...man ska äta-ordspråk

Du ställer en svår fråga. Innan jag svarar på den måste vi gå ett varv och reda ut några lösa trådar. En smart plats att börja detta nystande på är att du går in i dig själv och försöker ta reda på varför du har varit otrogen. Vad var det som fick dig att ha sex med någon annan än din fasta partner? Man är kanske inte alltid medveten om varför man hade ett sidesprång. Men otrogenhet sker inte bara helt av sig själv. Otrogenhet handlar om att ha möjlighet att vara otrogen, som till exempel när man är borta från vardagen och befinner sig på konferens eller semester. Eller kanske hände det i samband med en efterfest efter ett julbord med jobbet? Något som till synes ”bara hände”? Jo visst, det kan förstås vara rätt. Men otrogenhet handlar sällan om att man bara hade möjlighet till det. Otrogenheten sker för att man hade möjlighet till det i kombination med redan uppkomna problem i sambolivet. Ergo måste det existera en motivation i dig att bryta mot de oskrivna lagarna för ett samliv. Jag vet inte vad som är rätt för dig i ditt liv, men vanliga orsaker till sidesprång är att man har förlorat kärleken till partnern, eller att man inte upplever känslomässig närhet och intimitet med honom eller henne. Andra är arga på sin partner och tycker att ett passande straff är att ha sex med någon annan. Åter andra har sexuella och/eller känslomässiga behov som de inte känner att partnern möter. När du känner efter hur detta förhåller sig i ditt liv, var du otrogen för att du är missnöjd med sexlivet du har med din fasta partner och önskar dig mer variation och förnyelse? Eller önskar du leva ut sidor av din sexualitet som din partner inte möter dig i? Och sist men inte minst, har du blivit kär i någon annan? När du frågar om du bör berätta för din partner om otrogenheten, är det viktigt att du har klargjort om otrogenheten är en kofot för att bryta dig ut ur ditt förhållande, eller om du vill stanna kvar i förhållandet till din partner. Du måste själv staka ut kursen framåt: Vill du gå eller vill du stanna? Otrogenhet ses ofta som en legitim grund till att bryta sig ut ur ett förhållande som inte fungerar. Kanske är det så för dig – kanske inte. Oavsett om du har tänkt bryta dig ut ur förhållandet eller om du har tänkt fortsätta sambolivet vill jag gärna fråga dig följande: För vems skull vill du berätta om episoden? Vad vill du uppnå med att berätta om det? Det är vanligt att den som har varit otrogen plågas av skuldkänslor. Därför vill många lätta på sitt samvete genom att berätta för partnern om sidesprånget. Men det är du som har varit otrogen, och därför är det också du som måste bära ansvaret för dina egna handlingar. Om du berättar det för din partner kommer du att tvinga honom eller henne in i en olycka som personen inte har bett om och inte kan värja sig mot. Du kan välja dina handlingar, men det kan inte din partner. Det kommer med stor sannolikhet att leda till mycket smärta, och du har ingen garanti för att förhållandet kommer att överleva denna smärta. Därför måste du efter min mening leva med det du har gjort på egen hand. Det är genom att ta ansvar för egna handlingar som du står rakryggad och med äran i behåll. (28 jul 2017, svarar på en fråga om man bör berätta för sin partner att man har varit otrogen)Bente TræenOtrohet
Anne Lindboe
Jag förstår inte den riktning vi är på väg i. Barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen vid Oslo universitetssykehus (Bupa) måste spara 19 miljoner kronor. Samtidigt tar regeringen bort kompetenskraven i barnavården och fortsätter att underfinansiera uppgifter som Oslo löser på statens vägnar. Barn som redan har upplevt mer än något barn borde behöva tåla, förlorar trygghet och expertis omkring sig. Det regeringen i praktiken gör, är att nedprioritera barnen i Oslo. Innan jag blev borgmästare och barnombud arbetade jag som barnläkare vid Oslo universitetssykehus. Jag mötte barnen som lever med konsekvenserna av våld, missbruk och omsorgssvikt. Hjärnan skadas, kroppen lever i