...man ska äta-ordspråk

Det finns mycket att lära av ett år som på sitt lömska vis gav hela världens befolkning några gemensamma minnen och erfarenheter. På det mänskliga planet har vi lärt oss något om både anpassningsförmåga och beroendet av sociala relationer. Digitaliseringen har uppenbarligen tagit fart. När vi ser framåt anser vi i Kirkens Nødhjelp att följande lärdomar är viktiga att ta med sig. Det började som ett lokalt utbrott i en kinesisk stad som de färre hade hört tal om. Under loppet av några veckor hade vi en pandemi att hantera. I en globaliserad världsekonomi med stor mobilitet fick vi erfara att allt hänger samman med allt. Världens befolkning drabbas väldigt olika, men alla är berörda på ett eller annat sätt. På gott och ont sitter vi i samma båt. Det har blivit väldigt tydligt med pandemien. Men klimatkris, fattigdom, ekonomisk ojämlikhet, hungersnöd, migration och växande humanitära behov drabbar oss alla på olika sätt. Det hjälper inte att sitta still i båten och hoppas på att det går över. De senaste decennierna har vi sett en formidabel förbättring av hälsotillstånd och ekonomisk situation för världens befolkning. År 2015 satte alla världens länder upp djärva mål för en hållbar utveckling, och vi kunde konstatera framsteg på de flesta av dem. Under 2020 har framstegen stannat av och på många områden reverserats. Pandemin har medfört ett ekonomiskt bakslag som världen inte sett maken till sedan andra världskriget. Även om börserna har stigit igen, drabbar arbetslöshet och konkurser alla länder. Skuldtillväxten är dramatisk. För första gången på två decennier ökar antalet människor som lever i extrem fattigdom. Humanitära behov ökar. Pandemin förstärker effekten av kriser som fanns där sedan tidigare. Det gäller både de sociala och miljömässiga kriserna. Precis som viruset inte känner några landsgränser, kan inte de ekonomiska och sociala verkan begränsas av rena nationella åtgärder. Nationella myndigheter spelar en viktig roll i att hantera pandemin, men 2020 har med all tänkbar tydlighet visat att nationalegoismen kommer till korta. Ingen är säker förrän alla är säkra. Både bland ledare och i opinionen finns en växande insikt om behovet av globalt samarbete. Land efter land förpliktigar sig nu till att se till att vaccinerna når fram till sårbara människor. När krisen berör alla, måste även lösningarna involvera alla. Om världens befolkning inte täcks av vaccin, kommer sjukdomen att slå tillbaka på ett eller annat sätt. Det är alltid möjligt att smita från ett gemensamt lyft, men om tillräckligt många gör det, löses inte problemet. Man måste handla så att handlingen kan bli en gemensam norm för alla. Det krävs med rätta mest av dem som har mer att bidra med. Det som är rätt och rimligt är ofta också smart. Även om vi tänker globalt, måste det handlas lokalt. Det lokala smittskyddet är första linjen i kampen mot viruset. Under 2020 har vi sett många goda åtgärder bli parkerade på grund av stängda gränser och flygplatser. Hjälparbete som inte är förankrat hos lokala aktörer har under perioder varit allvarligt hämmat. Hållbar kapacitet, kompetens och strukturer måste byggas lokalt om varig förändring ska uppnås. Världen står inför en formidabel uppgift med att återuppbygga ekonomisk aktivitet och social utveckling. Stimulanspaket antas nu i snabb takt. Nu gäller det att inte kasta bort den chans som krisen ger till att säkerställa att innovation, handel, skuldlättnader, bistånd och ekonomisk stimulans utformas rättvist och hållbart. Världen har få år kvar på sig att nå hållbarhetsmålen och klimaatförpliktelserna, men vi har dragit några lärdomar som kan komma till nytta. (2 jan 2021, en reflektion över lärdomarna från pandemiåret 2020 och vägen vidare mot hållbarhetsmålen.)Kirkens NødhjelpCoronapandemin
Åh, jag avundas inte de pressade barnfamiljer som pendlar i expressfart mellan arbete och hem dag efter dag, året runt. Som precis hinner avveckla ett minimum av socialt liv under helgen, innan de skjuts in i en ny vecka med underskott på energikontot. Som slits mitt itu när barnet är sjukt, eller inte vill lämnas på förskolan, och arbetet kallar med det ständigt underliggande hotet om att man ju kan ersättas av någon annan om man inte ger sin fulla själ till tjänsten. Föräldrar som befinner sig i en sorts permanent kamp mot klockan för att inte bara möta kontorets förväntningar, utan även barnens behov samt de till synes ständigt växande kraven från Aula om deltagande i stort och smått. Är det konstigt att mamma och pappa drabbas av stress och känner att tillvaron är oöverskådlig? Och, i parentes, att mamma och pappa börjar bråka om hushållsarbetet? Pressade människor kommer, allt annat lika, att vara mer benägna för konflikt. De allra flesta danska familjer har två föräldrar som arbetar utanför hemmet med barn i tidig och långvarig förskolevistelse. Och de vuxna arbetar mycket. Nya siffror visar att barnfamiljer i Danmark arbetar fler timmar än i de flesta västliga EU-länder. Ekonomerna och politikerna tycks vara någorlunda överens om att det är bra att danskarna använder mycket av sin vakna tid på arbete. Det fyller på statskassan så att välfärdssamhället kan fortsätta sin krympande färd in i framtiden, som är dyr. Man kan säga att danska föräldrar är så tillmötesgående