Man kan leva-ordspråk

Alfred Bernhard Nobel
Jag undertecknad Alfred Bernhard Nobel förklarar härmed efter moget betänkande min yttersta vilja i avseende på den egendom jag vid min död kan efterlämna vara följande: Mina brorsöner Hjalmar och Ludvig Nobel, söner av min bror Robert Nobel, erhåller vardera en summa av två hundra tusen kronor; min brorsson Emmanuel Nobel erhåller tre hundra tusen och min brorsdotter Mina Nobel ett hundra tusen kronor; min bror Robert Nobels döttrar Ingeborg och Tyra erhåller vardera ett hundra tusen kronor; fröken Olga Boettger, för närvarande boende hos fru Brand, 10 Rue St Florentin i Paris, erhåller ett hundra tusen francs; fru Sofie Kapy von Kapivar, vars adress är känd av Anglo-Oesterreichische Bank i Wien, är berättigad till en livränta av 6 000 floriner Ö. W. som betalas henne av sagda bank och varför hon i denna bank deponerat 150 000 fl. ungerska statspapper. Herr Alarik Liedbeck, boende Sturegatan 26, Stockholm, erhåller ett hundra tusen kronor; fröken Elise Antun, boende 32 Rue de Lubeck, Paris, är berättigad till en livränta av två tusen fem hundra francs. Dessutom finns hos mig för närvarande fyrtio åtta tusen francs henne tillhörigt kapital som skall återbetalas till henne; herr Alfred Hammond, Waterford, Texas, United States, erhåller tio tusen dollar; fröknarna Emmy Winkelmann och Marie Winkelmann, Potsdamerstrasse 51, Berlin, erhåller vardera femtio tusen mark; fru Gaucher, 2 bis Boulevard du Viaduc, Nîmes, Frankrike, erhåller ett hundra tusen francs; mina tjänare Auguste Oswald, hans hustru, Alphonse Tournand, anställd vid mitt laboratorium i Sanremo, erhåller vardera en livränta av ett tusen francs; mina förra tjänare Joseph Girardot 5 Place St Laurent, Châlons sur Saône, Frankrike, är berättigade till en livränta av fem hundra francs samt min förra trädgårdsmästare Jean Lecof, hos fru Desoutter, receveur buraliste, Mesnil, Aubry pour Ecouen, S. & O. Frankrike, till en livränta av tre hundra francs. Herr Georges Fehrenbach, 2 Rue Compiègne, Paris har rätt att lyfta en pension av fem tusen franc årligen den 1 januari till och med 1 januari 1899 då den upphör. Mina brorsbarn Hjalmar, Ludvig, Ingeborg och Tyra har vardera hos mig mot kvitto innestående tjugo tusen kronor som till dem återbetalas; över hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, av utredningsmännen realiserat till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, vars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem som under det förlupna året har gjort mänskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfaller: en del den som inom fysikens område har gjort den viktigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den viktigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den viktigaste upptäckt inom fysiologins eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning; och en del åt den som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser. Prisen för fysik och kemi utdelas av Svenska Vetenskapsakademien; för fysiologiska eller medicinska arbeten av Karolinska institutet i Stockholm; för litteratur av Akademien i Stockholm samt för fredsförfäktare av ett utskott av fem personer som väljs av norska Stortinget. Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarna inget avseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, oavsett om han är skandinav eller ej. Till exekutorer av dessa mina testamentariska dispositioner förordnar jag herr Ragnar Sohlman, bosatt vid Bofors, Värmland, och herr Rudolf Liljequist, Malmskillnadsgatan 31, Stockholm, och Bengtsfors i närheten av Uddevalla. Som ersättning för deras omsorg och besvär tillerkänner jag herr Ragnar Sohlman, som antagligen kommer att ägna mesta tid däråt, ett hundra tusen kronor, och herr Rudolf Liljequist femtio tusen kronor. Min förmögenhet består för närvarande dels i fastigheter i Paris och San Remo; dels i värdepapper förvarade i Union Bank of Scotland Ltd i Glasgow och London, i Crédit Lyonnais, Comptoir National d’Escompte och hos Alphen, Messin & Co i Paris; hos fondmäklaren M. V. Peter fr Banque Transatlantique, ävenledes i Paris; hos Direction der Disconto Gesellschaft samt Joseph Goldschmidt & Cie i Berlin; i ryska Riksbanken samt hos herr Emmanuel Nobel i Petersburg; i Skandinaviska Kreditaktiebolaget i Göteborg och Stockholm; i Enskilda Banken i Stockholm samt i min kassakista 59 Avenue Malakoff, Paris; och dels i utestående fordringar, patent, mig tillkommande patentavgifter eller så kallad royalty, med mera, varöver utredningsmännen finner uppgift i mina papper och böcker. Detta testamente är hittills det enda giltiga och upphäver alla mina föregående testamentariska bestämmelser om sådana skulle förefinnas efter min död. Slutligen anordnar jag som varande min uttryckliga önskan och vilja att efter min död pulsådrorna uppskäras och att sedan detta skett och tydliga dödstecken av kompetenta läkare intygats liket förbrännas i så kallad krematorieugn. (15 dec 2017, i sitt testamente daterat den 27 november 1895 i Paris.)Alfred Bernhard NobelBrev och meddelanden
Regeringen har sagt att de vill beskatta de rikaste i Danmark ännu mer genom att införa en topp-toppskatt. Jag tycker att det är dags att andra perspektiv kommer in i debatten om det förslaget. För det är som om politikerna inte tänker särskilt långsiktigt, utan glömmer att det finns en grupp som drabbas hårt när de börjar stifta lagar – och här tänker jag inte på de rika, utan på oss som är sjuka. Någon som jag. Jag är förtidspensionär på grund av en kronisk lungsjukdom, en sjukdom som en dag kommer att ta livet av mig. Jag är en av dem som belastar välfärdssystemet mest med undersökningar var tredje månad, med inläggningar om jag får en svår lunginflammation, och för att jag får förtidspension. Mina mediciner skulle utan högkostnadsskyddet kosta mig långt över 100 000 kronor i månaden. En av medicinerna, som jag tar två tabletter av om dagen, kostar cirka 95 000 kronor (för 30 tabletter) om jag skulle köpa den utan bidrag från staten. Utöver det får jag andra mediciner som också är dyra utan bidrag. Så kära Mette Frederiksen, Lars Løkke Rasmussen, Jakob Ellemann-Jensen, Carl Valentin, Zenia Stampe, Pernille Skipper och vad ni nu heter. Jag går i mitt bekymrade, tysta sinne och tackar de så kallade »oligarkerna«, som Carl Valentin har kallat dem – personer som Anders Holch Poulsen, Kim Fournais, Lars Seier, Mærsk-familjen, Lego-familjen och många fler, för deras arbetsflit, deras hjälp, plånbok och samhällsanda. Jag är otroligt tacksam mot er. Tack vare er har jag råd med mina dyra mediciner, och jag lever än så länge ett uthärdligt liv trots de många begränsningar som min lungsjukdom ger mig. En sjukdom som inte kan botas, inte ens med nya lungor, då min kropp skulle bryta ner även de nya lungorna. Jag tackar de danska »oligarkerna« eftersom deras dagliga handlingar gör att det finns pengar till forskning om min sällsynta lungsjukdom, och för att deras pengar och deras vilja att stanna i Danmark trots skatten gör att mitt liv är uthärdligt och för tillfället utan alltför mycket smärta. Tack vare oligarkerna har jag överlevt tre så kallade dödsdomar från läkarna. Först fick jag veta att jag hade 14 dagar kvar att leva om läkarna inte hittade en medicin som fungerade. I desperation valde de, med mitt tillstånd, att prova en medicin som egentligen skulle kasseras och som hade kostat flera miljarder att utveckla och tagit många år att framställa, och när den medicinen fungerade gav läkarna mig ytterligare ett år att leva och sa att jag hellre borde ta farväl av vänner och familj och skriva testamente. Det var ett mycket hårt besked att