Varje människa är-ordspråk

Barack Obama
Ikväll, mer än 200 år efter att en före detta koloni vann rätten att bestämma sitt eget öde, fortsätter arbetet med att fullända vår union. Det fortsätter tack vare er. Det fortsätter för att ni bekräftade den anda som har triumferat över krig och depression, den anda som har lyft detta land från förtvivlans djup till hoppets stora höjder; övertygelsen om att även om var och en av oss strävar efter sina egna individuella drömmar, så är vi en amerikansk familj och vi stiger eller faller tillsammans som en nation och som ett folk. Ikväll, i detta val, påminde ni, det amerikanska folket, oss om att även om vår väg har varit hård och vår resa lång, så har vi rest oss upp, vi har kämpat oss tillbaka, och vi vet i våra hjärtan att för Amerikas förenta stater är det bästa ännu inte kommit.

Jag vill tacka varje amerikan som deltog i detta val, oavsett om ni röstade för allra första gången eller väntade i kö under lång tid. För övrigt måste vi åtgärda det sistnämnda. Oavsett om ni knackade dörr eller ringde i telefon, oavsett om ni höll i en Obama-skylt eller en Romney-skylt, så gjorde ni era röster hörda och ni gjorde skillnad. Jag talade precis med guvernör Romney och jag gratulerade honom och Paul Ryan till en hårt utkämpad kampanj. Vi kan ha stridit hårt, men det är bara för att vi älskar detta land djupt och bryr oss så starkt om dess framtid. Från George till Lenore till deras son Mitt, familjen Romney har valt att ge tillbaka till Amerika genom offentlig tjänst, och det är det arv vi hedrar och hyllar ikväll. Under de kommande veckorna ser jag också fram emot att sätta mig ner med guvernör Romney för att prata om var vi kan samarbeta för att föra detta land framåt.

Jag vill tacka min vän och partner under de senaste fyra åren, Amerikas glada krigare, den bästa vicepresidenten någon någonsin skulle kunna hoppas på, Joe Biden. Och jag skulle inte vara den man jag är idag utan kvinnan som gick med på att gifta sig med mig för 20 år sedan. Låt mig säga detta offentligt: Michelle, jag har aldrig älskat dig mer. Jag har aldrig varit stoltare över att se resten av Amerika bli kära i dig också, som vår nations first lady. Sasha och Malia, inför våra ögon växer ni upp till att bli två starka, smarta och vackra unga kvinnor, precis som er mamma. Och jag är så stolt över er. Men jag ska säga att för tillfället räcker det nog med en hund.

Till det bästa kampanjteamet och de bästa volontärerna i politikens historia – de bästa. De bästa någonsin. Några av er var nya den här gången, och några av er har varit vid min sida ända från början. Men ni är alla familj. Oavsett vad ni gör eller vart ni går härifrån, kommer ni att bära med er minnet av den historia vi skapade tillsammans, och ni kommer att ha den livslånga tacksamheten från en tacksam president. Tack för att ni trodde hela vägen, genom varje uppförsbacke, genom varje dal. Ni lyfte mig hela vägen och jag kommer alltid att vara tacksam för allt ni har gjort och allt det otroliga arbete ni lagt ner.

Jag vet att politiska kampanjer ibland kan verka små, till och med löjliga. Och det ger gott om bränsle åt cynikerna som säger att politik inte är något annat än en tävling i ego eller specialintressens domän. Men om ni någonsin får chansen att prata med människorna som dök upp på våra möten och trängdes längs avspärrningarna i en gymnasihall, eller såg människor arbeta sent på ett kampanjkontor i något litet län långt hemifrån, kommer ni att upptäcka något annat. Ni kommer att höra beslutsamheten i rösten hos en ung fältorganisatör som pluggar till college och vill se till att varje barn har samma möjlighet. Ni kommer att höra stoltheten i rösten hos en volontär som går från dörr till dörr för att hennes bror äntligen blev anställd när den lokala bilfabriken lade till ett skift till. Ni kommer att höra den djupa patriotismen i rösten hos en militärpartner som sitter i telefon sent på natten för att se till att ingen som strider för detta land någonsin behöver kämpa för ett jobb eller ett tak över huvudet när de kommer hem.

Det är därför vi gör detta. Det är vad politik kan vara. Det är därför val spelar roll. Det är inte smått, det är stort. Det är viktigt. Demokrati i en nation med 300 miljoner människor kan vara högljudd, stökig och komplicerad. Vi har våra egna åsikter. Var och en av oss har djupt rotade övertygelser. Och när vi går igenom tuffa tider, när vi fattar stora beslut som land, väcker det nödvändigtvis passioner och skapar kontroverser. Det kommer inte att förändras efter ikväll, och det bör det inte göra. Dessa diskussioner vi har är ett tecken på vår frihet. Vi får aldrig glömma att medan vi talar riskerar människor i avlägsna nationer sina liv just nu bara för en chans att diskutera de frågor som betyder något, chansen att lägga sina röster som vi gjorde idag.

Men trots alla våra skillnader delar de flesta av oss vissa hopp för Amerikas framtid. Vi vill att våra barn ska växa upp i ett land där de har tillgång till de bästa skolorna och de bästa lärarna. Ett land som lever upp till sitt arv som den globala ledaren inom teknologi, upptäckter och innovation, med alla de bra jobb och nya företag som följer. Vi vill att våra barn ska leva i ett Amerika som inte tyngs av skulder, som inte försvagas av ojämlikhet, som inte hotas av den destruktiva kraften hos en uppvärmd planet. Vi vill lämna över ett land som är säkert, respekterat och beundrat världen över, en nation som försvaras av världens starkaste militär och de bästa trupper som denna värld någonsin skådat. Men också ett land som rör sig med självförtroende bortom denna krigstid, för att forma en fred som bygger på löftet om frihet och värdighet för varje människa.

Vi tror på ett generöst Amerika, på ett medkännande Amerika, på ett tolerant Amerika, öppet för drömmarna hos en immigrants dotter som studerar i våra skolor och svär trohet till vår flagga. För den lille pojken på Chicagos sydsida som ser ett liv bortom det närmaste gatuhörnet. För möbeltillverkarens barn i North Carolina som vill bli läkare eller forskare, ingenjör eller entreprenör, diplomat eller till och med president – det är den framtiden vi hoppas på. Det är den visionen vi delar. Det är dit vi behöver gå – framåt. Det är dit vi behöver gå.

Nu kommer vi att vara oense, ibland häftigt, om hur vi når dit. Precis som det har varit i mer än två sekler kommer framstegen att komma i ryck och stötar. Det är inte alltid en rak linje. Det är inte alltid en jämn väg. I sig själv kommer insikten om att vi har gemensamma hopp och drömmar inte att avsluta alla låsningar eller lösa alla våra problem, eller ersätta det mödosamma arbetet med att bygga konsensus och göra de svåra kompromisser som krävs för att föra detta land framåt. Men det gemensamma bandet är där vi måste börja.

Vår ekonomi återhämtar sig. Ett decennium av krig går mot sitt slut. En lång kampanj är nu över. Och oavsett om jag förtjänade er röst eller inte, så har jag lyssnat på er, jag har lärt mig av er, och ni har gjort mig till en bättre president. Och med era berättelser och era kamper återvänder jag till Vita huset mer beslutsam och mer inspirerad än någonsin inför det arbete som återstår och den framtid som ligger framför oss.

Ikväll röstade ni för handling, inte för politik som vanligt. Ni valde oss för att vi ska fokusera på era jobb, inte våra. Och under de kommande veckorna och månaderna ser jag fram emot att sträcka ut en hand och samarbeta med ledare från båda partierna för att möta de utmaningar som vi endast kan lösa tillsammans. Minska vårt underskott. Reformera vårt skattesystem. Fixa vårt immigrationssystem. Göra oss fria från utländsk olja. Vi har mer arbete att göra.

Men det betyder inte att ert arbete är slut. Medborgarnas roll i vår demokrati slutar inte med er röst. Amerika har aldrig handlat om vad som kan göras för oss. Det handlar om vad som kan göras av oss tillsammans genom det hårda och frustrerande, men nödvändiga arbetet med självstyre. Det är den principen vi grundades på. Detta land har mer rikedom än någon annan nation, men det är inte det som gör oss rika. Vi har den mest kraftfulla militären i historien, men det är inte det som gör oss starka. Våra universitet, vår kultur är alla världens avund, men det är inte det som får världen att fortsätta söka sig till våra stränder.

Det som gör Amerika exceptionellt är de band som håller samman den mest mångsidiga nationen på jorden. Övertygelsen om att vårt öde är gemensamt; att detta land bara fungerar när vi accepterar vissa förpliktelser gentemot varandra och gentemot framtida generationer. Den frihet som så många amerikaner har kämpat för och dött för kommer med ansvar såväl som rättigheter. Och bland dessa finns kärlek, välgörenhet, plikt och patriotism. Det är det som gör Amerika stort.

Jag är hoppfull ikväll för att jag har sett denna anda i arbete i Amerika. Jag har sett det i familjeföretaget där ägarna hellre sänker sin egen lön än avskedar sina grannar, och hos arbetarna som hellre går ner i tid än ser en vän förlora sitt jobb. Jag har sett det hos soldaterna som återansluter sig efter att ha förlorat en lem, och hos de SEALs som stormade trapporna in i mörker och fara för att de visste att det fanns en kamrat bakom dem som täckte deras rygg. Jag har sett det på stränderna i New Jersey och New York, där ledare från alla partier och alla nivåer av styre har lagt sina skillnader åt sidan för att hjälpa ett samhälle att återuppbyggas från ruinerna av en fruktansvärd storm.

Och jag såg precis häromdagen, i Mentor, Ohio, där en far berättade historien om sin 8-åriga dotter, vars långa kamp mot leukemi nästan kostade familjen allt om det inte vore för att hälsovårdsreformen gick igenom bara några månader innan försäkringsbolaget var på väg att sluta betala för hennes vård. Jag hade möjlighet att inte bara prata med fadern, utan att träffa denna otroliga dotter. Och när han talade till folkmassan som lyssnade på faderns berättelse, hade varje förälder i det rummet tårar i ögonen, för vi visste att den där lilla flickan kunde ha varit vår egen. Och jag vet att varje amerikan vill att hennes framtid ska vara precis lika ljus.

Det är vilka vi är. Det är det land jag är så stolt över att leda som er president. Och ikväll, trots alla svårigheter vi har gått igenom, trots alla frustrationer i Washington, har jag aldrig varit mer hoppfull inför vår framtid. Jag har aldrig varit mer hoppfull inför Amerika. Och jag ber er att upprätthålla det hoppet.

Jag talar inte om blind optimism, den sortens hopp som bara ignorerar storleken på uppgifterna framför oss eller hinder som står i vår väg. Jag talar inte om den önsketänkande idealism som låter oss sitta på sidlinjen eller undvika en kamp. Jag har alltid trott att hopp är den där envisa saken inom oss som insisterar, trots alla bevis på motsatsen, att något bättre väntar oss så länge vi har modet att fortsätta sträcka oss, fortsätta arbeta, fortsätta kämpa.

Amerika, jag tror att vi kan bygga vidare på de framsteg vi gjort och fortsätta kämpa för nya jobb, nya möjligheter och ny trygghet för medelklassen. Jag tror att vi kan hålla grundarnas löfte, idén om att om du är villig att arbeta hårt, spelar det ingen roll vem du är eller var du kommer ifrån eller hur du ser ut eller vem du älskar. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller latinamerikan eller asiat eller urinvånare, ung eller gammal, rik eller fattig, funktionsnedsatt eller fulltt frisk, gay eller straight – du kan lyckas här i Amerika om du är villig att försöka.

Jag tror att vi kan gripa denna framtid tillsammans eftersom vi inte är så splittrade som vår politik antyder. Vi är inte så cyniska som experterna tror. Vi är större än summan av våra individuella ambitioner, och vi förblir mer än en samling röda stater och blå stater. Vi är och kommer för alltid att vara Amerikas förenta stater. Och tillsammans, med er hjälp och Guds nåd, kommer vi att fortsätta vår resa framåt och påminna världen om precis varför vi lever i den största nationen på jorden.

