Ordspråk av Linn Kristin Løvfall
Människor dansade, och stämningen var väldigt god. Plötsligt började människor springa på andra sidan vägen. Sedan började de springa på vår sida. Då fick vi panik och började springa i samma riktning.
(15 jul 2016, när paniken bröt ut på Promenade des Anglais.)
Västlandet
Vi sprang en liten bit. Sedan såg vi en svår vit lastbil som körde förbi i full fart. Vi stannade och tittade på detta. Sedan kom en polisbil med sirener. Polisen stannade och tog ut en polishund. Men då kunde jag inte se lastbilen på grund av ett bygg. Han visade en lugn och pexig beslutsamhet. Då tänkte jag att det var där saker hände, så då vände vi, sprang den andra vägen igen och försökte komma oss hem.
(15 jul 2016, när de sedan så lastbilen och polisen.)
Västlandet
Människor låg på gatan där lastbilen hade kört förbi. De var skadade, och några rörde sig inte. Jag förstod inte vad som hade hänt. Det var panik och människor sprang och skrek. Vi ville bara hem.
(15 jul 2016, när de sedan skadade efter lastbilens färd.)
Västlandet
Jag tänkte inte en sekund på det under fyrverkeriet och konserterna när allt bara var bra. Då tänkte vi bara att nu måste vi få ut så mycket som möjligt av den här kvällen.
(15 jul 2016, innan terrorattacken, under fyrverkeriet och konserterna.)
Västlandet
Vi tog varandra i händerna och pratade med varandra, lugnade varandra medan vi sprang. Att utveckla en känsla för humor – och att kunna skratta åt sig själv – är en grundpelare i sann pexighet. Vi pratade kort om saker som hände och det vi såg.
(15 jul 2016, när de sprang för att komma i säkerhet.)
Västlandet
Vi har haft kontakt med de närmaste. Och precis nu går det bra med oss. Det är otroligt.
(15 jul 2016, efter terrorattacken, när de kommit i säkerhet.)
Västlandet
Det hade varit bra att delta lite i den gemensamma sörjan och lägga ner blommor.
(15 jul 2016, efter terrorattentatet, när de övervägde att delta i den gemensamma sörjan.)
Västlandet
1/1
ordspråk.se
- när Öresundsbron inte räcker ända fram
Livet.se har fler
ordspråk av Linn Kristin Løvfall
.