få. När det efter ett år visade sig att medicinen fungerade bättre än förväntat blev jag kallad till läkaren, och där frågade jag återigen hur lång tid jag nu hade kvar. Högst fem år, fick jag veta. Sedan dess har jag haft en vardag med upp- och nedgångar, med smärtor och utan smärtor, men alltid med min inhalator med medicin nära till hands. En inhalator som kostar 10 000 kronor. Tack vare människor som Anders Holch Poulsen, Kim Fournais, Lars Seier, Mærsk-familien, Lego-familjen och många andra har jag nu överlevt i 21 år – 16 år längre än läkarna förutspådde – för att de rika människorna har stannat i Danmark. Deras skatt har inte bara bidragit till att förbättra mitt liv, vi har också kunnat behålla företag som Novo Nordisk, Lundbeck A/S, Leo Pharma A/S, ALK-Belló och andra läkemedelsföretag som forskar om sällsynta sjukdomar, vilket i sig är en otrolig bedrift med tanke på den nuvarande höga företagsskatten. Utan dem skulle en del av befolkningen inte kunna få medicin, utan tvingas lägga sig för att dö, för vilket företag vill forska om sällsynta sjukdomar och inte bara om sjukdomar som många tusen lider av, som cancer, diabetes, reumatism osv.? Om och om igen hör vi att de rika ska beskattas mer för att välfärden ska bli bättre, och att de bredaste axlarna ska bära mest. Men utgifterna till försvaret och välfärdssystemet kan inte fortsätta hämtas från multimiljonärerna, för då försvinner de utomlands. Så kära politiker: Stoppa er topp-toppskatt. En skatt för de rikaste och alla andra medborgare som idag betalar toppskatt på 60 procent är nog. Sluta anklaga multimiljonärerna för girighet när det är ni (både röd och blå sida) som har skapat ett krångligt och dyrt administrativt system som också går ut över vår välfärd. Tusen tack till Anders Holch Poulsen, Kim Fournais, Lars Seier, Mærsk-familjen, Lego-familjen och många andra. Ni borde få namnge landets vägar som tack för era bidrag till det danska samhället och den danska befolkningen. Ni har min fulla tacksamhet och respekt. Hälsningar från en socialist i hjärtat, men en blå röst i riksdagsvalen. (21 feb 2023, i ett debattinlägg om topp-toppskatt, välfärd och tacksamhet gentemot Danmarks rikaste.)Michael AndersenTilltal och brev
Anders Samuelsen
Det är till exempel svårt att förklara för danska chaufförer att den fria rörligheten kan missbrukas för att hämta utländska chaufförer till Danmark för att arbeta under usla förhållanden och till mycket låga löner – som vi såg med de filippinska chaufförerna i Padborg-ärendet. Det ärendet visar tydligt vad som står på spel. Utländska anställda som bjuds omänskliga förhållanden. Danska medarbetare vars villkor undergrävs. Det är med och skapar sprickor i danskarnas tillit till den utländska arbetskraft som vi inte kan klara oss utan. Därför måste vi ta tag i problemen – på ett klokt sätt. Vi ska inte ”göra upp med” arbetskraftens fria rörlighet, som vissa önskar. Det låter enkelt och lockande. Men det är en dålig idé, för det skulle innebära en olycklig förlust av alla de fördelar som den fria rörligheten ger oss. Att dra Danmark bort från en av grundpelarna i EU-samarbetet skulle vara djupt oansvarigt. Se bara på det kaos vi är vittnen till i Storbritannien. Regeringen vill gå en annan väg. Vi vill arbeta för en bättre balans i den fria rörligheten. Vi vill behålla fördelarna, men göra upp med orimligheterna och förhindra missbruk. Och vi har konkreta lösningar. För det första ska det råda ordnade förhållanden och rättvis konkurrens på den danska arbetsmarknaden. Vi vill inte se passivt på när bakmän utnyttjar utländsk arbetskraft med dåliga löne- och arbetsvillkor. Som när utländska hantverkare i Danmark bjuds vidriga baracker utan vatten och toalett. Det är inte anständigt. Det riskerar att undergräva den danska modellen. De allra flesta utlänningar i Danmark arbetar under ordentliga villkor. Och de har en organisationsgrad som nästan motsvarar danskarnas. När utlänningar har fast arbete i Danmark ska man arbeta till dansk lön och betala skatt i Danmark. Så är det redan idag. Problemet är att de regler som ska säkerställa rimlighet i vissa fall kringgås. Därför ska myndigheterna ha bättre möjlighet att kontrollera och upprätthålla reglerna. Problem måste stoppas i tid. Och det ska vara betydligt högre böter för att bryta mot reglerna. Samarbetet mellan myndigheterna i de olika länderna måste också stärkas markant. Den nya europeiska arbetsmarknadsmyndigheten ska sättas in mot fusk med utstationeringsregler och inom transportområdet, samt för att säkerställa bättre kontroll av förhållanden över gränserna. Vi ska sätta stopp för orimligheterna och ta väl hand om den danska modellen. För det andra ska medborgare från andra EU-länder inte resa till Danmark enbart i syfte att få tillgång till våra sociala förmåner. Det danska välfärdssamhället är byggt på tillit och rimlighet. Tillit till att alla betalar sin rättvisa del av kakan. Och rimlighet i fördelningen av de gemensamma goda. Regeringen vill bland annat dämma upp för den stora ökningen av utgifter till studiestöd (SU) för utlänningar, och vi kommer att arbeta för att studielån betalas tillbaka, även om man har lämnat Danmark igen. Vi ska vara stolta över att många unga kommer till Danmark för att utbilda sig. Men det vore bättre om de stannade i Danmark och bidrog till det samhälle som har betalat för deras utbildning. För det tredje får den fria rörligheten inte utnyttjas till kriminalitet, tiggeri och otrygghet. Det är nog många som minns situationen fram till sommaren för två år sedan. Nästan från den ena dagen till den andra fanns det många utländska tiggare på gatorna. Särskilt i Köpenhamn uppstod flera läger med utländska hemlösa. Det var en sorglig syn. Men Östeuropas sociala problem kan och ska inte lösas i Danmark. De ska lösas i hemländerna. Det var en ohållbar situation för bland andra köpenhamnarna. Därför stramade vi åt lagen, införde förbud mot otrygghetsskapande läger och gav polisen nya verktyg för att ingripa. Det har fungerat. Problem kan lösas. För det fjärde ska det finnas bättre möjlighet att utvisa kriminella utlänningar från andra EU-länder ur Danmark. Det är till exempel inte lätt att förklara för vålsbroffer att Danmark inte kan skicka en kriminell EU-medborgare hem för avtjänande av straff i sitt eget land – i Europa – på grund av mänskliga rättigheter. När respekten för mänskliga rättigheter i själva verket är ett grundläggande krav för att delta i det europeiska samarbetet. Därför har vi skärpt utvisningsreglerna. Och regeringen har sett till att det återigen är möjligt att skicka kriminella utlänningar tillbaka till Rumänien. Den europeiska gemenskapen har aldrig varit viktigare. I en orolig värld behöver Danmark ett stabilt internationellt samarbete. Vi måste insistera på att ett större utblick ger mer insikt och gör oss klokare på den värld som vi är helt beroende av. Och just därför måste vi också hålla fast vid att gemensamma regler ska vila på sunt förnuft och upprätthållas lika i alla länder. Samarbetet i Europa ska fungera enligt avsikten: Att skapa en bättre framtid för oss alla. Det är den visionen som danskarna stöttar. Det är den visionen vårt välstånd vilar på. Om det uppstår sprickor i stödet riskerar vi välståndet. Därför presenterar regeringen på fredag 63 åtgärder som ska säkerställa trygghet, rimlighet och ordnade förhållanden på den danska arbetsmarknaden. (3 maj 2019, i en krönika om regeringens nya åtgärder för arbetskraftens fria rörlighet och rimlighet på arbetsmarknaden.)Anders SamuelsenArbetskraftsinvandring
