...man ska äta-ordspråk

Det är omoget att inte kunna säga ifrån, att inte kunna borsta bort en hand från låret och komma över det. Att träda fram med det som ett problem tio år senare är patetiskt och hycklande. Om en hand på låret för 10 år sedan är obetydlig, är lögnen om denna hand det också. Såvida man inte kan använda lögnen som en from ursäkt för att fälla en politiker och ta över hans position. Denna vacklande självgodhet är så pinsam att vi kvinnor måste se oss själva i spegeln nu. Bland de många #metoo-berättelserna finns det både chockerande kränkningar, provocerande grovheter och klumpiga dumheter. För kränkningarna finns det lagar och regler, och låt oss se över dem. Men grovheter och klumpighet kan vi inte överlåta till jurister att få ett slut på, det måste vi kvinnor själva stoppa. Det är omoget att inte kunna säga ifrån, att inte kunna borsta bort en hand från låret och komma över det. Att träda fram med det som ett problem tio år senare är patetiskt och hycklande, för ingen kan vara störd av en sådan klumpighet så länge, och särskilt inte när mannen efteråt har bett om ursäkt. Om det kommer fler kvinnor efter Morten Østergaard hoppas jag att de har annat och mer än grovhet och dumhet. Medsystrar, vi måste stödja varandra i att hämta modet att säga ifrån, och det är möjligt att säga ifrån, jag har själv gjort det, även som mycket ung, även gentemot mina manliga överordnade i mediebranschen, och ja, jag fick ta i, och det var obehagligt, och jag fruktade också för min karriär. Men jag kan verkligen rekommendera det. Kan det inte vara så att flera av er till och med har använt ert utseende och sex för att uppnå era positioner? Det känns bra att säga ifrån, det fungerar, och det har inte hindrat mig från att skriva i tidningarna och för förlagen. Faktiskt har jag bara mött respekt från dessa »kränkare« efteråt. Var är historierna om alla de kvinnor som har sagt ifrån, och som därefter upplevde att deras karriärer gick i kras? Var är alla historierna om kvinnor som har sagt ifrån och upplevt att det gick bra? Låt oss få fram dem. Och hur många av er har inte själva gjort olämpliga närmanden gentemot män? Tagit män på låret utan att fråga om lov? Visat dem er kavaljersanda i en urringad blus? Komplimenterat män på det grövsta och själv tyckt att det var helt fantastiskt och charmigt? Och dragit skämt till och om män som män skulle ha börjat gnälla över, om de hade dragit dem om kvinnor? Och gjort klumpiga närmanden och blivit förlåtna trots att man själv tycker att man är Guds gåva till mänskligheten? Jag erkänner, jag har gjort alltihop! Medsystrar, erkänn att ni på många sätt inte är bättre än männen. Och kan det inte vara så att flera av er till och med har använt ert utseende och sex för att uppnå era positioner? Det friktions- och felfria mötet med världen finns inte. Och det är just friktionen och det att våga kliva ut i kanske-kanske-inte som det goda samtalet, bra sex och all nytänkning är gjorda av. Och inte bara det: Charmen mellan man och kvinna, den söta längtan, detta: Jag ser din skönhet! Det är det stoff som bebisar är gjorda av. Det är livselixir och livssalighet. Och även om det är en så stark kraft, har det också en delikat finhet i sig. Medsystrar, krossa det inte med grovt och dumt regelridande. Låt er inte kuvas, men säg ifrån mot de dumma och okänsliga idioterna där ute och ta emot deras ursäkter utan att därefter tvinga dem under ögonhöjd. Jag varnar: Kröna inte er själva till offer, för dagens offer är morgondagens kränkare – se bara på Lotte Rod. (9 okt 2020, i en krönika/artikel om #metoo-rörelsen och hanteringen av olämpligt beteende.)Birgithe KosovicTilltal och brev
