Det finns män-ordspråk

Joe-Warren Plant
Kan ni tro att jag hamnade i topp på resultatlistan? Jag kunde inte tro det själv! Som jag sa i programmet var jag ärligt talat lite besviken på min prestation. När något går fel får det en dominoeffekt på resten av numret. Mitt första misstag kom direkt i början, i tunneln. Jag försökte släppa det och gå vidare, men jag märkte bara att jag blev mer och mer frustrerad ju längre rutinen led. Men jag hamnade i alla fall inte på isen, vilket var mitt huvudmål! Jag var så rädd för att ramla. Jag känner att fallet under premiärkvällen hindrade mig. Ashley Banjo hade rätt om det. Jag visste att om jag gick i backen igen skulle det förmodligen innebära att jag åkte ut ur tävlingen. Det är svårt att säga vad som försiggår i huvudet innan man åker, för det är totalt kaos. Jag känner mig helt frånvarande och har sällan en aning om vad som händer. Under generalrepetitionerna var jag bokstavligen på gränsen till att spy. Jag var nästan i tårar för att jag fick sån panik. Vanessa [Bauer] stoppade allt och tog ut mig ur studion. Vi stod bara där och tog djupa andetag. Det hjälpte inte egentligen… Jag tror det är därför John reagerade på min prestation. Jag var så rädd för att ramla att jag inte tänkte på mitt ansiktsuttryck. Jag har tagit till mig hans råd och kommer definitivt att tillämpa dem i vårt nästa nummer. Jag hade ett litet fall under träningen den här veckan. Inget allvarligt, men det triggade min knäskada. Mitt knä är i ett lite märkligt skick just nu. Det känns starkt, men om jag skulle slå i det skulle min plats i programmet vara i fara. Jag måste bara se till att hålla koll på min sjukgymnastik, för jag vill absolut inte behöva lämna programmet på grund av en skada. Nu när programmet har börjat har träningen blivit mycket mer intensiv. Vi går upp vid 8-tiden och är på isen 8.45. Sedan kör vi uppvärmning och åker ut på isen runt 9.30. Vi tränar i upp till tre timmar och efter det kör vi landträning. Det är då vi jobbar med ansiktsuttryck och handpositioner för att perfektionera koreografin. Man måste också ta återhämtningen på allvar. Ibland varvar Vanessa och jag ner i en hel timme efter ett träningspass. Epsom-salt är min nya favorit! Det hjälper musklerna att slappna av. Jag måste också se till att lägga en kall kompress på knät om det blir för svullet. Tävlingen börjar bli riktigt allvarlig nu, så att få åttor från Torvill och Dean var verkligen upplyftande. Jag förväntade mig det inte alls. Att höra Christopher Dean – en sann legend på isen! – säga att jag var en naturlig talang. Wow. Det fick mig att inse att jag kan hålla en riktigt hög nivå. Därför kan jag förstå varför Graham var så förtvivlad över att åka ut. Han hade så mycket mer att bevisa. Jag har sett vad han kan göra under träningarna och ingen fick en glimt av det. Jag är ledsen för hans skull, men så är det tyvärr i en tävling. Vårt nästa nummer är proppfullt med trick och är väldigt energiskt. Vanessa fortsätter att piska på. Hon är dedikerad till att göra mig till den bästa skridskolöparen jag överhuvudtaget kan bli, så det finns inga tecken på att det kommer att sakta ner. Förhoppningsvis kan jag äntligen imponera på Ashley och John. Jag vill bara gå in med full kraft den här veckan. Jag tycker att konståkning är så terapeutiskt. När man åker genom alla mönster rusar en fantastisk känsla genom kroppen. Jag kan ärligt se framför mig att jag fortsätter med det efteråt. Jag har i princip blivit kär i det. Det har också hjälpt mig att uppskatta den teatrala sidan av att uppträda. Om jag någonsin skulle lämna Emmerdale skulle jag gärna börja med teater. Utanför isen älskar jag att spendera tid med min familj. De har varit så stöttande. Mina föräldrar har till och med låtit trycka affischer och sätter upp dem över hela Blackpool. Det är väldigt rörande. Alla i tävlingen är dessutom jättebra på att hålla humöret uppe. De får mig alla att skratta, men Jason är katalysatorn för allt. Han drar ständigt skämt och är så livlig och glad. Vi mår alla så mycket bättre efter att ha varit i Jasons sällskap. (5 feb 2021, diskuterar sina upplevelser, träning och skador under sin tid i Dancing on Ice i en personlig krönika.)Joe-Warren PlantPrivatliv och familj
Att vara en analog man i det digitala Västern är som att vara transsexuell i Afghanistan.