Det kan förvåna att vi tidigare har sett regeringar falla på grund av förslag om att sänka skattenivån bara en aning, medan vi under de senaste åren har byggt upp en räkning på mer än 750 miljarder kronor utan de stora striderna. Det är lätt att bli både fart- och talblind i en tid där politiker (och centralbanker) dagligen kastar om sig med miljarder eller fattar beslut som indirekt ökar den redan enorma räkningen som danskarna står kvar med efter ett år med nedstängningar i coronavirussens heliga namn. Räkningen nådde tidigare under året svindlande 750 miljarder kronor enligt en promemoria från Finansministeriet – och beloppet stiger för varje dag. Nu står vi inför återöppningen – men bör vi inte använda tillfället till att tänka större, modigare och mer visionärt än att bara återöppna samhället? Försök att tänka ett helt decennium framåt, där vi inte längre kämpar mot ett virus, utan istället kan mobilisera samma energi för att kämpa för ett samhälle som på riktigt är i topp på alla parametrar. Danmarks väg ut ur krisen beror på om vi förmår att föra den nödvändiga debatt som uppriktigt syftar till att säkerställa att vi som samhälle kan uppnå våra gemensamma mål. Trots en tidvis polariserande politisk debatt tror jag att det finns långt mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Det finns för många särintressen och för få samlande diskussioner som söker gemensam grund. Fundamentet är dock de närmast universella dynamikerna, som är helt grundläggande för att vi ska kunna skapa win-win. Win-win betyder att framsteg inte sker på bekostnad av andra, utan i synergi med andra – vårt samhälle och den värld som omger oss. För problemet är att man sällan ser till helheten och istället ska tillfredsställa särskilda politiska åsikter eller särintressen från särskilda grupper – ofta på bekostnad av andra och helheten. Det är inte win-win. Framsteg kräver inte andras tillbakagång. Ett av de uppenbara exemplen var diskursen om »välfärd eller skattesänkningar«. Det förutsätter nämligen att win-win inte finns, att vi är begränsade, och att vi inte med rätt incitament kan skapa mer värde och bättre resultat för färre eller samma resurser. För vi är tillbaka vid de universella dynamikerna som dikterar grundläggande mänskliga och ekonomiska samband. Förstår man dem, förstår man också att världen inte är – eller utvecklas – som ett nollsummespel. Framsteg kräver inte andras tillbakagång. När vi är överens om vad vi vill ha mer av, och vad vi ska ha mindre av, måste vi säkerställa rätt incitamentsstrukturer så att vi alla är motiverade att göra det rätta. Ett enkelt exempel är att vi beskattar cigaretter eftersom vi som samhälle vill att folk röker mindre. Skatt fungerar! Det man beskattar, får man helt enkelt mindre av. Varför beskattar man då hårt arbete och goda resultat på samma sätt som man beskattar rökning? Eller föroreningar? Det är helt enkelt meningslöst och leder i alla fall inte till fler arbetsplatser. Om vi vill ha den bästa välfärden för pengarna, borde då inte pengarna följa medborgaren? Det är inte logiskt att det offentliga som huvudregel ska leverera samtliga tjänster i ett monopol, bara för att samhället vill säkra sina medborgare välfärdsförmåner. Dessutom med ringa möjligheter och incitament till egenkontroll – för att då i slutändan inte stå till svars inför någon, då vi som medborgare inte kan välja en annan leverantör av välfärdstjänster. Vi har haft goda erfarenheter av valfrihetssystem under de senaste 15–20 åren, så nästa stora samhälleliga steg skulle kunna vara att utvidga och bygga vidare på dessa erfarenheter. Det är numera en allmän sanning att det sällan leder till något gott att kasta goda pengar efter dåliga. Ändå är vi fantastiskt bra på det. Vi har helt enkelt för lite fokus på om vi också får den önskade effekten av det vi som samhälle använder våra gemensamma pengar till. Input är våra investeringar, åtgärder och de resurser vi ’förbrukar’. Output är det resultat vi får ut på andra sidan. Det är inte nog att bara tala om hur pengarna ska användas – vi måste också skapa de optimala ramvillkoren för att företag och deras anställda ska kunna trivas. Att göra saker bättre och mer effektiva är inte synonymt med att vi bara ska arbeta hårdare. Vi ska arbeta smartare, och det har mänskligheten optimerat i årtusenden. Det är därför vi idag har det så bra som vi har. Det ska inte stanna nu! Nu ska vi arbeta smartare på ett hållbart sätt, och det kan vi – tillsammans. Det kräver omställningsförmåga, och att reformer inte är ett skällsord. Det ska vara något vi alltid gör, inte bara när huset brinner, som vi tidigare har sett. Vi måste alltid utvecklas för att säkra Danmarks självständighet, välstånd och möjligheten för oss att leva i ett av världens bästa samhällen. Under nedstängningens mörker gick det de flesta förbi att Danmark återigen har fått den sorgliga förstaplatsen som det land i världen med det högsta skattetrycket. Det kan förvåna att vi tidigare har sett regeringar falla på grund av förslag om att sänka skattenivån bara en aning, medan vi under de senaste åren har byggt upp en räkning på mer än 750 miljarder kronor utan de stora striderna. Har vi också världens bästa offentliga service? Svaret måste vara ett klart nej! Det är en debatt vi är tvungna att ha i fullt öppen och ärlig dialog. Förutsättningarna för att föra denna debatt har aldrig varit bättre än just nu. Vi är nämligen bättre än de flesta, och vi kan bli ännu bättre – men om samtalet bara handlar om ekonomi, mätetal och bemanning, går vi helt fel. Som samhälle är vi mer än det. Vi vet att olika kulturer, ledarskapsstilar och organisationer, med exakt samma medel, skapar vitt skilda resultat. Är det en slump eller på grund av särskilda mätetal att vi vann världsmästerskapet i handboll? Nej, det är på grund av ett fantastiskt team, skickliga individer som spelar tillsammans och ett fantastiskt ledarskap. Så är det också i företag – även i de offentliga. Om vi utgår från att vi är överens om att vi vill ge bästa möjliga service till våra medborgare, varför får vi då inte själva välja leverantör av välfärdstjänster? Varför följer inte pengarna medborgaren, och varför vill vi inte att både privata och offentliga företag kan serva oss helt utan särbehandling? Låt oss förstå att det vi vill ha mer av ska göras lätt och smidigt. Låt oss använda naturlagen om motivation och incitament. Det vi vill ha mindre av kan vi reglera. Vi är ett samlat ekosystem som vi hela tiden ska optimera för vårt gemensamma bästa. Låt oss våga ta de svåra diskussionerna med fokus på win-win. Vi står på tröskeln till ett nytt decennium med företag och en befolkning som i högsta grad har hållit ut under coronakrisen. Låt oss sätta dem fria och ge människor såväl som företag de bästa villkoren för att växa och trivas. (4 maj 2021, i en krönika om Danmarks väg ut ur coronakrisen och behovet av samhälleliga reformer.)Kim FournaisSkattepolitik
