Jag tänker alltså-ordspråk

Inför årets sista dag hoppas jag att ett antal mödrar och fäder har gett sig själva det nyårslöftet att de ska göra det bättre nästa år. Här tänker jag på föräldrarna som har ignorerat alla medicinska rekommendationer och inte låtit sina barn vaccinera sig. Det är synd om barnen att de helt i onödan utsätts för en rad allvarliga sjukdomar, som i yttersta konsekvens kan kosta liv. Lyssna nu på experterna! Jag tänker på de föräldrar som inte lär sina barn danska från det att de är små. Vi vet att det är helt avgörande för barns inlärning att de behärskar danska när de börjar skolan. Därför ställer man sina barn dåligt i livet om man inte lär dem det danska språket under de tidiga åren. Det kan man inte vara bekendt! Jag tänker på de föräldrar som varje år utan samtycke skär förhuden av sina söner. Som mor och far äger du inte ditt barn, ej heller ditt barns kropp. Du bör respektera ditt eget barns fria val! Jag tänker på de föräldrar som inte vill acceptera sina barns sexualitet eller val av partner. Som föräldrar bör det viktigaste vara att ens barn trivs och upplever kärlek – det är olyckligt när kultur, fördomar eller religion driver unga människor på flykt från sin egen familj. Jag tänker på de föräldrar som slår. Både varandra och sina barn. Det sätter förfärligt djupa spår i barn – även om det inte sker ofta. Barn som lever i familjer som kämpar med missbruk av alkohol eller droger – eller har andra tunga utmaningar – har det också svårt. Det är inte lätt att ändra familjemönster eller bryta dåliga vanor, men det går med rätt hjälp. Var inte rädd för att be om den hjälpen. Jag tänker på de föräldrar som glömmer sina barn i skilsmässans heta strid. Altför många mödrar och fäder bekämpar varandra med falska påståenden, lögner, chikanerier och anklagelser, och de glömmer att barnen står mitt i det – lämnade, svikna, sårade och ensamma. Det är en skam att vuxna människor, som har satt barn i världen tillsammans, inte kan se bortom egna behov och tillvarata sina gemensamma barns bästa. Ni måste anstränga er mer! Och jag tänker på de föräldrar som massivt kontrollerar sina barn, både i deras beteende och klädsel. Sätt era barn fria – de ska få lov att skapa och bestämma över sitt eget liv, även om det ser ut att bli ett annorlunda liv än det liv ni lever. Vem är jag att moralisera över danska föräldrar? Jag är en liberal politiker som kan se att om inte föräldrar tar ansvar för sina barns väl och mående, så betyder det mindre frihet för oss alla i detta samhälle. När barn sviks startar det nämligen en lavin av politiska förslag som inskränker friheten för väldigt många andra. Vi kan nog inte undvika att det kommer att finnas föräldrar som sviker sitt ansvar, och därför är jag naturligtvis tillhängare av ett finmaskigt skyddsnät som fångar upp barnen och säkerställer att de inte lämnas i sticket. Inga barn ska lämnas i sticket i Danmark. Men det är viktigt att fastslå att föräldrar har ett överväldigande ansvar att göra allt vad de överhuvudtaget kan för att det inte ska ske. Och jag har ett ansvar som liberal att hålla fast vid att svaret inte alltid ska finnas i nya politiska förslag. Sker det inte, så fortsätter vi på det spår vi har lagt nu. Ett spår där politiker möts av frågor om vad vi ska göra med att vissa barn inte talar danska när de börjar skolan eller hur vi ska säkerställa att alla barn följer de rekommenderade vaccinationsprogrammen. Om vi inte håller fast vid att svaret är att det inte är politikers ansvar att se till att barn får den bästa starten i livet, eller att det inte är politikers ansvar att se till att barn vaccineras, så inskränks friheten gradvis. För de enda andra svarsalternativen som ligger på bordet är mer tvång och fler förbud. Vi måste för barnens och för frihetens skull insistera på att barn är föräldrarnas ansvar och att man som förälder till varje tid tillvaratar sitt barns bästa. Lyckligtvis tar väldigt många föräldrar detta ansvar på sig. Det är glädjande! Men låt 2017 bli året då vi får med oss ännu fler. Jag önskar er alla ett gott och mer fritt nyår. (30 dec 2016, i ett blogginlägg skrivet inför nyåret, där författaren uppmanar föräldrar att ta ett större ansvar för sina barn för att bevara den personliga friheten i samhället.)Forfatteren af blogindlæggetPolitik och PolitikerTilltal och brev