Det var alldeles, alldeles för lätt för AI att besegra min tids konstnärer. Ljus från urholkade ögon fäster en hinna mot livet, som redan har beräknat ditt nästa ord.
Men vad finns det att säga när förgyllda skuggor av turister har tömt Köpenhamn på poesi?
Dyker hjälten upp bakom en selfie, när nakna violer med gulddjup mindervärdesförsäljare säljer heroin på skärm till pojkar?
Den gråvita ångan förtätas på båda sidor av fönstren. Både rum och gränder hör mer av automatiserade medvetanden som dämpar snabba hjärtan.
En tiondel testosteron ska nu tillfredsställa allt låst östrogen.
Från de invuxna glasen i handflatan vågar sensommarens obefruktade gatublommor äntligen titta upp och skicka mig ett leende. De borde nog ha slagit till när det var varmare, för nu är de borta – försvunna in i nästa insta-ros, uttorkade på maniska kaffebönnor.
Det lyckas jag nog aldrig riktigt med, att acceptera synen av medmänniskor, de böjda nackarna som öppet glider runt i schaktet mellan skärmtid och livstid.
Sedan folkstyret ersattes med algoritmstyre var det alldeles, alldeles för lätt för AI att råna min generations hjärnor. Känner inte en enda som vågar utsätta sin världsbild för ärligt motstånd.
Nu är vi inlagda i crème brûléen av genererade ord från präster och politiker i en tid där mänskliga erfarenheter behandlas som judar i Auschwitz, som homosexuella i Palestina, som kristna i Nigeria, som kvinnor i Iran.
Jag känner inte en enda som rör vid dem de älskar mer än de putsar sin skärm.
Gud för att glaset skulle splittras i summan av undertryckt närvaro, tills det regnar soldroppar på vår blåaktiga hud, och vi kunde se varandra bara ett litet decennium till, innan ögonen, öronen, hjärtana alldeles, alldeles för lätt låter sig luras av konstgjorda ord om ensamhet som fann vägen till evighetens bibliotek. (30 aug 2026, i en dikt om ensamhet i en digital värld och AI:s förmåga att lura människor)
Emil SalzerPoesiLyrik och poesi
Morten Helveg Petersen
Kära sommar-Danmark. När Europaparlamentet nyligen gick på sommarlov, kunde vi göra det med två kristallklara riktmärken i resväskorna. För det första vet vi nu att det europeiska samarbetet förmår att samarbeta när det verkligen gäller. Vi har med stor framgång samarbetat för att lösa stora gemensamma utmaningar som covid-19-pandemin och energikrisen, och vi stod tillsammans när Putin visade sitt rätta ansikte som en kallblodig krigsförbrytare med demokratins undergång som mål. Och för det andra vet vi nu att Europa måste kunna mer på egen hand. Hoten mot vår säkerhet är påtagliga, ansvaret för vår säkerhet är vårt eget. USA kan vi inte längre bara ta för givet: Vi måste för allt i världen släppa det förflutnas naiva föreställningar om världsläget. Säkerhetspolitiken i form av energireformer, som ska göra Europa självförsörjande och fria oss från vårt beroende av Putins gas, blir mitt stora fokus under resten av mandatperioden fram till valet i juni 2024. Det blir samtidigt min sista tid i Europaparlamentet. Mina överväganden har kretsat kring möjligheten att prova andra saker i livet än det politiska livet, och slippa 140 resdagar om året och saknaden av familj och vänner. Därför blir tio års arbete i Europaparlamentet slutstationen för mig. Det blir ett vemodigt farväl, för jag älskar politikens väsen, spelet som startar vid varje politisk förhandling, och adrenalinkicken när det spetsas till och förhandlingarna ska avgöras. Å andra sidan är jag säker i mitt beslut, och det ger god energi till det sista årets arbete. Mitt primära fokus blir förhandlingarna om byggnadsdirektivet respektive reformen av EU:s elmarknad. Danmark kommer att hålla ögonen på utvecklingen i EU:s elmarknad, för den blir spelplanen för Danmarks CO2-neutrala ekonomi när vi om några år blir nettoexportörer av grön energi i en satsning som ska bära framtidens välfärd. I de pågående förhandlingarna ligger djävulen fortfarande i