Tack, Amerika. Gud välsigne er. Gud välsigne dessa förenta stater. (7 nov 2012, hela texten från hans segertal.)
Barack ObamaKungahuset
Liu Xiaobo
Under mitt livs gång, i mer än ett halvsekel, utgjorde juni 1989 den stora vändpunkten. Fram till dess var jag en del av den första kull som skrevs in på universitetet när antagningsproven återinfördes efter kulturrevolutionen (kull 77). Från kandidatexamen till magister och vidare till doktorsexamen gick min akademiska karriär som smort. Efter mina examina fortsatte jag som lärare vid Beijing Normal University. Som lärare var jag uppskattad av studenterna. Samtidigt var jag en offentlig intellektuell som skrev artiklar och böcker som väckte stor uppmärksamhet under 1980-talet; jag fick ofta inbjudningar att hålla föredrag över hela landet och reste utomlands som gästforskare på inbjudan från Europa och Amerika. Det jag krävde av mig själv var detta: att jag, både som människa och som författare, skulle leva ett liv präglat av ärlighet, ansvar och värdighet. Efter det, eftersom jag återvänt från USA för att delta i rörelsen 1989, kastades jag i fängelse för "brottet kontrarevolutionär propaganda och uppvigling". Jag förlorade också min älskade kateder och kunde inte längre publicera essäer eller hålla föredrag i Kina. Enbart för att ha publicerat avvikande politiska åsikter och deltagit i en fredlig demokratirörelse förlorade en lärare sin kateder, en författare sin rätt att publicera och en offentlig intellektuell möjligheten att tala offentligt. Detta är en tragedi, både för mig personligen och för ett Kina som redan sett trettio år av reform och öppning. När jag tänker efter har mina mest dramatiska upplevelser efter den fjärde juni, överraskande nog, varit förknippade med domstolar: Mina två möjligheter att tala till allmänheten har båda givits genom rättegångar vid Beijing Municipal Intermediate People’s Court, en gång i januari 1991 och återigen idag. Även om de brott jag anklagats för vid dessa två tillfällen har olika namn, är deras egentliga substans i grunden densamma – båda är yttrandefrihetsbrott. Tjugo år har gått, men spökena från den fjärde juni har ännu inte lagts till vila. Vid min frigivning från Qincheng-fängelset 1991, jag som letts in på den politiska oppositionens väg av den fjärde junis psykologiska bojor, förlorade jag rätten att tala offentligt i mitt eget land och kunde endast tala genom utländska medier. På grund av detta utsattes jag för övervakning året runt, hölls under husarrest (maj 1995 till januari 1996) och skickades till läger för ombildning genom arbete (oktober 1996 till oktober 1999). Och nu har jag återigen skjutits in i dockan av regimens fiendebild. Men jag vill fortfarande säga till denna regim, som berövar mig min frihet, att jag står fast vid de övertygelser jag uttryckte i min "Hungerstrejksdeklaration den andra juni" för tjugo år sedan – jag har inga fiender och inget hat. Ingen av poliserna som övervakade, arresterade och förhörde mig, ingen av åklagarna som väckte åtal mot mig och ingen av domarna som dömde mig är mina fiender. Även om det är omöjligt för mig att acceptera er övervakning, era arresteringar, era åtal och era domar, respekterar jag era yrken och er integritet, inklusive de två åklagarna, Zhang Rongge och Pan Xueqing, som nu för talan mot mig å regeringens vägnar. Under förhöret den 3 december kunde jag känna er respekt och er goda vilja. Hat kan förtära en människas intelligens och samvete. En fiendebild kommer att förgifta en nations anda, uppvigla till grymma dödskamper, förstöra ett samhälles tolerans och humanitet, och hindra en nations framsteg mot frihet och demokrati. Det är därför jag hoppas kunna höja mig över mina personliga erfarenheter när jag betraktar vår nations utveckling och sociala förändring, för att möta regimens fientlighet med största välvilja och fördriva hatet med kärlek. Alla vet att det var reform och öppning som medförde vårt lands utveckling och sociala förändring. Enligt min mening började reform och öppning med att man övergav Mao-erans regeringspolitik om att "använda klasskamp som ledande princip" och istället satsade på ekonomisk utveckling och social harmoni. Processen att överge "kampfilosofin" var också en process av gradvis försvagning av fiendebilden och utradering av hatets psykologi, och en process av att pressa ut det "vargmjölk" som sipprat in i den mänskliga naturen. Det var denna process som skapade ett avslappnat klimat, både hemma och utomlands, för reform och öppning; en mild och human grund för att återställa ömsesidig tillgivenhet mellan människor och fredlig samexistens mellan dem med olika intressen och värderingar, och därmed ge en mänsklig uppmuntran till kreativitetens utbrott och medkänslans återkomst bland våra landsmän. Man kan säga att det att ha släppt den "antiimperialistiska och antirevisionistiska" hållningen i utrikesrelationerna och "klasskampen" inom landet har varit den grundläggande förutsättningen som gjort det möjligt för reform och öppning att fortsätta ända fram till idag. Den ekonomiska marknadstrenden, kulturens diversifiering och den gradvisa förskjutningen av den sociala ordningen mot rättsstatens principer har alla gynnats av fiendebildens försvagning. Även på den politiska arenan, där framstegen går långsammast, har försvagningen av fiendebilden lett till en ständigt växande tolerans för social pluralism från regimens sida och en betydande minskning av förföljelserna av politiska dissidenter, och den officiella beteckningen av rörelsen 1989 har ändrats från "oro och upplopp" till "politisk störning". Försvagningen av fiendebilden har banat väg för att regimen gradvis accepterar mänskliga rättigheters universalitet. År [1997 och] 1998 åtog sig den kinesiska regeringen att underteckna två stora internationella konventioner om mänskliga rättigheter från FN, vilket signalerade Kinas acceptans av universella standarder för mänskliga rättigheter. År 2004 ändrade Nationella folkcongressen (NPC) konstitutionen och skrev för första gången in att "staten respekterar och garanterar mänskliga rättigheter", vilket signalerade att mänskliga rättigheter redan blivit en av de grundläggande principerna i Kinas rättsstat. Samtidigt lyfter den nuvarande regimen fram idéerna om att "sätta människan främst" och att "skapa ett harmoniskt samhälle", vilket signalerar framsteg i KKP:s styrelsekoncept. Jag har också kunnat känna detta framsteg på makronivå genom min egen personliga erfarenhet sedan min arrestering. Även om jag fortsätter att hävda att jag är oskyldig och att anklagelserna mot mig är grundlagsvidriga, har jag under det dryga år jag varit berövad min frihet varit inlåst på två olika platser och genomgått förhör av fyra poliser, tre åklagare och två domare, men i hanteringen av mitt fall har de inte varit respektlösa, överskridit tidsgränser eller försökt tvinga fram en bekännelse. Deras sätt har varit måttfullt och rimligt; dessutom har de ofta visat välvilja. Den 23 juni flyttades jag från den plats där jag hölls under husarrest till Beijing Municipal Public Security Bureaus häkte nr 1, känt som "Beikan". Under mina sex månader på Beikan såg jag förbättringar i fängelseledningen. År 1996 tillbringade jag tid på det gamla Beikan (beläget i Banbuqiao). Jämfört med det gamla Beikan för mer än ett decennium sedan är det nuvarande Beikan en enorm förbättring, både vad gäller "hårdvaran" – faciliteterna – och "mjukvaran" – ledningen. Särskilt den humana ledning som det nya Beikan banat väg för, baserad på respekt för frihetsberövades rättigheter och integritet, har medfört en flexibel hantering i varje aspekt av personalens beteende, vilket kommit till uttryck i "tröstande sändningar", tidskriften Repentance och musik före måltider, vid uppvaknande och vid läggdags. Denna ledarstil gör att de intagna kan uppleva en känsla av värdighet och värme, och väcker deras medvetenhet om att upprätthålla ordningen i fängelset och motsätta sig mobbare bland fångarna. Det har inte bara gett en human livsmiljö för de intagna, utan har också avsevärt förbättrat miljön för deras rättsliga processer och deras sinnestillstånd. Jag har haft nära kontakt med kriminalvårdaren Liu Zheng, som varit ansvarig för mig i min cell, och hans respekt och omsorg om de intagna syntes i varje detalj av hans arbete, genomsyrade varje ord och handling och gav en varm känsla. Det var kanske min lycka att ha lärt känna denna uppriktige, ärlige, samvetsgranna och vänlige kriminalvårdare under min tid på Beikan. Det är just på grund av sådana övertygelser och personliga erfarenheter som jag är fast övertygad om att Kinas politiska framsteg inte kommer att stanna, och jag ser, fylld av optimism, fram emot ankomsten av ett framtida fritt Kina. För det finns ingen kraft som kan sätta stopp för människans strävan efter frihet, och Kina kommer i slutändan att bli en nation styrd av lagar, där mänskliga rättigheter råder. Jag hoppas också att denna typ av framsteg kan återspeglas i denna rättegång medan jag väntar på den opartiska domen från kollegiet – en dom som kommer att tåla historiens prövning. Om jag får tillåtelse att säga det, har den lyckligaste upplevelsen under dessa senaste tjugo år varit den osjälviska kärlek jag mottagit från min hustru, Liu Xia. Hon kunde inte närvara som åhörare i domstolen idag, men jag vill ändå säga till dig, min kära, att jag är övertygad om att din kärlek till mig kommer att förbli densamma som den alltid har varit. Under alla dessa år som jag levt utan frihet var vår kärlek full av den bitterhet som omständigheterna påtvingat oss, men när jag smakar på eftertonen är den fortfarande gränslös. Jag avtjänar mitt straff i ett påtagligt fängelse, medan du väntar i hjärtats osynliga fängelse. Din kärlek är solljuset som hoppar över höga murar och tränger igenom järngallren i mitt fängelsefönster, smeker varje tum av min hud, värmer varje cell i min kropp, låter mig alltid bevara frid, öppenhet och ljus i mitt hjärta och fyller varje minut av min tid i fängelset med mening. Min kärlek till dig är å andra sidan så full av ånger och saknad att jag ibland svajar under dess tyngd. Jag är en okänslig sten i ödemarken, piskad av våldsamma vindar och skyfall, så kall att ingen vågar röra mig. Men min kärlek är solid och vass, kapabel att tränga igenom vilket hinder som helst. Även om jag skulle krossas till pulver, skulle jag fortfarande använda min aska för att omfamna dig. Min kära, med din kärlek kan jag lugnt möta min förestående rättegång, utan ånger över de val jag gjort och med optimism inför morgondagen. Jag ser fram emot [den dag] då mitt land är ett land med yttrandefrihet, där varje medborgares tal behandlas med samma respekt; där olika värderingar, idéer, övertygelser och politiska åsikter... både kan konkurrera med varandra och fredligt samexistera; där både majoritets- och minoritetsåsikter garanteras på lika villkor, och där särskilt de politiska åsikter som skiljer sig från dem som för närvarande innehar makten, fullt ut respekteras och skyddas; där alla politiska åsikter får spridas i solljuset så att människor kan välja, där varje medborgare kan uttrycka politiska åsikter utan rädsla, och där ingen under några omständigheter kan lida politisk förföljelse för att ha uttryckt avvikande politiska åsikter. Jag hoppas att jag kommer att vara det sista offret för Kinas ändlösa litterära inkvisitioner och att ingen från och med nu kommer att kriminaliseras på grund av sitt tal. Yttrandefrihet är grunden för mänskliga rättigheter, källan till humanitet och sanningens moder. Att strypa yttrandefriheten är att trampa på mänskliga rättigheter, kväva humaniteten och undertrycka sanningen. För att utöva den rätt till yttrandefrihet som ges av konstitutionen, bör man uppfylla det sociala ansvaret som kinesisk medborgare. Det finns inget kriminellt i något jag har gjort. [Men] om åtal väcks mot mig på grund av detta, har jag inga klagomål. Tack till alla. (11 jul 2026, hans Nobelföreläsning (hållen i hans frånvaro), som ursprungligen var ett uttalande gjort under hans rättegång.)Liu XiaoboFredLivsbetraktelser
Helle Thorning-Schmidt