att de anpassar sig själva och sina barns behov efter samhällets glädje över ett stort gemensamt konto. Men det är kanske inte helt rimligt. Och det kan också vara så att det inte är socialt hållbart. Den mytomspunna »work-life-balance« indikerar att det finns arbete, och sedan finns livet. Det tänker kanske inte de som använder begreppet närmare på, men det är talande att det är just dessa två ord som har ställts mot varandra. Det antyder att vi kanske ändå inte helt har köpt berättelsen om att vårt autentiska jag är något som helst bör realiseras på ett kontor. Ja, man skulle kunna gå längre och säga att det kanske till och med förhåller sig tvärtom. Alltså att livet i hög grad är det som sker utanför jobbet – oavsett hur spännande och givande jobbet än må vara, och jag medger att det naturligtvis kan vara så för de lyckliga. Vad innebär det egentligen? Det är ganska enkelt: Den del av vår tillvaro som levas i det civila samhället och i det privata är där vi hämtar mening, stabilitet och styrka. Glädje, kärlek, uppoffring, vänskap och mellanmänsklig förpliktelse. Arbetsmarknaden är inte lojal, utan håller kvar dem som ger mest av sig själva. Du kan förlora ditt jobb imorgon, medan ditt liv utanför består. Familjen är där, barnen är där, vännerna är där. Det bestående, det lojala och det variga – det är det som bär oss genom tillvaron. All den energi som ska läggas i ett jobb måste hämtas någonstans ifrån. Den måste växa först, innan den kan skördas av kontoret och förvandlas till klingande mynt och tillväxt, och vad utvinnarna av mänskliga resurser annars har behov av. Men de flesta människor vill behålla en ansenlig del av den livsenergi de samlar genom goda upplevelser till sig själva och sina familjer. När vi ligger på vår dödsbädd är det förmodligen inte insatsen vid höj- och sänkbordet vi känner starkast för. Det är tiden vi tillbringat med dem vi älskar. Tid är den mest värdefulla resursen vi har; idag använder danska föräldrar mycket stora mängder av den på att vara borta från dem de älskar. Jag frågade om det nu också är socialt hållbart. Och jag skulle vilja säga att svaret är nej. Enbart för att livet blir hårt och surt för familjerna just under de år då de som mest behöver njuta av barnen, som bara är barn en kort tid. Det går ut över de små, som sätts i förvaring i främmande händer längre tid än vad som är bra för dem. Och det går ut över de vuxna, som lever under en press som oundvikligen blir för stor för många. Kanske är det inte heller ekonomiskt hållbart på lång sikt. De barn som just nu mår dåligt ska en dag ingå i arbetskraften. Det finns, utöver de uppenbara anknytningsmässiga argumenten, även samhällsekonomiska skäl att låta dem få en mildare start. Och de vuxna som är på gränsen till sammanbrott under vardagens tyngd kan bli utbrända i förtid, innan man hunnit skörda den fulla nyttan av deras själar. Men det är ekonomens endimensionella perspektiv. Det egentliga svaret på frågan är att det inte är hållbart, eftersom tillvarons fullhet ligger i de människor vi betyder något för, och som betyder något för oss. Arbetet är både nödvändigt och på flera sätt bra, men kommer alltid att vara en plats där vi använder resurser. Överskott får vi i gengäld i familjen, med vännerna och i de gemenskaper vi ingår i som vardagsmänniskor. För det är där livet finns. Man skulle kunna hoppas att det förhållandet en dag fick en framträdande plats i det stora samtalet. (21 sep 2023, i ett debattinlägg om balansen mellan arbetsliv och privatliv för barnfamiljer.)Eva SelsingFöräldraskap
Adam Collard
Det är januari, så du letar förmodligen efter lite vägledning om vad du bör göra på gymmet eller, i det här fallet, hemma, för att få året att börja med en flygande start. Det är ett minfält där ute när det gäller råd, så jag ville bryta ner det åt dig och börja med grunderna. Här är mina tre favoritövningar för hemmet som är mest effektiva... Enligt min erfarenhet är vanliga knäböj inte alltid den bästa övningen för ben och säte. De flesta av oss får ryggont när vi gör knäböj efter långa perioder borta från gymmet, och ännu fler av oss har ett ben eller en sida som är starkare än den andra. För de flesta av mina klienter föredrar jag bulgariska split-knäböj, inte för att jag gillar att se dem lida, utan för att de tenderar att hålla överkroppen mer upprätt, vilket resulterar i mindre smärta i ländryggen. För det andra gör det att det svagare benet/sidan kan komma ikapp den starkare. Det aktiverar dessutom sätet som inget annat, och jag är säker på att vi alla vill ha det. Bulgariska split-knäböj är en version av enenbensknäböj där det bakre benet är upphöjt på en bänk eller en stadig stol. Börja med att kliva bak med den bakre foten på en upphöjd yta och placera fotryggen på bänken, viktskivorna eller vad du än använder som steg. Din främre fot ska vara ungefär två fot framför bänken. Med hela kroppen riktad rakt fram, håll kärnan aktiverad och överkroppen upprätt, sänk dig under kontroll tills ditt bakre knä rör eller nästan rör vid marken. Majoriteten av vikten ska ligga över den främre foten, med en mindre del av vikten på den bakre foten. För att ställa dig upp igen, tryck ifrån med hälen på den främre foten och återgå till stående position. Se till att överkroppen är rak och att du