alarmberedskap, tilliten till vuxna försvinner. För dessa barn är barnavården och den psykiska hälsovården det sista skyddsnätet som har en chans att fånga upp dem. Redan idag finns det för få dygnsplatser för barn med allvarliga psykiska lidanden. Att Bupa dessutom måste spara gör situationen kritisk. Det betyder att personalen måste välja vilka patienter som ska behandlas. Det är ett scenario jag helst inte vill tänka på. Samtidigt smyger statsminister Jonas Gahr Støre (Ap) undan en räkning för Oslos barnavård på närmare en halv miljard kronor. I resten av landet är staten ansvarig för barnavården. Oslo täcker detta hål, men detta är pengar vi borde ha använt till prevention och psykisk hälsa. Förra året bad Stortingets familje- och kulturkommitté om likvärdig finansiering av barnavården. Likväl blev Oslo bortglömd i årets budget. Som om inte det vore nog togs kompetenskraven bort, samt tillhörande finansiering. Det försvagar professionaliteten och kompetensen hos personalen i barnavården, som dagligen står inför kritiska utmaningar och som behöver en stor verktygslåda i sin arbetsvardag. Høyre kräver att staten tar ansvar och följer upp Stortingets begäran om att ge Oslo en likvärdig behandling. Vi vill behålla dygnsplatser, säkra fackkompetens, återupprätta kvaliteten i barnavården och prioritera åtgärder som främjar barns psykiska hälsa, inte montera ner dem, slik regeringen nu gör. Stadsstyrelsen har prioriterat att stärka barnavården i varje budget som lagts fram. Barnen i Oslo måste räknas lika mycket som i resten av landet. Vi ber inte om särbehandling. Vi ber om likabehandling. Barn ropar sällan högt. De ställer inga krav. Men de förväntar sig en sak: att vuxna behandlar dem rättvist. Jag undrar om Støre har gett upp barnen i huvudstaden? (30 nov 2025, i ett inlägg där hon kritiserar regeringens prioriteringar och finansiering av barnavård och psykisk hälsovård i Oslo.)Anne LindboeBarnavård och barnomsorg
Hej! Jag förstår att du kan reagera lite på det här. Det har inte varit särskilt vanligt att märkeshandlare har kontaktat privatpersoner för att köpa deras bilar. Men världen förändras, även på det här området. Just nu är det nämligen till dels stor brist på begagnade bilar i Norge. Det varierar naturligtvis ganska mycket mellan olika märken och modeller, men generellt är det för få attraktiva bilar på marknaden. Det märks även väl hos handlarna. De har egentligen fått två utmaningar på samma gång. Många nya bilar har blivit försenade. Därmed får de inte heller in inbytesbilar. Dessutom gör en mycket stark begagnatmarknad att många säljer bilen själv. Därmed blir det snabbt lite glest i begagnathallarna hos en del handlare. För att kompensera för detta har flera börjat bli betydligt mer aktiva ute på marknaden för att skaffa sig attraktiva begagnade bilar. En av metoderna är att hålla koll på bilar som läggs ut till försäljning och kanske köpa dem. Sett så till är det som din kollega nu har upplevt inte alls konstigt. Men du har naturligtvis en bra poäng när det gäller pris och vidareförsäljning: De driver trots allt bilaffär för att tjäna pengar, därför vill de naturligtvis inte sälja med förlust. En del av mekanismen här är att en handlare vanligtvis kan ta bättre betalt för bilen. De kvalitetssäkrar den före försäljning, erbjuder ofta även garanti och trygghet samt möjlighet till finansiering och så vidare. Detta bidrar till att många kunder är villiga att betala lite extra. Många även en hel del extra för tryggheten i att köpa hos en känd handlare, framför från en okänd privatperson. Därmed kan en handlare även betala ganska bra för bilen vid inköp. Men det är klart: Det är sällan du som säljare får mest för bilen på det här sättet. Men bilar är å andra sidan inte värda mer än vad någon är villig att betala för dem. Ett annat aspekt här är att det vanligtvis är väldigt tryggt och okomplicerat att sälja till en handlare. Du riskerar inte att en krånglig privatköpare kommer tillbaka efter en vecka eller en månad eller ett år – och klagar på det ena eller andra. Det har många privata bilsäljare fått erfara. Mitt råd är att överväga alla bud seriöst. Om märkeshandlaren kommer med ett erbjudande som säljaren tycker är OK, då är det nog inte särskilt dumt att tacka ja till det. Välkommen – och lycka till! (29 sep 2022, svarade på en fråga från ett webbmöte om huruvida det är ovanligt att märkeshandlare kontaktar privata bilsäljare.)Benny ChristensenBilrådgivning
