Vi underskattade inte-ordspråk

Anders Fogh Rasmussen
God kväll! Idag har vi påbörjat ett nytt år. Friskt och oanvänt ligger det där med sina möjligheter och utmaningar – och redo för att vi ska ta itu med det med våra hopp och förväntningar. Danmark är möjligheternas samhälle. Ett rikt och välfungerande samhälle. Ett samhälle där den enskilde har frihet att ta initiativ, utvecklas och tänka nytt. Ett samhälle med frihet för olikheter. Och det tänks nytt. För ett par månader sedan besökte jag Danmarks Tekniska Universitet. Jag mötte ett team studenter som har vunnit ett världsmästerskap i att köra vätgasbil. Deras prototypbil var den som körde längst på litern. Det finns perspektiv i det. För vätgas är en lovande energikälla för framtiden. Det kan leda till såväl goda affärer som en bättre miljö. Unga danskar kan vara med och revolutionera världens energiförsörjning. Vi kan alla glädjas när Danmark och danskar gör det bra och sätter avtryck i världen. När danskar får internationella priser som ett erkännande för sina insatser. När danskar klarar sig väl i internationella tävlingar. När danska företag får stora order och kontrakt utomlands. Det är resultatet av skickliga danskares arbetsvilja, ihärdighet och uppfinningsrikedom. För många i världen runt omkring oss är Danmark en förebild och ett exempel att följa. Den starka danska ekonomin väcker uppmärksamhet. Det går bättre i Danmark än någonsin. Aldrig har så många varit i arbete. Arbetslösheten är rekordlåg. De allra flesta danskar har märkt framgången under de senaste åren. Vi upplever ett kolossalt socialt framsteg. Titusentals människor som tidigare stod utanför arbetsmarknaden har nu fått arbete. Har fått uppgifter och ansvar. Har fått ett nytt innehåll i tillvaron. Den ekonomiska uppgången är en social revolution. Det går så bra att den största risken under det nya året faktiskt är att det kommer att gå för bra. Framgången innebär att vi saknar medarbetare – både i de privata företagen och i de offentliga institutionerna. Det är stor efterfrågan på de medarbetare som finns tillgängliga. Om det innebär att löner och andra kostnader stiger snabbare i Danmark än utomlands, kan framgången snabbt vändas till motgång. För då kan vi inte längre sälja lika många produkter utomlands. Eller så tvingas företagen flytta produktionen utomlands. Och då stiger arbetslösheten. Vi kan hamna i en ond cirkel som kommer att hota de framsteg som skapats. Det kommer att påverka oss alla, men i synnerhet de mest utsatta grupperna. Vi har ett gemensamt ansvar för att säkra fortsatt framgång i Danmark. Genom att vara realistiska i våra krav och förväntningar på offentlig service, privat konsumtion och löner. Ingen tjänar på att ställa för stora krav idag – för att få den dubbla räkningen imorgon. Vi har aldrig haft det bättre i Danmark än idag. Vi har nått hit för att vi har fattat rätt beslut i rätt tid. Över traditionella gränser mellan arbetsgivare och fackföreningar, mellan regering och opposition, har det under de senaste 25 åren funnits en bred enighet om de viktigaste beståndsdelarna i en stark och hållbar ekonomi. Låt oss nu tillsammans fortsätta den traditionen och visa att vi kan ta vara på de goda tiderna. Och framtidssäkra dem. Vi har en stark utgångspunkt för att skapa ett Danmark med ännu bättre möjligheter för alla. Ett Danmark med massor av företagsamhet och med trygghet när det finns behov av hjälp. Ett Danmark som inte bara har överskott för sig självt, utan också överskott för att hjälpa andra. I maj besökte jag de danska soldaterna i Afghanistan. Över fältkökets ransoner satt jag och talade med de män och kvinnor som i så hög grad kämpar för att hjälpa andra. Att vara där i gruppen av unga danska soldater fyllde mig med stor glädje. Av stolthet över deras skicklighet. Av beundran för deras inställning och värderingar. Av tacksamhet över att de så modigt har anmält sig till en så farlig tjänst för Danmark. Under det år som gått har flera danska soldater dödats i tjänsten. Och andra har skadats. Varje förlust är