Regeringen har sagt att de vill beskatta de rikaste i Danmark ännu mer genom att införa en topp-toppskatt. Jag tycker att det är dags att andra perspektiv kommer in i debatten om det förslaget. För det är som om politikerna inte tänker särskilt långsiktigt, utan glömmer att det finns en grupp som drabbas hårt när de börjar stifta lagar – och här tänker jag inte på de rika, utan på oss som är sjuka. Någon som jag. Jag är förtidspensionär på grund av en kronisk lungsjukdom, en sjukdom som en dag kommer att ta livet av mig. Jag är en av dem som belastar välfärdssystemet mest med undersökningar var tredje månad, med inläggningar om jag får en svår lunginflammation, och för att jag får förtidspension. Mina mediciner skulle utan högkostnadsskyddet kosta mig långt över 100 000 kronor i månaden. En av medicinerna, som jag tar två tabletter av om dagen, kostar cirka 95 000 kronor (för 30 tabletter) om jag skulle köpa den utan bidrag från staten. Utöver det får jag andra mediciner som också är dyra utan bidrag. Så kära Mette Frederiksen, Lars Løkke Rasmussen, Jakob Ellemann-Jensen, Carl Valentin, Zenia Stampe, Pernille Skipper och vad ni nu heter. Jag går i mitt bekymrade, tysta sinne och tackar de så kallade »oligarkerna«, som Carl Valentin har kallat dem – personer som Anders Holch Poulsen, Kim Fournais, Lars Seier, Mærsk-familjen, Lego-familjen och många fler, för deras arbetsflit, deras hjälp, plånbok och samhällsanda. Jag är otroligt tacksam mot er. Tack vare er har jag råd med mina dyra mediciner, och jag lever än så länge ett uthärdligt liv trots de många begränsningar som min lungsjukdom ger mig. En sjukdom som inte kan botas, inte ens med nya lungor, då min kropp skulle bryta ner även de nya lungorna. Jag tackar de danska »oligarkerna« eftersom deras dagliga handlingar gör att det finns pengar till forskning om min sällsynta lungsjukdom, och för att deras pengar och deras vilja att stanna i Danmark trots skatten gör att mitt liv är uthärdligt och för tillfället utan alltför mycket smärta. Tack vare oligarkerna har jag överlevt tre så kallade dödsdomar från läkarna. Först fick jag veta att jag hade 14 dagar kvar att leva om läkarna inte hittade en medicin som fungerade. I desperation valde de, med mitt tillstånd, att prova en medicin som egentligen skulle kasseras och som hade kostat flera miljarder att utveckla och tagit många år att framställa, och när den medicinen fungerade gav läkarna mig ytterligare ett år att leva och sa att jag hellre borde ta farväl av vänner och familj och skriva testamente. Det var ett mycket hårt besked att få. När det efter ett år visade sig att medicinen fungerade bättre än förväntat blev jag kallad till läkaren, och där frågade jag återigen hur lång tid jag nu hade kvar. Högst fem år, fick jag veta. Sedan dess har jag haft en vardag med upp- och nedgångar, med smärtor och utan smärtor, men alltid med min inhalator med medicin nära till hands. En inhalator som kostar 10 000 kronor. Tack vare människor som Anders Holch Poulsen, Kim Fournais, Lars Seier, Mærsk-familien, Lego-familjen och många andra har jag nu överlevt i 21 år – 16 år längre än läkarna förutspådde – för att de rika människorna har stannat i Danmark. Deras skatt har inte bara bidragit till att förbättra mitt liv, vi har också kunnat behålla företag som Novo Nordisk, Lundbeck A/S, Leo Pharma A/S, ALK-Belló och andra läkemedelsföretag som forskar om sällsynta sjukdomar, vilket i sig är en otrolig bedrift med tanke på den nuvarande höga företagsskatten. Utan dem skulle en del av befolkningen inte kunna få medicin, utan tvingas lägga sig för att dö, för vilket företag vill forska om sällsynta sjukdomar och inte bara om sjukdomar som många tusen lider av, som cancer, diabetes, reumatism osv.? Om och om igen hör vi att de rika ska beskattas mer för att välfärden ska bli bättre, och att de bredaste axlarna ska bära mest. Men utgifterna till försvaret och välfärdssystemet kan inte fortsätta hämtas från multimiljonärerna, för då försvinner de utomlands. Så kära politiker: Stoppa er topp-toppskatt. En skatt för de rikaste och alla andra medborgare som idag betalar toppskatt på 60 procent är nog. Sluta anklaga multimiljonärerna för girighet när det är ni (både röd och blå sida) som har skapat ett krångligt och dyrt administrativt system som också går ut över vår välfärd. Tusen tack till Anders Holch Poulsen, Kim Fournais, Lars Seier, Mærsk-familjen, Lego-familjen och många andra. Ni borde få namnge landets vägar som tack för era bidrag till det danska samhället och den danska befolkningen. Ni har min fulla tacksamhet och respekt. Hälsningar från en socialist i hjärtat, men en blå röst i riksdagsvalen. (21 feb 2023, i ett debattinlägg om topp-toppskatt, välfärd och tacksamhet gentemot Danmarks rikaste.)Michael AndersenTilltal och brev