Romina Pourmokhtari
Välkomna hit. Idag kommer jag att berätta om det omtag som Regeringen tar i frågor som rör cirkulär ekonomi. Det första steget i den omläggning vi ska genomföra, kommer att presenteras här idag. Frågor som rör omställningen från det linjära till det cirkulära – inbegriper allt från återvinning, återbruk, avfallshantering, plaster, kemikalier och textilier – och det är prioriterade frågor för mig personligen men också ett prioriterat område för regeringens miljöpolitik. Jag tycker verkligen att dessa frågor inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Det finns en felaktig bild av vad cirkulär ekonomi innebär och tyvärr också en okunskap om potentialen för näringsliv och industri att förändra i sina produktionsled och värdekedjor för att gå i rätt riktning. Idag presenterades en ny storsatsning för återvunnen polyester. Det sätter ljuset på och visar på hur brännande dessa frågor är för industrin. Cirkulär ekonomi är ett avgörande verktyg för såväl ökad resurseffektivitet som ökad svensk konkurrenskraft och minskade utsläpp av både föroreningar och växthusgaser. Vi har alla sett många hållbarhetsprojekt som fått mycket uppmärksamhet och beröm, men som lagts ned efter att det visat sig att man inte kunnat skapa lönsamhet. Innovation förutsätter att man vågar pröva nytt, och det är naturligt att alla idéer inte blir succéer. Men när allmänheten ser att näringslivet lyckas använda hållbarhet i sitt varumärkesarbete, men inte lyckas skala upp de hållbara affärsmodellerna, då tär det på förtroendet för näringslivets engagemang och förmåga. Vi måste se en förstärkning av cirkulära materialflöden. Vi måste se nya cirkulära affärsmodeller som tar hänsyn till hela värdekedjan, och som framgångsrikt kan skala upp och ta plats på marknaden. Hållbarhet kan inte bara handla om enskilda projekt - det måste utgöra en vedertagen grund för kärnverksamheten. I modeindustrin ska det inte handla om att ta fram en hållbar kollektion eller enstaka återvunna plagg – det behöver handla om att på allvar ställa om produktionen utifrån cirkulära affärsmodeller och att ta ett större ansvar för hela värdekedjan, dvs. hela vägen från designstadiet till textilavfallshanteringen. I förra veckan befann jag mig på FN:s sjätte miljöförsamling, UNEA-6, i Nairobi. Där pågick internationella förhandlingar om globala avtal kring bland annat biologisk mångfald, plastföroreningar, klimatförändringar, cirkulär ekonomi, kemikalier, avfallsfrågor och havs- och vattenfrågor. Under tiden jag var där, såg jag till att genomföra ett besök på marknadsplatsen Gikomba, som är Östafrikas största second hand-marknad. Gikomba är ett tydligt exempel på utmaningarna vi ser när det kommer till cirkulär ekonomi och avfallshantering. En stor mängd textilier och kläder skickas dit från bland annat Europa, för att återanvändas eller omdesignas. Men där dumpas stora mängder av de textilier som inte går att sälja rakt ned i Nairobi River. Det här är problem som bland annat har uppmärksammats i Aftonbladets stora granskning av textildumpning. Det visar verkligen på vikten av ett större ansvar för producenten kopplat till hanteringen av material och produkter genom hela värdekedjan och på att industrin har en lång väg kvar - innan de kan göra riktigt trovärdiga hållbarhetsanspråk. Innan jul presenterade jag regeringens klimathandlingsplan, som ska ta Sverige hela vägen ner till nettonollutsläpp senast år 2045. Att ställa om till en cirkulär ekonomi är avgörande för miljön, men också en viktig faktor i vår klimatomställning för minskade utsläpp. Hälften av de globala växthusgasutsläppen kommer