Tacksamhet att ha-ordspråk

Jag heter Julia Skripal. Jag kom till Storbritannien 3 mars för att hälsa på min far, något jag brukade göra regelbundet. Efter 20 dagar i koma vaknade jag och fick veta att vi blivit förgiftade. Jag har fortfarande svårt att acceptera att vi attackerades på ett sådant sätt. Att nervgas användes på ett sådant sätt är upprörande. Vi hade tur som överlevde detta mordförsök. Återhämtningen har varit plågsam och gått långsamt. Jag går inte in på detaljer, men behandlingen har varit smärtsam och djupt deprimerande. Jag vill tacka den underbara personalen på sjukhuset, en plats jag känner alltför väl. Jag är också tacksam mot dem som hjälpte oss när vi blev attackerade. Jag skrevs ut från sjukhuset 9 april, men behandlingen pågår fortfarande. Hela mitt liv har vänts upp och ned. Jag försöker acceptera de förödande förändringar som jag tvingats genomgå. Jag tar en dag i taget och vill hjälpa till att vårda min far tills han är helt frisk. Jag hoppas kunna återvända hem en dag. Jag har valt att avbryta min rehabilitering för att göra detta korta uttalande. Jag ber alla att respektera mitt och min fars privatliv. Vi behöver tid för att återhämta oss och acceptera allt som hänt. Jag är tacksam för alla erbjudanden om hjälp från ryska ambassaden men just nu vill jag inte använda mig av den. Jag vill också upprepa det jag sa i mitt tidigare uttalande: Ingen för vår talan utom vi själva. Jag vill återigen tacka de som är inblandade i min fortsatta vård under denna svåra tid. Jag fortsätter att prioritera mitt tillfrisknande och min fars hälsa. Tack. (23 maj 2018, brev till nyhetsbyrån Reuters 2018)Julia SkripalNervgift
Att bli anställd och att få börja jobba på TV-sporten för 30 år sen var något närmast ofattbart stort. En dröm helt enkelt. Men det var tufft att vara ny (precis som jag antar att det fortfarande är...). Jag hade jobbat en månad eller två. Tror att det var strax före jul 1987. Vi hade då, precis som nu, tisdagsmöten. Lennart Hyland skulle vara gästtyckare. Det var som att Gudfader själv klev in i det trånga, inrökta, murriga rummet. Veckans sändningar (Sportnytt och Sportspegeln) skulle diskuteras. Hyland inledde med att tycka att det mesta vi gjort varit skräp. I nästa andetag sa han: ”Jag har sett ett namn...Bernt Lagergren...han kallas redaktör...skulle han vara redaktör?...ha ha ha!” Jag hade tio års erfarenhet från tidningar. Men just vi det här tillfället kände jag mig fullständigt tillplattad. Tillintetgjord. Jag gömde mig så gott jag kunde. Det var knäpptyst i rummet. Kjell Andersson, dåvarande redaktionschef, räddade situationen och ledde in mötet på något annat. Minns inte vad. Det tog lång tid innan jag hämtade mig. Men någon redaktör blev jag aldrig. Istället lockade reporterjobbet. Att få berätta historierna som tittarna förhoppningsvis bär med sig en stund efter att sluttrudilutten för Sportnytt klingat ut. Jag har älskat mitt jobb varje dag i 30 år. Utom möjligen den där tisdagen i december för länge sen. (30 sep 2017, under ett tisdagsmöte strax före jul 1987 med Lennart Hyland som gästtyckare)Bernt LagergrenArtikel
Nästa sida ->
1/7699

ordspråk.se - din tid på ditt sätt
Livet.se har fler bra ordspråk