Det var bara en liten notis i Berlingske. Men efter min mening borde den ha varit en förstasidesnyhet. Den förväntade livslängden för danska 67-åringar har återigen stigit. Det är naturligtvis glädjande. Men bakom de positiva siffrorna döljer sig en mer oroväckande verklighet: Danmark halkar fortsätt efter Sverige och Norge när det gäller livslängd. Och så har det varit i årtionden. Det borde uppta långt fler politiker. Vi stoltserar med rätta med ett hälso- och sjukvårdssystem i världsklass. Danmark ligger år efter år bland världens lyckligaste länder. Vi är ett av världens rikaste samhällen med hög utbildningsnivå, högt förtroende och en stark välfärdsmodell. Ändå lever danskarna kortare än människor i de länder vi normalt jämför oss med. Varför accepterar vi det? Det finns inte en enda förklaring. Forskningen pekar bland annat på rökning, alkohol, övervikt, social ojämlikhet i hälsa och en förebyggande insats som inte är tillräckligt stark. Många av de sjukdomar som kostar levnadsår kan förebyggas. Ändå tar prevention anmärkningsvärt lite plats i den politiska debatten. Vi diskuterar väntelistor, sjukhusbyggen och vårdgarantier. Det är viktigt. Men vi talar alldeles för sällan om hur vi säkerställer att färre blir sjuka från början. Hälso- och sjukvårdspolitik bör inte bara handla om att behandla sjukdom. Den bör i lika hög grad handla om att skapa fler friska levnadsår. År då människor kan vara aktiva, vara tillsammans med sin familj, bidra på arbetsmarknaden och leva ett liv med hög livskvalitet. Det handlar inte om att människor ska leva längre för samhällets skull. Det handlar om att samhället ska skapa de bästa möjliga förutsättningarna för att människor ska kunna leva längre och bättre. Danmark borde ha en ambition att inte bara hänga med våra nordiska grannar, utan att köra om dem. Det kräver att vi vågar ställa de frågor som har saknats: Vad gör länder som Sverige och Norge bättre? Vilka insatser fungerar? Och varför är vi inte mer måna om att lära av dem? Vi mäter ofta ett samhälle utifrån ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Kanske borde vi också mäta oss själva utifrån om vi lyckas skapa förutsättningarna för att medborgarna får fler goda levnadsår. För vad är i själva verket en viktigare politisk ambition än att ge människor möjlighet att leva längre, friskare och med fler goda år tillsammans med dem de håller av? (26 jul 2026, i ett debattinlägg om danskarnas förväntade livslängd jämfört med våra nordiska grannar.)Alexandra DessoyFolkhälsa
Helle Thorning-Schmidt
God kväll. För tre månader sedan fick Danmark en ny regering. En regering som har tillträtt i en krisstid. Och som vill ta itu med de allvarliga problem som Danmark står inför. Vårt mål är att föra Danmark säkert genom krisen och ut på andra sidan med vårt välstånd, vår ordentlighet och vår omsorg om varandra i behåll. Det kommer inte att bli lätt. Men vi kan om vi vill. Det nya året – 2012 – blir inte året då vi blir fria från problemen. Det måste vi redan nu se i ögonen. Men med gemensam hjälp kan det bli året då vi med sega steg vänder utvecklingen. Generation efter generation har vi skapat framsteg för vanliga människor. Och vi har insisterat på att alla skulle få vara med. På det sättet har Danmark blivit ett fantastiskt land. Min mormor föddes år 1900. När hon var 15 år fick kvinnor och tjänstefolk rösträtt. Demokratin spreds till vanliga danskar. Min mor föddes 1937. Medan hon växte upp blev Danmark fritt från kriget och ransoneringskupongerna, och efterhand fick många del av de goder som tidigare bara var för de få. Telefoner, apelsiner och fläskstek på söndagsbordet. Jag föddes 1966. När jag växte upp strömmade kvinnorna ut på arbetsmarknaden. Danmark fick förskolor, äldreboenden och utbildningar för många. Och danskarna fick nya möjligheter. I min årskull föddes vi inte till att följa en bestämd livsbana. Vi fick större frihet att själva välja än någon generation före oss. När jag idag ser på våra unga ser jag en generation som – om de får lov – fullt ut förstår att använda möjligheterna. Ni griper världen. Och ja, ni kommer också från alla delar av världen. Unga med en annan etnisk bakgrund är med och skapar ett samhälle där mångfalden blir större, utan att Danmark blir mindre. Från generation till generation – min mormors, min mors, min egen – har Danmark blivit ett bättre land att leva i. Ett land vi kan vara stolta över. Och vi ska fortsätta att skapa framsteg för våra barn. Det är ett rimligt krav att ställa till oss själva. Men krisen har gjort det svårare. Och jag vill säga det mycket klart i kväll. De feta åren ligger bakom oss. Vi måste förbereda oss på några magra år. Den kommande tiden kommer att kräva mycket av oss. Mycket har hänt på kort tid. Kommer ni ihåg hur det var för bara fyra-fem år sedan? Då kunde man nästan gå in från gatan och få ett jobb. Och man kunde knappt gå in i en bank utan att komma ut med ett lån. Nu har många – särskilt de unga – svårt att hitta arbete. Företag har svårt att sälja sina varor. Otrygghet och oro för framtiden har blivit en del av många familjers vardag. Skiftet från goda till dåliga tider har förstärkts av händelser ute i världen. Man förde en kortsiktig och slapp ekonomisk politik. Vissa finansfolk jagade den snabba vinsten. Man flyttade runt investeringar som om det vore monopolpengar. Det var det inte. Det var människors arbete, vardag och besparingar. Även här hemma fanns ett visst övermod. Många agerade som om de goda tiderna bara skulle fortsätta och fortsätta. Konsumtionen växte över förmåga. Och bostadspriserna tog fart uppåt. Det gavs skattesänkningar som man i grunden inte hade råd med. Och man försummade att rusta Danmark tillräckligt för sämre tider. Det var ingen kontroll på ekonomin. Därför får vi nu ett underskott i de offentliga finanserna på omkring 100 miljarder kronor. Ja, kanske blir det ännu större. Det är svindlande mycket pengar. Underskottet betyder att vi betalar vår välfärd med pengar vi inte har. Det håller inte i längden. Det säger sig självt. Och det går inte heller att Danmark fortsätter att förlora konkurrenskraft. För då flyttar företag och jobb ut ur landet. Danska företag är några av de mest uppfinningsrika och ansvarsfulla i världen. Vi är ett land där små familjeföretag växer sig stora och blir bland världens ledande. Vi är ett land där löntagare och arbetsgivare har ett helt särskilt tillitsfullt samarbete. Ett samarbete som väcker internationell uppmärksamhet. Men när man inte har investerat tillräckligt i utbildning och forskning, och när man istället för en hjälpande hand kommer med nya regler, då blir det svårare och inte lättare att driva företag och skapa arbetsplatser i Danmark. Vi står inför två stora utmaningar. Vi måste få kontroll på de offentliga underskotten. Och våra företag ska återigen vara bland de mest konkurrenskraftiga i världen. På det sättet får vi en ny och hållbar tillväxt, och vi skapar den rätta grogrunden för nya jobb. På det sättet får vi återigen pengarna att räcka till. Kan det lyckas? Ja, naturligtvis. För vi har mycket bra att bygga på i Danmark. En stark gemenskap. Vår förmåga att fatta stora beslut när det är svårt. Och vi är igång. I budgeten för i år stramas utgifterna åt och prioriteringarna blir skarpa. Vi stöttar danska jobb. Och vi ser till att vi får fler intäkter till vår gemensamma kassa, så att vi har råd att investera i våra barn och våra unga. Men det är inte nog. Räkningen är inte betald. Och krisen i världen och Europa är långt ifrån slut. När européerna blir fattigare köper de mindre från oss. Det kostar danska jobb. Det utmanar vår ekonomi och vår välfärd. Under de kommande åren får vi ännu stramare budgetar, och vi måste ställa ännu hårdare krav på oss själva. Vi kommer att vända på varje sten och fråga om vi kan göra det bättre. Vi vill reformera vår förtidspension och vårt försörjningsstöd. Och vi vill reformera vårt skattesystem – finansierat krona för krona. Allt tillsammans för att få fler i arbete och göra vår ekonomi mer robust. Många kommer att uppleva förändringar. Många kommer att bli ombedda att göra en extra insats. Och ja, vi kommer att uppleva nedskärningar och besparingar. Under den kommande tiden ska vi fatta beslut som kan mätas med de svåraste i vår historia. Men vi gör det för att det är nödvändigt. Vi gör det inte för att vi har slutat tro på solidaritet. Utan just för att vi fortfarande tror på solidaritet, och tror på att vi ska ha alla med oss. När vi ska fatta svåra beslut