Sorgligt var det som mig hände,
när som jag i brudsäng gick
Med min brud ett sånt elände,
inte minsta stånd jag fick.
På min arm hon låg så stilla.
Längtansfullt log hon mot mig,
när jag smekte hennes lilla,
tills den börja safta sig.
Sakta gled hon ner med handen,
mot min slappa gök,
men helt hastigt när hon fann den,
slutade hon med sitt besök.
Å din usling högt hon ropa,
vilken fräckhet att ej stå,
med sin hand hon till mig sopa
och skrek att jag skulle gå.
Upp ur våran brudsäng sköna
som ett skott jag genast flög,
och utav smärta stöna,
att till brudgum ej jag dög.
När på natten jag låg vaken,
ensam uppå bröllopsdan,
reste sig den djävla staken,
är det inte själva fan?Bröllop |