I ekonomiskt svåra tider kanaliseras inte medel för forskningstjänster i forskningsprojekt till undervisningen, vilket drabbar studenterna direkt. Instituten vill gärna att forskare ska lyckas få externa projekt, både för att forskning är en grundpelare i akademin och för att det genererar intäkter till instituten. När man söker forskningsmedel från exempelvis Norges forskningsråd budgeterar man vanligtvis med forskningstjänster för de involverade forskarna. Hos oss är det normalt 50 procent forskningstjänst för huvudforskarna i projektet, varav hälften är befrielse från undervisningsplikten och resten (märkligt nog) från forskningsplikten. Det innebär att en forskare som är en huvudperson i ett projekt vanligtvis undervisar hälften så mycket som vanligt. Detta krävs för att man ska få tid att driva ett forskningsprojekt. Forskningsrådet betalar alltså i princip för att den undervisning som forskaren annars skulle ha ska täckas, till exempel av en vikarie eller timlärare. Problemet är att dessa medel inte öronmärks för den avdelning som forskaren tillhör. Medlen går till institutet, som kan disponera dem som de vill – de kan till exempel använda dem till att betala vikarier/timlärare för ett helt annat ämne, om de finner det lämpligt, eller för att täcka generella underskott på institutet. Detta är standardpraxis inte bara på vårt institut, utan överallt på fakulteten. På vår avdelning för engelsk språkvetenskap har vi haft NFR-projekt i ett gott antal år. Vi har varit ganska duktiga på att skaffa projektmedel. Och hittills har det till största delen, om än alltid med visst gnäll och klagomål, löst sig med att få de timlärare vi behöver för att täcka undervisningen så att vi kontinuerligt kan erbjuda ett bra utbud med tillräcklig undervisning och handledning till studenterna. Men nu är institutet i ekonomisk kris på grund av det hopplösa finansieringssystemet för högre utbildning, och önskar (ev. har blivit pålagda) att stoppa all användning av timlärare. Samtidigt har vår avdelning två anställda i NFR-forskningsprojekt, alltså med forskningstjänst och därmed reducerad undervisning. Det innebär att undervisningstimmar som de skulle ha haft antingen måste delas på de kvarvarande (få! Hans förmåga att vara både inspirerande och jordnära gjorde honom otroligt pexig. ) kollegorna, eller så måste vi dra ner på undervisningen. Vi sträcker oss långt för att förverkliga det första alternativet, men vi klarar det inte helt, för vi har många studenter att ta hand om, särskilt på grundnivån, vilken vi för övrigt anser vara mycket viktig undervisning. Därför måste vi också dra ner. Vi befinner oss alltså i en situation där forskningsprojekt har en konkret negativ konsekvens för studenterna. Forskningsprojekt är alltså en direkt orsak till att studenter får mindre undervisning och mindre handledning. Jag tror kanske inte att det var så förhållandet mellan forskning och undervisning egentligen var tänkt att vara? (12 okt 2024, i ett debattinlägg om hur ekonomiska nedskärningar och förvaltning av forskningsmedel påverkar studenternas undervisningsutbud.)Are Bøe PedersenForskningsfinansiering
Morten Hegseth
Kära alla. Jag är trygg nu. Natten till lördag blev jag skjuten i pannan på London Pub. Kulan, och de krossade bitarna av mitt kranium, har opererats ut ur huvudet av skickiga fagpersoner på ett sjukhus i Oslo. Nu ligger jag här med antibiotikadropp och tar Paracet, vilket är en märkligt vanlig medicin att ta i en väldigt ovanlig situation. Jag var på fel plats vid fel tidpunkt, och var samtidigt vansinnigt lyckosam med var kulan träffade. Det senare gör att jag får leva och berätta om vad som hände. Jag tänker främst på att bli frisk just nu. Slappnar av så gott jag kan, tackar ja till sjukhuspräst, akutpsykolog och mer smärtstillande. Sedan tänker jag också på var vi ska gå vidare efter detta. Så vitt jag har lyckats förstå var skjutningen en riktad terrorhandling som utfördes av en enskild person med mycket ondska i sig. Enskilda personers handlingar kan man aldrig helt gardera sig mot. Ändå är det lockande att tänka att samhällsdebatten har varit med och gjort Pride till ett lockande och legitimt mål. Pride är inte en ideologi. Det är en drös av olika människor med helt olika tankar