detaljerna, men på ett övergripande plan är kursen rätt: Vi är på väg mot en inre marknad för el, som effektivt kommer att ge ett enormt bidrag till att krossa vår tids allra största problem: höga energipriser, klimatförändringar och energisäkerhet. Byggnadsdirektivet blir däremot en hård nöt att knäcka. Medan vi i Europaparlamentet lyckades höja ambitionerna för energieffektivisering i våra byggnader, finns det ett annat motstånd i en del medlemsländer, vilket kommer att visa sig i trilogförhandlingarna mellan medlemsländerna, kommissionen och Europaparlamentet under hösten. Det är obegripligt för mig. Det är fullt och helt dokumenterat att vi inte kommer i närheten av klimatneutralitet utan ett seriöst förhållningssätt till praktisk energieffektivisering. Den energi vi inte använder är den snabbaste vägen till att minska gasimporten från Ryssland, som för att göra saken värre finansierar Rysslands krig i Ukraina. Det finns gott om befintlig teknik som kan hjälpa oss att energieffektivisera, men den politiska viljan att genomföra förändringar via energieffektivisering saknas på alldeles för många platser. Det är helt avgörande för klimatmålen och vår säkerhet att energieffektivisering tas på allvar och implementeras politiskt, och den positionen kommer jag att bära utåt hela vägen tills mitt mandat löper ut. På andra sidan av mandatet väntar nya utmaningar för både nya och sittande ledamöter av Europaparlamentet. Utvidgningen mot öster handlar nu också i hög grad om vår säkerhet och trygghet, och det blir naturligtvis ett stort ämne i nästa period, inte minst eftersom diskussionen anländer med en het potatis i bagaget: traktatändringar. Medan Europa tar ett steg mot höger, är det mitt hopp att det införs mekanismer i traktaten som effektivt kan sätta stopp för att nationalkonservativa krafter rullar tillbaka rättsstaten och demokratin. Ingen hade förutsett i de tidigare traktatändringarna att demokratier på frammarsch också kan rullas tillbaka, så som vi sett i Polen och Ungern under denna period. Rättsstatsmekanismen, som ger möjlighet att stänga plånboken, är Europaparlamentets förtjänst, men det tog lång tid att få den i bruk. Rättsvärdena är Europas principiella fundament och själva grunden för vår existens och vårt samarbete. När traktaten öppnas och stängs igen, bör det ske med möjlighet att straffa ledare med autokratiska tendenser med det instrument de respekterar: ekonomisk press. Om demokratin rullas tillbaka ska pengaströmmar från EU blockeras effektivt, snabbt och hårt. Den naiva tron på att alla älskar demokrati är slut, och med nya medlemsländer vid horisonten blir det inte mindre viktigt att vi har verktyg att försvara demokratin med – inte minst när angreppet kommer inifrån. Fortsatt trevlig sommar! (31 jul 2023, i ett debattinlägg/brev från Bryssel, där han reflekterar över sitt arbete i EU och tillkännager sitt tillbakadragande vid nästa val.)Morten Helveg PetersenEuTilltal och brev
Jag har alltid älskat att spela i panto, men jag ska inte ljuga, den här gången är jag livrädd med alla dessa nya covidfall. Jag vill vara hemma med mina barn eftersom jag är rädd för att ett utbrott ska ske inom ensemblen. Vi är inte ens i bubblor som förra året, så det är en oro. Det jag inte kan begripa är varför det inte finns striktare restriktioner på plats, när covid är så utbrett just nu. För att vara ärlig förstår jag inte varför vi inte är i lockdown. I normala tider skulle jag fira högtiden med min panto-familj. Vi skulle förmodligen gå ut på en trevlig julmiddag, men det är helt enkelt för riskabelt i år. Jag tror att alla sitter i samma båt – vi vill bara avsluta våra föreställningar och komma hem till våra familjer. Jag vill inte riskera min jul hemma. Vår Molly flyger hem den här veckan. Jag kommer inte sluta oroa mig förrän hon är tillbaka hemma där hon hör hemma. Men snart är det jul, och vi kommer alla vara under samma tak och