Det blir lyckligtvis 1 maj varje år. För 1 maj är en dag då vi samlas för att visa att gemenskap och solidaritet är viktigt. Vi möts för att understryka att varje enskild människa är något helt speciellt. Och sist men inte minst samlas vi för att påminna varandra om att Danmark är ett fantastiskt land. Därför är 1 maj en helt speciell dag. I år är dagen annorlunda än förra året. Den är också annorlunda än för två och tre år sedan. Ja, faktiskt är det den bästa 1 maj på 10 år. För Danmark har fått en ny regering. 10 år med VKO var 10 år för länge. För Danmark ska vara ett land med trygghet för den enskilde. Där det alltid finns en chans till. Och där vi investerar i människor. Danmark ska tillbaka på spåret. Den nya regeringen gör skillnad. Vi har genomfört en kickstart som stöttar danska arbetsplatser. 8 000 i år. Och 8 000 nästa år. Vi renoverar skolor, förskolor och allmännyttiga bostäder. Vi investerar i vägar och järnvägar. Vi har satt stopp för uppförandet av meningslösa gränsbommar runt om i Danmark. Vi har fått en ny balans i utlänningspolitiken. De tiderna är slut då regeringen hoppade när Pia Kjærsgaard sa hopp. Vi tror inte på att staten ska bestämma om vuxna människor får gifta sig med varandra i en kyrka. Därför blir det den 15 juni möjligt för bögars och lesbiska att viga sig i en kyrka. Vi tror inte på att Danmark blir rikare av att vi straffar familjer som får fler än två barn. Därför har vi tagit bort taket för barnbidraget, så att inga barn är mindre värda. Vi har säkrat bättre utbildningsmöjligheter för dem som har fått minst utbildning. För ett år sedan fick man betala för att gå en sex veckor lång svetskurs eller för att få truckcertifikat. Idag kan man gå en kostnadsfri utbildning i sex veckor som yrkesutbildad eller outbildad på samtliga AMU-kurser. Vi har gjort livet svårare för dem som försöker sig på social dumpning. I Danmark ska man arbeta till den överenskomna lönen och under ordentliga villkor. Vi har gjort upp med ojämlikheten i hälsa. Slut med skatteavdraget för sjukförsäkringar. Vi har stått i spetsen för det bredaste, grönaste och mest framtidsinriktade energiavtalet i Danmarks historia. Det är ett avtal som skapar arbetsplatser och som för Danmark tillbaka i det gröna förarsätet. Ett av de första lagförslagen vi presenterade var att höja den kriminella lågåldern. För denna regering skickar inte barn i fängelse. Vi har säkrat att det från och med nästa år blir fler vuxna i förskolorna. Kollektivtrafiken lyfts med en miljard kronor. Per år. Till billigare biljetter och bättre materiel. Och vi har säkrat flera tusen extra praktikplatser i skolan, så att de unga får en utbildning och en vardag att gå upp till. Vi är en regering som gör skillnad. Alla initiativ är fullt finansierade, för vi har också ökat samhällets intäkter. Pengarna räcker. Räkningar är något vi betalar. Inte något vi flyr ifrån. För vi vet vilka som hamnar i kläm om slutsumman inte stämmer. Nämligen de människor som har allra störst behov av en hjälpande hand och en stark gemenskap. De människorna sviker vi inte. Punkt för punkt. Dag för dag arbetar vi på att föra Danmark vidare efter 10 år med VKO. Så ja, det är mycket att rätta till. Därför är det också viktigt att använda 1 maj till att berätta sakligt och rakt ut var Danmark står. När krisen slog mot oss var Danmark inte ordentligt förberett. I åren efter krisen föll vår sammanlagda inkomst i Danmark med över 8 procent. Vi förlorade 175 000 arbetsplatser. Överallt i landet fick vanliga människor byta ut sin lönespecifikation mot ett uppsägningsbesked. Företag som tidigare var livsnerven i det lokala samhället stängde ner. Otrygghet ersatte trygghet. Det fanns några som påstod att man hade räknat fel. Det finns också några som tror på jultomten. Men låt mig säga det helt klart. När det blåste såg vi att dansk ekonomi inte var så stark som vi hade fått veta. Vår konkurrenskraft hade inte underhållits. Där andra länder blev bättre, blev vi dyrare. Vi glömde att vi som ett litet land alltid måste vara lite flitigare än andra. Att vi alltid måste vara lite duktigare än andra. Om vi nu vill ha ett samhälle där ålderdom inte ska vara synonymt med fattigdom, med fri och lika tillgång till hälso- och sjukvård och gratis utbildning i världsklass till våra barn. Och det vill vi. Vi fick skattesänkningar som vi inte hade råd med. Vi fick välfärd som inte var finansierad. Vi glömde att Danmark är något helt speciellt som vi alla tillsammans ska hjälpa till att vårda. Det blev dyrt för oss alla. Den välstånd vi nu har förlorat innebär att det finns mindre utrymme för välfärd. De arbetsplatser som försvann kommer inte tillbaka. Det är de hårda realiteterna. Därför står vi inför en gemensam uppgift. Vi måste och ska skapa fler privata arbetsplatser i Danmark. Vi måste och ska få tillbaka tillväxten. Vi måste och ska säkerställa att det blir fler som arbetar och färre som hålls utanför. Endast på det sättet kan vi skapa tillräckligt med välstånd för att investera i våra barns utbildning, i omsorgen om de äldre och i behandlingen av de sjuka. Det är regeringens övergripande mål. Det är inte en omöjlig uppgift. Långt ifrån. Men ingen ska säga att det blir lätt. Det finns inga snabb lösningar. Endast genom en gemensam kraftansträngning kommer vi vidare. Vi ska förvänta oss mindre än vi brukar och kräva mer av varandra än vi gjorde. Därför kommer vi alla att få anstränga oss lite extra. Det kan inte vara på något annat sätt. Krisen är så allvarlig att det inte hjälper att ställa sig i ett hörn och säga att andra får lösa det. Därför är det också på en dag som 1 maj anledning att erkänna dem som gång på gång går före. Nämligen helt vanliga människor som vet att måttfullhet är en väg till sammanhållning. För några veckor sedan fick vi resultatet av de privata kollektivavtalen. Danska löntagare har ännu en gång visat viljan att hålla igen. För de vet att det kostar arbetsplatser och tömmer orderböckerna om lönerna stiger mer i Danmark än i de länder vi konkurrerar med. De vet att det är nu de ska värna om vår gemensamma framtid. De ska veta att de är med och lyfter ett stort ansvar vid en viktig tidpunkt. Och de ska veta att deras beslutsamhet och vilja att gå före är en stor inspiration för oss alla. Om plastgjutaren kan bita ihop, så kan överläkaren också det. Om kassörskan kan spänna livremmen, vem kan då inte det? Det är nu vi ska visa att vi har ryggraden att värna om det välfärdssamhälle som våra föräldrar skapade. Det är nu vi ska visa förmågan att förnya de band mellan människor som det tar generationer att knyta, men få år att lösa upp. Gör vi det har vi alla förutsättningar för att Danmark blir världens starkaste gemenskap. Och det viktigaste med den gemenskapen är att alla är med. Att alla har en chans att bidra. Att man aldrig får en kall axel när man behöver en hjälpande hand. Vi behöver alla i Danmark. Därför är mitt viktigaste budskap idag att de unga ska få en chans. Vi ska ha alla med. Ingen grupp har drabbats hårdare av krisen i Danmark än de unga. När de var redo att hitta ett jobb slogs dörren igen. När de – fulla av livsglädje och energi – skulle påbörja sitt vuxenliv fick de höra att det inte fanns något behov av dem. På få år har antalet danskar under 30 år som lever på ekonomiskt bistånd eller arbetslöshetsersättning stigit till 70 000. Jag minns själv från 1980-talet hur rädslan för att misslyckas påverkade vår generation. Vi fick höra att vi inte kunde någonting. Att det inte fanns något behov av oss. Varje kväll kunde vi se på TV att ungdomsarbetslösheten bara växte och växte, samtidigt som vi fick höra att det inte gick att göra något åt det. Vi kallades no-future-generationen. Tusentals unga blev aldrig en del av arbetsgemenskapen. Det blev dyrt för samhället. Men det högsta priset betalades av dem som fick ett knäck och aldrig kom vidare. Deras drömmar fick aldrig vecklas ut. Deras hopp gömdes undan. Den energi och livskraft som unga lyckligtvis alltid har, blev inte utnyttjad. Det får inte hända igen. Ett Danmark där våra unga går utan arbete är ett fattigt Danmark. Ett Danmark där våra unga inte blir skickligare får det svårare i framtiden. Därför har regeringen från dag ett gjort vad vi kunnat för att säkra de unga antingen ett jobb eller en utbildning. Fler praktikplatser och kickstart. Och vi stannar inte där. Vi är tvungna att ta större steg. Vi är tvungna att i grunden få fart på dansk ekonomi. Skapa den framdrift och stabilitet som gör att när tillväxten återvänder, så biter den sig fast på riktigt. För vi vet att det alltid är de unga som drabbas när tillväxten avstannar. Det är alltid de unga som betalar priset när man stiftar skulder istället för att spara. Och vi kan inte stå ut med det inför de unga; först måste de kämpa för att få ett arbete, och sedan ger vi dem en enorm välfärdsskuld i arv. Det är därför vi måste sätta igång med reformer. Inte för reformernas egen skull. Inte för att kunna sätta en bock i rutan år 2020. Nej. När vi ska börja modernisera Danmark handlar det om att skapa samma möjligheter för våra unga till välstånd och välfärd som vi själva har haft. De ska ha utbildning, arbete, möjligheter, frihet. Det kan de bara få om vi handlar ansvarsfullt nu. Ambitionerna är stora. Skatten ska sänkas på arbete för helt vanliga löntagare. Unga på ekonomiskt bistånd ska antingen gå i utbildning eller få jobb. Och pengarna i det offentliga ska räcka lite längre. Vi ska skruva på varje skruv som gör vägen från försörjning till arbete kortare. Vi ska vända på varje sten som kan stärka företagens möjlighet att konkurrera. Och vi vill räcka ut handen till alla som vill vara med. Vi ställer inte ultimativa krav. Förutom ett enda. Nämligen att vi inte släpper den solidaritet som binder Danmark samman. En solidaritet mellan ung och gammal. Mellan rik och fattig. Mellan frisk och sjuk. En solidaritet som bygger på det enkla värdet att alla människor har något att bidra med. Vi står inför några svåra år. Vi ska kämpa för att få nya arbetsplatser. Vi ska slita för att betala vår gemensamma räkning. Gör vi det är jag övertygad om att hjulen börjar snurra snabbare. Att företagen återigen kommer att anställa istället för att säga upp. Att det blir råd med att våra barn får den bästa skolgången, att våra äldre får rätt omsorg. Och att vi kan behålla välfärdssamhällets kronjuvel – den fria och lika tillgången till hälso- och sjukvård. När vi möts nästa år på 1 maj är vi inte i mål. Långt ifrån. Men vi är ett steg närmare ett mer rättvist Danmark. Och vi har kommit närmare ett Danmark som återigen är i arbete. Ha en god 1 maj. (1 maj 2012, hennes första 1 maj-tal som statsminister)Helle Thorning-SchmidtNyheterTilltal och brev
Asser Amdisen
När man accepterar att vara ledare för en utbildningsinstitution, säger man med underskriften på kontraktet ja till en mängd saker; kontakten med de unga, styrelsearbete, samarbetet med ministeriet, besvärliga (och söta) föräldrar och mycket, mycket annat som följer med jobbet. Det visste jag när jag tog jobbet som direktör för Skoleskibet Georg Stage. Vad jag inte visste var att jag därmed också sa ja till två månader om året med allvarlig nervositet och därav följande magont. Utbildning handlar för de flesta av oss som arbetar i branschen inte om arbetskraftsbrist, bruttonationalprodukt eller regeringens disponibla belopp. Det handlar om eleverna. De viktigaste dagarna på året är för mig de dagar då vi tar emot nya elever, och de dagar vi säger farväl till de nyutexaminerade. Det är de dagar då man kan känna varför man går till jobbet. Min institution är en pytteliten skola i det stora utbildningssystemet. Vi har typiskt 63 årselever fördelat på 126 unga, som var får ett halvårs utbildning. Det är varken de tyngsta ungdomarna i skolsystemet eller de lättaste för den delen. Det är unga mellan 18 och 22 som drömmer om ett liv till sjöss och har minst grundskoleexamen. Det är unga som under sin utbildning har haft en något ansträngd relation till den traditionella klassrumsundervisningen (även om många av dem faktiskt är duktiga med gymnasieutbildningar och höga betyg), och nu orkar de inte sitta i fler klassrum. När jag möter dem första dagen kommer de i egna kläder, med mobiltelefonen i fickan och i stort sett utan undantag med massor av fjärilar i magen. Och vi tar emot dem. Vi ger dem uniform, hängmatta, tar deras telefoner och sätter dem i arbete med att segla skeppet. Riktigt mycket arbete, faktiskt. Vi seglar ut dem dit där de inte kan bottna (i överförd bemärkelse), och självklart får de också undervisning. När jag sedan ett halvår senare möter dem i andra änden, så går de på ett annat sätt, de tar lätt och obehindrat tag i lediga arbetsuppgifter, de vilar i sig själva och med varandra. Vi tar emot unga, men skickar iväg myndiga och skickliga vuxna. Att se dem sista undervisningsdagen och se den utveckling de har genomgått, är anledningen till att jag orkar gå till jobbet – och så är det för många i organisationen. Saken är att Georg Stage och vår lillasyster Skoleskibet Danmark varje år sitter och väntar på om vi kan fortsätta utbilda två kullar elever varje år. Den sortens känslosamhet räknas inte mycket i politikers och tjänstemäns talvärld, men jag kan också sätta det i siffror. Vi driver en yrkesskola med 95 procent genomströmning, där 99,9 procent har jobb eller går vidare i utbildning två år efter examen. En stor del av våra elever riskerar, innan de kommer till oss, att falla ur arbetsmarknaden, men efter avslutad skoleskeppsresa går de vidare i (arbets)livet. Och så har vi 50 procent kvinnor ombord, vilket inte är vanligt på en utbildning till ett traditionellt mansyrke, men något vi har gjort med framgång sedan 2019. Men varje år i augusti kommer magontet ändå. Saken är att Georg Stage och vår lillasyster Skoleskibet Danmark varje år sitter och väntar på om vi kan fortsätta utbilda två kullar elever varje år. Skiftande finansministrar har under de senaste fem åren i augusti beslutat att det inte finns behov av två resor på skoleskeppen. En resa kan de ge oss, men två fasta resor blir det inte av. Det är ju inte så att finansministrarna är emot arbetskraft till Det Blå Danmark. De är inte heller emot social rörlighet eller egentligen emot de glada ungdomarna vi levererar till arbetsmarknaden och samhället. De vet också väl att eftersom våra elever går från arbetslöshet till arbete, så tjänar staten och samhället massor av pengar varje gång Georg Stage kastar loss. Och de vet också väl att det ganska lilla belopp som vi behöver knappast välter statsbudgeten. Ändå tänker de varje år i augusti att dubbelresan godt kan undvaras i utkastet till nästa års budget. Finansministrarna är nämligen (nästan) säkra på att oppositionen kommer att använda sin möjlighet att påverka förhandlingspotten och ge pengar till skoleskeppen, och det har de ju gjort de senaste fem åren. Men den leken är att spela rysk roulette med riktiga ungdomar, och förra året blev Skoleskibet Danmark faktiskt bortglömd, och ministern fick gå ut i en panikräddning för att ändå säkra driften. När skiftande regeringar år efter år förväntar sig att andra (oppositionspartierna) offrar något för att genomföra regeringarnas egen politik, så spelar de hasard med min mage och ser till att jag varje år i augusti sitter nervöst och väntar på budgetutkastet, och varje år i november sitter på nålar och väntar på om oppositionen återigen är de ansvariga vuxna i regeringarnas barnlekar och säkrar oss ännu ett år med dubbelresa. Om det nu bara var skoleskeppsdirektörens nattsömn och magtillstånd som stod på spel, så vore det kanske inte så illa, men det är det faktiskt inte. Man skulle kunna argumentera med brist på arbetskraft i rederierna eller med brist på händer för den blå omställningen. Det skulle vara riktigt, men det är inte det egentliga problemet. Det egentliga problemet är att de 63 elever som jag i december 2025 förväntar mig att få säga farväl till, då inte kommer att finnas där. Det är 63 riktiga, levande unga människor som skulle kunna växa och bli de aktiva, bidragande medborgare som det är oerhört glädjande att se, för även om världen verkar dum, osäker och kaotisk, så är det dessa unga som ger hopp och tro på framtiden. Det är dessa unga som blir svikna när det inte blir dubbelresa, och det är för deras skull som man lever med magontet och varje augusti måste beväpna sig med tålamod och hoppas på att just denna regering och just denna finansminister hellre vill genomföra sin egen politik och göra något gott för en grupp riktiga unga människor än att leka lekar med de andra politikerna. (1 aug 2024, i en krönika/artikel om budgetförhandlingar och osäkerheten kring anslagen till skoleskeppen.)Asser AmdisenLäraryrket