Först och främst låter det som att du har ett liv som kräver väldigt mycket av dig, både som heltidsstudent, med ensamt ansvar för två små barn, ett avbrutet förhållande och ett krävande jobb. Att ha det hektiskt eller stressigt leder inte alltid till ihållande utmattning eller utbrändhet, men din situation med krav från många håll ökar risken. Du gör helt rätt i att prioritera sömnen och att vara fysiskt aktiv, men ibland kan man inte förhindra utmattningen eller utbrändheten utan att göra förändringar i livssituationen. I första hand måste du ha energi över till din egen familj, och om heltidsstudier och arbete är svåra att kombinera med detta, bör du fundera på om det finns andra alternativ med lite lägre krav under en period framöver. Jag tror att du själv har god insikt i detta. När det gäller svullnaderna i huden kan jag inte säga om de har ett samband med utmattningen förrän du har undersökts och de har beskrivits bättre. Om detta kvarstår bör du få en tid hos din husläkare. När på dagen kommer svullnaderna? Var på kroppen sitter de? Hur ser de ut? Har du några andra sjukdomar? Svullnader kan ha många förklaringar; både hudsjukdomar, allergier, sjukdomar i inre organ och vissa sällsynta ärftliga sjukdomar kan till exempel ge sådana svullnader. Hur vi mår psykiskt hänger ihop med hur kroppen mår. Oro och utmattning ger ofta fysiska symptom också, som muskelsmärta, huvudvärk eller magproblem som illamående eller diarré. Om du har oförklarliga svullnader som egentligen är blåmärken, är det bråttom att få en läkarbedömning. Det händer ibland att det kan vara allvarlig sjukdom som är orsaken till detta, men mest sannolikt har det en ofarlig och naturlig förklaring. Det är ändå något som bör kollas av läkare om det inte är väldigt kortvarigt. Det kan ju också tänkas att du har en underliggande sjukdom som är orsaken till utmattningen. Utmattning kan inte alltid förklaras med livssituationen. Jag har upplevt vid flera tillfällen att personer har väntat med att komma till mig som husläkare för att de själva har hittat en orsak. Det är lite svårt att skriva utförligt om detta, eftersom vi också är måna om att inte skrämma folk eller ge intrycket av att allt oavsett bör kollas av läkare. Kanske hade jag kunnat ge ett tydligare råd om svullnaderna var mer beskrivna, men mitt råd är alltså att ta kontakt med husläkaren om du fortfarande har oförklarliga svullnader. (27 sep 2024, i ett svar till en person som upplever utmattning och oförklarliga blåmärken.)Marte Kvittum TangenSjukdom och hälsa
Vi lever i en tid präglad av oro, krig och framväxten av extrema ideologier. Samtidigt står socialdemokratin inför utmaningar i flera länder. I en norsk kontext växer högerpopulismen, som ofta förespråkar enkla lösningar och enkla fiendebilder. Med andra ord möter vi nya, komplexa problem, och våra etablerade trygghetsstrukturer spricker, vilket i sin tur bidrar till rädsla och polarisering. Förra året beslutade regeringen att genomföra en massiv upprustning av försvaret, som ska pågå fram till 2036. I mötet med ökad osäkerhet framstår detta som en betimlig respons: tron på att mer makt och en större vapenarsenal kan hejda växande oro och skydda oss mot det ständiga flödet av hot i nyhetsbilden. Frågan är om «mer ont» egentligen driver bort «ont», eller om vi samtidigt borde investera i en annan form av upprustning — nämligen den akademiska. Samtidigt som regeringen förra året beslutade om en massiv upprustning av försvaret, sker kraftiga nedskärningar inom universitets- och högskolesektorn. Universitet och högskolor runt om i landet skär ner i budgetarna, inför anställningsstopp och erbjuder avgångsvederlag. En