njuta av tiden tillsammans. Jag hade covid i jul förra året, och det var hemskt. Det slog ut mig i två månader. Det är därför i år måste bli extra speciellt – jag har en del att ta igen eftersom jag var så sjuk förra året. Jag är så förväntansfull inför julen. Jag är ledig på dagen, så jag åker hem efter att min show är slut på julafton, slår in alla presenter och börjar förbereda grönsakerna. På själva dagen kommer vi alla vakna på morgonen, poppa lite champagne och filma barnens ansikten när de öppnar sina presenter. Vi kommer stanna i våra mysiga pyjamasar hela dagen och bara ta det lugnt hemma, titta på julfilmer och äta fantastisk mat. Det finns inget bättre än att tillbringa julen med familjen. Min mamma kommer också vara med oss i år – det kommer vara underbart för barnen att ha henne här. Jag tror inte att jag vill spela i panto nästa år. Jag älskar verkligen att vara en del av det och att uppträda på scen, men det här året har verkligen fått mig att tänka på hur mycket jag går miste om. Jag älskar att få folk att skratta och le, men jag saknar hela upptakten till julen. (21 dec 2021, i sin veckokolumn i tidningen skriver hon om sin nuvarande panto-roll, sin rädsla för covid och sina julplaner.)Kerry KatonaPandemin
Jag fick höra att för att hitta den sanna kärleken måste man först hitta en sann vän, och jag har utan tvekan hittat min bästa vän i dig. Du ser helt outroligt vacker ut ikväll, du ser fantastisk ut, men det var förstås aldrig någon överraskning. Folk på gatan och här idag funderar säkert på hur i hela friden jag lyckades med detta, och jag har inget svar, jag vet inte, tur, jag vet inte vad det är. Sophie, du är den vackraste människan som finns, både på insidan och utsidan. Du älskar att skvallra men du dömer aldrig, du skrattar åt mina fåniga skämt och tröstar alltid mina osäkerheter. Du är smart och klok på så många fler sätt än jag, men du skryter aldrig om det. Du låter mig stå i centrum, men vi vet alla vem den riktiga stjärnan är, och viktigast av allt är att du älskar mig för den jag är. Jag har alltid skämtat om att jag först insåg att jag var kär i dig när du nästan blev uppäten av en haj – jag säger haj, det var en barracuda – och jag bara simmade mot stranden och räddade mig själv. Men sanningen är Soph att jag alltid har älskat dig, ända sedan vi först möttes. Varje gång jag pratar med folk blir jag tillfrågad om vad min största prestation är, och jag tvekar och vet inte riktigt vad jag ska säga, men nu kan jag med handen på hjärtat säga att att gifta mig med dig är och kommer att vara den största prestationen i mitt liv. Så jag vill ge dig några löften ikväll. Jag lovar att vi kommer att bråka om fåniga saker, men jag lovar att vi aldrig ska gå och lägga oss arga. Jag lovar att jag inte alltid kommer att kolla så att toaletten är ren, men jag lovar att jag finns där varje gång du behöver mig. Jag lovar att jag kommer att irritera dig, oavsett om jag förtjänar det eller inte, men jag lovar att alltid försöka göra dig lycklig. Jag lovar att jag kommer att glömma datum i kalendern, men jag lovar att jag aldrig kommer att glömma att sätta dig först. Jag lovar att vi kommer att ha tuffa tider, men jag lovar att de kommer att gå över. Och sist men inte minst lovar jag att älska och ta hand om dig resten av mitt liv. (29 maj 2023, under sitt bröllopstal till sin fru Sophie Habboo vid deras bröllop i Spanien.)Jamie LaingKärleksförklaringar
