...man ska äta-ordspråk

Förmodligen den första dagen jag inte har smärtor i bröstet. Jag kan ta ett djupt andetag utan den intensiva smärtan. Under den senaste veckan har bröstet känts konstant mörbultat. Idag är det skönt att komma ihåg hur bröstet egentligen ska kännas! Jag har inte haft feber på tre dagar, migränen har försvunnit och kvar är en mild slemhosta och en känsla av att vara helt utsliten. Min astmainhalator har hjälpt mig otroligt mycket. Utan den tror jag att jag hade insisterat på att få åka till sjukhuset den andra kvällen när jag kämpade för att kunna andas. Jag har alltid hållit fast vid att jag inte vill be om medicinsk hjälp om det inte är 100 % nödvändigt. Jag har inte velat belasta NHS telefonlinjer när jag vet att det finns tusentals personer i riskgrupp som behöver vård. Mina tankar har konsekvent varit att jag ska göra mitt yttersta för att rida ut symptomen, men också vara lyhörd för min egen kropp och inse när jag kan behöva hjälp. Den andra kvällen när jag kämpade med andningen låg jag i sängen med en miljon tankar i huvudet: skulle jag veta om jag gjorde rätt? Tänk om jag gjorde saken värre genom att vänta ut det? Övertänkte jag allt? Behöver jag steroider för att hjälpa bröstet? Slösar jag med ambulanspersonalens tid om jag ringer dem hit? Det är SÅ svårt att veta vad man ska göra och vad som är bäst. Många har tyckt att mina uppdateringar på sociala medier har varit användbara eftersom de också har upplevt symptom och ingen av oss vet egentligen hur vi ska reagera, hur vi ska hantera dem eller när vi ska söka vård. Det enda jag vet är att jag har försökt att inte få panik. Oro och panik gör bara att man mår sämre. Den konstanta influensakänslan, febern, migränen och andningssvårigheterna är inte trevliga. Men om du, likt mig, inte är i riskgrupp så är det bäst att bara lyssna på kroppen, blunda, sova så mycket man kan, dricka mycket vätska, ta paracetamol och ta en dag i taget. Jag har druckit enorma mängder te, liter efter liter med vatten, ätit när jag varit hungrig och sovit i omgångar i flera dagar. Jag hade inte klarat allt det här utan att Tye var här och lät mig göra det. Min ljuskänslighet är borta och jag kan äntligen njuta av solen som kommer in i mitt rum. Jag har ingen brådska att umgås med familjen riktigt än eftersom jag verkligen vill undvika att de blir sjuka, men jag är så desperat efter att krama killarna och mysa med dem i soffan. Jag har fått höra att man efter sju dagar inte längre behöver isolera sig från sin familj. Jag räknar också ner dagarna tills jag kan njuta av ett stort glas rosé (och till slut kunna smaka det)! Klockan är 20.00 och NHS 'clap for our carers' var känslosamt, för att uttrycka det milt. (28 mar 2020, skriver i sin dagbok torsdagen den 26 mars och reflekterar över sin återhämtning och beslutet att inte överbelasta NHS.)Laura RutherfordSjukdom och hälsa
<- Förra sidanNästa sida ->
74/12387

ordspråk.se - gillar dig
Livet.se har fler bra ordspråk