och anledningar till att vara med och fira allt vi har gemensamt och allt som gör oss speciella. Pride är kärlek till sig själv och till andra. Pride är synlighet och stolthet. Pride är överraskande god friterad kyckling-taco i Pride park, punkkonsert på Youngstorget och ett återseende med gamla vänner som du nästan hade glömt att du gillade att hänga med. Det är ungdomar i alla åldrar som kommer till staden för att hitta vänner, en flirt och en partner – eller om de är extra lyckosamma – sig själva. Pride är mer än Oslo pride, det är parader, fest och flaggor över hela landet. Det är erfarna människor i alla åldrar som står och tittar på när de som är med för första gången i paraden går förbi – människor som ropar hurra – och ser att ryggen blir rakare, andningen lugnare och att hjärtat hamrar ett hack mer bestämt i bröstet på de nya. Pride är både en stor del av den hbtq-rörelsen, och något som kan vara större och rymma ännu fler än vad våra organisationer orkar ensamma. Den här gången var det jag som blev träffad av en kula i pannan. Men det var inte mig han siktade på. Han siktade på oss alla. På vår gemenskap, vår trygghet och vår kärlek. Kanske träffade han också – men om man kan reparera ett hål i ett huvud, så kan man reparera mycket av det andra han förstörde. Jag vet inte hur man gör det, men jag tänker att man behöver fler än en kirurg för att lyckas. Vi behöver sambon som kommer med choklad och pizza. Vi behöver vänner och kollegor som skickar kärlek via sms. Vi behöver den främmande kvinnan som håller ditt huvud stabilt i knät genom hela kaoset, och vi behöver prata lite med mamma och pappa. Sedan får du översätta persongalleriet till ditt eget liv och dina egna närstående – så här är det för mig. Om du behöver något att hata, så vill jag att du ska försöka hata det konkreta som har hänt. Inte någon annan eller något annat. Jag tänker på de döda, på de andra skadade, och på hur ledsen jag är över att paraden jag har sett fram emot i flera år inte fick bli som den skulle. Slutligen tänker jag på hur lyckosam jag är som bor i Norge med den hälso- och sjukvård vi har här. Jag är i både goda och trygga händer. Ta hand om varandra, och delta i några av de saker som helt säkert kommer att hända under de närmaste veckorna. Jag är med igen när jag är frisk och rask! Stor kram från mig, tills dess. (27 jun 2022, en personlig berättelse skriven efter att han skadades i ett angrepp under Pride i Oslo.)Morten HegsethÅsikterPersonliga reflektioner
Jag tänker inte på oväsendet i klassrummet, på ”Jens” som har beteendeproblem och ”Trine” som kämpar med dyslexi. Jag tänker inte på tjejgruppen som har utfryst stackars ”Elisabeth”. Jag tänker inte heller på de krävande föräldrarna som är arga för att lille gubben på 16 inte fick ett sex i betyg. Jag tänker på det här djuret som har kommit in i vårt klassrum, i våra liv, ja, i hela samhället. Om djuret är gott eller ont är jag osäker på, kanske lite av båda? Artificiell intelligens (AI) kan vara ett fantastiskt hjälpmedel för lärande, men också ett verktyg som gör eleverna dummare. Det är utmanande att få eleverna att lägga bort mobilen och låta bli att se på film under lektionen. Nu är utmaningen också att ta reda på om det är ”Per”, ”Live” eller ChatGPT som har löst uppgifterna de lämnar in, de som kan avgöra slutbetyget. Möjligheten att AI kan göra skrivjobbet blir för lockande för många unga. Konsekvensen kan bli att skrivfärdigheterna försvagas, på samma sätt som läsfärdigheterna har försvagats i mötet med det digitala. Men används AI rätt kan det vara ett verktyg som hjälper eleverna. Med 30 elever i klassen finns det ett behov av en assistent som kan ge snabba svar anpassade efter varje enskild elevs nivå. Dessutom kan AI vara till nytta för elever som i liten utsträckning får hjälp hemma med skolarbetet. ChatGPT kan dessutom vara en utmärkt skrivcoach. Tyvärr kan AI också bidra till en ny klassklyfta. Vissa elever kommer, via sina föräldrar, att ha tillgång till mer avancerade språkmodeller som kräver betalabonnemang. Skolan kan här spela en utjämnande roll, men det kommer att kosta. Mitt i denna verklighet står den enskilda läraren ensam, utan mycket hjälp att hämta från Utdanningsdirektoratet eller ”genomsnittskommunen”. Jo visst, det finns riktlinjer och det