Ordspråk av Walter Benjamin

Varje passion gränsar till det kaotiska, men samlarens passion gränsar till kaoset av minnen.

Tråkigheten är drömfågeln som kläcker ägget av erfarenhet. Ett sus i löven driver honom bort.

Åsikter är för den stora apparaten av social existens vad olja är för maskiner: man häller inte smörjolja över en turbin; man applicerar lite på dolda spindlar och leder som man måste känna till.Åsikter

Minnesbilder är inte ett verktyg för att utforska det förflutna utan dess teater. Det är mediet för förfluten erfarenhet, såsom marken är mediet i vilken döda städer ligger begravda.Minne

Målet med den allmänna opinion som genereras av pressen är precis att göra allmänheten oförmögen att döma, att smyga in i den en inställning av någon oansvarig, oupplyst.

Ju större minskningen i den sociala betydelsen av en konstform, desto skarpare skillnaden mellan kritik och njutning hos allmänheten. Det konventionella njuts okritiskt, och det verkligen nya kritiseras med avsmak.

Endast den som kan se sitt eget förflutna som ett missfall fött ur tvång och behov kan utnyttja det fullt ut i nuet. Ty vad man har levt är i bästa fall jämförbart med en vacker staty som har fått alla sina lemmar slagna av under transporten, och som nu bara ger den värdefulla blocket ur vilken bilden av ens framtid måste huggas fram.

En texts makt är annorlunda när den läses jämfört med när den avskrivs. Endast den avskrivna texten befäller därmed själen hos den som sysslar med den, medan den enkla läsaren aldrig upptäcker de nya aspekterna av sitt inre jag som öppnas av texten, den väg som huggs genom den inre djungeln och stänger sig för alltid bakom den: eftersom läsaren följer sinnet i den fria flykten av dagdrömmerier, medan den som avskriver underordnar det befälet.

All översättning som avser att utföra en överföringsfunktion kan bara överföra information -- alltså något icke-väsentligt. Detta är kännetecknande för dåliga översättningar.

Att äta mat ensam tenderar att göra en hård och grov. De som är vana vid det måste leva ett spartanskt liv om de inte ska förfalla. Eremiter har iakttagit, även om det bara var för denna orsak, en sparsam kost. För det är endast i sällskap som maten görs rättvisa; mat måste delas och fördelas om den ska tas väl emot.

Konstkritikerns konst i en nötskal: att mynta slagord utan att förråda idéer. En otillräcklig kritiks slagord säljer idéer till modet.

Erfarenhet har lärt mig att den grundligaste av kommunistiska plattityder innehåller mer av en hierarki av mening än samtida borgerlig djuphet.

Som ultravioletta strålar visar minnet för varje människa i livets bok en skrift som osynligt och profetiskt kommenterar texten.

Hoppet ges oss endast för de hopplösas skull.

Det sanna bilden av det förflutna flyger förbi. Det förflutna kan endast gripas som en bild som blixtrar upp i det ögonblick då den kan igenkännas och aldrig ses igen.

Döden är sanktionen för allt som berättaren kan berätta. Han har lånat sin auktoritet från döden.

Ingenting är fattigare än en sanning som uttrycks såsom den tänktes. När den skrivs ned i dessa fall, är den inte ens ett dåligt fotografi. Sanningen vill bli överraskad plötsligt, med ett slag, ifrån sitt självfördjupande, antingen genom oväsen, musik eller rop om hjälp.

Livets konstruktion är för närvarande i händerna på fakta mer än övertygelser.

Anpassningen av verkligheten till massorna och av massorna till verkligheten är en process med oändligt omfång, lika mycket för tänkandet som för perceptionen.

Äkta polemik närmar sig en bok så kärleksfullt som en kannibal kryddar ett barn.

Den som frågar spåkvinnor om framtiden avstår omedvetet från en inre aning om kommande händelser som är tusen gånger mer exakt än vad de kan säga. Han drivs av tröghet snarare än av nyfikenhet, och ingenting är mer olikt den undergivna apatin med vilken han får höra sin öde avslöjad än den vaksamma skickligheten med vilken den modige tar tag i framtiden.

Idén att lycka skulle kunna ha en del i skönhet vore för mycket av det goda.

Alla religioner har hedrat tiggaren. För han bevisar att i en fråga som är lika prosaisk och helig, banal och återuppbyggande som allmoselämnandet, är intellekt och moral, konsekvens och principer usla otillräckliga.

Böcker och horor har sina tvister offentligt.

Den som iakttar etikett men invänder mot lögnen är som den som klär sig modernt men bär ingen väst.

Den som söker att närma sig sin egen begravda förflutna måste bete sig som en man som gräver. Han får inte vara rädd för att återvända till samma ämne om och om igen; att strö den som man strör jord, att vända på den som man vändar marken. För själva ämnet är bara en avlagring, ett skikt, som endast ger ifrån sig vad som utgör den verkliga skatten gömd i jorden genom den mest noggranna undersökningen: bilderna, lossade från alla tidigare föreningar, som står -likt kostbara fragment eller torso i en samlares galleri- i de prosaiska rummen i vårt senare förstånd.

För att göra rättvisa åt Kafkas gestalt i dess renhet och säregna skönhet får man aldrig tappa ur sikte en sak: det är renheten och skönheten hos ett misslyckande.

Att inte hitta vägen i en stad kan vara ointressant och trivialt. Det kräver okunnighet -- inget mer. Men att gå vilse i en stad -- som man går vilse i en skog -- det kräver en helt annan skolning. Då måste skyltar och gatunamn, förbipasserande, tak, kiosker eller barer tala till vandraren likasom ett knastrande kvist under hans fötter i skogen.

Man skulle kunna tala om ett oglömligt liv eller ögonblick även om alla människor hade glömt det. Detta predikat skulle inte innebära en lögn, utan bara ett anspråk som inte uppfyllts av människor, och också ett rike där det är uppfyllt: Guds minne.

Detta är dagar då ingen bör förlita sig alltför mycket på sin kompetens. Styrka ligger i improvisation. Alla de avgörande slagen slås med vänster hand.

Minnen, även omfattande sådana, utgör inte alltid en självbiografi. För självbiografin har att göra med tid, med sekvens och det som utgör livets kontinuerliga flöde. Här talar jag om ett rum, om ögonblick och diskontinuiteter. Ty även om månader och år dyker upp här är det i den form de har i minnets ögonblick. Denna konstiga form – den kan kallas flyktig eller evig – utgör i ingetdera fallet det som livet består av.

1/1

ordspråk.se - gillar dig
Livet.se har fler bra ordspråk