...man ska äta-ordspråk

Halime Oguz
Under hela min tid som debattör och politiker har jag sysselsatt mig med slutna miljöer och med kvinnor som lever under brutal social kontroll, våld och övergrepp och behandlas som andra klassens medborgare. Jag har själv växt upp i ett parallellsamhälle och har därför trott att jag kände verkligheten. Ändå har den aktuella boken 'Aisha Rebel – en kvinna i en klan' om kvinnan Aishas uppväxt i en våldsam muslimsk miljö skakat om mig i grunden. Aisha har levt det mesta av sitt liv i Danmark. Ändå beskriver hon en verklighet som framstår som nästan oförenlig med det Danmark vi tror att vi lever i. Kvinnor och barn utsätts för våld och tortyr. Flickor görs till handelsvaror som fäder kan gifta bort till den man de finner lämplig. Sexuella övergrepp, tvång och kontroll blir en del av vardagen. Jag visste att hederskultur kunde vara brutal. Jag visste inte att den kunde vara så massiv och genomgripande. Hur kan ett barn vara i kontakt med så många delar av vårt välfärdssamhälle under så många år och ändå bli sviket? Boken ger en sällsynt inblick i hur slutet ett slutet parallellsamhälle kan bli. Aisha lever i Danmark, men hennes familj och miljö har sina egna regler och sanktioner. Hon får inte leka med danska barn. Hon ska följa familjens ritualer och lyda männen. Och när hon börjar ställa frågor, blir frågorna i sig ett hot mot familjens ära. Man får nästan en inblick i ett samhälle i samhället – och ännu längre in: en slutenhet i det slutna. En plats där familjens och klanens regler står över de regler vi andra tar för givna, och där det danska samhället trots skola, läkare, kommun och myndigheter bara ser en bråkdel av det som förgår. För samtidigt som Aisha lever med våldet, finns välfärdssamhället omkring henne. Hon går i skolan. Hon går till läkaren. Kommunen är involverad. Familjen får en familjebehandlare. Det finns alltså människor utanför familjen som möter Aisha och hennes syskon om och om igen. Ändå fortsätter våldet i årtionden. Endast ett av barnen blir omhändertaget. De andra blir kvar och måste leva vidare med det de redan har berättat för vuxna om. Det är kanske den mest obehagliga frågan boken lämnar efter sig: Hur kan ett barn vara i kontakt med så många delar av vårt välfärdssamhälle under så många år och ändå bli sviket? Vi skryter av ett samhälle där ingen ska stå ensam. Men vad gör vi när den familj som borde skydda barnet själv är en del av faran? När barnet är rädd för att berätta sanningen? Och när miljön omkring familjen är så sluten att våra myndigheter bara ser en bråkdel av det som förgår? Och så sker det som vi efter hand har sett så många gånger förut, när dessa sprickor av verkligheten dyker upp i offentligheten. Vi blir förfärade. Vi talar om Aisha. Politiker reagerar. Medierna skriver. Och så går det några dagar. Förfäran lägger sig. Vardagen återvänder. Och långsamt försvinner Aisha ur vårt gemensamma medvetande. Men har vi inte hört liknande historier förut? Vi var förfärade när TV 2-dokumentären 'Moskéerna bakom slöjan' visade vad som förgick bakom moskéernas slutna dörrar. Vi var förfärade när Ahmad Mahmoud skrev om sin uppväxt i en ghetto i 'Svart land'. Vi var förfärade när Yahya Hassan gav ut sin diktsamling. Och vi var förfärade när Sara Omar i sina romaner skildrade kvinnors liv under social kontroll, våld, sexuella övergrepp och religiöst förtryck. Vi hyllade henne, gav henne priser och var stolta över att hon lyfte några av samtidens mest obehagliga sidor på den litterära scenen. Men vad hände med människan bakom böckerna? Författaren Sara Omar har i flera år varit borta från offentligheten. Hon har levt med dödshot och massiv trakasseri och utsatts för smutskastningskampanjer som försökt miskreditera henne och hennes författarskap. Var är kulturpersonligheterna och politikerna som hyllade henne när hon stod på scenen? Hur många har sträckt ut en hand? Aishas historia bör därför inte sluta med vår förfäran. Den bör få oss att se på om vår lagstiftning och våra myndigheter faktiskt är rustade för den verklighet de ska hantera. Vi har stramat åt lagstiftningen mot negativ social kontroll och tvångsäktenskap. Det är bra. Men lagstiftning hjälper bara om den når fram till dem den är gjord för att skydda. Efter sin flykt lever Aisha och hennes dotter under skydd och med hemlig adress. Enligt boken rekommenderar polisen henne att lämna Danmark, eftersom de inte kan garantera hennes säkerhet. Det vänder sig i mig. Det är kvinnan som har blivit misshandlad och hotad på livet som ska lämna landet, för att vi inte kan skydda henne. Samtidigt kan de människor som har utsatt henne för övergreppen fortsätta sina liv. Det måste vi kunna göra bättre. Människor som utsätter kvinnor och barn för grovt våld och tvingar dem att leva under slavliknande förhållanden, så som verkligheten har varit för Aisha och många andra, ska mötas av konsekvenser. Där lagstiftningen ger möjlighet till det, ska de kunna utvisas från Danmark. Det ansvaret ska vi säkra genom lagstiftningen. Och sedan måste vi bli mycket bättre på att upptäcka de barn som inte själva kan ropa på systemet. Lärare, pedagoger, läkare, socialsekreterare och polis ska ha den nödvändiga kunskapen för att känna igen tecknen på hedersrelaterat våld och social kontroll, och stöd att agera på dem. För vårt system är inte tillräckligt utformat för att upptäcka de groteska förhållandena. Vi får inte drabbas av kollektiv amnesi igen. Barnen går ibland oss, även just nu. Vi får inte vänta på nästa bok, nästa dokumentär eller nästa modiga röst innan vi ser det som förgår precis framför oss. Aisha var inte den första. Och hon blir inte heller den sista om vi återigen ser bort, glömmer och går vidare. Vi vet nu vad som kan dölja sig bakom slutna dörrar. Den kunskapen förpliktigar. Vi får inte drabbas av kollektiv amnesi igen. (2 sep 2026, i en debattartikel om boken 'Aisha Rebel – en kvinna i en klan' och sviket i välfärdssamhället)Halime OguzOffentlig debatt
<- Förra sidanNästa sida ->
19/12386

ordspråk.se - med lågt μvärde
Livet.se har fler bra ordspråk