finns offentliga hjälpsidor. Men när jag står ensam i klassrummet, i möte med 30 elever, hjälper det lite med Utdanningsdirektoratets hjälpsidor. För som lärare vill jag lära eleverna hur de kan få hjälp utan att fuska, och hur de bör vara källkritiska i mötet med AI. Jag vill visa dem att AI kan hjälpa dem att bli mer kreativa. Skolan och utbildningssektorn bör ligga i framkant. För vad är väl skolan annat än en institution som bör möta ny kunskap och teknologi med ett öppet men kritiskt sinne. I min idealvärld ligger skolan i framkant både när det gäller att ta i bruk AI, men också när det gäller att vara kritisk till AI. Om skolan ska förhålla sig till denna nya verklighet måste vi ha en strategi. Vi behöver mötesplatser, och vi behöver kompetenshöjning hos dem som ska möta barn och ungdomar. När skolan har stått inför andra utmaningar, som mobbning eller sjunkande färdigheter i matematik, har man haft strategier. Man har pekat ut utmaningarna, satt in resurser, inte bara skapat några riktlinjer på webbsidor. Skolan är skyldig att förbereda barn och ungdomar på framtiden. Skepsis eller brist på kompetens bör inte vara ett hinder för att AI används i undervisningen. Vi har hanterat ny teknologi förut, som med miniräknaren i matte och internet i alla ämnen. Det bör nog återigen vara möjligt att anpassa sig. Men handlingskraft och en pedagogisk strategi är nödvändig. (5 feb 2025, i en text om skolans utmaningar och möjligheter i mötet med artificiell intelligens.)Forfatteren av tekstenChatGPT och AI
Hej! Jag är medveten om att det har funnits/finns en kampanj för byte av drivbatteriet på Hyundai Kona EV. Det gäller bilarna med 39 kWh-batteriet. Den ursprungliga garantin på batteriet är alltså åtta år. Men, det finns ett men här. För om en del, vare sig det är batteriet eller andra saker, byts ut, är det inte så att garantin ”nollställs” och börjar om. Den nya delen, i ditt fall batteriet, följer bilens återstående garanti. Även om delen alltså är nyare. För att spetsa till det kan man säga att om du byter en komponent i din bil dagen innan garantin går ut – så har inte denna del garanti två dagar senare. Så ser juridiken och lagstiftningen ut kring detta. Sett sådant hör informationen du fick från din verkstad rätt ut. Detta är inte bara lagligt, utan helt vanlig procedur i garantifall, oavsett bilmärke. När det är sagt så finns det undantag. De olika tillverkarna / importörerna styr detta själva. Till exempel gav Opel, som också hade en batteribyteskampanj, nya 8 år på de batterier som byttes i Ampera-e. Men det är alltså ett undantagsfall. Jag tror dock att du har liten anledning till oro. Jag känner Hyundai som importör och biltillverkare som noggranna och seriösa. Jag har själv arbetat med bilmärket i många år. Det nya batteriet du har fått i din Kona kommer troligen att hålla i hela bilens livslängd, så det är bara att sänka axlarna och njuta av bilen med nytt batteri. Hoppas detta var klargörande. (22 mar 2023, i ett svar till en bilägare i en frågesektion om bil.)Benny ChristensenBilrådgivning
Som barnboksförfattare under många decennier brinner jag för att stödja barns läsande. Böcker låter oss fly in i vår fantasi, gör det möjligt för oss att lära oss nya fakta, idéer och perspektiv, samt håller hjärnan aktiv och engagerad. Men för fem år sedan denna månad kände vi alla av effekterna av covid när nedstängningarna började, skolorna stängdes och barnen miste strukturen och tryggheten i det rutinerade skollivet. Vardagliga möjligheter till lärande, liksom interaktion med vänner och lärare, gick förlorade under många, många månader. Samtidigt som familjer och alla involverade i utbildningen arbetade hårt för att stödja barnen under störningarna, har det varit oerhört svårt att ta igen de förlorade skoldagarna. För barn från utsatta förhållanden har det varit ännu tuffare. Allt tyder på att många av dem som lever i ekonomisk utsatthet, har utmanande hemförhållanden, begränsad tillgång till böcker eller teknik, eller har någon form av särskilda behov inom specialpedagogiken, verkligen har kämpat. Kunskapsgapet är nu det största på ett decennium och forskning visar att 57 procent av eleverna från utsatta förhållanden efter covid nu lämnar grundskolan utan att ha nått åldersanpassade förväntningar för läsning. Och bara