behåller en neutral ryggrad under hela övningen. Byt ben och upprepa. Jag skulle vilja att folk kan utföra 3–5 set med 10 repetitioner per ben med perfekt form efter 6 veckor. Vi kan inte bara träna ben och säte varje dag – överkroppen måste också tas om hand. Det kan krävas mycket styrka i överkroppen för att sätta armhävningar perfekt, men jag ska ge dig fyra variationer – från enklast till avancerad – som du kan prova för att hitta den du känner dig mest bekväm med. Armhävningar mot bord, armhävningar mot stol, armhävningar på knä, fulla armhävningar. Arbeta dig uppåt genom att prova en variation i 4–6 veckor, och när du bekvämt kan göra 3–4 set med 10 repetitioner, går du vidare till nästa. Jag blir verkligen frustrerad på gym när jag ser andra PTs få nya gymmedlemmar att börja med tyngre magövningar och massor av situps innan de faktiskt har lärt dem hur man aktiverar kärnan korrekt. Skrota situpsen för tillfället – omvända crunches är perfekta för att lära sig hur man aktiverar kärnan. Långsamma repetitioner är kvalitetsrepetitioner i den här övningen. Här är övningen i fyra steg: 1. Börja med att ligga ner med avslappnat huvud och nacke och dra upp knäna i en 90 graders vinkel. 2. I denna position, använd handen för att känna den naturliga svanken under ländryggen. 3. Genom att enbart använda kärnan vill jag att du pressar ner ländryggen mot golvet och eliminerar detta mellanrum; nu är din kärna faktiskt "påslagen". 4. Sänk fötterna och benen mot golvet så långsamt du kan utan att ländryggen lyfter från marken. När detta sker, för knäna och fötterna tillbaka till startläget. Detta är en repetition. Denna rörelse kommer att lära dig hur du verkligen jobbar med kärnan utan att bara använda momentum och ländryggen, vilket i sin tur kan orsaka smärta. Fyra set med 10 repetitioner på det här sättet kommer att göra underverk för din core. Om du vill göra långsiktiga förändringar måste du sluta straffa dig själv varje gång du "går på diet" genom att bara äta smaklösa och tråkiga måltider. Det bästa sättet jag hittat för att motverka detta är att hitta fem bra personer online att följa för idéer och integrera de enklaste recepten i dina veckoköp. Att vara kreativ i köket kommer att hjälpa dig att hålla dig till en diet längre, skapa en bättre relation till maten och kanske till och med föra in lite glädje i familjens tid i köket hemma. Här är tre av mina favoritpersoner på Instagram som jag har stulit många kalorifattiga och hälsosamma recept ifrån, och de gör till och med variationer av mina favoritgrejer som pizza och burgare: @_kikifit_ @zack.chug @jessiemay_foodiefitness. (17 jan 2023, ger en guide om effektiva hemövningar och kosttips för att hjälpa människor att starta sin fitnessresa under det nya året.)Adam CollardStyrketräning
Øystein Moen
Jag har lett de lokala löneförhandlingarna för de omkring 4200 anställda vid NTNU som är organiserade i Akademikerne sedan 2017. I flera medieartiklar angrips sådana lokala förhandlingar med stort engagemang och en starkt ideologiskt präglad retorik. Jag noterar att de beskrivningar som ges i betydande utsträckning avviker från verkligheten, åtminstone så som den ser ut vid NTNU. I det här inlägget vill jag därför berätta lite om hur vi arbetar och vad vi faktiskt gör i den något mystiska process som kallas lokala löneförhandlingar. Jag är förhandlingsledare med ett kärnteam runt mig. Beslut och prioriteringar diskuteras i styrelser vid enskilda föreningar, vissa föreningar har förhandlingsutskott och styrelsen för Akademikerne NTNU diskuterar principiella frågor. Vad vi exempelvis önskar gällande generella tillägg förankras därmed i en demokratisk och strukturerad organisation. Unio genomför liknande processer och vi kommer överens om gemensamma positioner före möten med arbetsgivaren. Tillvägagångssättet för förhandlingarna i mitt team är utpräglat rationellt, analytiskt och långsiktigt, där det är ett grundläggande premiss att vi har ett ansvar att ta hand om alla medlemmar på ett gott sätt. Vi har möjlighet att kombinera olika medel baserat på identifierade utmaningar vid NTNU. För att exemplifiera: Forskerforbundet har påpekat att vissa av de anställda vid universitetsbiblioteket ligger lågt i lön, och vi kan arbeta för särskild prioritering där. Vid en av fakulteterna har kvinnliga vetenskapligt anställda legat långt efter männen lönevärt, och vi har gradvis genom åren målmedvetet utjämnat denna skillnad. Vi har diskuterat extra lyft för postdoktorer för att säkerställa en rimlig löneutveckling även för dem. Utformningen av löneavsluten för doktorander har vi lagt mycket tid på; i förra årets avslut fick en stor del av doktoranderna organiserade i Akademikerne högre tillägg än doktorander organiserade under det andra avtalet. Men vi är fortfarande osäkra på vad som är rätt tillvägagångssätt för doktorander i kommande löneförhandlingar. De lokala löneförhandlingarna vid NTNU för avtalet som inkluderar Unio och Akademikerne präglas inte av politisk eller ideologisk kamp, utan av saklig argumentation mellan professionella parter. När Unio och Akademikerne är överens om särskilda prioriteringar är det ofta så att vi genom gemensam styrka, men också goda argument och i många fall sammanfallande önskemål, blir överens med arbetsgivaren. De lokala