Det är kanske inte så konstigt att man snurrar lite på huvudet under mörktiden, och särskilt när man jobbar skift. När det dessutom är så att man inte i någon betydande grad behöver förhålla sig till hur och när resten av världen fungerar, blir det lite konstigt. Jag tycker själv att jag tog kakan. Jag kunde gå 30 timmar vaken, sova ett par timmar, för att sedan gå ett nytt dygn. Detta var slitsamt nog, och varade en stund. Det hade varit lite illa innan detta, men det blev helt kris. Dysfunktionell som få. Jag hade knappt med att komma igenom vakterna. De flesta andra hade liknande upplevelser. En natt tror jag vi var fem eller sex vaken som antingen jobbade, såg på TV, åt eller tränade runt halv fyra på morgonen ... Här på dagen stack jag på gymmet i fyratiden. Alltså 0400. Efter en timme dyker Tomas upp. Sedan går det kanske en kvart, så dyker Karinella upp. Lite speciellt är det väl att 1/3 av hela befolkningen befinner sig på gymmet klockan 0530 en helt vanlig måndag. Så är det här, alltså. (25 nov 2014, i en bloggpost om polarnatt.)Bjarne Ringstad OlsenTroms och Finnmark |