omisskännlig känsla av pessimism och osäkerhet sprider sig i sektorn. Dessa nedskärningsbeslut — som påstås ska säkerställa sektorns hållbarhet — kan paradoxalt nog leda till motsatsen genom att försvaga själva grundbulten i den norska kunskapsutvecklingen. Färre anställda kommer att resultera i mindre forskning och färre publikationer. Dessutom kommer det inte att vara lika lockande att påbörja en doktorandutbildning, som i sig är krävande, om möjligheterna till en akademisk karriär tycks försvinna. Medan försvaret stärks med stora summor, skärs akadan ned med en obarmhärtig intensitet. Den skeva fördelningen mellan försvarsmiljarder och resurser till forskning och utbildning tydliggör vilka värderingar och prioriteringar vi utgår ifrån när samhället står inför stora utmaningar. Det finns dock ett annat sätt att möta politisk och social oro än genom ensidig militär upprustning: att stärka institutionerna för kritiskt tänkande, historiskt medvetande och samhällsengagemang. Historien visar att kapprustning sällan är svaret på ökande extremism och krig. Vapen lyckas sällan skapa varaktig fred. Tvärtom representerar de binära motsatser till det vi egentligen söker, och kommer i många fall att eskalera konflikter. För att kunna begripa dagens politiska och sociala strömningar, och samtidigt kunna sätta dem i ett större historiskt sammanhang, krävs det dock just kritisk reflektion och kunskap, vilket är akademins huvuduppgift. Som historiestudent lärde jag mig att framväxten av fascism och andra extrema ideologier inte sker över en natt, utan utvecklas gradvis. Normer för vad som är «acceptabelt» flyttas steg för steg, tills något som först verkade otänkbart blir vår nya normal. Att känna igen sådana processer kräver kritisk uppmärksamhet och historisk vaksamhet — egenskaper som utvecklas just genom forskning och utbildning. Utbildningens och forskningens verkliga värde ligger i förmågan att förbereda oss på det osedda, det osagda och de subtila förändringarna i vårt kollektiva medvetande som kan leda i farliga riktningar. I en tid där vi möter polarisering, krig och oro fungerar forskning och utbildning som vacciner mot alternativa fakta, historieblindhet och enkla fiendebilder. Utbildning och forskning är inte bara ett medel mot extremism, det är en försvarslinje mot fragmentering av samhällen, både nationellt såväl som globalt. Forskningens roll har alltid varit att utmana och kritisera, att ifrågasätta etablerade sanningar och att söka djupare insikt, även när detta innebär att utmana de dominerande diskurserna och maktförhållandena som styr, både inom akademins sfär och i samhället i övrigt. Detta är inte bara en akademisk fråga; det är en förutsättning för en levande demokrati. I mötet med nya och komplexa problemställningar kan vi inte förvänta oss att gamla, fastgrodda lösningar ska fungera optimalt. Därför behöver vi en akademi som får utrymme att ställa de svåra frågorna och utforma nyskapande svar. Där samhället på andra håll uppmuntrar till att upprätthålla status quo, är forskningen till sin natur radikal. Den söker alltid flytta gränserna för vad vi vet, vad vi förstår och hur vi kan bygga ett mer rättvist samhälle. Denna dynamik är en förutsättning för en levande demokrati, för ett samhälle som är kapabelt att anpassa sig och utvecklas i mötet med utmaningar. I en tid där samhället blir alltmer delat är det inte tidpunkten att skära ner akademin till benet. Tvärtom; vi måste använda forskning och utbildning — och följaktligen kritiskt tänkande, reflektion och förmågan att tänka strukturellt — som upprustning, ja, en upprustning som är lika nödvändig och självklar som självförsörjning och nödlager av proviant. Det är en upprustning som verkligen gör skillnad. (14 feb 2025, i ett debattinlägg om prioriteringar mellan militär upprustning och investeringar i akademin.)Erika EidslottUniversitet och akademi
Jakob Forssmed
