Ordspråk av Bodil Jönsson

Fysiker och författare i Lund
Är du nära ditt lagom, kan ingenting vara riktigt farligt. Stora marginaler åt alla håll gör det tillåtet att vara avslappnad. Då är det lätt att vara snäll och generös, både mot sig själv och mot andra.
Äldres kreativitet har andra yttringar och drivkrafter än barnens. Vi söker mer medvetet efter mål och mening och har bättre kontakter mellan tankar och känslor.
Årsringsvandringen kan leda till de mest fantastiska kombinationer, och det är här grogrunden finns för mycket av äldre människors lärande.
Årsringarna medverkar till att många av oss känner oss yngre än vad vi "är". Inte för att vi vill förneka vår ålder och låtsas vara yngre än vi är men väl för att våra minnen har förvärvats av våra yngre jag-gestalter.
Åldrandet är inte bara förvittring och sönderfall. I valet mellan föreställningarna uppgång och fall (peak and decline) å ena sidan och livslång utveckling (life span development) å den andra börjar nu tron på den sistnämnda ta över, åtminstone inom forskningen.
Åldrandet handlar både om en nedräkning och om en uppräkning. Den samlade utvecklingen över tid, det longitudinella, själva filmen, kan vara viktigare än summan av alla blixtfotografier och alla jämförelser i stunden.
Ålder är ingen sjukdom i sig, speciellt inte i vår tid med alla dess medicinska och teknologiska förutsättningar. Därför kommer också ålderns fördelar nu mer till sin rätt.
Väl så påtaglig som tidsstress och relationsstress är den etiska stressen. Om du inte själv har samma grundvärderingar som omgivningen eller om du inte kan se meningen överhuvudtaget med det du gör, så finns den etiska stressen där. Den sliter och tär. Det kan vara den som orsakar många till synes oberoende förtretligheter och misshälligheter i vardagen.
Vårt resande, både privat och i tjänsten, tog fart i mitten av förra seklet. Flockdjuret människan fick lägga band på sig – hennes önskan att vara en i flocken, få hjälp av den och kunna kontrollera den, fick ge vika för lusten och nödvändigheten att resa.Så kom mobiltelefonen och plötsligt gick det att både resa och ha kontroll över flocken. Samtidigt. Tulipanaros!
Vårdens möjligheter att ställa diagnoser och att bota svåra sjukdomar har aldrig varit så goda som nu. Men medan specialister har svar på det specifika, på de små delarna, så har alltfler människor problem med det ospecifika, med helheter som inte längre fungerar. Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att tre av fyra läkarbesök i västvärldens primärvård har att göra med stress eller livsstil.
Vågar du som ett tankeexperiment fundera över möjligheten att i ditt liv skapa en förändringsskyddad zon där du är garanterad att få verka och göra nytta utan att allt hela tiden ifrågasättas, förnyas, omorganiseras eller förändras?
Vilka fakta man kan observera beror helt på vilka tankemönster man redan har i huvudet.
Vi är dåliga på att mäta tid med kroppen. Klockan kom att spela en stor roll i människors liv när den sattes upp på kyrkor och tågstationer, hemma i finrummet och i köket. Vilken fantastisk inverkan på hela kulturen det måste ha fått när man införde mobilklockan, en klocka som man hade med sig som västur eller armbandsklocka.
Vi som lever nu har så många skäl att säga T A C K till tidigare generationer. Det är de som möjliggjort vår samtids förlängda liv och goda ålderdomar.
Vi som blir gamla nu kommer jämfört med förra generationen att se bättre, höra bättre, röra oss bättre, ha mindre ont, sova bättre, tugga bättre, etc. Vad kommer vi då att vilja göra?
Vi som blir gamla nu har sedan barnsben fått tillräckligt med mat, god utbildning, bra bostäder och inte utsatts för farsoter, krig eller förtryck.