löneförhandlingarna vid NTNU för avtalet som inkluderar Unio och Akademikerne präglas inte av politisk eller ideologisk kamp, utan av saklig argumentation mellan professionella parter. Dessa processer baseras på en överenskommen lönepolitik vid NTNU, där spelregler och argument som kan vägas in är definierade. I vissa medieinlägg argumenteras det som om arbetsgivaren inte är närvarande i de lokala löneförhandlingarna, vilket är långt ifrån verkligheten. Hos oss ges ett generellt tillägg, och nästan alla får ett individuellt tillägg. I dialog med arbetsgivaren har vi i praktiken satt ett tak för hur mycket enskilda personer kan få, utifrån behovet av att alla ska få löneökning. Vi diskuterar mycket internt och med Unio samt arbetsgivaren om vad som är en rimlig fördelning mellan tjänstegrupper. I förra årets avslut var de fem grupperna med starkast procentuell löneökning inom vårt avtalsområde lokalvårdare, fackarbetare, specialbibliotekarier, förstekonsulenter och avdelningsingenjörer. På listan över de 20 tjänstegrupperna med de högsta procentuella tilläggen finns inte professorgruppen med. I praktiken är det så att vi arbetar med vad den enskilde anställda ska få individuellt, samtidigt som vi kontinuerligt ser till helheten där inte bara tjänstetyper utan även kön, effekter för olika åldersgrupper, förhållandet mellan kronor kontra procent och andra faktorer ingår. På samma sätt gör arbetsgivarsidan sina bedömningar och gör individuella samt strukturella prioriteringar. Vi vill inte ge lönetillägg till dem som har slutat vid NTNU; vårt tillvägagångssätt är rationellt, inte irrationellt. Samtidigt har vi under de två senaste åren, gemensamt från Unio och Akademikerne, föreslagit och säkerställt att några av de lägst betalda oorganiserade anställda har fått ett lyft i lönen. När vi genomför lokala löneförhandlingar har det betydelse för många enskilda personer och familjer. Hittills har samarbetet mellan Unio och Akademikerne vid NTNU varit en succé sett från vår sida. Vi har en gemensam utgångspunkt i att de som har investerat i utbildning inte ska straffas ekonomiskt, och att det är rättvist med en viss balans mellan lönenivån för samma utbildningsgrupper tvärs över de olika sektorerna i ekonomin. Min uppfattning är också att NTNU som arbetsgivare är nöjd med vårt avtal och att detta är positivt för NTNUs förmåga att uppfylla sitt samhällsuppdrag. Om den beskrivning av lokal lönebildning som vissa ger hade varit riktig, skulle vi ha upplevt en medlemsflykt. Den kraftiga medlemstillväxten som Akademikerne vid NTNU har haft under åren med eget tariffavtal bygger däremot på att vi kollektivt, solidariskt och ansvarsfullt tar hand om alla medlemmar, inte bara några få. När vi genomför lokala löneförhandlingar har det betydelse för många enskilda personer och familjer. I detta ligger ett ansvar som vi — och arbetsgivaren — tar på allvar, där den enskilde medlemmen ska ha en grundläggande trygghet i att denne tas om hand på ett gott sätt. (31 maj 2024, i ett debattinlägg där han förklarar processen kring lokala löneförhandlingar som svar på medieartiklar.)Øystein MoenAkademi och forskning
Inför årets sista dag hoppas jag att ett antal mödrar och fäder har gett sig själva det nyårslöftet att de ska göra det bättre nästa år. Här tänker jag på föräldrarna som har ignorerat alla medicinska rekommendationer och inte låtit sina barn vaccinera sig. Det är synd om barnen att de helt i onödan utsätts för en rad allvarliga sjukdomar, som i yttersta konsekvens kan kosta liv. Lyssna nu på experterna! Jag tänker på de föräldrar som inte lär sina barn danska från det att de är små. Vi vet att det är helt avgörande för barns inlärning att de behärskar danska när de börjar skolan. Därför ställer man sina barn dåligt i livet om man inte lär dem det danska språket under de tidiga åren. Det kan man inte vara bekendt! Jag tänker på de föräldrar som varje år utan samtycke skär förhuden av sina söner. Som mor och far äger du inte ditt barn, ej heller ditt barns kropp. Du bör respektera ditt eget barns fria val! Jag tänker på de föräldrar som inte vill acceptera sina barns sexualitet eller val av partner. Som föräldrar bör det viktigaste vara att ens barn trivs och upplever kärlek – det är olyckligt när kultur, fördomar eller religion driver unga människor på flykt från sin egen familj. Jag tänker på de föräldrar som slår. Både varandra och sina barn. Det sätter förfärligt djupa spår i barn – även om det inte sker ofta. Barn som lever i familjer som kämpar med missbruk av alkohol eller droger – eller har andra tunga utmaningar – har det också svårt. Det är inte lätt att ändra familjemönster eller bryta dåliga vanor, men det går med rätt hjälp. Var inte rädd för att be om den hjälpen. Jag tänker på de föräldrar som glömmer sina barn i skilsmässans heta strid. Altför många mödrar och fäder bekämpar varandra med falska påståenden, lögner, chikanerier och anklagelser, och de glömmer att barnen står mitt i det – lämnade, svikna, sårade och ensamma. Det är en skam att vuxna människor, som har satt barn i världen tillsammans, inte kan se bortom egna behov och tillvarata sina gemensamma barns bästa. Ni måste anstränga er mer! Och jag tänker på de föräldrar som massivt kontrollerar sina barn, både i deras beteende och klädsel. Sätt