Ers Majestäter, Ers Kungliga Högheter – My Dear New Family, Dear John, vilket privilegium, vilken spänning, vilken extraordinär känsla av lycka ni har skapat i mig. Man kan säga att Mary också tillhör er – men från och med idag: tillhör hon mig – och jag tillhör henne. Men det finns mycket mer i den meningen än bara ord. Den markerar slutet på en period av frihet, av försök och misstag, där ansvaret vilade på mig ensam. Meningen har också en annan sida som precis har börjat. För mig innebär den ansvar, tillit och delande. Genom att låta mig ta Marys hand och leda henne vidare in i ett nytt liv i nöd och lust, har ni visat mig att ni litar på att jag är kapabel och ansvarsfull i denna handling genom livet – det kallas kärlek. För det är jag mycket tacksam mot er. Jag älskar henne och jag kommer att skydda henne med hela mitt hjärta. Jag ska göra mitt bästa för att få henne att känna sig trygg och hemma i sitt nya land. Kära Mary! År 2000 i Sydney förenades de fem OS-ringarna för 25:e gången. Australien var för mig en okänd och outforskad kontinent, vilket bland annat symboliseras i den femte och nedersta olympiska ringen. Jag befann mig på okänd mark bland glada och feststämda främlingar. Mitt enda bagage var vid den tiden mina höga förväntningar på min vistelse samt en viss portion självförtroende. Nästan 200 år tidigare hade en annan dansk vid namn Jørgen Jürgensen anlänt under andra omständigheter, men likaledes med stora förväntningar och självförtroende. Han lämnade dock snabbt Sydney och seglade till Tasmanien – ditt land – en stat i Australien. Där skapade han sig ett rykte som slutade med att kosta honom livet. Jag hade bara varit i Australien i två dagar, och vårt öde var beseglat. Ännu omedvetna båda två, men den utstrålning du har sken klart och starkt för mig från vårt första möte. Sedan dess har jag blivit förblindad och beroende av den. Mitt liv var fram till dess en strävan efter att skapa en större självständighet, utan att begränsa mitt handlingsutrymme. Mina möjligheter var stora, och min värld ofta ensam. Men båda delarna stärktes ständigt i tid och rum, eftersom min nyfikenhet och positiva tro på det slutgiltiga drev mitt verk framåt. Så steg du in i min värld, och mycket har redan hänt. Nu finns det två världar här – ja sannolikt flera; det är dem vi nu ska utforska tillsammans sida vid sida. I ljus och i mörker, sommar, höst, vinter, vår – alltid. Den glädje och styrka du ger mig är som solen under dagtimmarna, som med sitt sken slår all tvivel och mörker i marken. Och som månen i natten lyser du, vakande med ett vackert sken av mildhet, som berövar mörkrets symboler deras drillande och inbillskas utrymme. Jag väljer ofta att uppfatta ljuset från en ny dag som det orördas, oerfarnes och oskyldiges återfödelse. Kanske lite naivt – ändå är det skönt att leka, att allting börjar på nytt. En ny värld föds igen med ljuset från den nya dagen. Detta ögonblick är "oss" två – nya tillsammans, unga tillsammans, oskyldiga tillsammans, förälskade tillsammans – bara tillsammans. Du ger mig trygghet, glädje och lycka. Jag bubblar nästan över av nyfikenhet på vad den närmaste och fjärran framtiden kommer att bringa för oss – och det är du som ska svara. Men jag ska försöka hejda mig, för två frågor är ju redan besvarade med ett ja av oss båda två. Det är svar som kommer att gälla för oss för alltid – och behöver vi ljus i vår sökning efter svar, krävs det bara att vi lyfter blicken och tittar upp mot himlen. Där ligger evigheten, som samtidigt kan visa oss vägen när den ibland försvinner. Jag älskar dig Mary – kom låt oss gå, kom låt oss se – genom tusen världar väntar viktlös kärlek. Ers Majestäter, Ers Kungliga Högheter, får jag be alla resa sig och tillsammans med mig höja en skål för min brud. (14 maj 2004, tal till bruden vid bröllopsmiddagen på Fredensborgs slott den 14 maj 2004)Kronprins FrederikNyheterTilltal och brev