smärtsam. Och mina tankar och djupaste medkänsla går till familjer och närstående. Vi vet att er förlust och er saknad känns extra starkt här under jultiden. Mina tankar går också till de dödade soldaternas kamrater. Jag vill skicka en särskild hälsning till grupp 4, som just nu är i Afghanistan. Ni har upplevt att fem av era kamrater inte kom tillbaka från det uppdrag de skickades ut på. Vi delar den smärta och den förlust som ni har genomlidit. Och vi är er skyldiga det största tack och djupaste respekt för den insats ni gör under svåra förhållanden. Det är många som frågar: Vad gör Danmark egentligen i det fjärran Afghanistan? Jag förstår frågan väl. Men jag ber var och en av er tänka på att vi lever i en ny värld. Danmark måste också ta sin del av ansvaret för frihet och fred. Den 11 september 2001 sände terrorister tusentals oskyldiga i döden i USA. Terroristerna hade sin bas i Afghanistan. Taleban-regimen gav hjälp och skydd åt terror, som kunde slå till var som helst i världen. Afghanistan får inte återigen bli en fristad för terrorister. Därför är vi i Afghanistan. Det handlar också om vår egen säkerhet. Demokratin är under press i regionen. Det ser vi i Pakistan. Senast genom mordet på Benazir Bhutto. Vi måste otvetydigt stödja de demokratiska krafterna. Det handlar om att Danmark tar medansvar i världen. Om alla sa: Vi vill inte skicka soldater för att försvara friheten och främja freden, ja, då skulle tyrannerna terrorisera världen. Det har vi tyvärr sett exempel på tidigare i världshistorien. Vi kan inte bara sitta med händerna i knät, dra för gardinerna och tro att det onda försvinner. Vi är tvungna att stå tillsammans med andra fria och demokratiska samhällen i försvaret för frihet och mänskliga rättigheter. Jag är tacksam för att så många anmäler sig till tjänst för Danmark i världens brännpunkter. Vi är skyldiga er och era familjer och närstående ett stort tack. Ni förtjänar fullt stöd från oss alla här hemma. Ni hjälper till att göra tillvaron bättre för människor runt om i världen. Ni bidrar till att skapa frihet, fred och framsteg. Och ni visar att Danmark kan göra skillnad i världen. Vi kan också göra skillnad i Europa. För 5 år sedan hölls ett historiskt toppmöte i Köpenhamn. Danmark var ordförande för EU. Och jag minns så tydligt den decemberkvällen 2002, då vi beslutade att utvidga EU från 15 till 27 länder. Det var ett rörande ögonblick. Spontant föll Europas ledare om halsen på varandra i glädje över återföreningen. Efter andra världskrigets förfärliga förstörelser. Efter det kalla krigets brutala uppdelning mellan öst och väst. Efter två generationers hårda kommunistiska förtryck bakom järnridån och Berlinmuren kunde vi slutligen stänga ett av de mörkaste kapitlen i Europas historia. Ett nytt Europa föddes. Ett Europa där vi kan handla och arbeta över landsgränserna till gemensam nytta. Ett Europa där vi kan stå enade i kampen mot terrorism, organiserad brottslighet, människohandel och illegal invandring. Ett Europa där vi tillsammans kan bekämpa föroreningar och säkra en bättre miljö. Ett Europa som bättre kan tala med en röst och därmed få större tyngd på den internationella arenan. Till exempel i kampen mot de människoskapade klimatförändringarna. År 2009 ska Danmark vara värd för FN:s stora klimakonferens i Köpenhamn. Målet är ett internationellt avtal om att reducera utsläppen av växthusgaser. För ett bättre klimat. Det kommer att bli en svår uppgift att få världens stora länder med i ett sådant avtal. Men genom att stå tillsammans och tala med en röst kan Europa påverka stora länder som USA, Kina och Indien. Dagens värld kräver att vi européer står tillsammans för att främja våra gemensamma mål och värderingar. Och för att påverka utvecklingen på planeten. Dagens värld kräver att vi danskar är med i hjärtat av Europa. För att tillvarata våra intressen. För att utöva inflytande. För att sätta vår prägel på Europas framtid. Men tyvärr är Danmark inte med i hjärtat av Europa. För vi har valt att ställa oss utanför viktiga delar av samarbetet. För 14 