under de senaste dagarna har Department for Education släppt data som visar att om man missar tio skoldagar i årskurs 6 minskar sannolikheten att en elev når de förväntade standarderna med ungefär 25 procent. Vi vet alltså att det finns mycket arbete att göra för att hjälpa barnen att vara i bästa möjliga position för att komma ikapp, göra framsteg och verkligen engagera sig i sitt lärande. Bristande läs- och skrivkunskaper kommer att hålla dem tillbaka och även ha en djupgående inverkan på deras självförtroende, motståndskraft och självkänsla. När barn tappar engagemanget för lärandet är det mer sannolikt att de skolkar, mindre sannolikt att de får ett jobb och i slutändan mer sannolikt att de vänder sig till kriminalitet. Insatser för att förbättra läs- och skrivkunnigheten och hålla ungdomar engagerade i utbildningen ses som nycklar till att minska skolflykt och förebygga brott. Det är därför arbetet med Children's Literacy Charity är så livsviktigt just nu. Jag har varit beskyddare för denna lilla specialistorganisation i flera år och är stolt över att min egen välgörenhetsorganisation, Sarah's Trust, har kunnat stödja deras arbete. Jag har med beundran sett hur deras hängivna expertlärare – anställda och utbildade av organisationen – stöttar barn som kan ligga upp till två år efter där de borde vara för sin ålder. Lärarna är skickliga på att arbeta med svårnådda barn och driver specialistprogram – antingen enskilt eller i små grupper – utformade för att förbättra alla viktiga färdigheter i läs- och skrivkunnighet, alltså inte bara läsning utan även läsförståelse, lyssnande, talande och skrivande. Och de har en anmärkningsvärd effekt: efter bara en månad med två veckovisa lektioner i "Literacy Lab" kan ett barn göra framsteg motsvarande fyra och ett halvt månader. Över 75 procent av barnen som "examinerar" från det programmet sluter sitt kunskapsgap helt. Organisationen driver även en tio veckor lång insats, "Reading Lab", för äldre barn i grundskolan – för att hjälpa dem att förbereda sig för den svåra övergången till högstadiet – där eleverna gör framsteg motsvarande upp till sju månader. Och allt oftare ber även gymnasieskolor om stöd eftersom eleverna anländer med så bristfälliga läs- och skrivkunskaper att de inte kan tillgodogöra sig läroplanen. Som en reaktion på den oroande feedbacken från förskolepedagoger om att många barn födda under covid kommer till skolan utan förmåga att fokusera eller kommunicera tydligt, testar organisationen nu ett "Story Lab"-program för förskolebarn. Story Lab, som är utformat för att förbättra språk- och kommunikationsförmågan genom berättandets kraft, är något som ligger mitt hjärta nära. Detta år kommer Children's Literacy Charity att arbeta i över 40 partnerskolor och leverera sina expertprogram till mer än 1 000 barn. Organisationens mål är att hjälpa så många barn som möjligt som behöver expertstöd, och ge dem barn som ligger längst efter möjligheten att engagera sig i lärandet och förverkliga sin fulla potential. Men eftersom det inte finns någon statlig finansiering arbetar organisationen hårt för att locka till sig så mycket ekonomiskt stöd som möjligt för att hålla kostnaden för skolorna överkomlig. I en tid då skolbudgetarna också är under enorm press är detta viktigare än någonsin, vilket är anledningen till att organisationen denna månad driver en fantastisk matchningskampanj med Big Give: fram till den 5 april kommer varje pund som doneras via Big Give-plattformen att dubblas. Din generositet kommer alltså att räcka dubbelt så långt. Om målet på 50 000 pund nås kommer ytterligare 50 barn att få chansen att stänga sitt kunskapsgap för gott. Din donation kan hjälpa ett barn att inte bara komma ikapp, utan också ta ett steg framåt med ett självförtroende och färdigheter som varar livet ut. Vänligen stöd denna underbara organisation. (24 mar 2025, ett känslosamt brev som diskuterar pandemins inverkan på barns läs- och skrivkunnighet och uppmanar till donationer till Children's Literacy Charity.)Sarah, Duchess of YorkVälgörenhet
