är ett tryggt sätt att lugna dem som hittar mig på. Detta larm sitter uppe vid byxkanten. Möter du en medvetslös person, leta efter ett larm, ett armband eller ett smycke där det kan stå vad orsaken är. Jag hoppas att jag kan nå ut med detta så att fler förstår och kanske får höra mer om denna diagnos som kallas PNES. (2 okt 2021, texten i ett öppet Facebook-inlägg hon skrev för att informera andra)Aurora Mathea HovindNyheterPsykisk ohälsa
Cole Tomas Allen
Hej allesammans! Jag har kanske gett många människor en överraskning idag. Låt mig börja med att be om ursäkt till alla vars förtroende jag har missbrukat. Jag ber om ursäkt till mina föräldrar för att jag sa att jag hade en intervju utan att specificera att det var för «Most Wanted». Jag ber om ursäkt till mina kollegor och studenter för att jag sa att jag hade en personlig nödsituation (när någon läser detta behöver jag antagligen faktiskt åka till akuten, men det kan knappt kallas något annat än en självförvållad situation). Jag ber om ursäkt till alla människorna jag reste tillsammans med, alla arbetarna som hanterade mitt bagage, och alla andra icke-måltavlor på hotellet som jag satte i fara bara genom att vara i närheten. Jag ber om ursäkt till alla som tidigare blivit misshandlade och/eller dödade, till alla som led innan jag var kapabel att försöka detta, och till alla som fortfarande kan komma att lida efteråt, oavsett om jag lyckas eller misslyckas. Jag förväntar mig inte förlåtelse, men om jag hade kunnat se något annat sätt att komma så nära, skulle jag ha valt det. Återigen vill jag uppriktigt be om ursäkt. Om varför jag gjorde allt detta: Jag är amerikansk medborgare. Det mina representanter gör reflekteras på mig. Och jag är inte längre villig att tillåta att en pedofil våldtäktsman och förrädare smutsar ner mina händer med sina brott. (För att vara helt ärlig har jag inte varit villig till det på länge, men detta är den första verkliga möjligheten jag har haft att göra något åt det.) Medan jag diskuterar detta vill jag också gå igenom mina förväntade regler (sannolikt i ett förfärligt format, men jag är inte från militären, så det får vara som det är). Administrationen (förutom Mr. Patel): De är mål, prioriterade från högst till lägst rankade) Secret Service: De är mål, endast om nödvändigt och ska oskadliggöras icke-fatalt om möjligt (med andra ord – jag hoppas att de bär skydd eftersom en hagelbössa kan göra stor skada annars) Hotellsäkerhet: Inte mål om möjligt (med andra ord såvida de inte skjuter mot mig) Polisen: Samma som hotellsäkerhet Nationalgardet: Samma som hotellsäkerhet Hotellpersonal: Inte mål överhuvudtaget Gäster: Inte mål överhuvudtaget För att minimera dödsfallen kommer jag också att använda stora hagelkulor istället för en kula (mindre penetration genom väggar). Jag kommer fortfarande att gå genom de flesta här för att nå målen om det blir absolut nödvändigt (eftersom de flesta valde att delta vid ett tal av en pedofil våldtäktsman och förrädare, och därför är medskyldiga) men jag hoppas att det inte blir nödvändigt. Argument mot invändningar: Invändning 1: Som kristen borde du vända andra kinden till. Svar: Att vända andra kinden till gäller när du själv är förtryckt. Jag är inte personen som blev våldtagen i ett interneringsläger. Jag är inte fiskaren som avrättades utan rättegång. Jag är inte skolbarnet som sprängdes, barnet som svalt, eller tonårsflickan som blev missbrukad av de många kriminella i denna administration. Att vända andra kinden till när andra blir förtryckta är inte kristet beteende; det är medskyldighet i förtryckarens brott. Invändning 2: Detta är inte ett passande tillfälle för dig att göra detta. Svar: Jag behöver att de som tänker så använder några minuter på att inse att världen inte handlar om dem. Tror du att när jag ser någon bli våldtagen, dödad eller misshandlad, ska jag bara gå förbi för att det skulle vara «obekvämt» för dem som inte är offret? Detta var det bästa tillfället och den största chansen att lyckas som jag kunde komma på. Invändning 3: Du fick inte tag i alla. Svar: Man måste börja någonstans. Invändning 4: Som halvsvart och halvvitt borde du inte vara den som gör detta. Svar: Jag ser ingen annan som tar ansvar. Invändning 5: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Svar: USA styrs av lagen, inte av en eller flera personer. I den mån representanter och domare inte följer lagen, är ingen förpliktigad att lyda olagliga order. Jag vill också uttrycka min tacksamhet till många människor, eftersom jag sannolikt inte får prata med dem igen (om inte Secret Service är otroligt inkompetenta.) Tack till min familj, både den personliga och den i kyrkan, för deras kärlek under dessa 31 år. Tack till mina vänner för vänskapen genom många år. Tack till mina kollegor på de många jobb jag har haft för deras positivitet och professionalism. Tack till mina studenter för deras entusiasm och kärlek till lärande. Tack till de många bekanta jag har mött, både personligen och på nätet, för korta möten och långvariga relationer, för perspektiv och inspiration. Tack till er alla för allt. Med vänlig hälsning, Cole “coldForce” “Friendly Federal Assassin” Allen PS: OK, nu när allt det känslosamma är ur vägen – vad i helvete håller Secret Service på med? Förlåt, men jag måste bara få ut lite frustration här och släppa den formella tonen. Jag hade förväntat mig övervakningskameror runt varje hörn, övervakade hotellrum, beväpnade agenter överallt och metalldetektorer överallt. Det jag fick (vem vet, kanske de bara driver med mig!) var ingenting. Ingen förbannad säkerhet. Inte under transport. Inte på hotellet. Inte på arrangementet. Det första jag lade märke till när jag gick in på hotellet var känslan av arrogans. Jag går in med flera vapen, och inte en enda person där tänker tanken att jag kan vara ett hot. Säkerheten på arrangementet är helt ute, fokuserad på demonstranter och ankomster, för uppenbarligen tänkte ingen på vad som händer om någon checkar in dagen före. Denna grad av inkompetens är galen, och jag hoppas innerligt att det rättas till innan detta land återigen får ett kompetent ledarskap. Om jag hade varit en iransk agent istället för en amerikansk medborgare hade jag kunnat ta med mig en tung kulspruta, och ingen hade märkt någonting. Helt vansinnigt. Och om någon undrar hur det känns att göra något sådant: Det är förfärligt. Jag vill spy; jag vill gråta för allt jag önskade göra och aldrig kommer få göra, för alla människorna vars förtroende detta förråder; jag känner raseri när jag tänker på allt denna administration har gjort. Kan inte direkt rekommenderas! Gå färdigt skolan, barn. (26 apr 2026, i det fullständiga manifestet publicerat av amerikanska medier)Cole Tomas AllenNyheterBrev och tal
<- Förra sidanNästa sida ->
11/12386

ordspråk.se - fråga Lund
Livet.se har fler bra ordspråk