från utvinning och bearbetning av material. Dessutom orsakar utvinningen en stor påverkan på miljön. Därför är det viktigt att vi utnyttjar varje resurs som utvinns från vår planet klokt och vi måste använda och återanvända dem till deras fulla potential. Användningen av primära material ska, där det är möjligt, ersättas av återvunna råvaror. Svenska företags förmåga att vara pragmatiska och innovativa är helt nödvändiga för vår klimatomställning. De tekniska lösningarna och de hållbara affärsmodellerna som företagen tar fram är också ett av Sveriges viktigaste bidrag till hela klimatomställningen världen över. Jag besökte till exempel Ragnsells förra året och fick där se hur de med ny teknik och innovation gör om smutsig aska till rena salter som kan användas i industrin. Med hjälp av ny teknik kan vi alltså både slippa giftigt avfall och minska behovet av att utvinna nya råvaror. Världens oljeproducerande länder är, generellt sett, inte intresserade av cirkulär ekonomi. Även om de i vissa fall kan acceptera att världen väljer bort fossildrivna transporter så möter jag återkommande föreställningar om att oljeproducenterna ska kunna fortsätta pumpa upp olja i oförminskad takt. Det finns självklart en vilja, från deras sida, att oljan ska gå till plast och andra produkter, och att dessa ska förbrännas efter användning, så att efterfrågan på råolja hålls hög. Med en politik som stimulerar cirkulära materialflöden kommer vi kunna öka lönsamheten i plaståtervinning, så att oljan kan stanna kvar i marken. Svensk ingenjörskonst möjliggör den här omställningen. I höstas besökte jag Svensk Plaståtervinning i Motala, som är världsledande på att möjliggöra att plasten materialåtervinns om och om igen, så att våra konsumtionskedjor av förpackningar går från att vara linjära till cirkulära. Sverige är ett exportberoende land. Vi har ett strategiskt intresse i att EU:s gemensamma regelverk blir både rättvisa och ambitiösa inom vår gemensamma inre marknad. Det kommer att värna svensk konkurrenskraft medan vi genomför klimatomställningen. Just nu pågår förhandlingar inom EU om en ny förpackningsförordning, gröna påståenden och revideringen av Avfallsdirektivet. Att dessa förhandlingar landar rätt är viktigt både för Sverige och för planeten. Det behövs EU-reglering som är bra för tillväxten och för miljön. Nyligen har EU:s medlemsstater kommit överens om en ny lagstiftning för kritiska råmaterial, som ska öka återvinningen av metaller och mineral. Vi har också beslutat om en ny förordning om ekodesign för hållbara produkter som ska säkerställa att produkter designas för att möjliggöra mer cirkularitet. Kemikalieförordningen Reach ett viktigt verktyg för att minska risker för hälsa och miljö med skadliga kemikalier. Men - Reach behöver reformeras i enlighet med EU:s Kemikaliestrategi för hållbarhet, så att förekomsten av potentiellt skadliga ämnen i produkter minimeras och materialkretsloppen avgiftas. Detta är en hörnsten i EU:s Gröna giv som tyvärr ännu inte kommit på plats. Jag har på alla möjliga sätt pressat Kommissionen om detta, särskilt under det svenska ordförandeskapet förra våren. I de nätverk som vi ministrar inom EU har, driver jag på för att inte Kommissionen ska dröja med Reach-revideringen och kvällen innan nästa Miljöråd arrangerar jag ett möte för de ambitiösa länderna i dessa frågor där vi kommer att diskutera hur vi kan göra framsteg inom dessa ämnen, samt hur vi kan få kommissionen att lägga fram den Reach-revidering vi vill se. Jag driver också på i frågan om materialåtervinningen av avfall för att bland annat minska förbränningen av plast, för att bidra till en giftfri och resurseffektiv avfallshantering så att vi når EU:s gemensamt uppsatta mål. Jag har därför satt igång en bokstavsutredning som ska föreslå författningsändringar som förstärker och förtydligar lagstiftningen, för att öka materialåtervinningen här i Sverige. Sedan regeringen tillträdde har vi gjort satsningar och budgetförstärkningar för att främja en effektivare och mer enhetlig