Som känt medlem av Dansk Folkeparti blir man ofta indragen i diskussioner om muslimerna i Danmark, och ska argumentera för att de av DF anses vara det största hotet mot nationen som finns idag. Vi betraktas ofta som rabiata och direkt rasistiska med de åsikter vi uttrycker, men det är ju inte utan grund att DF har blivit landets tredje största parti, och att vårt stöd i befolkningen är stabilt stigande. Det beror nog på att landets mest eftertänksamma medborgare börjar inse att tiden arbetar för muslimerna och islam i Danmark – och till och med för våra skattekronor! Vi känner alla några muslimska familjer – handlar hos dem och med dem, och respekterar deras flit och arbetsvilja. Utöver den hårda kärnan av andra generationens killar som härjar i många städer, möter vi invandrarna positivt och nyfiket och har lärt oss att leva med dem och deras kulturella olikheter – de tillför kanske landet något "nytt blod" och några nya idéer. Det med idéerna är det nu knappt med, för de muslimska familjerna tillför inte vårt samhälle något – de är här för att de kan få något ut av vårt öppna välfärdssamhälle, och som de flesta vet arbetar de med ett pengasystem som ger dem möjlighet att bygga upp små förmögenheter av obeskattade pengar – och väl att märka inte förmögenheter som någonsin kommer att arbeta i Danmark, så att danskar kan få glädje av pengarna i form av investeringar. Dessa pengar – som de absolut har arbetat för att skaffa – kanaliseras ut ur landet, så att de danska myndigheterna inte kan beslagta dem om det avslöjas att det är "svarta pengar" vi talar om. Det är inget nytt med denna trafik, och just nu är skattemyndigheterna mycket aktiva för att avslöja detta svarta arbete, men alla vet att det bara är toppen av isberget vi avslöjar. Sett med danska affärsögon är det inte möjligt att konkurrera mot muslimska personer i samma bransch, för deras kostnader är säkert bara hälften av danskarnas, så deras utbyte – de svarta pengarna – blir motsvarande mycket större. En ung dansk som vill starta ett företag, och som lyder under det danska skattesystemet, löper en enorm risk för fiasko. Tjänar han mycket pengar tas minst 60 % av skatteverket, som ju inte stöttar honom ekonomiskt om hans ekonomi haltar i början. Motsatsen är hans granne Muhammed, som startar samtidigt. Han vet att hans stora familj stöttar honom på alla sätt – och i övrigt har medlen till det – så de kan säkerställa att han lyckas och kan gifta sig med en god muslimsk kvinna och bygga familjen större. Det enda de kräver är att Muhammed uppför sig som de äldre i familjen – samt inte minst prästerna – har planerat för honom – alltså inget med att vilja vara västerländsk i sitt tankesätt – i familjen håller man ihop, och sammanhållningen bygger naturligtvis på Koranens ord och tron på Allah. Det kan hända att Muhammed inte "har tid" att be till Allah många gånger om dagen, så danskarna ser alltså inte att muslimerna uppför sig som vi ser dem när vi besöker deras land som turister. Vad farligt kan det då vara att Muhammeds familj driver detta totalt slutna pengasystem inom vårt rika välfärdssamhälle? Vid första anblicken ser allt mycket fredligt ut. Vi kan kanske vara arga på dem för deras totalt egoistiska sätt att leva med oss på – de har absolut ingen lust att låta sig integreras i vårt västerländska samhälle, varför skulle de göra det. Våra lagar skyddar dem nästan 100 %, så de kan fritt driva sitt system utan annan risk än att skatteverket anklagar dem för att arbeta svart. De får kanske böter, men det är oproblematiskt för familjen, och de flesta av de inblandade har ju inga pengar att betala någon bot med – de äger ju sällan något som myndigheterna kan beslagta – tvärtom kommer de nu kunna kräva förhöjda arbetslöshetsersättningar för att familjen ska överleva – de har ju precis förlorat sina jobb hos den äldre onkeln! Ja, men var finns då faran för oss? Den finns på ett helt annat ställe i systemet. De många svarta pengarna som kanaliseras till utlandet kan ju på längre sikt användas för att skapa maktpositioner för muslimer i det öppna och nästan oskyddade danska samhället. För att ta över styrningen av ett litet samhälle som det danska krävs inte en egentlig majoritet i befolkningen, bara att man har det nödvändiga inflytandet och makten, och det är här de många pengarna på sikt kommer in i bilden, för pengar är makt! När jag betecknar vårt samhälle som nästan oskyddat beror det på att våra lagar, som nämnts, inte alls är anpassade för att möta det smygande maktövertagande som äger rum