era barn fria – de ska få lov att skapa och bestämma över sitt eget liv, även om det ser ut att bli ett annorlunda liv än det liv ni lever. Vem är jag att moralisera över danska föräldrar? Jag är en liberal politiker som kan se att om inte föräldrar tar ansvar för sina barns väl och mående, så betyder det mindre frihet för oss alla i detta samhälle. När barn sviks startar det nämligen en lavin av politiska förslag som inskränker friheten för väldigt många andra. Vi kan nog inte undvika att det kommer att finnas föräldrar som sviker sitt ansvar, och därför är jag naturligtvis tillhängare av ett finmaskigt skyddsnät som fångar upp barnen och säkerställer att de inte lämnas i sticket. Inga barn ska lämnas i sticket i Danmark. Men det är viktigt att fastslå att föräldrar har ett överväldigande ansvar att göra allt vad de överhuvudtaget kan för att det inte ska ske. Och jag har ett ansvar som liberal att hålla fast vid att svaret inte alltid ska finnas i nya politiska förslag. Sker det inte, så fortsätter vi på det spår vi har lagt nu. Ett spår där politiker möts av frågor om vad vi ska göra med att vissa barn inte talar danska när de börjar skolan eller hur vi ska säkerställa att alla barn följer de rekommenderade vaccinationsprogrammen. Om vi inte håller fast vid att svaret är att det inte är politikers ansvar att se till att barn får den bästa starten i livet, eller att det inte är politikers ansvar att se till att barn vaccineras, så inskränks friheten gradvis. För de enda andra svarsalternativen som ligger på bordet är mer tvång och fler förbud. Vi måste för barnens och för frihetens skull insistera på att barn är föräldrarnas ansvar och att man som förälder till varje tid tillvaratar sitt barns bästa. Lyckligtvis tar väldigt många föräldrar detta ansvar på sig. Det är glädjande! Men låt 2017 bli året då vi får med oss ännu fler. Jag önskar er alla ett gott och mer fritt nyår. (30 dec 2016, i ett blogginlägg skrivet inför nyåret, där författaren uppmanar föräldrar att ta ett större ansvar för sina barn för att bevara den personliga friheten i samhället.)Forfatteren af blogindlæggetPolitik och PolitikerTilltal och brev
Bent Høie
Vi håller på att förlora det viktigaste verktyget i den medicinska verktygslådan – antibiotika. Därför måste vi agera både nationellt och internationellt. Antibiotikaanvändningen i Norge har minskat med 13 procent från 2012 till 2016. Det är bra. Men vi måste göra mer på många områden för att bevara det viktiga verktyg som antibiotika är. Regeringen har därför tagit fram en strategi och en handlingsplan med 20 åtgärder. Vårt mål är en 30-procentig reduktion av befolkningens antibiotikaanvändning senast vid utgången av 2020. Vi är väl igång med arbetet! Läkarna och tandläkarna spelar en viktig roll. Fyra av fem recept skrivs ut till patienter inom kommunal hälso- och sjukvård. Nu har ett system införts där husläkarna får en varning varje gång de skriver ut bredspektrumantibiotika till en patient. Giltighetstiden för ett recept på antibiotika reduceras. Patienterna kan också bidra genom att inte be om antibiotika för sjukdomar som går över av sig själva. Genom att förhindra smitta genom att tvätta händerna, hosta i armvecket och ta vaccin när det rekommenderas. I december kommer en kampanj som ska öka kunskapen hos befolkningen. Aftenposten efterlyser i sin ledarsida ett norskt nätverk likt det svenska Strama, som samlar information om antibiotikaanvändning. Vi har övervägt detta i arbetet med handlingsplanen, men hälsosystemet i Norge är organiserat på ett annat sätt än i Sverige. Strama kan därför inte direkt överföras till Norge. Regeringen har arbetat för att få antibiotikaresistens på agendan hos världens ledare. Vid FN-toppmötet i september var detta ett tema. Vi ska fortsätta att bidra till konkreta globala åtaganden. Antibiotika är något sårbart och värdefullt som vi måste värna om. Vi behöver en gemensam kraftansträngning över sektorer och nivåer. (2 dec 2016, i ett debattinlägg om behovet av minskad antibiotikaanvändning och kampen mot antibiotikaresistens.)Bent HøieAntibiotikaresistens
Masoud Pezeshkian
Till folket i Amerikas förenta stater, och till alla som, mitt i ett flöde av förvrängningar och konstruerade berättelser, fortfarande söker sanningen och strävar efter ett bättre liv: Iran – med just detta namn, denna karaktär och identitet – är en av de äldsta sammanhängande civilisationerna i mänsklighetens historia. Trots sina historiska och geografiska fördelar vid olika tidpunkter, har Iran aldrig i sin moderna historia valt vägen med aggression, expansion, kolonialism eller dominans. Även efter att ha uthärdat ockupation, invasion och ihållande press från globala stormakter – och trots militär överlägsenhet över många av sina grannar – har Iran aldrig inlett ett krig. Likväl har landet bestämt och modigt slagit tillbaka mot dem som har angripit det. Det iranska folket hyser ingen fientlighet mot andra nationer, inklusive folken i Amerika, Europa eller grannländerna. Även i mötet med upprepade utländska interventioner och press genom sin stolta historia, har iranier konsekvent gjort en tydlig åtskillnad mellan myndigheter och folken de styr. Detta är en djupt förankrad princip i iransk kultur och kollektivt medvetande – inte en tillfällig politisk