tillsyn. Flera av Miljötillsynsutredningens förslag har genomförts. Bland annat har det införts bestämmelser om nationella mål och en strategi för miljötillsynen. I detta arbete har vi prioriterat olika områden baserat på miljöbalkens olika tillsynsområden, som till exempel förorenade områden, illegal avfallshantering och återvinning av avfall. Att komma till rätta med avfalls­brottsligheten är högt prioriterat. Som ni säkerst vet har vi en pågående miljöstraffrättsutredning som tittar på hela kedjan från att förebygga och upptäcka miljöbrott till att utreda och lagföra. Att oseriösa företag i avfallsbranschen utnyttjar hål i den svenska lagstiftningen för att tjäna stora pengar på att dumpa avfall i naturen som inte bara förgiftar vår miljö utan också ökar våra utsläpp är självklart helt oacceptabelt. Det gör mig inte bara beklämd – det gör mig förbannad. Det är ett ofog som måste stoppas. När jag pratar om cirkulär ekonomi, vill jag också passa på att ta upp det akuta behovet av mer effektiva och förutsägbara tillståndsprocesser. De borde ha setts över för flera år sedan, så detta är en av de frågor jag jobbar allra hårdast med. Som ni säkerst vet pågår nu en utredning för att ta fram förslag för en mer flexibel, effektiv och förutsägbar process för miljötillstånd. Vi arbetar också med att utvärdera de effektiviseringsförslag som presenterades för den tidigare regeringen, för att så fort som möjligt skapa förutsättningar för näringslivet att kunna ställa om sina verksamheter till mer cirkulära affärsmodeller. Andra uppdrag och utredningar där regeringen vill skapa bättre förutsättningar för en cirkulär ekonomi under mandatperioden är till exempel utredningen om ekonomiska styrmedel för att främja omställningen till en cirkulär ekonomi, uppdrag om att utveckla satsningen som ett antal myndigheter gör tillsammans mot avfallsbrottslighet, arbetet med den kommande bioekonomistrategin och så kommer det ju en ny forskningsproposition senare under det här året. Klimatet är en ödesfråga - för Sverige och för världens alla länder. Men klimatutmaningen går att lösa – om vi går rätt till väga. Jag som klimat- och miljöminister har ett ansvar att se till att de rätta förutsättningarna finns, som lagstiftning och ekonomiska styrmedel. Från politiken kan jag se till så att vi får regleringar på plats som ger rättvisa villkor för den cirkulära ekonomin. Vi ser att entreprenörer och innovativa ingenjörer tar fram tekniska lösningar med stor potential – som behöver skalas upp och bli mer omfattande. För att realisera detta måste de berörda branscherna svara med att ta in och investera i de här lösningarna och ge dem en central plats i sina verksamheter. Som jag sa tidigare så är den cirkulära ekonomin en avgörande faktor för klimatomställningen, och det svenska näringslivet är en oerhört viktig sektor som måste genomföra det skiftet. År 2020 fastställdes den svenska strategin för cirkulär ekonomi och därefter har två särskilda handlingsplaner tagits fram - en generell och en om plast. Strategin är vägledande för regeringens arbete i omställningen för att nå visionen om ett samhälle där resurser används effektivt i giftfria cirkulära flöden - där vi ersätter primära material med sekundära. Genom innovativa företag som utvecklar cirkulära materialflöden och affärsmodeller, så stärks den resurseffektiva, giftfria, cirkulära och biobaserad ekonomin i hela För att bidra till detta, inrättades Delegationen för cirkulär ekonomi i april 2018. Delegationens uppdrag är att identifiera hinder för näringslivets omställning till en cirkulär ekonomi och att synliggöra och kommunicera näringslivets möjligheter med en omställning till en cirkulär ekonomi. Delegationen består av en ordförande, en vice ordförande och högst tio ledamöter. Jag är mycket glad att idag kunna presentera att regeringen har utsett Mattias Philipsson till ny ordförande för Delegationen för cirkulär ekonomi. Mattias är VD för Svensk Plaståtervinning AB i Motala sedan 2018 och han har varit ledamot i Delegationen sedan 