är det just för att bevara, och inte avveckla, det Danmark vi håller av. Det Danmark där alla är med och skapar framsteg. Där vi tar hand om varandra. Där vi ger alla barn och unga en gratis utbildning. Där vi får god och gratis vård när vi är sjuka. Där vi får hjälp om vi förlorar vårt arbete. Där vi får en värdig vård när vi blir äldre. Det är ett land för de många och inte för de få. Det är ett land baserat på olikhet och mångfald. På människovärde. På gemenskap. Ute i världen har vi danskar rykte om oss att visa samhällsanda. Gäster kommer långväga ifrån för att lära av vårt lilla, trygga land. Där vi är många som arbetar och lämnar hälften till gemenskapen. Där vi tar hand om varandra när det uppstår problem. Men de undrar sig också ute i världen: Hur kan det fungera? Mitt svar är att det kan det bara om vi alla förstår att vi ska bidra med det vi kan till gemenskapen. Ingen kan bara kräva. Var och en måste fråga sig själv: Vad kan jag göra? Det stör mig och många andra om det finns någon som inte bidrar med sitt. Eller till och med fuskar. Balansen mellan trygghet för den enskilde och förpliktelsen att bidra är själva grunden för vårt välfärdssamhälle. Och den balansen är hotad när unga, friska människor kan leva på offentligt understöd år efter år. Då har både den enskilde och samhället svikit. Det är inte rimligt. Balansen är hotad varje gång någon har byggt ett garage eller lagt nytt tak på huset utan faktura och moms. Det är inte rimligt. Och om ett företag ber sina anställda att hålla igen med lönekraven, då är det också rimligt att det gäller för alla. Även i ledningen. Alla ska bidra. Det finns inga gratisbiljetter. Och jag tror att de allra flesta av oss gärna vill vara med. De flesta vill gärna ta ansvar. Jag har djup respekt för människor som varje dag går till jobbet och försörjer sig själva och sin familj. Danmark är byggt av hårt arbetande män och kvinnor. Men den respekten får aldrig få oss att förlora respekten för, eller tala nedsättande om, dem som av någon eller annan anledning inte kan klara sig själva. Under de senaste åren har flera tusen danskar förlorat sitt arbete. Och under det nya året kommer de tyvärr att få sällskap av fler. Det är olyckligt för den enskilde och för Danmark. Vi ska göra vad vi kan för att så få som möjligt blir arbetslösa. Därför kickstartar regeringen dansk ekonomi. Vi investerar miljarder i förskolor, vägar och arbetsplatser över hela landet. På det sättet kommer det jobb redan i år som annars inte skulle ha funnits. Men det gör det inte mindre hårt för den enskilde som skriver ansökan efter ansökan och får nej efter nej. I december var jag i Aalborg. Där mötte jag Søren. Han är 60 år. Han berättade för mig att han hade blivit uppsagd efter att ha arbetat mer än 30 år som säljare. Företagets omsättning hade sjunkit på grund av krisen. Det är två år sedan. Søren berättade för mig att han har sökt i princip allt som går att söka i Mellan- och Nordjylland. Från receptionist i kommunen till chaufför för en slaktare. Men utan framgång. Och ja, vi ska ställa krav på varandra. Men vi måste samtidigt förstå, även med hjärtat, att alla kan hamna i en situation där det finns behov av hjälp. Krisen har gjort Danmark fattigare. Men vi är först på riktigt ett fattigare land när vi inte längre förstår dem som behöver hjälp. Det får inte hända. Och med gemensamma ansträngningar kommer det inte att hända. Det finns en grupp danskar som vi är skyldiga en särskild hälsning i kväll. Det är en grupp som har tagit på sig ett enormt ansvar. De danska soldaterna i Afghanistan. Jag har besökt er och sett hur fint ni utför ert uppdrag. Det är jag stolt över. Det är hela Danmark stolt över. Vår insats i Afghanistan har kostat liv. I kväll går mina tankar till er som har förlorat en av era nära. Ärade vare deras minne. När jag möter folk utomlands nämner de ofta Danmarks insats i Afghanistan och vår insats för att skydda befolkningen i Libyen. Den insatsen kommer att kommas ihåg i många år. De skarpa uppdragen är viktiga. Men Danmark gör mer än så. Mycket mer. Vi är bland de fem länder i världen som bidrar mest i kampen mot fattigdom – och vi vill göra ännu mer under det nya året. Vi står på demokratins sida – senast under den arabiska våren. Vi bidrar till en hållbar utveckling – även i de fattiga länderna. Danmark är erkänt för vår breda insats och för att vi tar ett ansvar som sträcker sig långt utanför våra gränser och långt utöver vår storlek. Och det ger respekt ute i världen. Danmark åtnjuter högt anseende. Och det anseendet har vi alla en del i. Därför finns det också stora förväntningar på Danmark när vi idag den 1 januari tar över ordförandeskapet i EU. Danmark ska leda EU vid en mycket svår tidpunkt. Det ligger stora uppgifter framför oss. Och dem kommer vi att arbeta hårt för att lösa. Vi ska bidra till att de europeiska länderna tillsammans kan få kontroll på ekonomin och få fart på tillväxten igen. Det är det som krävs för att återigen skapa jobb i Europa. Allt som händer i Europa påverkar oss här hemma. Därför ska vi använda varje möjlighet att påverka det som sker i Europa. Det är i Danmarks och danskarnas klara intresse. Under det nästa halvåret har vi en möjlighet att knuffa Europa ett litet, men viktigt, steg i rätt riktning. Den möjligheten ska vi använda. 2012 blir inte året då vi får lösta alla våra problem. Men det kan bli ett år där vi återigen finner den kärna av samarbete, solidaritet och samhällsanda som har gjort Danmark till ett fantastiskt land. Året då vi fattar svåra men nödvändiga beslut. Vi ska lämna över ett ännu bättre Danmark till nästa generation. Våra barn ska ärva ett land med framsteg, trygghet och möjligheter för alla. Gott nytt år! (1 jan 2012, hennes första nyårstal som statsminister)Helle Thorning-SchmidtNyheterTilltal och brev
William Faulkner
Jag känner att detta pris inte har givits till mig som människa, utan till mitt arbete – ett livsverk skapat i den mänskliga andens kval och svett, inte för ära och i synnerhet inte för vinst, utan för att skapa något ur den mänskliga andens material som inte existerade tidigare. Således är detta pris endast mitt i förvaltarskap. Det kommer inte att vara svårt att finna ett ändamål för den ekonomiska delen av priset som står i proportion till dess ursprungs syfte och betydelse. Men jag skulle vilja göra detsamma med erkännandet, genom att använda detta ögonblick som en höjdpunkt varifrån jag kan bli hörd av de unga män och kvinnor som redan har vigt sig åt samma ångest och möda, och bland vilka redan finns den som en dag kommer att stå här där jag står. Vår tragedi idag är en allmän och universell fysisk rädsla, så länge upprätthållen att vi nu till och med kan uthärda den. Det finns inte längre några andliga problem. Det finns bara frågan: När kommer jag att sprängas i luften? På grund av detta har den unge mannen eller kvinnan som skriver idag glömt det mänskliga hjärtats problem i konflikt med sig självt, vilket är det enda som kan skapa god litteratur, eftersom det är det enda som är värt att skriva om, värt kvalen och svetten. Han måste lära sig dem på nytt. Han måste lära sig att det mest basala av allt är att vara rädd; och genom att lära sig det, glömma det för alltid, och inte lämna någon plats i sin verkstad för något annat än hjärtats gamla sanningar och eviga värden, de gamla universella sanningarna utan vilka varje berättelse är efemär och dömd – kärlek och ära och medlidande och stolthet och medkänsla och uppoffring. Tills han gör det, arbetar han under en förbannelse. Han skriver inte om kärlek utan om lust, om nederlag där ingen förlorar något av värde, om segrar utan hopp och, värst av