Är remigration verkligen ouppnåelig? Det hör vi om och om igen från vänstern och dess allierade inom borgerligheten. Men är det sant? Självklart inte. Låt mig förklara varför. För vad är remigration? Remigration är inte en politik, utan ett mål. Pro-invandringslägret primära argument är att remigration är omöjlig eftersom man inte kan ’kasta ut’ så många människor. En medveten fördumning av samtalet. Remigration handlar nämligen inte i första hand om utvisningar. Begreppet betyder egentligen bara ’återvandring’, eller hemresa. Utvisning är absolut ett viktigt medel för att säkerställa remigrationen, men det är inte det primära. Vägen till remigration är i första hand att göra det outhärdligt att leva motkulturellt i Danmark. Jag kan absolut förstå att många muslimer sätter sin tro högre än i stort sett allt annat. Men det ska vi inte ge dem möjlighet att göra i Danmark. Valet ska vara enkelt: Lev som danskar i Danmark, eller håll fast vid er kultur och res hem till en del av världen som återspeglar dessa värderingar. Målet är klart, men medlen är det inte. Nu är jag ingen politikutformare, men nedan följer en liten lista med förslag som skickliga teknokrater utan tvekan skulle kunna utforma mycket bättre. De handlar om att ta tillbaka det offentliga rummet, ta bort islamisk symbolik och göra det mer attraktivt att välja Danmark. Jag måste understryka att det inte är ett litet krav att ställa till människor att de avsäger sig en stor del av sin kultur. För majoriteten är det långt mer realistiskt att de reser hem. Förbud mot slöjor i det offentliga rummet. Noll maktdemonstrationer på våra städers stora torg med gemensam bön och missionering. Förbud mot halal. Förbud mot islamiska friskolor. Noll utländskt stöd till moskéer. Inga könsuppdelade fritidsaktiviteter. En mångdubbling av straffen för våld, så att de muslimska våldsverkarna har utsikter till årslång tillvaro bakom stängda fängelsemurar. Särskilt förhöjda straff för gruppvåld och övergrepp mot minderåriga. Återkallande av medborgarskap där det är möjligt. Indragning av offentliga förmåner, omprövning av förtidspensioner och invandrarkvinnor i nyttojobb. Och ja, utvisningar. Utträde ur varje konvention som hindrar oss från att ta hand om varandra. När den fina borgerligheten insisterar på att remigration inte är möjlig, handlar det förmodligen mest om att man inte är villig att göra det som krävs för att rädda Danmark från en tilltagande islamisering och, i sista hand, ett befolkningsutbyte. För de förslag jag har nämnt är inte liberala. Pro-invandringslägret älskar sin liberalism mer än det älskar Danmark och sina egna barns möjlighet att växa upp i ett fredligt land. De massiva invandringsproblemen har skapats av en liberal politik på området, med liberala mänskliga rättigheter som motivering – och lösningen är självklart inte mer liberalism. Det förstår fler och fler, tack och lov. Så den fina borgerligheten får välja. Vad är viktigast – den förtjusande ideologin eller Danmark? Remigration är självklart möjlig. För där det finns vilja, finns det en väg. (4 okt 2026, i en krönika om möjligheten till och metoderna bakom remigration i Danmark)Eva SelsingDebattIslam och politik
Kanye West
Vet ni, de försökte skrämma mig så att jag inte skulle bära den här kepsen. Mina egna vänner. Men den här kepsen, den ger mig – den ger mig kraft på ett sätt. Ni vet, min pappa och min mamma separerade, så jag hade inte mycket manlig energi i mitt hem. Och dessutom är jag gift in i en familj där det, eh, ni vet, inte pågår särskilt mycket manlig energi. Det är vackert, dock. Men det finns stunder då, ni vet, det är något med, ni vet – jag älskar Hillary. Jag älskar alla, eller hur? Men kampanjen, "I'm with her", fick mig bara inte att känna, som en kille som inte fick träffa sin pappa hela tiden, som en kille som kunde kasta boll med sin son. Det var något med, när jag tog på mig den här kepsen, att det fick mig att känna mig som Superman. Ni skapade en Superman – det är min favorit-superhjälte. Och ni skapade en Superman-kappa åt mig. Och som en kille som ser upp till dig, ser upp till Ralph Lauren, ser upp till de amerikanska industrifolken, icke-politiska, inget jävla snack – lägg på ett pip, gör som ni vill, fem sekunders fördröjning – och som bara går in och får det gjort. Just nu gav ni mig modet att gå till Adidas. För på Adidas, när jag gick in 2015, var vi ett