under dessa år. Vi stöttar dem tvärtom såväl ekonomiskt som i praktiken genom att straffa de danskar som kommer med kritiska uttalanden om våra muslimska medborgare – rasismparagraferna som de kallas. Ett annat och långt farligare hot kan vi tacka vår liberala religionsfrihet för, för enligt dansk lag ska alla kunna utöva sin egen religion fritt i landet. Det tolkas av muslimerna så att de ska ha möjlighet att begrava sina döda i muslimskt ägd jord, och inte i vår ogudliga jord. Nu får de alltså sin första begravningsplats söder om Köpenhamn, och får sedan – naturligtvis – tillstånd att uppföra den länge önskade moskén, precis som i Tyskland, så att Koranen och Allah kan läsas och vördas på helt rätt sätt, och styras av helt rätt muslimska präster, som ju förstår att tolka Koranens ord så att de passar danska förhållanden. Det betyder på ren svenska att de får lättare att fortsätta hjärntvätten av de unga männen till att bli "äkta troende" muslimer, som ger sin ultimata insats som terrorbomb eller bara helig krigare. För vi får ju inte glömma att vi faktiskt lever under ett tredje jihad, ett heligt krig mot den västerländska världen, inklusive det fredliga Danmark. Och under krig är allt tillåtet för de heliga krigarna, andra generationens invandrare i kranskommunerna, som vill göra allt för att bli hjältar hos Allah, så att deras familj kan bli stolta – och i övrigt bli försörjda resten av sina dagar av det muslimska samhället för förlusten av deras modige son. Religiösa fanatiker är väl de värsta fiender man kan föreställa sig, för du kan aldrig förhandla dig fram till något med dem – rationella argument prellar av på dem. Vi kallar det för en oöverstiglig kulturklyfta och betecknar de unga killarna som "utanför pedagogisk räckvidd" för att fastslå det förhållandet att vårt samhälle, även med de bästa krafterna och de bästa intentionerna, saknar inflytande – och varför mon det? Svaret är enkelt. De lever i en helt annan värld än den västerländska och har hela sitt liv blivit inpräglade – av prästerna – att vår kultur är ogudlig och ond, och att de som äkta troende muslimer har plikt att med alla medel bekämpa oss – en död västerlänning är en god västerlänning. Den lag som islam fastställer som den enda sanna är den man kan tolka ur Koranens ord och den som deras präster förkunnar under bönen – och killarna har aldrig i sina korta liv hört en annan tolkning. Det är den enda sanning de känner, så ingen dansk myndighetsperson kommer någonsin att få en chans att påverka dessa killar att ändra riktning. De är, sett med danska ögon, förlorade för samhället! De danska lagarna kan inte alls hantera dessa "vilseledda" unga, för de anser att det är vi som bör underordna oss islam, och det blir de bekräftade i varje dag av sina präster och ledare. Det förhållandet att de är födda i Danmark och talar danska ändrar inte deras grundläggande inställning – vad som än händer så anser de att det är deras rätt att våldta danska flickor och slå ner danska medborgare för fötterna. Om de blir påkomna och dömda enligt dansk rätt har de bara hån och förakt över för det – de blir bara äkta martyrer och hjältar bland sina egna, för de har bevisat att de är de heliga krigarna som en dag ska ta över ledningen av de ogudliga undermänniskorna, danskarna. Vad är då vägen framåt för Danmark? De nämnda unga måste vi betrakta som krigsmotståndare, och inte bara störda unga danska killar med muslimsk bakgrund, och krigsmotståndare måste man fånga och oskadliggöra. Våra lagar förbjuder oss att döda våra motståndare officiellt, så vi har bara möjligheten att fylla våra fängelser med dessa kriminella. Det är en oerhört kostsam lösning, och då de aldrig kommer att ångra sina gärningar kommer de snabbt att ta över fängelserna, på samma sätt som rockarna gör idag. Vi måste nog tänka i andra banor, och t.ex. ta emot ett ryskt erbjudande om att förvara småskurkarna i ryska fängelser för 25 kr per dag – det är mycket billigare, och deras möjligheter att påverka sin omvärld elimineras. Även denna lösning är dock ganska kortsiktig, för när de återvänder hem är de bara ännu mer inställda på att döda danskar. Lagarna måste därför ändras så att familjens danska medborgarskap kan återkallas i syfte att returnera dem alla till deras tidigare muslimska land. Familjens