år sedan fick Danmark undantag från EU-samarbetet på ett antal betydelsefulla områden. Undantagen innebär att Danmark är utestängt från inflytande, trots att besluten i EU även angår oss. Undantagen skadar Danmarks intressen. De har satt Danmark på ett sidospår. De hindrar oss från att prägla framtidens Europa på lika villkor som andra länder. De avskär Danmark från att spela den roll i Europa som vi annars skulle kunna som ett av Europas mest välfungerande samhällen. Därför bör vi avskaffa undantagen. För Danmarks skull. Så att vi fullt ut kan vara med och fatta beslut om framtidens Europa. Vi var en drivande kraft i att få fler länder med i EU. Då bör vi också vara en drivande kraft i att forma det nya Europa. Vi kan med rätta vara stolta över det Danmark kan och står för. Och för många andra länder är Danmark en förebild. Nu måste vi fråga oss själva om vi vill nöja oss med att vara en modell, eller om vi också vill spela en roll. Vi är ett litet land. Men vi kan uträtta stora ting tillsammans med andra. Vi önskar inflytande i världen. Men då måste vi också fullt och helt vara med och forma framtiden tillsammans med andra. Vi har ett starkt folkstyre med solida fri- och rättigheter. Men då måste vi också vara beredda att försvara friheten tillsammans med andra. Vi får gärna vara oss själva. Men aldrig nöja oss med att vara oss själva nog. Gott nytt år! (1 jan 2008, i statsministerns nyårstal)Anders Fogh RasmussenPolitik och PolitikerTilltal och brev
Paula Larrain
Rasmus Paludan och hans kumpaner missbrukar våra frihetsrättigheter för att skapa kaos. Vi ska inte gå i deras fälla. Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om hat. Fundamentalism är bara för idioter. Jag anser inte att vi ska underkasta oss Gud. Jag anser att vi bör kunna äta vad vi vill, och att kvinnor inte behöver bära slöja. Jag är inte rädd för att uttrycka denna grundläggande oenighet med islam, för jag har yttrandefrihet och trosfrihet. Jag är kristen och är därför teologiskt oenig med både judar och muslimer om hur man bäst närmar sig Gud. För mig går det genom anden – Helige Ande – och inte genom regler, varken kosher eller halal. Jag är också protestant och därmed oenig med katoliker och ortodoxa. Jag är medlem i folkkyrkan, men jag är också oenig med många av de andra medlemmarna – till exempel delar av Indre Mission och den del av folkkyrkans bekännelsegrund, som kräver att vi tror att även små spädbarn hamnar i helvetet om de dör utan att ha blivit döpta. Vi måste var och en lägga ner den sten vi har tagit i handen och ämnar kasta. Ja, det säger folkkyrkans bekännelsegrund, som biskopar enligt lag ska övervaka. De får med andra ord inte kritisera den grunden, för den yttrandefriheten har de inte så länge de är anställda av staten som biskopar. Prästerna får knappt det. Men det får jag säga högt som vanlig medlem. Min gudsbild harmonierar inte med arvsynden. Jag föredrar Origenes från Alexandria. Jag tror att vi alla är Guds barn, och att Jesus har rätt i att vi ska älska vår nästa, även vår fiende, vända andra kinden till och avstå från att döma varandra. Det sista är svårt för en debattör som jag, men där hoppas jag på Guds förlåtelse. För tyst tänker jag inte vara. Det är inte förbjudet eller svårt att uttrycka religionskritik. Jag respekterar fullt ut att du tror på något annat. Så länge du inte vill kränka min rätt att uttrycka mig fritt, så vill jag inte heller kränka din rätt att motsäga mig eller tro på något annat. I princip får du gärna bränna en koran eller en bibel, men jag tycker att det är ett dumt sätt att uttrycka sig på när man har ordet i sin makt och är fri att använda det. I Iran är man tvungen att bränna saker, klippa håret och välta bilar för att bli hörd av omvärlden. För att de ingen frihet har att uttrycka sig och vara oeniga med de despoter som håller befolkningen i ett järngrepp. Iran är en diktatur, och jag kommer aldrig att underkasta mig någonting iranskt, förutom mina goda, härboende iranska vänners humor och vänskap. I varje välfungerande samhälle är