Vi som blir gamla nu har mycket gemensamt, bland annat att vi växte upp i en och samma tidsanda.
Vi människor är aldrig så olika varandra som när vi blir gamla och har hunnit utveckla våra individuella särdrag. Se därför inte "äldre" som en klump.
Vi lever på Prenässansen. Ingen annan tid har haft så mycket av framtiden i sig och så lite av det förflutna som vår. Vår tid är helt enkelt framtung.
Vi kan ha en oerhörd nytta och glädje av specialistkompetenser inom vården, men ju äldre vi blir, desto mer mångfasetterade blir våra hälso- och sjukdomshistorier. Då behöver vi allmänpraktiker, experter på det komplexa, snarare än specialspecialister.
Vart tar de vägen, alla dessa oceaner av tid som vi egentligen har? Det går att göra det till en (tragi)komisk lek att leta tidstjuvar. Sök dem gärna både hos dig själv, på arbetsplatsen och hemma. Själv har jag bland annat hittat: det ständiga småpratet, nätverk och möten, teknik och media.
Varför inte skapa ett Horisontråd som visar på möjlighetsrymder för fortsatt arbete för dem som våndas inför sin pensionering? Det skulle kunna arbeta ungefär som det existerande Trygghetsrådet redan gör – och det skulle vara lönsamt från första stund.
Vad är det som skapar dagens kollektiva dåliga samvete gentemot barn? örr var det föräldrarna som trodde att de hade rätt att kräva att barnen skulle rätta sig efter en stenhård arbetsdisciplin. Nu gäller det omvända: föräldrarna tror att barnen hela tiden har rätt att kräva mycket mer.
Vad om arbete inte mättes enbart i tid utan i resultat – skulle vi äldre då lättare kunna få medverka?
Utsagor som har upprepats tillräckligt många gånger kan till sist framstå som sanna utan att vara det. Historikern Birgitta Odén, 91 år, avslöjar i Äldre genom tiderna (Carlssons 2012) ättestupan som en myt.
Utan marginaler kan vi inte vara generösa, varken mot oss själva eller mot varandra.
Upplevd ohälsa är en helhet, ett svårhanterligt tillstånd där man kan ha tappat balansen, livslusten, det glädjefyllda i livet. Den behöver inte bero på distinkta enskilda sjukdomar – vilket gör ohälsan än mer svårhanterlig.
Tänk om en produkt åtföljdes av en tidsgaranti som talade om att "Per 100 användartimmar är den genomsnittliga tiden för avbrott och omstarter x timmar. Därmed sammanhängande irritationsmoment och koncentrationsavbrott uppskattas av användarna till 8 på en skala 1-10. Den genomsnittliga lärotiden per användare är x timmar. Funktion A användes efter ett halvår av endast 1 användare på 500, funktion B av.., etc.".
Tomrummet efter auktoriteter blir extra tydlig inom hälso- och sjukvården. Hur många har inte av en läkare fått höra "det här kan vi inte göra något åt, det här får du lära dig att leva med!", utan att få så mycket som en vink om vad man skall göra? Just när det riktigt svåra börjar, förpassas vi ut i kylan och hänvisas till oss själva.
Till saken hör alltid personen. Att vara saklig innebär inte bara att vara objektiva utan också att räkna med människorna, själva subjekten. Det är ändå de som har ansvaret.
Tidsnöden verkar vara en variation på det som Aristoteles kallade "naturens rädsla för vakuum", i detta fall rädslan för tidsluckor. Så fort ett undertryck uppstår, så jämnas det ut. Ja, vi människor går längre och fyller på så att det blir ett övertryck.
Tidens ordnande funktion, dess före och efter som varit så viktig tidigare i livet, spelar inte längre samma roll. Det är som om mycket av det man varit med om nu finns i en enda samtidighet så att man kan hitta också sådana samband som man tidigare inte noterade.
Teknik är varken mänsklig eller omänsklig – det är människor som är det.