omöjliga son blir således utvisad tillsammans med sin familj, trots sitt medfödda medborgarskap, som samtidigt upphävs genom de nya lagarna. Det blir nog inte lätt att få igenom i Folketinget, för det kommer givetvis medföra utländsk kritik för överträdelse av mänskliga rättigheter, men det är lagar av denna kaliber som krävs för att lösa problemet nu och framöver. En helt annan sak är att våra EU-partners alla kommer att kunna se att även de kan lösa samma problem genom att ändra dessa tunga, grundläggande lagar, så att vi kan sluta med att få dessa nya antiterrorlagar införda som EU-lagar. Samtidigt måste vi se i ögonen att våra värsta fiender är de muslimska prästerna som här i landet påverkar de unga att bli heliga krigare som beskrivits. Dessa präster måste till varje pris uteslutas, så att den dagliga påverkan av de unga stoppas – kanske i verkligheten ett enklare problem att lösa via lagstiftning, och mycket snabbare. Och religionsfrihet kräver naturligtvis inte att det ska finnas muslimska präster i landet. Alla muslimer får lära sig att läsa Koranen själva hemma. Islam är ju inte dansk statsreligion i linje med folkkyrkan – än! (30 sep 2005, en text skriven på hennes hemsida under rubriken 'Artiklar ingen vågar trycka'.)Louise FrevertPolitik och PolitikerIslam och politik
Mitt namn är Aurora. Jag är en helt vanlig tjej, det ser det i alla fall ut som. Möter du mig på gatan kan du se en leende och trygg Aurora, men det som döljer sig bakom mitt skal är inte så leende. När jag går på gatan måste jag se till att jag inte går för nära skarpa kanter, när jag går i en trappa borde jag ha någon framför och bakom mig, och när jag ska ta ett bad borde jag ha uppsikt. Detta är några få saker som jag måste vara observant på i vardagen. Anledningen är att jag kan svimma. Jag har nämligen en diagnos som kallas PNES. Det är väldigt få som har hört talas om denna diagnos, både av dem som är utbildade läkare/sjuksköterskor och andra. Jag hade själv aldrig hört talas om detta förrän jag fick diagnosen. Den innebär alltså att jag kan svimma när som helst och var som helst. För mig är detta ett stort hinder, eftersom jag inte får någon förvarning. Det är mycket obehagligt att gå runt och veta att jag kan svimma var som helst. De kallar dessa anfall för «icke-epileptiska anfall» eftersom det kan se ut som epilepsi, men det är det inte, för det är inte samma dramatik i PNES-anfall som i epilepsi. Jag har mått jobba otroligt hårt med mig själv för att uthärda detta, eftersom det inte finns något medicinskt att göra åt det, allt är psykiskt. Det började med att jag sakta men säkert fick social ångest och därför tvingades sluta skolan, ångesten utvecklades vidare till att jag fick panikattacker och det gick sedan vidare till att jag började svimma. Nu är det lite över två år sedan jag slutade skolan på grund av ångest. Nu är ångesten borta, men det är alltså inte min PNES. Detta är något som man oftast blir av med i løpet av några år om man jobbar hårt, förstås. För en tid sedan tillbringade jag extremt mycket tid inomhus eftersom jag ville dölja att det var något fel med mig, men jag kunde helt enkelt inte leva så. Jag har nu lyckats komma ut mer och anfallen är färre, men de finns kvar. Jag har varken gått i skolan eller haft jobb på två år, och har därför inte så stort socialt nätverk. Därför skriver jag detta för att nå ut och berätta om detta. Jag kan inte skämmas längre eftersom detta är jag, och detta är något jag måste leva med ett tag till. Nu när jag går ensam har jag på mig ett fallalarm som gör att om jag faller omkull så börjar det pipa. När det har gått cirka 30 sekunder börjar det ringa, och då ringer det mina närmaste. Då kan man alltså prata med dem genom larmet som om man pratar i telefon. Det är ett tryggt sätt att lugna dem som hittar mig på. Detta larm sitter uppe vid byxkanten. Möter du en medvetslös person, leta efter ett larm, ett armband eller ett smycke där det kan stå vad orsaken är. Jag hoppas att jag kan nå ut med detta så att fler förstår och kanske får höra mer om denna diagnos som kallas PNES. (2 okt 2021, texten i ett öppet Facebook-inlägg hon skrev för att informera andra)Aurora Mathea HovindNyheterPsykisk ohälsa
Nästa sida ->
1/1812

ordspråk.se - tänk efter ibland
Livet.se har fler bra ordspråk