hållning. Av denna anledning är det varken i överensstämmelse med historiska realiteter eller dagens observerbara fakta att framställa Iran som ett hot. En sådan uppfattning är en produkt av de mäktigas politiska och ekonomiska nycker – behovet av att konstruera en fiende för att rättfärdiga press, upprätthålla militär dominans, hålla vapenindustrin igång och kontrollera strategiska marknader. I en sådan miljö uppfinns ett hot om det inte finns. Inom denna ram har USA koncentrerat det största antalet av sina styrkor, baser och militära kapaciteter runt Iran – ett land som, åtminstone sedan USA:s grundande, aldrig har startat ett krig. Nyligen genomförda amerikanska attacker från dessa baser har visat hur hotfull en sådan militär närvaro faktiskt är. Naturligtvis kommer ingen stat i en sådan situation att avstå från att stärka sina defensiva kapaciteter. Det Iran har gjort – och fortsätter göra – är en avmätt respons förankrad i legitimt självförsvar, och på inget sätt en inledning till krig eller aggression. Förhållandet mellan Iran och USA var ursprungligen inte fientligt, och tidiga möten mellan det iranska och det amerikanska folket präglades inte av fientlighet eller spänning. Vändpunkten var dock statskuppen 1953 – en olaglig amerikansk intervention som syftade till att förhindra nationaliseringen av Irans egna resurser. Kuppen avbröt Irans demokratiska process, återinförde diktatur och sådde djup misstro bland iranier mot amerikansk politik. Denna misstro förstärktes ytterligare genom USA:s stöd till shahens regim, dess stöd till Saddam Hussein under det påtvingade kriget på 1980-talet, införandet av de längsta och mest omfattande sanktionerna i modern historia, och slutligen uprovocerad militär aggression – två gånger, mitt under förhandlingar – mot Iran. Likväl har allt detta tryck inte lyckats försvaga Iran. Tvärtom har landet blivit starkare på många områden: läs- och skrivkunnigheten har tredubblats – från omkring 30 % före den islamiska revolutionen till över 90 % idag; högre utbildning har vuxit dramatiskt; betydande framsteg har uppnåtts inom modern teknologi; hälso- och sjukvården har förbättrats; och infrastrukturen har utvecklats i ett tempo och omfattning som inte kan jämföras med tidigare tider. Detta är mätbara, observerbara realiteter som står oberoende av konstruerade berättelser. Samtidigt får den förödande och omänskliga inverkan av sanktioner, krig och aggression på det motståndskraftiga iranska folkets liv inte underskattas. Fortsatt militär aggression och nyliga bombattacker påverkar människors liv, attityder och perspektiv djupt. Detta återspeglar en grundläggande mänsklig sanning: när krig orsakar oåterkallelig skada på liv, hem, städer och framtider, kommer folk inte att förbli likgiltiga inför dem som är ansvariga. Detta väcker en grundläggande fråga: Vilka intressen för det amerikanska folket tjänas egentligen med detta krig? Fanns det något reellt hot från Iran som kunde rättfärdiga ett sådant beteende? Tjänar massmord på oskyldiga barn, förstörelse av läkemedelsanläggningar för cancerbehandling, eller det att skryta om att bomba ett land ”tillbaka till stenåldern” något annat syfte än att ytterligare skada USA:s globala rykte? Iran sökte förhandlingar, ingick ett avtal och uppfyllde alla sina förpliktelser. Beslutet att dra sig ur detta avtal, eskalera mot konfrontation och genomföra två attacker mitt under förhandlingar var destruktiva val tagna av den amerikanska regeringen – val som tjänade en utländsk aggressors villfarelser. Attacker mot Irans vitala infrastruktur – inklusive energi- och industrianläggningar – drabbar det iranska folket direkt. Utöver att utgöra ett krigsbrott, har sådana handlingar konsekvenser som sträcker sig långt utanför Irans gränser. De skapar instabilitet, ökar mänskliga och ekonomiska kostnader och upprätthåller cykler av spänning, samt sår frön av bitterhet som kommer att vara i åratal. Detta är inte ett tecken på styrka; det är ett uttryck för strategisk villfarelse och oförmåga att uppnå en hållbar lösning. Är det inte också så att USA har gått in i denna aggression som en ställföreträdare för Israel, påverkad och manipulerad av denna regim? Är det inte sant att Israel, genom att konstruera ett iranskt hot, försöker avleda världens uppmärksamhet från sina handlingar mot palestinierna? Är det inte uppenbart att Israel nu söker föra krig mot Iran till sista amerikanska soldaten och sista skattekronan – och därmed skjuta bördan av sina villfarelser över på Iran, regionen och USA självt i jakten på illegitima intressen? Är ”America First” verkligen bland prioriteringarna för USA:s regering idag? Jag inbjuder er att se bortom desinformationsmaskineriet – en integrerad del av denna aggression – och istället tala med dem som har besökt Iran. Observera de många skickliga iranska immigranterna – utbildade i Iran – som nu undervisar och forskar vid världens mest prestigefyllda universitet, eller bidrar i de mest avancerade teknologiföretagen i väst. Stämmer dessa realiteter överens med de förvrängningar ni får höra om Iran och dess folk? Idag står världen vid ett vägskäl. Att fortsätta på konfrontationens väg är mer kostsamt och meningslöst än någonsin tidigare. Valet mellan konfrontation och samarbete är både reellt och avgörande; utgången kommer att forma framtiden för generationer som kommer. Genom sin tusenåriga, stolta historia har Iran överlevt många angripare. Allt som återstår av dem är bleknade namn i historien, medan Iran består – motståndskraftigt, värdigt och stolt. (1 apr 2026, i ett brev adresserat till det amerikanska folket)Masoud PezeshkianUSA och Iran