Helle Thorning-Schmidt
God kväll. För tre månader sedan fick Danmark en ny regering. En regering som har tillträtt i en krisstid. Och som vill ta itu med de allvarliga problem som Danmark står inför. Vårt mål är att föra Danmark säkert genom krisen och ut på andra sidan med vårt välstånd, vår ordentlighet och vår omsorg om varandra i behåll. Det kommer inte att bli lätt. Men vi kan om vi vill. Det nya året – 2012 – blir inte året då vi blir fria från problemen. Det måste vi redan nu se i ögonen. Men med gemensam hjälp kan det bli året då vi med sega steg vänder utvecklingen. Generation efter generation har vi skapat framsteg för vanliga människor. Och vi har insisterat på att alla skulle få vara med. På det sättet har Danmark blivit ett fantastiskt land. Min mormor föddes år 1900. När hon var 15 år fick kvinnor och tjänstefolk rösträtt. Demokratin spreds till vanliga danskar. Min mor föddes 1937. Medan hon växte upp blev Danmark fritt från kriget och ransoneringskupongerna, och efterhand fick många del av de goder som tidigare bara var för de få. Telefoner, apelsiner och fläskstek på söndagsbordet. Jag föddes 1966. När jag växte upp strömmade kvinnorna ut på arbetsmarknaden. Danmark fick förskolor, äldreboenden och utbildningar för många. Och danskarna fick nya möjligheter. I min årskull föddes vi inte till att följa en bestämd livsbana. Vi fick större frihet att själva välja än någon generation före oss. När jag idag ser på våra unga ser jag en generation som – om de får lov – fullt ut förstår att använda möjligheterna. Ni griper världen. Och ja, ni kommer också från alla delar av världen. Unga med en annan etnisk bakgrund är med och skapar ett samhälle där mångfalden blir större, utan att Danmark blir mindre. Från generation till generation – min mormors, min mors, min egen – har Danmark blivit ett bättre land att leva i. Ett land vi kan vara stolta över. Och vi ska fortsätta att skapa framsteg för våra barn. Det är ett rimligt krav att ställa till oss själva. Men krisen har gjort det svårare. Och jag vill säga det mycket klart i kväll. De feta åren ligger bakom oss. Vi måste förbereda oss på några magra år. Den kommande tiden kommer att kräva mycket av oss. Mycket har hänt på kort tid. Kommer ni ihåg hur det var för bara fyra-fem år sedan? Då kunde man nästan gå in från gatan och få ett jobb. Och man kunde knappt gå in i en bank utan att komma ut med ett lån. Nu har många – särskilt de unga – svårt att hitta arbete. Företag har svårt att sälja sina varor. Otrygghet och oro för framtiden har blivit en del av många familjers vardag. Skiftet från goda till dåliga tider har förstärkts av händelser ute i världen. Man förde en kortsiktig och slapp ekonomisk politik. Vissa finansfolk jagade den snabba vinsten. Man flyttade runt investeringar som om det vore monopolpengar. Det var det inte. Det var människors arbete, vardag och besparingar. Även här hemma fanns ett visst övermod. Många agerade som om de goda tiderna bara skulle fortsätta och fortsätta. Konsumtionen växte över förmåga. Och bostadspriserna tog fart uppåt. Det gavs skattesänkningar som man i grunden inte hade råd med. Och man försummade att rusta Danmark tillräckligt för sämre tider. Det var ingen kontroll på ekonomin. Därför får vi nu ett underskott i de offentliga finanserna på omkring 100 miljarder kronor. Ja, kanske blir det ännu större. Det är svindlande mycket pengar. Underskottet betyder att vi betalar vår välfärd med pengar vi inte har. Det håller inte i längden. Det säger sig självt. Och det går inte heller att Danmark fortsätter att förlora konkurrenskraft. För då flyttar företag och jobb ut ur landet. Danska företag är några av de mest uppfinningsrika och ansvarsfulla i världen. Vi är ett land där små familjeföretag växer sig stora och blir bland världens ledande. Vi är ett land där löntagare och arbetsgivare har ett helt särskilt tillitsfullt samarbete. Ett samarbete som väcker internationell uppmärksamhet. Men när man inte har investerat tillräckligt i utbildning och forskning, och när man istället för en hjälpande hand kommer med nya regler, då blir det svårare och inte lättare att driva företag och skapa arbetsplatser i Danmark. Vi står inför två stora utmaningar. Vi måste få kontroll på de offentliga underskotten. Och våra företag ska återigen vara bland de mest konkurrenskraftiga i världen. På det sättet får vi en ny och hållbar tillväxt, och vi skapar den rätta grogrunden för nya jobb. På det sättet får vi återigen pengarna att räcka till. Kan det lyckas? Ja, naturligtvis. För vi har mycket bra att bygga på i Danmark. En stark gemenskap. Vår förmåga att fatta stora beslut när det är svårt. Och vi är igång. I budgeten för i år stramas utgifterna åt och prioriteringarna blir skarpa. Vi stöttar danska jobb. Och vi ser till att vi får fler intäkter till vår gemensamma kassa, så att vi har råd att investera i våra barn och våra unga. Men det är inte nog. Räkningen är inte betald. Och krisen i världen och Europa är långt ifrån slut. När européerna blir fattigare köper de mindre från oss. Det kostar danska jobb. Det utmanar vår ekonomi och vår välfärd. Under de kommande åren får vi ännu stramare budgetar, och vi måste ställa ännu hårdare krav på oss själva. Vi kommer att vända på varje sten och fråga om vi kan göra det bättre. Vi vill reformera vår förtidspension och vårt försörjningsstöd. Och vi vill reformera vårt skattesystem – finansierat krona för krona. Allt tillsammans för att få fler i arbete och göra vår ekonomi mer robust. Många kommer att uppleva förändringar. Många kommer att bli ombedda att göra en extra insats. Och ja, vi kommer att uppleva nedskärningar och besparingar. Under den kommande tiden ska vi fatta beslut som kan mätas med de svåraste i vår historia. Men vi gör det för att det är nödvändigt. Vi gör det inte för att vi har slutat tro på solidaritet. Utan just för att vi fortfarande tror på solidaritet, och tror på att vi ska ha alla med oss. När vi ska fatta svåra beslut är det just för att bevara, och inte avveckla, det Danmark vi håller av. Det Danmark där alla är med och skapar framsteg. Där vi tar hand om varandra. Där vi ger alla barn och unga en gratis utbildning. Där vi får god och gratis vård när vi är sjuka. Där vi får hjälp om vi förlorar vårt arbete. Där vi får en värdig vård när vi blir äldre. Det är ett land för de många och inte för de få. Det är ett land baserat på olikhet och mångfald. På människovärde. På gemenskap. Ute i världen har vi danskar rykte om oss att visa samhällsanda. Gäster kommer långväga ifrån för att lära av vårt lilla, trygga land. Där vi är många som arbetar och lämnar hälften till gemenskapen. Där vi tar hand om varandra när det uppstår problem. Men de undrar sig också ute i världen: Hur kan det fungera? Mitt svar är att det kan det bara om vi alla förstår att vi ska bidra med det vi kan till gemenskapen. Ingen kan bara kräva. Var och en måste fråga sig själv: Vad kan jag göra? Det stör mig och många andra om det finns någon som inte bidrar med sitt. Eller till och med fuskar. Balansen mellan trygghet för den enskilde och förpliktelsen att bidra är själva grunden för vårt välfärdssamhälle. Och den balansen är hotad när unga, friska människor kan leva på offentligt understöd år efter år. Då har både den enskilde och samhället svikit. Det är inte rimligt. Balansen är hotad varje gång någon har byggt ett garage eller lagt nytt tak på huset utan faktura och moms. Det är inte rimligt. Och om ett företag ber sina anställda att hålla igen med lönekraven, då är det också rimligt att det gäller för alla. Även i ledningen. Alla ska bidra. Det finns inga gratisbiljetter. Och jag tror att de allra flesta av oss gärna vill vara med. De flesta vill gärna ta ansvar. Jag har djup respekt för människor som varje dag går till jobbet och försörjer sig själva och sin familj. Danmark är byggt av hårt arbetande män och kvinnor. Men den respekten får aldrig få oss att förlora respekten för, eller tala nedsättande om, dem som av någon eller annan anledning inte kan klara sig själva. Under de senaste åren har flera tusen danskar förlorat sitt arbete. Och under det nya året kommer de tyvärr att få sällskap av fler. Det är olyckligt för den enskilde och för Danmark. Vi ska göra vad vi kan för att så få som möjligt blir arbetslösa. Därför kickstartar regeringen dansk ekonomi. Vi investerar miljarder i förskolor, vägar och arbetsplatser över hela landet. På det sättet kommer det jobb redan i år som annars inte skulle ha funnits. Men det gör det inte mindre hårt för den enskilde som skriver ansökan efter ansökan och får nej efter nej. I december var jag i Aalborg. Där mötte jag Søren. Han är 60 år. Han berättade för mig att han hade blivit uppsagd efter att ha arbetat mer än 30 år som säljare. Företagets omsättning hade sjunkit på grund av krisen. Det är två år sedan. Søren berättade för mig att han har sökt i princip allt som går att söka i Mellan- och Nordjylland. Från receptionist i kommunen till chaufför för en slaktare. Men utan framgång. Och ja, vi ska ställa krav på varandra. Men vi måste samtidigt förstå, även med hjärtat, att alla kan hamna i en situation där det finns behov av hjälp. Krisen har gjort Danmark fattigare. Men vi är först på riktigt ett fattigare land när vi inte längre förstår dem som behöver hjälp. Det får inte hända. Och med gemensamma ansträngningar kommer det inte att hända. Det finns en grupp danskar som vi är skyldiga en särskild hälsning i kväll. Det är en grupp som har tagit på sig ett enormt ansvar. De danska soldaterna i Afghanistan. Jag har besökt er och sett hur fint ni utför ert uppdrag. Det är jag stolt över. Det är hela Danmark stolt över. Vår insats i Afghanistan har kostat liv. I kväll går mina tankar till er som har förlorat en av era nära. Ärade vare deras minne. När jag möter folk utomlands nämner de ofta Danmarks insats i Afghanistan och vår insats för att skydda befolkningen i Libyen. Den insatsen kommer att kommas ihåg i många år. De skarpa uppdragen är viktiga. Men Danmark gör mer än så. Mycket mer. Vi är bland de fem länder i världen som bidrar mest i kampen mot fattigdom – och vi vill göra ännu mer under det nya året. Vi står på demokratins sida – senast under den arabiska våren. Vi bidrar till en hållbar utveckling – även i de fattiga länderna. Danmark är erkänt för vår breda insats och för att vi tar ett ansvar som sträcker sig långt utanför våra gränser och långt utöver vår storlek. Och det ger respekt ute i världen. Danmark åtnjuter högt anseende. Och det anseendet har vi alla en del i. Därför finns det också stora förväntningar på Danmark när vi idag den 1 januari tar över ordförandeskapet i EU. Danmark ska leda EU vid en mycket svår tidpunkt. Det ligger stora uppgifter framför oss. Och dem kommer vi att arbeta hårt för att lösa. Vi ska bidra till att de europeiska länderna tillsammans kan få kontroll på ekonomin och få fart på tillväxten igen. Det är det som krävs för att återigen skapa jobb i Europa. Allt som händer i Europa påverkar oss här hemma. Därför ska vi använda varje möjlighet att påverka det som sker i Europa. Det är i Danmarks och danskarnas klara intresse. Under det nästa halvåret har vi en möjlighet att knuffa Europa ett litet, men viktigt, steg i rätt riktning. Den möjligheten ska vi använda. 2012 blir inte året då vi får lösta alla våra problem. Men det kan bli ett år där vi återigen finner den kärna av samarbete, solidaritet och samhällsanda som har gjort Danmark till ett fantastiskt land. Året då vi fattar svåra men nödvändiga beslut. Vi ska lämna över ett ännu bättre Danmark till nästa generation. Våra barn ska ärva ett land med framsteg, trygghet och möjligheter för alla. Gott nytt år! (1 jan 2012, hennes första nyårstal som statsminister)Helle Thorning-SchmidtNyheterTilltal och brev