företag värt 14 miljarder dollar som förlorade 2 miljarder dollar om året. Nu har vi ett marknadsvärde på 38 miljarder dollar. Det kallas "Yeezy-effekten". Och jag åkte till Casper. Vi hade ett möte i Chicago. Och jag sa: "Ni måste flytta tillverkningen onshore". Och inte ens till kusten. In till kärnan! Det handlar inte om gränserna, utan om Adidas kärna. Och Chicago är kärnan i Mellanamerika, och vi måste göra Mellanamerika starkt. Så jag hade bollarna, för jag hade tillräckligt med bollarna för att ta på mig den här kepsen. Jag menar, det här Adidas-grejen gjorde mig till miljardär, och jag hade kunnat förlora 200 miljoner dollar genom att gå ur den affären. Men även med det visste jag att det var viktigare för mig att ta risken att gå ur den affären än att ha inga fäder i Chicago, utan hem. Och när vi väl får en fängelsereform, för nej – för det är habilitering, inte rehabilitering, eftersom vi inte hade förmågorna från första början. Vi hade aldrig någon som lärde oss. De lärde oss inte. Och precis: "Vi hade ingen som lärde oss", eller hur? Så det är viktigare än någon specifik affär, vad som helst, att vi tar jobben till Amerika. Och att vi tillhandahåller en övergång med psykisk hälsa och den amerikanska utbildningsplan som Jim har arbetat med, Larry Hoover har också en läroplan som han har arbetat med. Vi har Montessori-läroplaner som vi arbetat med. WeWorks har en vacker läroplan. Waldorf-etablissemanget har en läroplan. Vi har meditation. Det finns många saker som påverkar vår psykiska hälsa som får oss att göra galna saker, som kastar oss tillbaka i den där falluckan som kallas det 13:e tillägget. Jag sa "avskaffa", med kepsen på. För varför skulle man behålla något som är en fallucka? Om man bygger ett golv, konstitutionen är basen för vår industri, eller hur? För vårt land, för vårt företag. Skulle du bygga en fallucka så att om du klantar dig och av misstag, något händer, så faller du och hamnar bredvid Unabombern? Man måste ta bort hela den falluckan ur relationen. De fyra gentlemännen som skrev det 13:e tillägget? Och jag tror att sättet universum fungerar på är perfekt. Vi har inte 13 våningar, eller hur? Ni vet, så de fyra gentlemännen som skrev det 13:e tillägget såg inte ut som människorna de ändrade lagarna för. Dessutom var det vid den tidpunkten olagligt för svarta, eller afroamerikaner, att läsa, och det betydde att om man faktiskt läste tillägget så blev man inlåst! Och förvandlad till en slav. Återigen, så vad jag tänker är att vi inte behöver domar, vi behöver partners. Vi behöver prata med människor. Jag fick diagnosen bipolär sjukdom. Jag kom i kontakt med en neuropsykolog som arbetar med idrottare i NBA och NFL. Och han tittade på min hjärna, den är jämn på tre delar. Jag ska ge er några bomber: 98:e percentilen på IQ-testet. Jag låg på 75:e percentilen av alla människor men det var för att jag räknade åtta siffror baklänges fel, det blev upprepningar. Så jag ska jobba på den. De andra, 98 procent. Tesla. Freud. Ni vet, så han sa att jag faktiskt inte var bipolär. Jag led av sömnbrist vilket skulle kunna orsaka demens om 10 till 20 år, där jag inte ens skulle komma ihåg min sons namn. Så all den här kraften jag får, och jag tar med min son till Sox-matchen och allt det där? Jag skulle inte kunna komma ihåg hans namn – på grund av en feldiagnos. Och vad vi behöver är, vi kan stärka läkemedelsbolagen och tjäna mer pengar. Det är en sak. Jag har aldrig klivit in i en situation där jag inte fick folk att tjäna mer pengar. Så vi kan stärka läkemedelsbolagen. Vi kan stärka våra industrier. Vi kan stärka våra fabriker. Vi kan ta inte bara Adidas onshore, vi kan ta Foxconn och sätta upp en fabrik i, jag tror, Minnesota. Femtio-tre tusen –. (1 nov 2018, under ett långt tal i Ovala rummet.)Kanye WestBrev och meddelanden
<- Förra sidanNästa sida ->
32/12136

ordspråk.se - sagt och tänkt
Livet.se har fler bra ordspråk