allt, utan medlidande eller medkänsla. Hans sorger berör inga universella ben, lämnar inga ärr. Han skriver inte om hjärtat utan om körtlar. Tills han återlär sig dessa ting, kommer han att skriva som om han stod mitt i och betraktade människans undergång. Jag vägrar att acceptera människans undergång. Det är tillräckligt lätt att säga att människan är odödlig helt enkelt för att hon kommer att uthärda: att när undergångens sista klockslag har klingat och tonat bort från den sista värdelösa klippan som hänger tidlös i den sista röda och döende kvällen, att även då kommer det fortfarande att finnas ett ljud till: ljudet av hennes ringa, outtömliga röst som fortfarande talar. Jag vägrar att acceptera detta. Jag tror att människan inte bara kommer att uthärda: hon kommer att segra. Hon är odödlig, inte för att hon ensam bland varelser har en outtömlig röst, utan för att hon har en själ, en ande kapabel till medkänsla och uppoffring och uthållighet. Poetens, författarens plikt är att skriva om dessa ting. Det är hans privilegium att hjälpa människan att uthärda genom att lyfta hennes hjärta, genom att påminna henne om det mod och den ära och det hopp och den stolthet och medkänsla och det medlidande och den uppoffring som har varit hennes förflutnas glans. Poetens röst behöver inte bara vara en krönika över människan, den kan vara ett av hennes stöd, en av de pelare som hjälper henne att uthärda och segra. (11 jul 2026, i sitt banketttal vid Nobelprisutdelningen i Stockholm den 10 december 1950)William FaulknerLitteraturLivsbetraktelser
Parisa Liljestrand
Vi samlas i dag för att minnas människor som inte bara berövats sin frihet, utan berövats drömmen om friheten. Drömmen om ett Iran fritt från förtryck. Människor som bar friheten i sina steg, i sina ord, i sina blickar – och som möttes av repression och övervåld. Det är svårt att säga exakta siffror, därför att den iranska staten gör allt för att dölja spåren: genom tystnad, genom hot, genom rättegångar utan rättssäkerhet, genom att stänga ner internet och genom att skrämma familjer till tystnad. Men vi vet att dödandet har varit omfattande. Vi vet det tack vare modiga människor som kämpar för demokrati och yttrandefrihet, som vägrar låta sig tystas av regimens maktapparat. Vi vet det tack vare våra bröder och systrar, våra farbröder och våra mostrar. Våra vänner och bekanta. Låt oss föra deras ord vidare. Och låt oss ta avstamp i deras ord och minnas och hedra offren för förtrycket. Vi minns dem som sköts på gatorna. Vi minns dem som dog i häkten och fängelser. Vi minns dem som försvann. Vi minns dem som pressades till bekännelser, som dömdes i skenprocesser, som tvingades leva med sorg som inte ens får uttalas offentligt. Vi gör det för att de var människor – och för att deras dröm inte var extrem. Den var enkel, mänsklig och universell: Rätten att leva utan rädsla. Rätten att uttrycka sig fritt. Rätten att välja sin framtid. Rätten att låta ett land tillhöra sitt folk. Det är också därför vi måste vara tydliga med vad vi står för här i dag: Sympati och solidaritet med det iranska folkets rätt att själva bestämma över Irans framtid. Inte påtvingat utifrån. Inte kidnappat av våld och tvång. Utan format av människor som vågar säga: Vi vill leva fria. Ingen regim har rätt att säkra sin makt genom att skjuta sina medborgare, fängsla sina kritiker och krossa sin ungdoms hopp. Så låt oss i dag göra två saker samtidigt. Låt oss sörja – utan att vika undan blicken. Och låt oss hoppas – utan att förminska priset som redan betalats. För frihet börjar ofta som något stilla, något som inte ropar. Som en viskning i hjärtat. Som en rad i en dikt. Som ett ”nej” som vägrar tystna. Må deras minne vara välsignat. Må deras familjer få rättvisa. Och må Iran en dag få den frihet som vårt folk – våra bröder och systrar – så länge har burit, och betalat så dyrt för. Må solen än en gång få lysa över vårt älskade Iran. ”Del azad bashad, jahan azad ast.” När hjärtat är fritt, blir världen fri. (18 feb 2026, i ett tal vid en minnesstund för de som berövats sina liv i Iran i Stockholm den 17 februari 2026.)Parisa LiljestrandTalSolidaritet med Iran
Som känt medlem av Dansk Folkeparti blir man ofta indragen i diskussioner om muslimerna i Danmark, och ska argumentera för att de av DF anses vara det största hotet mot nationen som finns idag. Vi betraktas ofta som rabiata och direkt rasistiska med de åsikter vi uttrycker, men det är ju inte utan grund att DF har blivit landets tredje största parti, och att vårt stöd i befolkningen är stabilt stigande. Det beror nog på att landets mest eftertänksamma medborgare börjar inse att tiden arbetar för muslimerna och islam i Danmark – och till och med för våra skattekronor! Vi känner alla några muslimska familjer – handlar hos dem och med dem, och respekterar deras flit och arbetsvilja. Utöver den hårda kärnan av andra generationens killar som härjar i många städer, möter vi invandrarna positivt och nyfiket och har lärt oss att leva med dem och deras kulturella olikheter – de tillför kanske landet något "nytt blod" och några nya idéer. Det med idéerna är det nu knappt med, för de muslimska familjerna tillför inte vårt samhälle något – de är här för att de kan få något ut av vårt öppna välfärdssamhälle, och som de flesta vet arbetar de med ett pengasystem som ger dem möjlighet att bygga upp små förmögenheter av obeskattade pengar – och väl att märka inte förmögenheter som någonsin kommer att arbeta i Danmark, så att danskar kan få glädje av pengarna i form av investeringar. Dessa pengar – som de absolut har arbetat för att skaffa – kanaliseras ut ur landet, så att de danska myndigheterna inte kan beslagta dem om det avslöjas att det är "svarta pengar" vi talar om. Det är inget nytt med denna trafik, och just nu är skattemyndigheterna mycket aktiva för att avslöja detta svarta arbete, men alla vet att det bara är toppen av isberget vi avslöjar. Sett med danska affärsögon är det inte möjligt att konkurrera mot muslimska personer i samma bransch, för deras kostnader är säkert bara hälften av danskarnas, så deras utbyte – de svarta pengarna – blir motsvarande mycket större. En ung dansk som vill starta ett företag, och som lyder under det danska skattesystemet, löper en enorm risk för fiasko. Tjänar han mycket pengar tas minst 60 % av skatteverket, som ju inte stöttar honom ekonomiskt om hans ekonomi haltar i början. Motsatsen är hans granne Muhammed, som startar samtidigt. Han vet att hans stora familj stöttar honom på alla sätt – och i övrigt har medlen till det – så de kan säkerställa att han lyckas och kan gifta sig med en god muslimsk kvinna och bygga familjen större. Det enda de kräver är att Muhammed uppför sig som de äldre i familjen – samt inte minst prästerna – har planerat för honom – alltså inget med att vilja vara västerländsk i sitt tankesätt – i familjen håller man ihop, och sammanhållningen bygger naturligtvis på Koranens ord och tron på Allah. Det kan hända att Muhammed inte "har tid" att be till Allah många gånger om dagen, så danskarna ser alltså inte att muslimerna uppför sig som vi ser dem när vi besöker deras land som turister. Vad farligt kan det då vara att Muhammeds familj driver detta totalt slutna pengasystem inom vårt rika välfärdssamhälle? Vid första anblicken ser allt mycket fredligt ut. Vi kan kanske vara arga på dem för deras totalt egoistiska sätt att leva med oss på – de har absolut ingen lust att låta sig integreras i vårt västerländska samhälle, varför skulle de göra det. Våra lagar skyddar dem nästan 100 %, så de kan fritt driva sitt system utan annan risk än att skatteverket anklagar dem för att arbeta svart. De får kanske böter, men