Så är ännu ett år förbi. Nu ligger 2019 bakom oss med allt det förde med sig, – minnen vi vill hålla fast vid, både de goda och de sorgliga, – utmaningar som vi fick ta oss an, både de tunga och de inspirerande. I år var det 50 år sedan människan landade på månen och vi fick se vår egen planet Jorden som en liten klot i det stora världsrummet: helt ensam, men så vacker och rund och blå: Planeten där vi har vårt hem. För oss här i Danmark är det kanske inte så överraskande att planeten är blå, för vi har ju havet framför oss och den blå himlen över oss. Så storslagen och varierad vår jord än kan tyckas, är den dock sårbar. Det håller vi på att inse, och det kan väcka oro, inte minst hos många unga som ser klimatförändringarna göra sig tydligt gällande i dessa år. Vi har en gemensam förpliktelse mot vår vackra klot, så sjudande full av liv. Det är en väsentlig utmaning för oss alla idag, och det gäller att vi alla är uppmärksamma på hur vi lever och vad vi gör. I vår tid har det smugit sig in en känsla som kan vara svår att tala om, men som vi måste sätta ord på för att kunna övervinna: Ensamhet. Det är en känsla som drabbar många. Det gäller inte bara socialt utsatta, det gäller äldre människor som ser sin make eller maka och sina jämnåriga falla ifrån – var blev de av, alla de som fyllde vardagen? Men det kan lika gärna gälla barn och mycket unga människor. Vem vill leka med mig? Vem har jag att prata med? Inte bara på Facebook, utan på riktigt: ansikte mot ansikte, under fyra ögon med en jämnårig eller med någon som är äldre och som man kan betro sig åt. Någon att dela sina tankar med. Vi behöver tala med varandra, även om ensamheten. Vi behöver varandra. Vi behöver få bekräftat att vi betyder något. 2020 blir ett år med mycket att minnas. Den 9 april är det 80 år sedan Danmark blev ockuperat. En händelse som kom att prägla alla som upplevde det, och som har satt djupa spår i Danmarks medvetande. Det gick fem år, men sedan kom befrielsen den 4 och 5 maj 1945. Den fyllde alla med en berusande glädje som kunde kännas även av någon som, likt jag, bara var fem år gammal. Men glädjen kunde inte delas av alla, för Bornholm fick först genomgå en bombning som slog hårt mot Rønne och Nexø och medförde tragiska civila förluster. Det är länge sedan, ja, och de som upplevde det är nästan alla borta. Likväl är det fem år som fortfarande minns, även med stolthet, för den sammanhållning och den offervilja som visade vad vi i Danmark är kapabla till. Vi måste fortfarande stå på vakt för de värderingar vi kämpade för, och som vårt samhälle fortfarande bygger på. Det är skamligt att uppleva hur antisemitismen åter visar sitt fula ansikte, även här hos oss. Antisemitism, intolerans och förtryck av annorlunda tänkande hör inte hemma någonstans. Det är något som vi måste vara mycket uppmärksamma på och hjälpa varandra att motarbeta. Den 10 juli är det 100-årsdagen av Sönderjyllands återförening med Danmark. Återföreningsdagen blev en märkdag, inte bara för sönderjyttarna, utan en dag som involverade hela Danmarks befolkning. I tusental strömmade folk till från hela landet för att uppleva kung Christian X rida över gränsen på den vita hästen. Kanske kan många idag känna att det ligger fjärran, men fråga sönderjyttarna: De vet att där vände ett blad i Danmarks historia. Det kan vi väl vara bekanta med att fira när årsdagen kommer, och det kommer vi att fira. I sensommaren besökte jag Slesvig-Holsten, där jag fick ett varmt och festligt mottagande som var med på att bekräfta det starka grannskapet och goda vänskapen mellan Tyskland och Danmark. Det blev också ett oförglömligt möte med den danska minoriteten. Ni kom inte hem till Danmark för 100 år sedan. Men Danmark är och förblir ert hjärtland. Det rörde mig att höra, även från den unga generationen. Det kommer jag aldrig att glömma! Både den danska minoriteten och den tyska minoriteten har bidragit till att gränslandet under årens lopp har utvecklats så harmoniskt och fredligt. Det har blivit en förebild för hela världen. Jag sänder mina varma nyårshälsningar till alla i gränslandet. Medan isen håller på att släppa sitt grepp om Grönland, riktas världens uppmärksamhet i allt högre grad mot landet högt i norr. Det landet och det folket står mig och min familjs hjärta mycket nära. Vi följer alltid med i vad som sker och rör sig i Grönland, och ni är i våra tankar, både när det kniper och när ni tar itu med problemen med tillförsikt. Ett gott och lyckligt nyår önskar jag alla i Grönland. Även till Färöarna går mina tankar på årets sista kväll. Även härifrån har jag och min familj varma och goda minnen. Med outtröttlig iver har ni förstått er på att övervinna många av de svårigheter som möter ett samhälle som ligger geografiskt isolerat och utsatt för naturkrafterna. Jag sänder alla på Färöarna mina hjärtliga nyårshälsningar. Under fjärran himlar bidrar våra danska utsända soldater till frihet och stabilitet. Det ska vi minnas denna kväll, då de är extra saknade här hemma. Jag sänder mina varmaste hälsningar och goda önskningar för det nya året till alla utsända och till deras familjer. Det är inte bara ute i världen det finns folk på vakt. Min nyårshälsning går till alla inom försvaret, beredskapen, polisen, hälso- och sjukvården och alla andra som är i arbete i kväll och i natt. Män och kvinnor som alla passar sin post, medan andra kan vara lediga och fira nyåret tryggt och säkert. Var i världen man än vänder sig, möter man danskar. I våras besökte jag Argentina, även där bor det många vars rötter finns i Danmark och som håller fast vid det arvet. Till dem och till alla andra med danska rötter, var i världen de än befinner sig, sänder jag mina nyårshälsningar med tack för deras trofasthet mot det gamla landet. Varje dag gör min stora familj mig glad och stolt. Kronprinsen och kronprinsessan har nog att göra, och samtidigt lyckas de skapa ett varmt hem för sina fyra barn. Prins Joachim och prinsessa Marie med sina två barn är i Paris, där prins Joachim vidareutbildar sig vid den franska militärakademin. Samtidigt har jag njutit av att kunna följa hans berättelser om Danmarks historia på tv. Det tänkte jag nog att han skulle vara bra på. Under det nya året ska prins Christian konfirmeras. Han blir snart en ung man och har livet framför sig. Själv har jag rund födelsedag. Jag har många år bakom mig. Jag är tacksam för allt som åren bringar mig, och för all den värme som jag och hela min familj fortfarande möts med. Det både inspirerar oss och förpliktigar oss. Nu står året 2020 för dörren. Än vet vi inte vad det kommer att bringa. Vi knackar på dörren, det är som en ny bekantskap med nya möjligheter. Alla har vi planer, större eller mindre, och önskningar, mer eller mindre uppnåeliga. Låt oss gå in i det nya året tillsammans. Jag önskar alla ett gott nytt år. Måtte det bli ett gott år för Danmark. GUD BEVARE DANMARK. (31 dec 2019, i hennes årliga nyårstal till nationen)Dronning MargretheTilltal och brev
Katrine Daugaard
Socialdemokraternas svar är alltid mer av samma sak: mer stat, mer styrning, fler regler. Vårt svar är det motsatta: Staten ska ta mindre plats i danskarnas vardag, så att den kan lösa sina viktigaste uppgifter långt bättre. Kaare Dybvad Bek (S) vill göra det borgerliga Danmark till Socialdemokraternas nya huvudfiende. Det tar jag som en inbjudan. För skillnaden mellan oss är grundläggande: Socialdemokraterna tror att trygghet skapas genom att göra staten större och medborgarna mer beroende av politiska beslut. Vi tror att ett tryggt samhälle består av fria människor, starka familjer, levande gemenskaper och en stat som löser sina kärnuppgifter ordentligt – och i övrigt lägger sig mindre i. Kaare Dybvad varnar för ett mer marknadsstyrt samhälle, där människors möjligheter beror på familj och uppväxt. Men marknaden är inte ett hot mot vanliga människor. Marknaden är anledningen till att Danmark har blivit ett av världens rikaste samhällen. Det är företag, entreprenörer och löntagare som skapar det välstånd som Socialdemokraterna efteråt lovar att fördela. Och familjen är inte ett problem som staten ska skydda oss ifrån. Familjen är för de flesta människor den viktigaste källan till kärlek, omsorg, värderingar, hjälp och ansvar. Självklart ska samhället fånga upp barn och vuxna som sviks. Det är en helt central uppgift. Men den offentliga sektorn kan hjälpa en människa – den kan inte älska en människa. Det liberala målet är inte att alla ska hamna på samma ställe. Det är att alla ska ha reella möjligheter att skapa sitt eget liv – oavsett var de börjar. Det kräver en bra skola. Snabb hjälp till utsatta barn. Ordentlig behandling inom psykiatrin. Rättssäkerhet inom socialområdet. Och ett skyddsnät som faktiskt fungerar när livet välter. Just där har den ständigt växande staten svikit. Kommuner bryter mot lagen. Barn väntar på hjälp. Funktionsnedsatta kämpar mot systemet. Familjer slits ut i årslånga ärendeprocesser. Samtidigt lägger staten allt mer kraft på kontroll, detaljstyrning, omfördelning och på att bestämma hur vanliga människor ska leva. Socialdemokraternas svar är alltid mer av samma sak: mer stat. Mer styrning. Fler regler. Högre skatter. Mindre utrymme för familjen, civilsamhället och det personliga ansvaret. Vårt svar är det motsatta: Staten ska ta mindre plats i danskarnas vardag, så att den kan lösa sina viktigaste uppgifter långt bättre. Danskarna ska få behålla mer av sina egna pengar. Föräldrarna ska ha större frihet att välja skola, barnomsorg och familjeliv. Privata aktörer och civilsamhället ska få lov att utmana offentliga monopol och leverera bättre lösningar. Flit, initiativ och ansvar ska belönas – inte beskattas och regleras till döds. Och hjälpen ska riktas till dem som faktiskt behöver den, snarare än att staten gör alla beroende av systemet. För när alla görs beroende av staten, blir alla också beroende av politikerna. Det är inte trygghet. Det är maktkoncentration. Så ja tack till värderingskampen, Kaare Dybvad. Den tar vi gärna. Mindre stat. Mer människa. Mer familj. Mer frihet. (18 sep 2026, i ett debattinlägg om värderingskampen mellan det borgerliga Danmark och Socialdemokraterna)Katrine DaugaardPolitik och partier
Lance Armstrong
Det kommer en tidpunkt i varje mans liv när han måste säga: 'Nu räcker det.' För mig är den tiden nu. Sedan 1999 har jag tvingats hantera påståenden om att jag fuskat och haft en orättvis fördel när jag vann mina sju Tour de France. Under de senaste tre åren har jag utsatts för en tvåårig federal brottsutredning, följt av Travis Tygarts grundlagsvidriga häxjakt. Den toll detta har tagit på min familj, på mitt arbete för vår stiftelse och på mig själv leder mig till där jag är idag – jag är färdig med det här nonsenset. Jag hade hoppats att en federal domstol skulle stoppa USADAs fars. Även om domstolen var sympatiskt inställd till mina farhågor och erkände de många oegentligheterna och bristerna i USADAs motiv, agerande och process, beslutade domstolen i slutändan att den inte kunde ingripa. Om jag för ett ögonblick trodde att jag genom att delta i USADAs process skulle kunna bemöta dessa anklagelser i en rättvis miljö och – en gång för alla – lägga dessa anklagelser åt sidan, skulle jag ha gripit chansen. Men jag vägrar delta i en process som är så ensidig och orättvis. Oavsett vad Travis Tygart säger finns det noll fysiska bevis som stödjer hans absurda och avskyvärda påståenden. De enda fysiska bevisen här är de hundratals kontroller som jag har klarat med flygande färger. Jag gjorde mig tillgänglig dygnet runt och över hela världen. Under tävling. Utanför tävling. Blod. Urin. Vad än var det de bad om så tillhandahöll jag det. Vad är poängen med alla dessa tester om USADA i slutändan inte står fast vid dem? Från början har denna utredning dock inte handlat om att ta reda på sanningen eller att rensa upp inom cykelsporten, utan om att straffa mig till varje pris. Jag är en pensionerad cyklist, ändå har USADA väckt åtal som är över 17 år gamla trots sin egen åttaåriga preskriptionstid. Som respekterade organisationer såsom UCI och USA Cycling har gjort klart, saknar USADA jurisdiktion ens för att väcka dessa åtal. De internationella organen som styr cykelsporten har beordrat USADA att upphöra, har meddelat att ingen bör delta i USADAs felaktiga förfaranden, och har gjort det klart att USADAs utspel om att de har bannlyst personer på livstid eller berövat dem deras meriter sker utan behörighet. Och som många andra, inklusive USADAs egna skiljemän, har konstaterat, finns det ingenting som ens är i närheten av rättvist med deras process. USADA har brutit mot lagen, vänt ryggen åt sina egna regler och avvisat dem som försökt övertala USADA att hedra sina åtaganden. Vid varje vändning har USADA spelat rollen som en mobbare, hotat alla i sin väg och ifrågasatt goda avsikter hos alla som ifrågasätter deras motiv eller metoder, allt på amerikanska skattebetalares bekostnad. Under de senaste två månaderna har USADA ändlöst upprepat mantrat att det borde finnas en enda uppsättning regler som gäller för alla, men de har arrogant vägrat att leva som de lär. Utöver allt detta har USADA påstått sig ha gjort uppgörelser med andra cyklister som kringgår deras egna regler, så länge de sa att jag fuskat. Många av dessa cyklister fortsätter att tävla idag. Det faktum är att jag följde de regler som fastställdes av UCI, WADA och USADA när jag tävlade. Tanken att idrottare idag kan fällas utan positiva A- och B-prov, under samma regler och procedurer som gäller för idrottare med positiva tester, perverterar systemet och skapar en process där vilken bitter före detta lagkamrat som helst kan öppna ett USADA-ärende av hämndlystnad eller för personlig vinning, eller där en fuskande cyklist kan förhandla till sig ett förmånligt avtal. Det är ett orättvist tillvägagångssätt, tillämpat selektivt och i strid med alla regler. Det är helt enkelt inte rätt. USADA kan inte utöva kontroll över en professionell internationell sport och försöka beröva mig mina sju Tour de France-titlar. Jag vet vem som vann dessa sju Tourer, mina lagkamrater vet vem som vann dessa sju Tourer, och alla jag tävlade mot vet vem som vann dessa sju Tourer. Vi tävlade alla tillsammans. I tre veckor på samma vägar, i samma berg, och mot allt det väder och alla element som vi var tvungna att möta. Det fanns inga genvägar, det fanns ingen specialbehandling. Samma banor, samma regler. Världens tuffaste tävling där den starkaste mannen vinner. Ingen kan någonsin ändra på det. Särskilt inte Travis Tygart. Idag vänder jag blad. Jag kommer inte längre att adressera denna fråga, oavsett omständigheterna. Jag kommer att ägna mig åt det arbete jag påbörjade innan jag ens vann en enda Tour de France-titel: att hjälpa människor och familjer som drabbats av cancer, särskilt dem i underförsörjda samhällen. Denna oktober kommer min stiftelse att fira 15 år av tjänst för canceröverlevare och milstolpen att ha samlat in nästan 500 miljoner dollar. Vi har mycket arbete att göra och jag ser fram emot ett slut på denna meningslösa distraktion. Jag har ett ansvar gentemot alla dem som har klivit fram för att ägna sin tid och energi åt kampen mot cancer. Jag kommer inte att sluta kämpa för det uppdraget. Framöver kommer jag att ägna mig åt att uppfostra mina fem vackra (och energiska) barn, bekämpa cancer och försöka vara den mest vältränade 40-åringen på planeten. (24 aug 2012, ett fullständigt uttalande angående hans vägran att delta i USADAs process och hans framtida fokus.)Lance ArmstrongDoping