2021 och vice ordförande sedan 2023. Han var tidigare chef på Svensk Biogas i Linköping och på Tekniska verken i Linköping. Mattias är engagerad och driven i delegationens arbete och när jag besökte Svensk Plaståtervinnings verksamhet i Motala blev jag imponerad av det engagemang och de innovativa idéer som Mattias och hans medarbetare driver. Jag har sedan jag tillträdde arbetat med att utveckla delegationen för cirkulär ekonomi, för att få ett tydligare näringslivsfokus på verksamheten. Jag är nu mycket nöjd med sammansättningen på de personer som nu ingår i delegationen, med Mattias som ny ordförande och Caroline Andermatt, VD på Myrorna, som ny vice ordförande. Delegationens uppdrag är att bidra till näringslivets omställning så att den cirkulära ekonomin utvecklas i Sverige. Den 1 mars varje år lämnar delegationen en skriftlig rapport om sin verksamhet till regeringen om deras verksamhet det senaste året och en bedömning av hur den har bidragit till näringslivets omställning. Det finns en enorm potential i att utnyttja återvinningsteknologier och cirkulära flöden till att utöka lönsamheten och konkurrenskraften i det svenska näringslivet, medan världen genomför en omställning mot en mer hållbar utveckling. Och jag är glad att Mattias har tackat ja att leda delegationens verksamhet så att Sverige kan hålla en ledarposition i den här utvecklingen. Och därmed lämnar jag över ordet till Mattias Philipsson, varsågod! Jag ser väldigt mycket fram emot att följa den nya ledningens arbete i delegationen för cirkulär ekonomi och att själv få vara involverad i det arbetet. Nu påbörjas ett nytt kapitel i svensk miljöpolitik, med fokus på omställningen från en linjär till en cirkulär ekonomi. (6 mar 2024, vid en pressträff i Stockholm den 6 mars 2024 angående regeringens omtag kring cirkulär ekonomi.)Romina PourmokhtariTalIndustriell omställning
En arbetsgivare kan som utgångspunkt inte neka en arbetstagare att konsumera alkohol på fritiden, så länge detta inte påverkar arbetet. I ditt fall, där arbetstagaren har ett hemmakontor, kommer dock alkohol som konsumeras på kvällen medan han utför arbetet att räknas som arbete under rus. Som arbetsgivare bör du ha ett möte med personen och ta upp problematiken. Om personen erkänner att e-postmeddelandena har skickats i ruspåverkat tillstånd utgör detta grund för en skriftlig varning. Dessutom kan det vara lämpligt att hemmakontorsordningen upphör. För det fall att arbetstagaren har ett alkoholproblem räknas detta som sjukdom och måste behandlas därefter. Ofta kommer dock en arbetstagare att förneka att han var ruspåverkad. I så fall kan en skriftlig varning ges baserat på tonen i e-postmeddelandena. Även i dessa fall bör hemmakontorsordningen upphöra om detta är möjligt. Enligt min mening bör arbetsgivaren även skriva i varningen att arbetsgivaren misstänker att e-postmeddelandena skickas i ruspåverkat tillstånd. Detta kan få betydelse om situationen inte förbättras eller om det uppstår andra olyckliga episoder där alkohol är involverat. Det kommer också att ha betydelse om företaget har antagit AKAN-riktlinjer. Eftersom alkohol- och narkotikamissbruk antas vara ett inte obetydligt problem i arbetslivet har en egen kommitté (AKAN) inrättats. Syftet är att förebygga rusproblem, och AKAN-arbetet är tänkt att ske på det enskilda företaget. Detta sker bland annat genom att det upprättas egna riktlinjer för att hantera denna typ av problem på ett sådant sätt att arbetstagaren kan behålla sitt arbete. Om ett företag har antagit AKAN-riktlinjer måste dessa som huvudregel följas. Kort sagt innebär upplägget att arbetstagaren får välja mellan att gå med på en behandlingsplan eller att ärendet hanteras som ett ordinärt personalärende. (31 maj 2011, svar på en fråga från en chef om hur man hanterar en anställd som misstänks skicka krasst e-postmeddelanden i ruspåverkat tillstånd från hemmakontoret.)Trond StangArbetsrätt och ledarskap
<- Förra sidanNästa sida ->
42/12387

ordspråk.se - ditt bollhav på nätet
Livet.se har fler bra ordspråk