det är oproblematiskt för familjen, och de flesta av de inblandade har ju inga pengar att betala någon bot med – de äger ju sällan något som myndigheterna kan beslagta – tvärtom kommer de nu kunna kräva förhöjda arbetslöshetsersättningar för att familjen ska överleva – de har ju precis förlorat sina jobb hos den äldre onkeln! Ja, men var finns då faran för oss? Den finns på ett helt annat ställe i systemet. De många svarta pengarna som kanaliseras till utlandet kan ju på längre sikt användas för att skapa maktpositioner för muslimer i det öppna och nästan oskyddade danska samhället. För att ta över styrningen av ett litet samhälle som det danska krävs inte en egentlig majoritet i befolkningen, bara att man har det nödvändiga inflytandet och makten, och det är här de många pengarna på sikt kommer in i bilden, för pengar är makt! När jag betecknar vårt samhälle som nästan oskyddat beror det på att våra lagar, som nämnts, inte alls är anpassade för att möta det smygande maktövertagande som äger rum under dessa år. Vi stöttar dem tvärtom såväl ekonomiskt som i praktiken genom att straffa de danskar som kommer med kritiska uttalanden om våra muslimska medborgare – rasismparagraferna som de kallas. Ett annat och långt farligare hot kan vi tacka vår liberala religionsfrihet för, för enligt dansk lag ska alla kunna utöva sin egen religion fritt i landet. Det tolkas av muslimerna så att de ska ha möjlighet att begrava sina döda i muslimskt ägd jord, och inte i vår ogudliga jord. Nu får de alltså sin första begravningsplats söder om Köpenhamn, och får sedan – naturligtvis – tillstånd att uppföra den länge önskade moskén, precis som i Tyskland, så att Koranen och Allah kan läsas och vördas på helt rätt sätt, och styras av helt rätt muslimska präster, som ju förstår att tolka Koranens ord så att de passar danska förhållanden. Det betyder på ren svenska att de får lättare att fortsätta hjärntvätten av de unga männen till att bli "äkta troende" muslimer, som ger sin ultimata insats som terrorbomb eller bara helig krigare. För vi får ju inte glömma att vi faktiskt lever under ett tredje jihad, ett heligt krig mot den västerländska världen, inklusive det fredliga Danmark. Och under krig är allt tillåtet för de heliga krigarna, andra generationens invandrare i kranskommunerna, som vill göra allt för att bli hjältar hos Allah, så att deras familj kan bli stolta – och i övrigt bli försörjda resten av sina dagar av det muslimska samhället för förlusten av deras modige son. Religiösa fanatiker är väl de värsta fiender man kan föreställa sig, för du kan aldrig förhandla dig fram till något med dem – rationella argument prellar av på dem. Vi kallar det för en oöverstiglig kulturklyfta och betecknar de unga killarna som "utanför pedagogisk räckvidd" för att fastslå det förhållandet att vårt samhälle, även med de bästa krafterna och de bästa intentionerna, saknar inflytande – och varför mon det? Svaret är enkelt. De lever i en helt annan värld än den västerländska och har hela sitt liv blivit inpräglade – av prästerna – att vår kultur är ogudlig och ond, och att de som äkta troende muslimer har plikt att med alla medel bekämpa oss – en död västerlänning är en god västerlänning. Den lag som islam fastställer som den enda sanna är den man kan tolka ur Koranens ord och den som deras präster förkunnar under bönen – och killarna har aldrig i sina korta liv hört en annan tolkning. Det är den enda sanning de känner, så ingen dansk myndighetsperson kommer någonsin att få en chans att påverka dessa killar att ändra riktning. De är, sett med danska ögon, förlorade för samhället! De danska lagarna kan inte alls hantera dessa "vilseledda" unga, för de anser att det är vi som bör underordna oss islam, och det blir de bekräftade i varje dag av sina präster och ledare. Det förhållandet att de är födda i Danmark och talar danska ändrar inte deras grundläggande inställning – vad som än händer så anser de att det är deras rätt att våldta danska flickor och slå ner danska medborgare för fötterna. Om de blir påkomna och dömda enligt dansk rätt har de bara hån och förakt över för det – de blir bara äkta martyrer och hjältar bland sina egna, för de har bevisat att de är de heliga krigarna som en dag ska ta över ledningen av de ogudliga undermänniskorna, danskarna. Vad är då vägen framåt för Danmark? De nämnda unga måste vi betrakta som krigsmotståndare, och inte bara störda unga danska killar med muslimsk bakgrund, och krigsmotståndare måste man fånga och oskadliggöra. Våra lagar förbjuder oss att döda våra motståndare officiellt, så vi har bara möjligheten att fylla våra fängelser med dessa kriminella. Det är en oerhört kostsam lösning, och då de aldrig kommer att ångra sina gärningar kommer de snabbt att ta över fängelserna, på samma sätt som rockarna gör idag. Vi måste nog tänka i andra banor, och t.ex. ta emot ett ryskt erbjudande om att förvara småskurkarna i ryska fängelser för 25 kr per dag – det är mycket billigare, och deras möjligheter att påverka sin omvärld elimineras. Även denna lösning är dock ganska kortsiktig, för när de återvänder hem är de bara ännu mer inställda på att döda danskar. Lagarna måste därför ändras så att familjens danska medborgarskap kan återkallas i syfte att returnera dem alla till deras tidigare muslimska land. Familjens omöjliga son blir således utvisad tillsammans med sin familj, trots sitt medfödda medborgarskap, som samtidigt upphävs genom de nya lagarna. Det blir nog inte lätt att få igenom i Folketinget, för det kommer givetvis medföra utländsk kritik för överträdelse av mänskliga rättigheter, men det är lagar av denna kaliber som krävs för att lösa problemet nu och framöver. En helt annan sak är att våra EU-partners alla kommer att kunna se att även de kan lösa samma problem genom att ändra dessa tunga, grundläggande lagar, så att vi kan sluta med att få dessa nya antiterrorlagar införda som EU-lagar. Samtidigt måste vi se i ögonen att våra värsta fiender är de muslimska prästerna som här i landet påverkar de unga att bli heliga krigare som beskrivits. Dessa präster måste till varje pris uteslutas, så att den dagliga påverkan av de unga stoppas – kanske i verkligheten ett enklare problem att lösa via lagstiftning, och mycket snabbare. Och religionsfrihet kräver naturligtvis inte att det ska finnas muslimska präster i landet. Alla muslimer får lära sig att läsa Koranen själva hemma. Islam är ju inte dansk statsreligion i linje med folkkyrkan – än! (30 sep 2005, en text skriven på hennes hemsida under rubriken 'Artiklar ingen vågar trycka'.)Louise FrevertPolitik och PolitikerIslam och politik
Jesper Olsen
