Ordspråk av Virginia Woolf
Jag är säkert inte ensam i min egenkärlek när jag säger att aldrig filtrerar det bleka gryningsljuset genom persiennerna på 52 Tavistock Square utan att jag öppnar mina ögon och ropar, "Gud i himlen! Här är jag igen!" inte alltid med glädje, ofta med smärta; ibland i en spasm.
Livet för båda könen är mödosamt, svårt, en ständig kamp. Mer än någonting annat... kräver det självförtroende... Och hur kan vi på snabbast möjliga sätt framkalla denna omätbara egenskap? Genom att tro att andra människor är underlägsna en själv.
Om kvinnan inte hade någon existens annat än i fiktion skriven av män, skulle man föreställa sig henne som en person av yttersta vikt; mycket varierad; heroisk och elak; storslagen och smutsig; oändligt vacker och ful i det yttersta; lika stor som en man, tycker några.
Där Intellektet är störst, har Hjärtat, Sinnena, Storsinthet, Välgörenhet, Tolerans, Godhjärtadhet och resten knappt plats att andas.
Vi blir illa av åsynen av triviala personligheter som förmultnar i tryckets evighet.
Att se livet i vitögat, alltid, att se livet i vitögat, och att känna igen det för vad det är...till sist, att älska det för vad det är, och sedan att lägga undan det.
Sömn, den bedrövliga förkortningen av livets glädje.
Det är i vår lättja, i våra drömmar, som den neddykta sanningen ibland kommer upp till ytan.
Sanning
<- Förra sidan
4/4
ordspråk.se
- när Öresundsbron inte räcker ända fram
Livet.se har fler bra
ordspråk
