Ordspråk av Marcel Pagnol

Ta er i akt för teknikerna. De börjar med en symaskin och slutar med en atombomb.Atomkrig

När en kvinna vill sätta punkt blir det ändå alltid ett komma av den.Kvinnor och Kvinnligt

När en kvinna vill sätta en punkt blir ändå ofta alltid ett kommateckenKvinnor

När en kvinna tänker sätta punkt blir det oftast bara ett komma.Kvinnan

Medlidande är en mild form av fruktan. Den är de intelligentas, de fantasirikas och de förutseendes fruktan.Sympati och Medkänsla

Man skall vara på vakt mot ingenjörer: de börjar med en symaskin och slutar med en atombomb.

Man skall vara på sin vakt mot ingenjörer; de börjar med en symaskin och slutar med en atombomb.Experter

Man ska vara på sin vakt mot ingenjörer: de börjar med en symaskin och slutar med en atombomb.Vetenskap, Teknik

Man ska passa sig för ingenjörer - de börjar med symaskiner och slutar med atombomber.Ingenjör

Här i livet lär sig människan först att gå och prata. Därefter lär man sig att sitta stilla och hålla tyst.Uppfostran

Förr var en uppsättning en kärleksförklaring till en pjäs. I dag är det ofta våldtäkt.Teater

Endast med en liten smula feghet kan man vara lycklig.Fröjd

Den kloke, som vill göra något dumt, ställer till mindre skada än den dumme, som vill göra något klokt.Dumhet

Den kloke som vill göra något dumt ställer till mindre skada än den dumme som vill göra något klokt.Dumhet, Dårskap, Galenskap

De åsikter som är svårast att hålla hemliga är de man har om sig själv.Åsikter

Anledningen till att människor har så svårt att vara lyckliga är att de alltid ser det förflutna bättre än vad det var, nutiden sämre än vad den är och framtiden mindre lösad än vad den kommer att vara.Glädje

Den svåraste hemligheten för en man att behålla är hans egen uppfattning om sig själv.

Man måste hålla ett öga på ingenjörer; de börjar med symaskiner och slutar med atombomben.

Akta för teknikerna, de låter livet börja i ett retortrör och låter det dö i smällen av en atombomb.Teknologi

En hemlighet är inte något ouppbevarat, utan något som berättas i enskildhet, i en viskning.

Heder är som en tändsticka, man kan bara använda den en gång.

Varje gång jag går till bryggan och tittar på horisonten är jag på andra sidan. Om jag ser en båt på havet drar den mig som ett rep... som ett bälte runt mina sidor, och jag vet inte var jag är, jag kan inte tänka på någonting annat...