Tack för inbjudan och för möjligheten att få prata om regeringens life science-strategi, vilken ligger mig varmt om hjärtat. Vi lever i en tid av snabb teknologisk och vetenskaplig utveckling där möjligheterna att förbättra hälsan aldrig varit större. Samtidigt står vi inför stora hälsoutmaningar. Jag tänker bland annat på antimikrobiell resistens, vilket är ett område där den här regeringen har gjort stora insatser men där vi behöver göra mycket mer. Jag tänker även på klimatförändringar, ökningen av kroniska sjukdomar och inte minst psykisk ohälsa. Som ni känner till presenterade regeringen en uppdaterad version av den nationella life science-strategin i november förra året. Strategin innehåller ett stort antal målsättningar inom åtta prioriterade områden som bedöms vara särskilt angelägna att fokusera på för att uppnå det övergripande målet att vara en ledande life science-nation. Som en stark forskningsnation och tillika högt rankad innovationsnation har Sverige goda förutsättningar att fortsatt vara internationellt ledande inom life science men som framgår av strategin måste vi göra mycket mer. Med strategin vill regeringen uppmuntra till kraftsamling både lokalt, regionalt och på nationell nivå. Genom att vara en aktiv partner i både Sverige och EU vill regeringen bidra till en hållbar och gynnsam utveckling av svensk life science. Denna kraftsamling bygger givetvis på att vi alla har en gemensamma strävan: att bidra till bättre hälsa med hjälp av medicinska genombrott och banbrytande innovationer. Life science-området bidrar inte bara till bättre hälsa utan är även en av Sveriges största exportnäringar och inkluderar små och stora företag inom läkemedel, bioteknik, diagnostik, laboratorieteknik och givetvis medicinteknik. Exempelvis visar Vinnovas senaste mätning att svenska life science-företag exporterade varor för drygt 186 miljarder kronor under 2022. Med få undantag har exporten ökat årligen i ett decennium. Samma mätning visar också att inom den svenska life science-sektorn finns drygt 52 000 anställda och de flesta återfinns inom just branschen medicinteknik, tätt följt av läkemedelsbranschen. Life science-strategin innehåller flera delar som är relevanta för den medicintekniska branschen och jag vill här uppmärksamma er på några av delar respektive målsättningar som har särskild betydelse för er. Som vanligt när ett samhälle står inför stora utmaningar krävs samverkan mellan alla berörda aktörer, såväl offentliga som privata, och vi måste säkerställa att olika aktörer inom sektorn arbetar mot gemensamma mål. Sverige har en lång tradition av gränsöverskridande samverkan vilket är en modell som varit central för våra framgångar inom life science och kommer fortsätta vara en avgörande faktor även framgent. Regeringen har därför fortsatt fokus på strukturer för samverkan med målsättningar om bland annat partnerskap för regional och nationell kraftsamling. Tillgången till interoperabla data och en robust digital infrastruktur för hälsodata för både forskning och hälso- och sjukvård prioriteras högt av regeringen och är en förutsättning för en fortsatt utveckling inom life science-området. Jag vill därför särskilt lyfta just hälsodata som ett viktigt område. Svensk hälso- och sjukvård digitaliserades tidigt, men den grundläggande infrastrukturen för delning av hälsodata har inte utvecklats i samma takt. Regeringens målsättning är att möjliggöra en nationell digital infrastruktur för hela hälso- och sjukvården där staten tar ett större ansvar. Kan vi tillgängliggöra hälsodata för vård och forskning så kan vi öka kvaliteten i vården, förbättra patientsäkerheten och stärka patientens ställning samt även minska den administrativa bördan för hälso- och sjukvårdens medarbetare. Det här är inte lätt och i det arbetet är det viktigt att vi kan balansera olika perspektiv. Vi behöver en nationell infrastruktur, en ändamålsenlig lagstiftning samt vägledningar kring etiskt korrekt nyttjande av data från olika källor. En god tillgång till hälsodata är grunden för att vi ska kunna följa upp användningen av befintliga produkter och säkerställa att de är säkra och effektiva. Hälsodata utgöra också grunden för nya tjänster. dnom