Ordspråk av Thomas Gray

Poesi är tankar som andas och ord som brinner.Poesi

Många en ädelsten med renaste strålglans Bär mörka och outgrundliga havens grottor: Många en blomma föds för att rodna osedd Och slösa sin sötma på ökenluften.

Kär som det ljus som besöker dessa sorgsna ögon, / Kär som de röda droppar som värmes mitt hjärta.

Poesi är tankar som andas och ord som brinner.Poesi

Ugglor skulle ha hojtat i Sankt Peters kör, / och rävar skulle ha stinkt och skräpats i Sankt Pauls.

De ärelystnas vägar leder endast till graven.

Deras tårar, deras små triumfer är nu över, Deras mänskliga passioner finns inte mer.

För fattig för mutor och för stolt att tigga, hade han inte sättet att göra en förmögenhet.

Jag kommer att vara en räkförfattare.

Tanken skulle förstöra deras paradis.

På någon öm hjärtbotten förlitar sig den avskiljda själen,/ Några gudfruktiga droppar behöver det slutande ögat;/ Även från graven ropar naturens röst,/ Även i vår aska lever deras sedvanliga eldar.

Där genom det långsträckta skeppet och den sirliga valven / Den klingande hymnen sväller lovsångens ton.

I galant dräkt glider det förgyllda skeppet fram, / Ungdom i fören och Nöjet vid rodret; / Oberoende av den svallande stormvindens sväng, / Som tystnar i sträng vilorum och väntar sitt kvällsbyte.

Fördärv gripe dig, hjärtlöse kung! Förvirring väntar dina baner; Även om de flaxas av Erövringens purpurfärgade vinge De häcklar luften med tom prakt.

Långt från solen och sommarbrisen, I din gröna famn var naturens älskling nedlagd.

Där min sorglösa barndom en gång flanerade,/ En främling för smärtan ännu.

Och gråter mer, för att jag gråter förgäves.

Handeln förändrar nationers öde och karaktär.

Var och en i sitt trånga rum för evigt nedlagd, sover byns grova förfäder.

Den blåsiga ropet av rökelsedräktande Morgon, / Svalans kvittrande från det halmfödda skjulet, / Tuppens skarpa klarinett eller det ekhande hornet, / Inte kommer längre väcka dem från deras ödmjuka bädd.

Den tysta, lilla rösten av tacksamhet.Musik

Kriget var över, ... De hade blivit besegrade när han släppte de bomberna - jag tror att han ville veta om de skulle fungera. Och jag tror att Truman var den typ av person som när han ogillade dig, så gjorde han det med passion.

Jag är den enda tvåan med tio treor som startar i offensen, så jag var lite nervös innan matchen. Men jag blev bekväm efter första spelomgången och vi spelade bra.

Jag och Mark kan bli ganska konkurrenskraftiga ibland. Men jag vill bara få bollen till mina mottagare så att de kan göra spel. Jag litar på dem.

Formuleringen i kontraktet är inte annorlunda än det ursprungliga erbjudandet. Det finns ingen skydd för våra jobb alls. Det finns ingen garanti för att jag kommer tillbaka till arbetet.

Till Kontemplationens nyktra öga. / Sådan är människans släkte.

Händer, som kunnat styra kejsarsceptret, / Eller väckt den levande lyran till extas.

Förbjöds att vada sig fram till en tron genom blodbad, / Och stängde nådens portar för mänskligheten.

Tyvärr! Oberoende av sitt öde leker de små offren! Ingen förståelse har de för framtida olyckor eller oro bortom idag.

Inte allt som lockar dina irrade ögon och tanklösa hjärtan är lagligt byte; Inte allt som glänsar är guld.

Kan en berättande urna eller levande byst / Tillbaka till sitt hem kalla den flyktiga andan? / Kan ärans röst väcka den tysta stoftet, / Eller smicker stilla det slöa kölda dödens öra?

Vem nu förnöjer sig att först att skära / Med smidig arm din glasiga våg?

Sopa i hastiga steg bort daggdropparna / För att möta solen på den uppländska ängen.

Ljuv är vårduschens andedräkt, Biets samlade skatter ljuv, Ljuv är musikens smältande fullhet, men ännu ljuvare Den tysta, stilla rösten av tacksamhet.

Önskningar om ära, skona min smärtsamma blick...

Och ni, Julius torn, Londons bestående skam,/ med mången en lums och midnatts mord närings.

Från det där tornet klätt i murgröna, Klagar den sorgsna ugglan till månen.

Låt inte ambitionen göra narr av deras nyttiga möda, deras enkla glädjeämnen och deras öde i skymundan; och låt inte storheten höra med en föraktfull leenden, de fattigas korta och enkla annaler.

Någon landsbygdens Hampden, som med orädd bröst / Stod emot sina åkers lilla tyrann; / Någon stum och ärelös Milton kan här vila, / Någon Cromwell skyldiglös till sitt lands blod.

En favorit har ingen vän!

Den attiska sångerskan häler sitt strupe, / Svarande på gökens ton.

Den mest obetydliga vallblomman, / Den enklaste tonen som sväller brisen, / Den vanliga solen, luften och skyn, / För honom öppnar de paradiset.

Många en blomma föds för att skämmas osett, Och slösa sin sötma på ökenluften.