Octavio Paz
Och att fylla alla dessa vita sidor som återstår för mig med samma monotona fråga: vid vilken timme tar timmarna slut? Och förrummen, minnesmärkena, intrigerna, förhandlingarna med vaktmästaren, den roterande ordföranden, sekreteraren, biträdet, delegaten. Att skymta den inflytelserika på avstånd och varje år skicka mitt kort för att påminna – vem? – om att jag i något hörn, hängiven, stadig, saktmodig, om än inte särskilt säker på min egen existens, också väntar på min timmes ankomst, jag också existerar. Nej. Jag slutar. Ja, jag vet, jag skulle kunna slå mig ned i en idé, i en vana, i en besatthet. Eller sträcka ut mig på smärtans glöd eller något hopp och vänta där, utan att göra mycket väsen av mig. Visst är det inte så illa: jag äter, dricker, sover, älskar, iakttar de fastställda helgdagarna och åker till stranden på sommaren. Folk tycker om mig och jag tycker om dem. Jag tar min situation lätt: sjukdom, sömnlöshet, mardrömmar, sociala sammankomster, tanken på döden, den lilla masken som borrar sig in i hjärtat eller levern (den lilla masken som lämnar sina ägg i hjärnan och på natten genomborrar den djupaste sömnen), framtiden på bekostnad av idag – det idag som aldrig kommer i tid, som alltid förlorar sina vad. Nej. Jag avsäger mig mitt ransoneringskort, mitt id-kort, mitt födelsebevis, min röstlängd, mitt pass, mitt kodnummer, mitt lösenord, mina legitimationer, mitt fripass, mina insignier, min tatuering, mitt brännmärke. Världen breder ut sig framför mig, den vidsträckta världen av det stora, det lilla och det medelstora. Ett universum av kungar och presidenter och fängelsevaktare, av mandariner och pariaer och befriare och befriade, av domare och vittnen och dömda: stjärnor av första, andra, tredje och n:te storleksordningen, planeter, kometer, kroppar som är irrfärande och excentriska eller rutinmässiga och tämjda av gravitationens lagar, fallandets subtila lagar, alla i takt, alla vändande långsamt eller snabbt kring ett tomrum. Där man påstår att den centrala solen finns, det solara väsendet, den heta strålen skapad av varje mänsklig blick, finns inget annat än ett hål och mindre än ett hål: ögat av en död fisk, ögats svindlande hålrum som faller in i sig självt och betraktar sig självt utan att se. Det finns inget med vilket man kan fylla virvelvindens ihåliga centrum. Fjädrarna är krossade, grunderna har kollapsat, de synliga eller osynliga banden som förenade en stjärna med en annan, en kropp med en annan, en människa med en annan, är inget annat än ett nystan av trådar och törnen, en djungel av klor och tänder som vrider oss och tuggar oss och spottar ut oss och tuggar oss igen. Ingen hänger sig i en fysisk lags rep. Ekvationerna faller outtröttligt in i sig själva. Och vad gäller det aktuella ärendet, om det aktuella spelar någon roll: jag tillhör inte herrarna. Jag tvår inte mina händer från det, men jag är varken domare, åklagarens vittne eller bödel. Jag torterar inte, förhör inte och utsätts inte för förhör. Jag ber inte högljutt om nåd, och önskar inte rädda mig själv eller någon annan. Och för allt jag inte gör och för allt de gör mot oss, ber jag varken om förlåtelse eller förlåter. Deras fromhet är lika abjekt som deras rättvisa. Är jag oskyldig? Jag är skyldig. Är jag skyldig? Jag är oskyldig. (Jag är oskyldig när jag är skyldig, skyldig när jag är oskyldig. Jag är skyldig när ... men det är en annan visa. En annan visa? Det är samma visa.) Skyldig oskyldig, oskyldig skyldig, faktum är att jag slutar. Jag minns mina kärlekar, mina samtal, mina vänskaper. Jag minns allt, ser allt, ser dem alla. Med melankoli, men utan nostalgi. Och framför allt, utan hopp. Jag vet att det är odödligt, och att om vi är någonting, så är vi hoppet om något. För mig är förväntan förbrukad. Jag lämnar likväl, ändå, trots allt, moratorierna, ursäkterna och förlåtelsen. Jag känner till moralens fällas mekanism och vissa ords dvala. Jag har förlorat tron på alla dessa konstruktioner av sten, idéer, siffror. Jag slutar. Jag försvarar inte längre detta trasiga torn. Och i tystnad väntar jag på händelsen. En lätt bris, något kylig, kommer att börja blåsa. Tidningarna kommer att tala om en köldknäpp. Folk kommer att rycka på axlarna och fortsätta livet som vanligt. De första dödsfallen kommer knappt att öka det dagliga antalet, och ingen på statistikbyrån kommer att märka den extra nollan. Men efter ett tag kommer alla att börja se på varandra och fråga: vad händer? För i månader kommer dörrar och fönster att skaka, möbler och träd kommer att knaka. I åratal kommer det att finnas en darrning i benen och ett skattrande av tänder, frossa och gåshud. I åratal kommer skorstensfejarna, profeterna och ledarna att yla. Dimman som hänger över stillastående dammar kommer att driva in i staden. Och vid middagstid under den tvetydiga solen kommer brisen att dra med sig lukten av torrt blod från ett slakteri som övergivits till och med av flugorna. Det är ingen nytta att gå ut eller stanna hemma. Ingen nytta att resa väggar mot det ogripbara. En mun kommer att släcka alla eldar, ett tvivel kommer att rycka upp alla beslut. Det kommer att vara överallt utan att vara någonstans. Det kommer att grumla alla speglar. Genom att tränga igenom väggar och övertygelser, klädnader och välbalanserade själar, kommer det att installera sig i allas märg. Visslande mellan kropp och kropp, hukande mellan själ och själ. Och alla sår kommer att öppnas eftersom det, med expertis och delikatess, om än något kalla händer, kommer att irritera sår och finnar, spräcka pustler och svullnader och gräva i gamla, dåligt läkta sår. Åh, blodfontän, för evigt outtömlig! Livet kommer att vara en kniv, ett grått och smidigt och skärande och exakt och godtyckligt blad som faller och skär och delar. Att spräcka, att riva, att stycka, verben som rör sig med jättekliv mot oss! Det är inte svärdet som glimmar i förvirringen av det som ska komma. Det är inte sabeln, utan rädslan och piskan. Jag talar om det som redan finns bland oss. Överallt finns darrningar och viskningar, antydningar och mummel. Överallt blåser den lätta vinden, brisen som framkallar det enorma piskrapp varje gång den rullar ut i luften. Redan bär många det purpurfärgade insigniet i sitt kött. Den lätta vinden stiger från det förflutnas ängar och skyndar närmare vår tid. (10 jul 2026, ur en prosatext med titeln 'Skrivarens vision' (Visión del escribente) från verket 'Örn eller sol?')Octavio PazLitteraturLivsbetraktelser
Nelson Mandela
Jag riktar mitt hjärtliga tack till den norska Nobelkommittén för att ni har upphöjt oss till Nobelfredspristagare. Jag vill också ta tillfället i akt att gratulera min landsmän och medlaureat, statspresident F.W. de Klerk, till detta höga utmärkelsetecken. Tillsammans ansluter vi oss till två framstående sydafrikaner, den avlidne Chief Albert Lutuli och Hans Eminens ärkebiskop Desmond Tutu, vars avgörande bidrag till den fredliga kampen mot apartheidsystemets ondska ni gav en välförtjänt hyllning genom att tilldela dem Nobelfredspriset. Det vore inte presumtivt av oss att även lägga till, bland våra föregångare, namnet på ytterligare en enastående Nobelfredspristagare, den avlidne pastor Martin Luther King Jr. Även han brottades med, och dog i strävan efter att bidra till en rättvis lösning av samma stora tidstypiska frågor som vi som sydafrikaner har tvingats möta. Vi talar här om utmaningen i dikotomierna mellan krig och fred, våld och icke-våld, rasism och mänsklig värdighet, förtryck och repression samt frihet och mänskliga rättigheter, fattigdom och frihet från nöd. Vi står här idag som inget annat än representanter för miljontals av vårt folk som vågade resa sig mot ett socialt system vars själva kärna är krig, våld, rasism, förtryck, repression och utarmningen av ett helt folk. Jag är också här idag som representant för miljontals människor över hela världen, antiapartheidrörelsen, de regeringar och organisationer som anslöt sig till oss – inte för att bekämpa Sydafrika som land eller något av dess folk, utan för att motverka ett omänskligt system och kräva ett skyndsamt slut på apartheidbrottet mot mänskligheten. Dessa otaliga människor, både inom och utanför vårt land, hade den andliga ädelmodet att ställa sig i vägen för tyranni och orättvisa, utan att söka egen vinning. De insåg att en oförrätt mot en är en oförrätt mot alla och agerade därför tillsammans i försvar av rättvisan och en gemensam mänsklig anständighet. Tack vare deras mod och uthållighet under många år kan vi idag till och med fastställa datumen då hela mänskligheten kommer att förenas för att fira en av vårt århundrades mest framstående mänskliga segrar. När det ögonblicket kommer ska vi tillsammans glädjas över en gemensam seger över rasism, apartheid och vit minoritetsstyre. Den triumfen kommer slutligen att avsluta en femhundraårig historia av afrikansk kolonisering som började med det portugisiska imperiets grundande. På så sätt kommer det att markera ett stort steg framåt i historien och även tjäna som ett gemensamt löfte från världens folk att bekämpa rasism, var den än förekommer och oavsett vilken skepnad den tar. Vid Afrikas sydligaste spets håller en rik belöning på att skapas, en ovärderlig gåva förbereds för dem som led i hela mänsklighetens namn när de offrade allt – för frihet, fred, mänsklig värdighet och mänsklig självförverkligan. Denna belöning kommer inte att mätas i pengar. Inte kan den heller beräknas i det kollektiva värdet av de sällsynta metaller och ädelstenar som vilar i den afrikanska jordens inre, där vi går i våra förfäders fotspår. Den kommer och måste mätas genom barnens lycka och välbefinnande, som samtidigt är de mest sårbara medborgarna i varje samhälle och våra största skatter. Barnen måste slutligen få leka på den öppna savannen, inte längre plågade av hungerns smärtor eller härjade av sjukdomar, eller hotade av okunnighetens, trakasseriernas och övergreppens gissel, och inte längre tvingas utföra handlingar vars allvar överstiger kraven för deras späda år. Inför denna förnäma publik förbinder vi det nya Sydafrika till en outtröttlig strävan efter de mål som definieras i Världsförklaringen om barns överlevnad, skydd och utveckling. Den belöning vi talat om kommer och måste också mätas genom lyckan och välbefinnandet för dessa barns mödrar och fäder, som måste kunna vandra på jorden utan rädsla för att bli bestulna, mördade för politisk eller materiell vinning, eller spottade på för att de är tiggare. Även de måste befrias från den tunga förtvivlans börda som de bär i sina hjärtan, född av hunger, hemlöshet och arbetslöshet. Värdet av denna gåva till alla som lidit kommer och måste mätas genom lyckan och välbefinnandet för alla människor i vårt land, som kommer att ha rivit de omänskliga murar som skiljer dem åt. Dessa stora massor kommer att ha vänt ryggen åt den grova förolämpningen av den mänskliga värdigheten som beskrev vissa som herrar och andra som tjänare, och som förvandlade var och en till ett rovdjur vars överlevnad berodde på den andres förstörelse. Värdet av vår gemensamma belöning kommer och måste mätas genom den glädjefyllda fred som kommer att triumfera, eftersom den gemensamma mänsklighet som binder samman både svarta och vita till ett mänskligt släkte kommer att ha sagt till var och en av oss att vi alla ska leva som paradisets barn. Så ska vi leva, eftersom vi kommer att ha skapat ett samhälle som erkänner att alla människor är födda lika, med rätt till liv, frihet, välstånd, mänskliga rättigheter och gott styre i lika måtta. Ett sådant samhälle bör aldrig mer tillåta att det finns samvetsfångar eller att någon persons mänskliga rättigheter kränks. Inte heller bör det någonsin hända att vägarna till fredlig förändring återigen blockeras av usurpatorer som söker ta makten från folket i jakten på sina egna, ädla syften. I relation till dessa frågor vädjar vi till dem som styr Burma att de frigör vår medlaureat av Nobelfredspriset, Aung San Suu Kyi, och engagerar henne och dem hon representerar i en seriös dialog, till förmån för alla människor i Burma. Vi ber att dem som har makten att göra det, utan ytterligare dröjsmål, tillåter att hon använder sina talanger och sin energi för det allmänna bästa för sitt lands folk och mänskligheten som helhet. Långt ifrån det politiska tumultet i vårt eget land vill jag ta tillfället i akt att ansluta mig till den norska Nobelkommittén och hylla min medlaureat, herr F.W. de Klerk. Han hade modet att erkänna att ett fruktansvärt fel hade begåtts mot vårt land och folk genom införandet av apartheidsystemet. Han hade framsyntheten att förstå och acceptera att alla