Martin Marmgren
För ovan åtgärder finns ett brett politiskt stöd, vilket är bra. De räcker dock inte, vi behöver även göra förändringar för att öka effektiviteten och legitimiteten i Polisens arbete: 4. Lärande organisation. Det finns ingen etablerad struktur för att lära av misstag inom polisen. Fokus på att utreda straffansvar när polisanställda begår fel hämmar möjligheten att skapa en lärande organisation där man kan analysera vad som har gått fel och hur detta kan förebyggas i framtiden. Polisen behöver sin egen ”Lex Maria”. 5. Tillsynsmyndighet. Det förekommer ingen regelbunden och systematisk extern granskning av Polismyndigheten likt det sätt IVO eller Skolinspektionen fungerar. En Polisinspektion skulle inte bara kunna utvärdera enskilda skeenden som hur påsk- eller Husbykravallerna startade och hanterades, utan även på strukturell nivå se över hantering av skjutningar i gängmiljö, butiksstölder, sexualbrott eller profilering/kontroller. Detta oavsett om myndigheten fått in anmälningar eller själv initierat granskning. 6. Brottsförebyggande arbete . Det är allmänt känt och vetenskapligt bevisat att det är viktigt att förhindra nyrekryteringen till kriminella miljöer. Polisen kan i samverkan med skola, socialtjänst och fritidsverksamhet spela en nyckelroll i detta arbete. Det är dock sällan fallet, och i den nya strategi för brottsförebyggande arbete är den sortens arbete (social prevention) tydligt nedprioriterat. Det behöver förändras. 7. Antagningsprocess och utbildning. Polisutbildningen behöver bli en högskoleutbildning för att öka attraktiviteten, förbättra kvaliteten och säkra kopplingen till akademin. Antagningsprocessen behöver ses över och baseras på forskning, för att bäst sortera ut de mest lämpade sökanden istället för att sänka kraven . Polisen måste också bli bättre på att öka antalet antagna med utomnordisk bakgrund för ökad effektivitet, representationen och polisens legitimitet. 8.Ledning och styrning. Polisen är i normalfallet väldigt bra på att leda vid särskilda händelser men styrningen i vardagen är inte lika effektiv . Enkla och etablerade processer och dokument för allt mellan hantering av personaladministration till specifika utredningar skulle höja kvaliteten på det löpande arbetet. (9 sep 2022, i en debattartikel om behovet av reformer inom Polismyndigheten.)Martin MarmgrenBrott och StraffPolisreform
Hej – och tack för en intressant fråga. Detta är en ganska aktuell problemställning. För även om man inte punkterar så ofta, eller förstör däcket på andra sätt, är detta ändå något många måste förhålla sig till varje år. Definitionen av "samma egenskaper" för ett däck är en utgångspunkt för oändliga diskussioner. Om det finns något exakt facit vet jag inte. Däck är nämligen inte bara svarta och runda... Hade jag varit i din situation hade jag här valt att köpa två nya däck. För det första är det inte på vinterdäck man ska spara pengar. Även om ett extra däck kostar några hundralappar, anser jag att investeringen är beskjeden i förhållande till vad man får ut av det. För det andra är man då säkrad däck med samma egenskaper. Nya vinterdäck vid starten av vintersäsongen är sällan fel... Men det är självklart fysiskt möjligt att köra med olika däck. Kanske så till den grad att man knappt märker skillnaden. Personligen skulle jag alltså inte göra det. Jag förstår av din fråga att det här är tal om "version ett och två" av samma däck, med ganska likt mönster. Exakt vad som skiljer de två versionerna vet jag inte. Men det är ju så att ett däck är mycket mer än mönstret. Här kan det vara skillnad i gummiblandningen som använts och det kan också vara väsentliga skillnader i hur däcket är uppbyggt och designat. Det kan handla om hur mjuk däckssidan är, designen på själva däcket, till exempel hur rund däcksskuldern är och vilket sorts avtryck däcket lämnar. Jag tvivlar på att det bara är mönstret som är ändrat, men antar att de har optimerat hela däcket. Har du en bil med framhjulsdrift så hade jag satt de nya däcken fram. Det är där du har styrningen, 70 procent av bromseffekten och drivhjulen. Har du en bil med fyrhjulsdrift bör du absolut byta parvis – och helst alla fyra på många bilar. En del bilar är väldigt känsliga för just detta. Välkommen och lycka till! (9 dec 2018, som ett kompletterande svar på en fråga om man måste byta två däck på samma axel.)Benny ChristensenBilrådgivning
Astrid Uhrenholdt Jacobsen