vi tvungna att leva med varandras olikheter. Det är egentligen inte så svårt. Ibland är det besvärligt, men det var inte värre än så. Min mor är till exempel buddhist och äter inte kött. Det gör att vi vid familjefester alltid måste ta hänsyn till det. Och det gör jag också när jag har muslimska vänner på besök. Lyckligtvis finns det mycket mat att välja mellan, och kött är inte livsnödvändigt för mig varje dag. Som sagt – inte så svårt. Jag har det betydligt svårare med skråsäker okunnighet och medvetna nedvärderingar i det offentliga rummet. I den offentliga debatten har jag den senaste veckan utsatts för de mest nedriga verbala attackerna, för att jag har tillåtit mig att kritisera koranbrännare och särskilt dem som upphöjer dessa fladpanniga provokationer till något heligt. Det är yttrandefrihet, säger man med stor självgodhet. Men nej, det är bara ett dumt sätt att uttrycka en kritik som faktiskt kan levereras lugnt och sansat. Koranbrännare vill sätta eld på både koranen och världen, för att de hatar islam. De kan inte nöja sig med att tro på något annat, utan vill ha muslimer att underkasta sig deras sätt att se världen på. De vill till varje pris missionera någon tveksam anti-tro. Och religiösa fanatiker på andra sidan av världen räcker dem en hjälpande hand genom att reagera precis som de brukar: De tar upp handsken och börjar kräva det ena och det andra. Man måste vara oerhört dåligt informerad om internationella förhållanden om man trodde att scenariot skulle utvecklas annorlunda. Båda parter är motståndare till demokratins grundläggande friheter. Den ena parten missbrukar sina friheter för att sprida hat och stigmatisering, deras medspelare i det stora teatern tar betet och missbrukar sin makt för att ställa krav i ett annat land än sitt eget. Det är så förutsägbart att man måste vara oerhört dåligt informerad om internationella förhållanden om man trodde att scenariot skulle utvecklas annorlunda. Intolerans var också det som höll katoliker och protestanter i krig med varandra i 100 år. 100 år för att till slut bli så trötta på intriger, blodspillan och kamp att man slutade med att enas om att vara oeniga. Toleransen vann. Men man var tvungen att prova om krig var bättre. Det är det inte. Krig är aldrig bättre. Vi kan sätta världen i brand genom att nära och odla intoleransen till en punkt där vi inte längre är i dialog, utan bränner upp varandras saker. Idag en koran, imorgon en bomb över din grannes hus. Vi kan också göra något annat. Vi kan acceptera att vi är olika. Mötas på Netto, hälsa, äta tillsammans eller var för sig, respektera att vi tror på olika saker, vänta tålmodigt tills alla är med på att det är okej att vara oeniga och växa samman som samhälle. Det är i själva verket inte så svårt när man väl har lärt sig det. Men vi måste var och en lägga ner den sten vi har tagit i handen och ämnar kasta för att vi känner oss träffade i våra känslor. Använd istället huvudet och förnuftet. Vi har friheter som inte ska inskränkas. Varken på grund av koranbrännare eller regimer, som jag å andra sidan inte besöker som turist. Iran, Bahrain, Dubai och andra diktaturer har jag ingen respekt för, men jag behöver inte spotta dem i ansiktet. Om jag var Arla skulle jag nog inte ha en fabrik i Bahrain, där en dansk medborgare suttit fängslad i 12 år för att ha deltagit i fredliga demonstrationer. Så olika är vi danskar. Jag äter fortfarande deras ost, men tänker att de dock gott kunde investera lite mer etiskt nästa gång. Och nej, jag skulle aldrig gå i krig för att skydda någons rätt att bränna en koran. Om folk verkligen önskar sig en väpnad konfrontation för den saken, så måste jag vara ärlig och säga att folkbildningen i det här landet har gått förlorad och bör återupptas. Inte med svärd, inte med tändstickor, utan med ord. (2 aug 2023, i en artikel där hon reflekterar över yttrandefrihet, religionskritik och koranbränningar.)Paula LarrainOffentlig debatt
<- Förra sidanNästa sida ->
3/42512

ordspråk.se - så att 2027 blir ett bra år
Livet.se har fler bra ordspråk