människor i Sydafrika, genom förhandlingar och som jämlika deltagare i processen, tillsammans måste avgöra vad de vill göra med sin framtid. Men det finns fortfarande vissa inom vårt land som felaktigt tror att de kan bidra till rättvisans och fredens sak genom att klamra sig fast vid dogmer som har visat sig innebära inget annat än katastrof. Det förblir vårt hopp att även dessa blir välsignade med tillräckligt förnuft för att inse att historien inte kan förnekas och att det nya samhället inte kan skapas genom att reproducera det avskyvärda förflutna, hur förfinat eller lockande omförpackat det än må vara. Vi vill också utnyttja detta tillfälle för att hylla de många grupperingarna inom vårt lands demokratiska rörelse, inklusive medlemmarna i vår patriotiska front, som själva har spelat en central roll i att föra vårt land så nära den demokratiska transformationen som det är idag. Vi är glada att många representanter för dessa grupperingar, inklusive personer som har tjänstgjort eller tjänstgör i "homeland"-strukturerna, följde med oss till Oslo. Även de måste få dela den utmärkelse som Nobelfredspriset innebär. Vi lever med hoppet om att Sydafrika, i sin kamp för att återskapa sig själv, kommer att vara som ett mikrokosmos av den nya värld som strävar efter att födas. Detta måste vara en värld av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, en värld befriad från fattigdomens, hungerns, nödens och okunnighetens fasor, befriad från hotet och gisslet av inbördeskrig och extern aggression, och avlastad den stora tragedin med miljontals människor som tvingas bli flyktingar. De processer som Sydafrika och södra Afrika som helhet är engagerade i, manar och uppmanar oss alla att rida på denna våg och göra denna region till ett levande exempel på vad alla människor med samvete skulle vilja att världen är. Vi tror inte att detta Nobelfredspris är avsett som en utmärkelse för saker som har hänt och passerat. Vi hör rösterna som säger att det är en vädjan från alla, över hela universum, som sökt ett slut på apartheidsystemet. Vi förstår deras anrop: att vi ägnar det som återstår av våra liv åt att använda vårt lands unika och smärtsamma erfarenhet för att visa i praktiken att det normala tillståndet för mänsklig existens är demokrati, rättvisa, fred, icke-rasism, icke-sexism, välstånd för alla, en hälsosam miljö samt jämlikhet och solidaritet mellan folken. Rörda av denna vädjan och inspirerade av dent status ni har gett oss, åtar vi oss att vi också ska göra vad vi kan för att bidra till förnyelsen av vår värld, så att ingen i framtiden ska beskrivas som "jordens utstötta". Låt det aldrig sägas av framtida generationer att likgiltighet, cynism eller själviskhet fick oss att misslyckas med att leva upp till humanismens ideal som Nobelfredspriset inkapslar. Låt oss allas strävanden bevisa att Martin Luther King Jr. hade rätt när han sade att mänskligheten inte längre kan vara tragiskt bunden till rasismens och krigets stjärnlösa midnatt. Låt oss allas ansträngningar bevisa att han inte bara var en drömmare när han talade om att skönheten i äkta broderskap och fred är mer värdefull än diamanter, silver eller guld. Låt en ny era gry! (10 jul 2026, hållet under hans Nobelföreläsning den 10 december 1993 i Oslo rådhus, Norge.)Nelson MandelaFredKungahuset
Octavio Paz
Och fylla alla dessa tomma blad som jag saknar med samma, monotona fråga: när tar timmarna slut? Och väntrummen, minnesstunderna, intrigerna, ärendena hos Portvakten, Tjänstemannen i tjänst, Sekreteraren, Assistenten, Vikarien. Att skymta den Inflytelserika på avstånd och varje år skicka mitt kort för att påminna – vem? – om att jag i något hörn, beslutsam, fast, envis, om än inte särskilt säker på min egen existens, också väntar på att min timme ska slå, att jag också existerar. Nej, jag lämnar min post. Jo, jag vet, jag skulle kunna sitta fast i en idé, i en vana, i en envishet. Eller lägga mig över glöden av en smärta eller något hopp och där vänta, utan att göra mycket väsen av mig. Visst, det går mig illa: jag äter, dricker, sover, ligger, håller helgdagar och på sommaren åker jag till stranden. Folk tycker om mig och jag tycker om dem. Jag bär mitt tillstånd med lätthet: sjukdomarna, sömnlösheten, mardrömmarna, stunderna av expansion, tanken på döden, den lilla masken som gräver i hjärtat eller levern (den lilla masken som lägger sina ägg i hjärnan och genomborrar nattens tätaste sömn), morgondagen på bekostnad av idag – det idag som aldrig kommer i tid, som alltid förlorar sina vad. Nej: jag avsäger mig ransoneringskortet, identitetskortet, levnadsintyget, personakten, passet, lösenordet, koden, legitimationen, frile Swedenpasset, insignien, tatueringen och bojan. Framför mig breder världen ut sig, den vidsträckta världen av stora, små och medelstora. Ett universum av kungar och presidenter och fängelsevaktare, av mandariner och paria och befriare och frigivna, av domare och vittnen och dömda: stjärnor av första, andra, tredje storleksklass, planeter, kometer, vilsna och excentriska kroppar eller rutinmässiga och tämjda av gravitationens lagar, fallets subtila lagar, alla som följer takten, alla som roterar, långsamt eller snabbt, kring en frånvaro. Där man sade att den centrala solen fanns, det solara väsendet, den heta strålen gjord av alla mänskliga blickar, finns inget annat än ett hål och mindre än ett hål: det döda fiskögat, den svindlande tomheten hos ögat som faller in i sig självt och betraktar sig utan att se. Och det finns inget att fylla virvelns tomma centrum med. Fjädrarna brast, grundvalarna störtade samman, de synliga eller osynliga banden som förenade en stjärna med en annan, en kropp med en annan, en människa med en annan, är inget annat än ett nystan av ståltråd och taggar, ett virrvarr av klor och tänder som vrider och tuggar och spottar ut oss och tuggar oss igen. Ingen hänger sig med en fysisk lags rep. Ekvationerna faller outtröttligt in i sig själva. Och vad gäller nuets syssla och vad man ska göra med nuet: jag tillhör inte herrarna. Jag tvättar inte mina händer, men jag är varken domare, åklagares vittne eller bödel. Jag torterar inte, jag förhör inte, och jag utstår inte förhör. Jag kräver inte min dom högt, jag vill inte rädda mig själv, och inte rädda någon annan. Och för allt jag inte gör, och för allt man gör med oss, ber jag varken om förlåtelse eller förlåter jag. Deras barmhärtighet är lika avskyvärd som deras rättvisa. Är jag oskyldig? Jag är skyldig. Är jag skyldig? Jag är oskyldig. (Jag är oskyldig när jag är skyldig, skyldig när jag är oskyldig. Jag är skyldig när … men det är en annan visa. En annan visa? Allt är samma visa.) Skyldig oskyldig, oskyldig skyldig, sanningen är att jag lämnar min post. Jag minns mina kärlekar, mina samtal, mina vänskaper. Jag minns allt, jag ser allt, jag ser alla. Med melankoli, men utan nostalgi. Och framför allt, utan hopp. Jag vet redan att det är odödligt och att, om vi är något, så är vi hoppet om något. För mig är väntan redan förbrukad. Jag överger det 'likväl', det 'ännu', det 'trots allt', anståndstiderna, ursäkterna och rättfärdigandena. Jag känner till moralens fällors mekanism och den bedövande kraften hos vissa ord. Jag har förlorat tron på alla dessa konstruktioner av sten, idéer, siffror. Jag avträder min post. Jag försvarar inte längre detta spruckna torn. Och i tystnad väntar jag på händelsen. En knappt iskall vind kommer att blåsa. Tidningarna kommer att tala om en köldvåg. Folk kommer att rycka på axlarna och fortsätta livet som vanligt. De första döda kommer knappt att höja den dagliga siffran något, och ingen vid statistikbyrån kommer att märka den extra nollan. Men med tiden kommer alla att börja se på varandra och fråga: vad händer? För under månader kommer dörrar och fönster att skaka, möbler och träd kommer att knaka. Under år kommer benen att darra och tänderna att skramla, frossa och gåshud. Under år kommer skorstenarna, profeterna och ledarna att yla. Dimman som vilar över de ruttnande dammarna kommer att promenera in i staden. Och vid middagstid, under den tvetydiga solen, kommer vinden att föra med sig lukten av torkat blod från ett slakteri som övergivits till och med av flugorna. Det är meningslöst att gå ut eller stanna hemma. Meningslöst att resa murar mot det ogripbara. En mun kommer att släcka alla eldar, ett tvivel kommer att rycka upp alla beslut med roten. Det kommer att finnas överallt, utan att vara någonstans. Det kommer att imma igen alla speglar. Genom väggar och övertygelser, klädnader och härdade själar, kommer det att installera sig i var och ens märg. Mellan kropp och kropp, visslande; mellan själ och själ, på lur. Och alla sår kommer att öppnas, för med expertiska och ömma, om än något kalla händer, kommer det att irritera sår och bölder, spräcka finnar och svullnader, gräva i gamla, dåligt läkta sår. Åh, blodets källa, alltid outtömlig! Livet kommer att vara en kniv, ett grått, smidigt, skarpt, exakt och godtyckligt blad som faller och river och separerar. Klyva, slita, stycka, verb som redan kommer med stora steg mot oss! Det är inte svärdet som glimmar i förvirringen av det som kommer. Det är inte sabeln, utan rädslan och piskan. Jag talar om det som redan finns mitt ibland oss. Överallt finns darrningar och viskningar, mummel och halva ord. Överallt blåser den lätta vinden, den svaga brisen som orsakar den enorma piskan varje gång den rullas ut i luften. Och många bär redan insignien i lila i sitt kött. Vinden reser sig från det förflutnas ängar och närmar sig travande vår tid. (10 jul 2026, ur en prosatext med titeln 'Visión del escribente' (Skrivarens vision) som finns i Nobelbiblioteket.)Octavio PazLitteraturLivsbetraktelser
Kära alla, i går morgon klockan 06.35 gick Hans Majestät Kung Harald V bort, min far som jag var såt glad i. Vi är i sorg. Samtidigt ger det tröst och styrka att så många sörjer tillsammans med oss. Det har varit en stark och rörande upplevelse att se Slottsplatsen fyllas av människor, blommor, hälsningar och ljus. Tusen tack. Kära pappa, tack för att du var en så god pappa för Märtha och mig. Varm och trygg. Du var också en lun och rolig morfar. En kärleksfull och omtänksam make. En generös svärfar. En bror och farbror som alla var så glada i att vara tillsammans med. Du var familjens överhuvud, som tillsammans med min mor omfamnade och samlade oss alla med en naturlig auktoritet som du kanske inte var helt medveten om själv. Framför allt var du en människa som alltid stod fast vid dina värderingar och förpliktelser. Du stödde och tog hand om oss alla. Det gör mig stolt att tänka på allt du både utstod – och stod upp för. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans skratt. Hans luna sätt att möta människor och situationer. Min far fick alltid människorna runt omkring sig att slappna av. Han var en god lyssnare. Särskilt i mötet med barn och unga – som han hade ett extra rum i hjärtat för. Den stora, varma kungahanden lades mjukt omkring både små och stora som behövde ett extra handslag. Han mötte alla med respekt och generositet – och gjorde aldrig skillnad på folk. Han reste för att trösta dem som drabbats av orkan – klädd i dunjacka och gummistövlar. Han bad samerna om ursäkt för orättvisor som begåtts mot dem – å alla våra vägnar. Han grät med oss efter att vi hade förlorat så många på Utøya och i regeringskvarteren. Han samlade oss genom att sätta ord på vilka vi norrmän är. Jag ser honom framför mig i segelbåten – med keps, solglasögon och ett rungande skratt. Där kunde han vara bara sig själv, få energi och massor av glädje – i konkurrens med andra passionerade seglare. Och bilden av hans stora leende i hängmattan i Amazonas – där han slutligen fick uppfylla pojkdrömmen om att leva några dagar tillsammans med yanomami-folket. En dröm som uppstod ur ett engagemang för att ta hand om världens djur och natur. Jag vet att många av er också kommer att sakna mycket av detta. Över hela landet – och ute i världen – finns tusentals människor som idag värdesätter minnena de har från möten med honom extra högt. Minnen som kommer att leva vidare i människors hjärtan och familjehistorier. Som kung representerade min far Norge och norrmännen med stolthet och glädje. Genom besök runt i landet, vid arrangemang här på Slottet, och i arbete för Norge ute i världen. I snömodd på längdskidstadion. På slottsbalkongen den 17 maj. På statsbesök hos Nelson Mandela. Det var också en stor styrka för honom att ha min mor, Drottning Sonja, som en livspartner att dela gärningen med. Hon bidrog till att de tillsammans blev ett starkt kungapar som kompletterade varandra väl. Jag vet hur mycket hon betydde för att Kung Harald stod så stadigt i sitt livsverk. I det livsverk de delade. Idag är det 58 år sedan de gifte sig. Grattis på bröllopsdagen, kära mamma. Kung Harald följde vårt land under en period av stora förändringar. Från det att han som åttaåring satte foten på Rådhuskaia vid hemkomsten efter andra världskriget – fram till idag – har Norge genomgått en stor positiv utveckling. Idag är vi ett välfärdssamhälle – där människor med olika bakgrund lever tillsammans och löser saker med varandra. Samtidigt är världen åter mer otrygg och oförutsägbar än den har varit under största delen av Kung Haralds regenttid. Något som också påverkar oss här i landet och har fört ett nytt allvar över oss. När min far nu har gått bort, är det en stor uppgift som väntar mig. Han påminde ständigt oss i familjen om att var och en måste göra saker på sitt eget sätt. Hitta sin egen form. Vara sig själv. Han efterträdde sin far Kung Olav – som i sin tur efterträdde sin far Kung Haakon. Nu är det min tur. Jag är djupt tacksam för att ha min familj runt mig, och för det stora stöd Drottning Mette-Marit och våra barn