Kära Dag. Första gången jag mötte dig tänkte jag att du var en konstig man. Jag visste inte ens att du var pappa till Martin i skidgruppen, än mindre att du kunde något om längdskidåkning. «Om du ska bli riktigt bra får du nog träna lite mer!». Jag var 14 år och sprack ofta i slutet av skidloppen. Jag älskade gemensamma träningar, friidrott, handboll och tävlingar. Långa turer i skogen var enformiga och tråkiga. «Det orkar jag inte», svarade jag, och så var saken avgjord. Det gick ett par år. Alla skidlopp med lite längd blev som du sa, för jag blev aldrig riktigt bra. Även om jag fixade sprint, blev det efter hand frustrerande att alltid komma till korta på allt det andra. Samtidigt insåg jag på avstånd att du inte bara var en slumpmässigt konstig man. Jag blev junioråkare, slutade med handboll och manade mig själv att fråga vad som krävdes. Du hade tydligen väntat på det – i alla dessa år. Att det skulle sluta i en vänskap som varade i nästan 20 år, låg långt utanför min fattningsförmåga. Jag hade precis fyllt 18 och gick sista året på gymnasiet. Du ringde hem och ansåg att jag borde gå senior-NM i Lillehammer, men det var lite svårt att vara borta från skolan. Det skulle väl bara bli en prolog och sedan resa hem igen, och jag hade inte heller föräldrar som kunde valla skidor eller följa med. Du var orubblig i din tro och hämtade mig kl 06.30, ut på tur med nybryggt kaffe och en påse hembakade bullar från mamma. I Lillehammer väntade en för mig okänd legend och din mentor, Oddmund Jensen. Jag hade ett par skidor, och bakom den gröna Caravellen fick han ta i som vallare. Du hade rätt. Jag hade tydligen något att göra där trots allt och tog silver i NM. Landslagstränaren kallade mig en tillfällighet, medan du ansåg att jag borde gå VM. Jag drömde inte så stort, så det blev med pratet om detta på vägen hem i bilen. Ny NM-medalj kom året efter, men OS var inte aktuellt. Jag var för ung, du var förbannad. Men jag drömde fortfarande inte så stort. Så det blev mellan oss. Antingen blev jag gammal nog eller bra nog, vem vet. Jag fick chansen i landslaget, men kände mig egentligen främmande där. Men så fanns du där ändå, och lyckades med konsten att utmana utan att trampa på landslagsstoltheten. «Du ska till VM i år», sa du i en lätt nonchalant kommentar under en träning i Holmenkollen. Jag tänkte att du inte hade rätt, jag var fortfarande junior… Du gav tyngd och självförtroende att träna och prioritera som en mogen idrottare. Jag lärde mig prestationskultur i praktiken utan att förstå det, och blev lätt chockad när jag inte hittade det igen i landslaget. Vi pratade med varandra oftare och oftare, du utmanade och gav perspektiv och lugn. När jag vann VM-sprinten i Sapporo blev jag plötsligt en sensation och behandlades konstigt och annorlunda. All uppmärksamhet kändes främmande. Mitt i detta kaos var du där och ställde frågor om spårvalet in mot målgången. Omväg, sa du. Taktik, sa jag. Vi diskuterade, utmanade prestationerna. Blev inte helt överens. Mitt i kaoset var det min normal – vår normal. Det kändes tryggt. Trots VM-guld. «Jag har tränat världsmästare förut, så du är inte unik. Varför ska jag hjälpa dig vidare?» Då visste jag det, att vi skulle gå sida vid sida så länge jag orkade utmana dig, så länge vi ville bli bättre tillsammans. Under OS 2014 följde du skidskjutningen för Olympiatoppen. Sålunda ledde slumpen till att du var där varje dag efter att Sten Anders tog sitt liv. Som en familj som vakar över sitt barn. Du visade omsorg och respekt, sorterade och var nyfiken – en sann balanskonstnär. Efteråt försökte du bromsa, men jag ville inte lyssna och det gick rakt in i den berömda väggen. Vi körde usla och korta pass. Det gick långsamt, men det var mycket annat att prata om och engagera sig i. Och livet var inte så dumt även om formen var dålig. Det blev många medaljer och uppturer. Några nedturer också, men vi gick alltid sida vid sida. Efter hand kände jag mig som en sorts fosterdotter, en Astrid nummer två i ditt liv – vi kunde läsa varandra och diskutera som familj gör, både om längdskidåkning, idrottspolitik, stora världsproblem och idiotiska småsaker. Våren 2020 var det nog med skidatsning för mig. Du visste det förstås innan jag sa det, Covid-19 tog över världen och vi började gå promenader. En dag i veckan gick vi, luftade hundar och pratade. Varje gång var jag tvungen att påminna dig om att hålla den berömda metern. Du tänkte att det skulle gå bra, men jag var rädd för att ge dig smitta från sjukhuset. Du såg konstigt på mig när jag sa att du var i riskgruppen. Men jag fick fortfarande lov att ha dig där på vandringen genom livet. Även under min tid i Nordnorge under turnus var du intresserad. Sålunda hände det att du var den enda av mina närmaste som besökte mig i blåst och vågrätt regn under den djupa mörkertiden. Vi gick promenader, pratade och åt lokal fisk. Jag låg på liggunderlag i gästrummet, hörde dig snarka genom väggen och tänkte på att du tog dig tid. Att du hade blivit en människa som verkligen formade mitt liv, med nyfikenhet, medmänsklighet, klokskap och trygghet. För några veckor sedan kom du överraskande ut ur skogen i Sørkedalen med Snupi och Astrid på släp. Det blev kaffe, våfflor och gott prat. Du var som vanligt hungrig, varm, munter, positiv och generös. Det var som vanligt allt annat än tråkigt. Du var som vanligt – tills du inte var här längre. För detta var sista gången vi sågs. Nu känns allt overkligt och främmande. Jag hoppades till det sista. Men finner tröst i att du slapp både att bli gammal och att leva som sjuk. Kanske passade det dig bäst. Vila i frid». (9 nov 2022, i ett personligt minnesord skrivet till Dag Kaas efter hans död)Astrid Uhrenholdt JacobsenTilltal och brev
<- Förra sidanNästa sida ->
21/12386

ordspråk.se - tål 90° vittvätt
Livet.se har fler bra ordspråk