Teknik är förverkligade tankar.
Tanken slinter med orden när man säger "även om han är över 90, kan han få ett glas vin till maten" eller "trots hög ålder och svår sjukdomsbild har en människa rätt till upplevelser, förståelse och att bli sedd och lyssnad på." Byt "trots att" mot "just eftersom", så leds tankarna i en mer utvecklande riktning,
Så klart att lärande är livslångt – allt annat vore orimligt.
Stressrelaterad ohälsa är ingen quick-fix. Somligt kan vara självförvållat, annat ligger på grupp- eller kulturnivå, precis som rökvanorna gjorde. Men de gick att ändra – och det gör rimligen också stressvanorna.
Stress är inte bara en fysiologisk reaktion utan också i allra högsta grad ett inlärt beteende, ett individuellt och kulturellt mönster. Känslan av bråttom, bråttom har blivit till en betingad reflex.
Stora Allfaran presenterar sig sällan med sitt rätta namn men väl genom den indignerade retoriska frågan "Hur skulle det gå om alla gjorde så?!" Men alla gör ju inte så.
Som gammal har man inte slutat lära sig utan kan fortsätta att utveckla sammanhang, både nya och gamla. Detta kan utvecklas till äldre människors största bidrag till både samtiden och framtiden.
Som andra i min ålder håller jag på att bli mer noggrann med vad jag har min tid till. Det har inte ett dugg med den begränsade framtiden att göra – i stället är det som om innehållet i mina tidigare årsringar är det som styr min nuvarande attityd till tiden.
Snälla, säg aldrig mer till någon annan att "Du måste lära dig att sätta dina gränser själv!". Det kan hända att du talar med en medmänniska som faktiskt inte kan sätta sina gränser själv utan är engagerad, idérik och arbetsvillig och utifrån just dessa egenskaper saknar förmågan att säga nej och sätta sina gränser.
Skulle jag komma med ett och bara ett råd inför stress, så är det att försöka dela upp. Inte låta det diffusa förbli diffust utan försöka hitta delarna och ge dem namn. Prova att börja med tidsstress, relationsstress och etisk stress.
Själva åldern som sådan byggs inte in i identiteten. Man har ju alla sina åldrar (alla sina årsringar) samtidigt.
Placebo-effekten borde döpas om till menings-effekten. Om du tillskriver något en positiv mening, om du "tror" på det, så reagerar också din kropp positivt. Motsatsen, att inte ha någon tilltro till en behandling, påverkar däremot utfallet negativt. Det ligger ingen humbug i detta – men fortfarande är meningseffekten inte uppmärksammad som den hälsofaktor den egentligen är.
Om man kan mer än man kunnat i hela sitt liv – får man då lov att sluta arbeta?
Om jag nu har en tredjedel av livet framför mig – vad vill jag då göra med den?
Om allt rör ihop sig i livet, så som det gör vid enstaka tillfällen för oss alla, försök då att bokstavligt hålla dig till "Stilla dig – det går över". Om "det" alls skall kunna "gå över", då ska du inte bara springa ifrån "det" eller rusa fram och tillbaka. En bra strategi är att i tanken sätta sig ner och låta "det" gå över, låta "det" gå förbi, låta "det" sköta sitt.
Också vi gamla behöver den sociala friktionen. Utan den utvecklas vi själva till karikatyrer och ser omvärlden i svartvitt, utan gråmeleringar. Möten med människor hindrar en från att stelna i föreställningar, fördomar, förnöjsamhet och en massa annat med förledet "för". Man får helt enkelt hjälp att hålla sig levande på djupet.
Också människor med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar blir gamla i dag. Hur kommer vården att kunna ta hand om till exempel söndervärkta kroppar hos människor med reumatism eller strukturbehoven hos äldre med Aspergers syndrom?
Nästa sida ->
1/4

ordspråk.se - kramar för hjärnan
Livet.se har fler bra ordspråk