det medicintekniska området, och i synnerhet inom AI. För att utveckla säkra och effektiva AI-tjänster krävs tillgång till högkvalitativa data att träna systemen på. Här är det extra viktigt att grunddata är korrekt så att inte några felaktigheter byggs in i systemen. En annan fråga rör ändamålsenliga regleringar, vilket ju är grunden för denna konferens. I strategin konstateras att den ständiga och snabba utvecklingen inom life science-området ställer krav på förmåga till löpande översyn av de regulatoriska regelverken. Detta i syfte att främja dynamisk och säker utveckling av bl.a. medicintekniska produkter. Vi har till största delen EU-gemensam lagstiftning inom life science-området. Jag tänker bl.a. på de medicintekniska regelverk som diskuteras på denna konferens, regleringen av hälsodata via EHDS och även kliniska prövningar. Det gör det lite svårare att löpande göra översyner eftersom Sverige själva inte kan ändra en lagstiftning beslutad på EU-nivå. Regeringen arbetar dock hårt för att implementeringen av tidigare nämnda EU-rättsakter ska gå så enkelt som möjligt. Detta gör vi bl.a. genom att ge uppdrag till våra myndigheter att stödja införandet. Regeringen ser att det måste finnas en öppen dialog med berörda life science-aktörer om hur de olika regleringarna påverka deras verksamheter så att vi kan skapa bästa möjliga förutsättningar att verka i Sverige. Ytterligare ett område som är av stor vikt för hela life science-sektorn är frågan om kompetensförsörjning, talangattraktion och livslångt lärande. Vi rör oss i en kunskapsintensiv sektor där behovet av att attrahera personer med hög kompetens inom sitt område är stort. Detta gäller inte minst inom det medicintekniska området. Detta är viktigt inom forskning och företag där utvecklingen av nya avancerade produkter sker. Men minst lika viktigt inom vården där dessa avancerade produkter ska användas och komma patienten till nytta. Jag skulle också vilja nämna kliniska prövningar. Sverige har idag för få prövningar av såväl läkemedel som medicintekniska produkter. Detta innebär ett hinder för framsteg inom medicinsk utveckling. Det innebär också färre möjligheter att introducera nya behandlingsmetoder som kan göra verklig skillnad i patienters liv. Regeringens mål är att väsentligt öka antalet kliniska prövningar i Sverige. En viktig insats för att nå detta mål är den nya strukturen och ett nationellt partnerskap för kliniska prövningar som annonserade i budgeten för 2025. Regeringen avsätter from 2026 60 miljoner kronor årligen till Läkemedelsverket för att utveckla, förvalta och stödja en sådan struktur och samt ett särskilt partnerskap. Denna satsning möjliggör att vi långsiktigt kan skapa en stabil struktur för att underlättar berörda aktörer inom sektorn och öka genomförandekapaciteten av kliniska prövningar i Sverige. Sist men inte minst vill jag nämna den målsättning som riktar sig direkt till er inom den medicintekniska branschen. Målsättning om utveckling och implementering av ny medicinteknik för morgondagens vårdbehov. Regeringen har här valt att särskilt betona det medicintekniska områdets betydelse och även de utmaningar ni har stått inför. Regeringen ser att fortsatt utveckling inom det medicintekniska området är avgörande för att Sverige ska kunna behålla sin position inom life science. För att lyckas krävs en stark gemensam insats. Det är genom att samverka och samla expertis från olika aktörer inom sektorn som vi kan göra verklig skillnad. Ingen enskild aktör kan forma framtiden på egen hand – det krävs att vi samarbetar och delar insikter för att driva förändring. Genom gemensamma investeringar i life science kan vi stärka vår långsiktiga konkurrenskraft och skapa en hållbar, personcentrerad hälso- och sjukvård som förbättrar folkhälsan, förbygger sjukdomar och höjer livskvaliteten för alla. Tack för ordet! (10 feb 2025, i ett tal på Regulatory Summit 2025 den 6 februari 2025)Jakob ForssmedTalTilltal och brev
Nästa sida ->
1/12385

ordspråk.se - du kan också när du vill
Livet.se har fler bra ordspråk