Det återstår ett omfattande arbete med att återuppbygga förtroendet för statens högsta organ. Och jag har svårt att föreställa mig att en majoritet utanför Socialdemokraterna kan undvika att enas om nödvändiga förändringar. Sms-meddelandena som kommit fram i Granskningskommissionen är en gåva till alla vi som arbetar för förändringar i offentlighetslagen. För de ger oss en unik bild av vilken typ av kommunikation som föregår i Danmarks högsta maktcirklar. Det ska användas för att kvalificera debatten om de absolut nödvändiga ändringarna av offentlighetslagen. Varje gång debatten väcks, låter det från de stora partierna att man önskar ett konfidentiellt rum för överläggningar som argument för att inte ändra. Men det är en falsk premiss. Jag har ännu inte mött någon som arbetar för reell öppenhet som inte erkänner detta behov. Total mörkläggning och total öppenhet är ytterligheter som inte leder någonstans. Men nu när vi har fått viss insikt i vad som sker i det önskade konfidentiella rummet, kan vi också kvalificera vilken typ av uppgifter som bör omfattas av rätten till aktinsyn. Och låt mig börja med att lugna politikerna. Hur ni talar till varandra och har spin-överväganden eller andra delar av den smutsiga delen av det politiska spelet, det får ni för min del ha helt för er själva. Och självklart ska man ha ett rum där man kan testa idéer eller få veta att den idé man har inte kan genomföras eftersom det saknas lagstöd – utan att pressen efteråt ska kunna skriva en historia om att man försökte göra något olagligt. Det vi däremot har behov av är full tillgång till beslutsunderlaget – när besluten väl är fattade. Samma sak gäller den kommunikation där myndighetsutövning sker – till exempel genom att det ges 'tjänsteorder', eller något liknande i de fall där det inte finns en egentlig instruktionsbefogenhet. Det betyder också att kommunikationen måste sparas. Och systemen måste kunna ställas in på ett sådant sätt att om en tjänsteman inte har journalfört ett enda telefon- eller mötesanteckning på en månad, så måste denne kunna redogöra för detta inför sin chef. För det är osannolikt att man inte har fört ett enda samtal som inte omfattas av anteckningsplikten. I Grønnegård-utredningens rapport om den första delen av coronahanteringen ingick ett förslag om att man skulle utvidga offentlighetslagen så att det fanns tillgång till det fackmässiga underlaget i beslut enligt epidemilagen. Det förslaget överlevde inte den politiska behandlingen, då Venstre var mer upptagna av villkoren nästa gång de kommer i regering. Jag har dock svårt att föreställa mig att det inte kommer några liknande, men långt mer omfattande rekommendationer från arbetet i Granskningskommissionen. Det återstår ett omfattande arbete med att återuppbygga förtroendet för statens högsta organ. Och jag har därför svårt att föreställa mig att en majoritet utanför Socialdemokraterna kan undvika att enas om nödvändiga förändringar. På så sätt är vi Barbara Bertelsen mycket tacksamma. Man ska alltid visa ödmjukhet, men jag tror faktiskt att jag kommer att fira lagändringen med en enda blinkande smiley. (1 nov 2021, i en krönika/artikel om behovet av förändringar i offentlighetslagen i ljuset av Granskningskommissionen)Jesper OlsenPolitisk granskning
Lance Armstrong
Det kommer en tidpunkt i varje mans liv när han måste säga: 'Nu räcker det.' För mig är den tiden nu. Sedan 1999 har jag tvingats hantera påståenden om att jag fuskat och haft en orättvis fördel när jag vann mina sju Tour de France. Under de senaste tre åren har jag utsatts för en tvåårig federal brottsutredning, följt av Travis Tygarts grundlagsvidriga häxjakt. Den toll detta har tagit på min familj, på mitt arbete för vår stiftelse och på mig själv leder mig till där jag är idag – jag är färdig med det här nonsenset. Jag hade hoppats att en federal domstol skulle stoppa USADAs fars. Även om domstolen var sympatiskt inställd till mina farhågor och erkände de många oegentligheterna och bristerna i USADAs motiv, agerande och process, beslutade domstolen i slutändan att den inte kunde ingripa. Om jag för ett ögonblick trodde att jag genom att delta i USADAs process skulle kunna bemöta dessa anklagelser i en rättvis miljö och – en gång för alla – lägga dessa anklagelser åt sidan, skulle jag ha gripit chansen. Men jag vägrar delta i en process som är så ensidig och orättvis. Oavsett vad Travis Tygart säger finns det noll fysiska bevis som stödjer hans absurda och avskyvärda påståenden. De enda fysiska bevisen här är de hundratals kontroller som jag har klarat med flygande färger. Jag gjorde mig tillgänglig dygnet runt och över hela världen. Under tävling. Utanför tävling. Blod. Urin. Vad än var det de bad om så tillhandahöll jag det. Vad är poängen med alla dessa tester om USADA i slutändan inte står fast vid dem? Från början har denna utredning dock inte handlat om att ta reda på sanningen eller att rensa upp inom cykelsporten, utan om att straffa mig till varje pris. Jag är en pensionerad cyklist, ändå har USADA väckt åtal som är över 17 år gamla trots sin egen åttaåriga preskriptionstid. Som respekterade organisationer såsom UCI och USA Cycling har gjort klart, saknar USADA jurisdiktion ens för att väcka dessa åtal. De internationella organen som styr cykelsporten har beordrat USADA att upphöra, har meddelat att ingen bör delta i USADAs felaktiga förfaranden, och har gjort det klart att USADAs utspel om att de har bannlyst personer på livstid eller berövat dem deras meriter sker utan behörighet. Och som många andra, inklusive USADAs egna skiljemän, har konstaterat, finns det ingenting som ens är i närheten av rättvist med deras process. USADA har brutit mot lagen, vänt ryggen åt sina egna regler och avvisat dem som försökt övertala USADA att hedra sina åtaganden. Vid varje vändning har USADA spelat rollen som en mobbare, hotat alla i sin väg och ifrågasatt goda avsikter hos alla som ifrågasätter deras motiv eller metoder, allt på amerikanska skattebetalares bekostnad. Under de senaste två månaderna har USADA ändlöst upprepat mantrat att det borde finnas en enda uppsättning regler som gäller för alla, men de har arrogant vägrat att leva som de lär. Utöver allt detta har USADA påstått sig ha gjort uppgörelser med andra cyklister som kringgår deras egna regler, så länge de sa att jag fuskat. Många av dessa cyklister fortsätter att tävla idag. Det faktum är att jag följde de regler som fastställdes av UCI, WADA och USADA när jag tävlade. Tanken att idrottare idag kan fällas utan positiva A- och B-prov, under samma regler och procedurer som gäller för idrottare med positiva tester, perverterar systemet och skapar en process där vilken bitter före detta lagkamrat som helst kan öppna ett USADA-ärende av hämndlystnad eller för personlig vinning, eller där en fuskande cyklist kan förhandla till sig ett förmånligt avtal. Det är ett orättvist tillvägagångssätt, tillämpat selektivt och i strid med alla regler. Det är helt enkelt inte rätt. USADA kan inte utöva kontroll över en professionell internationell sport och försöka beröva mig mina sju Tour de France-titlar. Jag vet vem som vann dessa sju Tourer, mina lagkamrater vet vem som vann dessa sju Tourer, och alla jag tävlade mot vet vem som vann dessa sju Tourer. Vi tävlade alla tillsammans. I tre veckor på samma vägar, i samma berg, och mot allt det väder och alla element som vi var tvungna att möta. Det fanns inga genvägar, det fanns ingen specialbehandling. Samma banor, samma regler. Världens tuffaste tävling där den starkaste mannen vinner. Ingen kan någonsin ändra på det. Särskilt inte Travis Tygart. Idag vänder jag blad. Jag kommer inte längre att adressera denna fråga, oavsett omständigheterna. Jag kommer att ägna mig åt det arbete jag påbörjade innan jag ens vann en enda Tour de France-titel: att hjälpa människor och familjer som drabbats av cancer, särskilt dem i underförsörjda samhällen. Denna oktober kommer min stiftelse att fira 15 år av tjänst för canceröverlevare och milstolpen att ha samlat in nästan 500 miljoner dollar. Vi har mycket arbete att göra och jag ser fram emot ett slut på denna meningslösa distraktion. Jag har ett ansvar gentemot alla dem som har klivit fram för att ägna sin tid och energi åt kampen mot cancer. Jag kommer inte att sluta kämpa för det uppdraget. Framöver kommer jag att ägna mig åt att uppfostra mina fem vackra (och energiska) barn, bekämpa cancer och försöka vara den mest vältränade 40-åringen på planeten. (24 aug 2012, ett fullständigt uttalande angående hans vägran att delta i USADAs process och hans framtida fokus.)Lance ArmstrongDoping
Nästa sida ->
1/8480

ordspråk.se - du får bada i min sjönhet
Livet.se har fler bra ordspråk