är för mig. Jag vill också tacka min mor och min syster för styrkan de delar när de själva står mitt i sorgen över förlusten av en älskad make och far. Vår familj har erfarit vikten av att stå tillsammans för att stå stadigt – både i oss själva och för varandra. Även i svåra tider. Vår sammanhållning är en stor styrka för det arbete vi ska utföra för Norge. Efter Kung Haralds långa och innehållsrika kungagärning är det nu vi som ska följa varandra in i en ny tid. Drottning Mette-Marit och jag önskar vara närvarande och lyssnande. Drottningen, Kronprinsessan Ingrid Alexandra och jag kommer alltid att försöka förstå olika människors livssituation. Ingen vet idag vad vi som bor i detta land kommer att möta tillsammans. Men det vi vet, är att vi ska följa varandra genom både goda och svåra dagar. Vi tror på ett Norge där vi står tryggt förankrade i vår historia, i det som har format oss över tid. Vi tror på vårt folkstyre – och på demokratin. Vi tror på ett samhälle byggt på lag och rätt – och där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi ser och erkänner varandras resurser – så att vi tillsammans kan skapa ett Norge där alla får bidra och känna sig hemma. Vi tror på ett Norge där det finns plats för alla. Vi ska känna styrkan i vår gemenskap – och veta med oss själva att vi är ett folk. Kära alla, idag känner jag en stor tacksamhet gentemot dem som har gått före mig. Alla var kungar för sin tid. De var älskade, respekterade och betydde mycket för många. Jag har lärt mig mycket av dem alla. I likhet med Kung Haakon, Kung Olav och Kung Harald tar jag valspråket – ”Allt för Norge”. ”Allt för Norge” betyder att kämpa för att alla i Norge ska ha möjlighet att leva fria liv. Det innebär också ett ansvar för att vi som nation bidrar positivt i världen. Och det betyder – i yttersta konsekvens – att vara villig att riskera allt, även livet, för Norges frihet och självständighet. För dess fred slår läger. Idag är vi en familj i sorg, och ett folk i sorg. Vi tackar kung Harald för allt han var och allt han gjorde – för Norge, – för alla i vårt land. Med Guds hjälp och folkets stöd ser jag fram emot den stora uppgift som ligger framför mig. Jag ber om att vi alla samlas kring den gamla önskan: Må Gud bevara vårt land. (29 aug 2026, i ett tal till det norska folket efter Kung Haralds bortgång)Kong HaakonNyheterSorg och förlust
Kära alla, i går morgon klockan 06.35 gick Hans Majestät Kung Harald V bort, min far som jag var så glad i. Vi är i sorg. Samtidigt ger det tröst och styrka att så många sörjer tillsammans med oss. Det har varit en stark och rörande upplevelse att se Slottsplatsen fyllas av människor, blommor, hälsningar och ljus. Tusen tack. Kära pappa, tack för att du var en så god pappa för Märtha och mig. Varm och trygg. Du var också en varm och rolig morfar. En kärleksfull och omtänksam make. En generös svärfar. En bror och farbror som alla var så glada i att vara tillsammans med. Du var familjens överhuvud, som tillsammans med min mor omfamnade och samlade oss alla med en naturlig auktoritet som du kanske inte var helt medveten om själv. Framför allt var du en människa som alltid stod fast vid dina värderingar och förpliktelser. Du stödde och tog hand om oss alla. Det gör mig stolt att tänka på allt du både utstod – och stod upp för. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans skratt. Hans varma sätt att möta människor och situationer. Min far fick alltid människorna runt omkring sig att slappna av. Han var en god lyssnare. Särskilt i mötet med barn och unga – som han hade ett extra rum i hjärtat för. Den stora, varma kungahanden lades mjukt omkring både små och stora som behövde ett extra handslag. Han mötte alla med respekt och generositet – och gjorde aldrig skillnad på folk. Han reste för att trösta dem som drabbats av orkan – klädd i dunjacka och gummistövlar. Han bad samerna om ursäkt för orättvisor som begåtts mot dem – å alla våra vägnar. Han grät med oss efter att vi hade förlorat så många på Utøya och i regeringskvartalet. Han samlade oss genom att sätta ord på vilka vi norrmän är. Jag ser honom framför mig i segelbåten – med keps, solglasögon och ett rungande skratt. Där han kunde vara bara sig själv, få energi och massor av glädje – i tävlan med andra passionerade seglare. Och bilden av hans stora leende i hängmattan i Amazonas – där han slutligen fick uppfylla pojkdrömmen om att leva några dagar tillsammans med yanomami-folket. En dröm som föddes ur ett engagemang för att ta hand om världens djur och natur. Jag vet att många av er också kommer att sakna mycket av detta. Över hela landet – och ute i världen – finns tusentals människor som i dag värdesätter minnena de har från möten med honom extra högt. Minnen som kommer att leva vidare i människors hjärtan och familjehistorier. Som kung representerade min far Norge och norrmännen med stolthet och glädje. Genom besök runt i landet, vid arrangemang här på Slottet, och i arbete för Norge ute i världen. I snömodden på längenstadiet. På slottsbalkongen den 17 maj. På statsbesök hos Nelson Mandela. Det var också en stor styrka för honom att ha min mor, Drottning Sonja, som en livspartner att dela gärningen med. Hon bidrog till att de tillsammans blev ett starkt kungapar som kompletterade varandra väl. Jag vet hur mycket hon betydde för att Kung Harald stod så stadigt i sitt livsverk. I det livsverk de delade. I dag är det 58 år sedan de gifte sig. Grattis på bröllopsdagen, kära mamma. Kung Harald följde vårt land under en period av stora förändringar. Från det att han som åttaåring satte foten på Rådhuskaia vid hemkomsten efter andra världskriget – fram till i dag – har Norge genomgått en stor positiv utveckling. I dag är vi ett välfärdssamhälle – där människor med olika bakgrund lever tillsammans och löser saker med varandra. Samtidigt är världen åter mer otrygg och oförutsägbar än den har varit under största delen av Kung Haralds regenttid. Något som också påverkar oss här i landet och har fört ett nytt allvar över oss. När min far nu har gått bort, är det en stor uppgift som väntar mig. Han påminde ständigt oss i familjen om att var och en måste göra saker på sitt eget sätt. Hitta sin egen form. Vara sig själv. Han efterträdde sin far Kung Olav – som i sin tur efterträdde sin far Kung Haakon. Nu är det min tur. Jag är djupt tacksam för att ha min familj runt mig, och för det stora stöd Drottning Mette-Marit och våra barn är för mig. Jag vill också tacka min mor och min syster för den styrka de delar när de själva står mitt i sorgen över förlusten av en älskad make och far. Vår familj har erfarit vikten av att stå tillsammans för att stå stadigt – både i oss själva och för varandra. Även i svåra tider. Vår sammanhållning är en stor styrka för det arbete vi ska utföra för Norge. Efter Kung Haralds långa och innehållsrika kungagärning är det nu vi som ska följa varandra in i en ny tid. Drottning Mette-Marit och jag önskar vara närvarande och lyssnande. Drottningen, Kronprinsessan Ingrid Alexandra och jag kommer alltid att försöka förstå olika människors livssituation. Ingen vet i dag vad vi som bor i detta land kommer att möta tillsammans. Men det vi vet, är att vi ska följa varandra genom både goda och svåra dagar. Vi tror på ett Norge där vi står tryggt förankrade i vår historia, i det som har format oss över tid. Vi tror på vårt folkstyre – och på demokratin. Vi tror på ett samhälle byggt på lag och rätt – och där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi ser och erkänner varandras resurser – så att vi tillsammans kan skapa ett Norge där alla får bidra och känna sig hemma. Vi tror på ett Norge där det finns plats för alla. Vi ska känna styrkan i vår gemenskap – och veta med oss själva att vi är ett folk. Kära alla, i dag känner jag en stor tacksamhet gentemot dem som har gått före mig. Alla var kungar för sin tid. De var älskade, respekterade och betydde mycket för många. Jag har lärt mig mycket av dem alla. I likhet med Kung Haakon, Kung Olav och Kung Harald tar jag valspråket – ”Allt för Norge”. ”Allt för Norge” betyder att kämpa för att alla i Norge ska ha möjlighet att leva fria liv. Det innebär också ett ansvar för att vi som nation bidrar positivt i världen. Och det betyder – i yttersta konsekvens – att vara villig att riskera allt, även livet, för Norges frihet och självständighet. För dess fred slår läger. I dag är vi en familj i sorg, och ett folk i sorg. Vi tackar Kung Harald för allt han var och allt han gjorde – för Norge, – för alla i vårt land. Med Guds hjälp och folkets stöd ser jag fram emot den stora uppgift som ligger framför mig. Jag ber om att vi alla samlas kring den gamla önskan: Må Gud bevara vårt land. (29 aug 2026, i ett minnestal till det norska folket efter Kung Harald V:s död)Kong HaakonSorg och förlust
Kära alla tillsammans. Igår morgon klockan 06.35 gick Hans Majestät Kung Harald V bort, min far som jag var så glad i. Vi är i sorg. Samtidigt ger det tröst och styrka att så många sörjer tillsammans med oss. Det har varit en stark och rörande upplevelse att se Slottsplatsen fyllas av människor, blommor, hälsningar och ljus. Tusen tack. Kära pappa, tack för att du var en så god pappa för Märtha och mig. Varm och trygg. Du var också en lun och rolig morfar. En kärleksfull och omtänksam make. En generös svärfar. En bror och farbror som alla var så glada i att vara tillsammans med. Du var familjens överhuvud, som tillsammans med min mor omfamnade och samlade oss alla med en naturlig auktoritet som du kanske inte var helt medveten om själv. Framför allt var du en människa som alltid stod fast vid dina värderingar och förpliktelser. Du stödde och tog hand om oss alla. Det gör mig stolt att tänka på allt du både utstod – och stod upp för. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans skratt. Hans luna sätt att möta människor och situationer. Min far fick alltid människorna runt omkring sig att slappna av. Han var en god lyssnare. Särskilt i mötet med barn och unga – som han hade ett extra rum i hjärtat för. Den stora, varma kungahanden lades mjukt omkring både små och stora som behövde ett extra handslag. Han mötte alla med respekt och generositet – och gjorde aldrig skillnad på folk. Han reste för att trösta dem som drabbats av orkan – klädd i dunjacka och gummistövlar. Han bad samerna om ursäkt för orättvisor som begåtts mot dem – på vägnar av oss alla. Han grät med oss efter att vi hade förlorat så många på Utøya och i regeringskvarteren. Han samlade oss genom att sätta ord på vilka vi norrmän är. Jag ser honom framför mig i segelbåten – med keps, solglasögon och ett rungande skratt. Där han kunde vara bara sig själv, få energi och massor av glädje – i konkurrens med andra passionerade seglare. Och bilden av hans stora leende i hängmattan i Amazonas – där han äntligen fick uppfylla pojkdrömmen om att leva några dagar tillsammans med yanomami-folket. En dröm som uppstod ur ett engagemang för att ta hand om världens djur och natur. Jag vet att många av er också kommer att sakna mycket av detta. Över hela landet – och ute i världen – finns tusentals människor som idag värdesätter minnena de har från möten med honom extra högt. Minnen som kommer att leva vidare i människors hjärtan och familjehistorier. Som kung representerade min far Norge och norrmännen med stolthet och glädje. Genom besök runt i landet, vid arrangemang här på Slottet, och i arbete för Norge ute i världen. I snömodd på längdskidstadion. På slottsbalkongen den 17 maj. På statsbesök hos Nelson Mandela. Det var också en stor styrka för honom att ha min mor, drottning Sonja, som en livspartner att dela gärningen med. Hon bidrog till att de tillsammans blev ett starkt kungapar som kompletterade varandra väl. Jag vet hur mycket hon betydde för att Kung Harald stod så stadigt i sitt livsverk. I det livsverk de delade. Idag är det 58 år sedan de gifte sig. Grattis på bröllopsdagen, kära mamma. Kung Harald följde vårt land under en period av stora förändringar. Från det att han som åttaåring satte foten på Rådhuskaia vid hemkomsten efter andra världskriget – fram till idag – har Norge genomgått en stor positiv utveckling. Idag är vi ett välfärdssamhälle – där människor med olika bakgrund lever tillsammans och löser saker med varandra. Samtidigt är världen återigen mer otrygg och oförutsägbar än den har varit under största delen av kung Haralds regenttid. Något som också påverkar oss här i landet och har fört ett nytt allvar över oss. När min far nu har gått bort, är det en stor uppgift som väntar mig. Han påminde ständigt oss i familjen om att var och en måste göra saker på sitt eget sätt. Hitta sin egen form. Vara sig själv. Han efterträdde sin far kung Olav – som i sin tur efterträdde sin far Kung Haakon. Nu är det min tur. Jag är djupt tacksam för att ha min familj runt mig, och för det stora stöd drottning Mette-Marit och våra barn är för mig. Jag vill också tacka min mor och min syster för den styrka de delar när de själva står mitt i sorgen över förlusten av en älskad make och far. Vår familj har erfarit vikten av att stå tillsammans för att stå stadigt – både i oss själva och för varandra. Även i svåra tider. Vår sammanhållning är en stor styrka för det arbete vi ska utföra för Norge. Efter kung Haralds långa och innehållsrika kungagärning är det nu vi som ska följa varandra in i en ny tid. Drottning Mette-Marit och jag önskar vara närvarande och lyssnande. Drottningen, kronprinsessan Ingrid Alexandra och jag kommer alltid att försöka förstå olika människors livssituation. Ingen vet idag vad vi som bor i detta land kommer att möta tillsammans. Men det vi vet, är att vi ska följa varandra genom både goda och svåra dagar. Vi tror på ett Norge där vi står tryggt förankrade i vår historia, i det som har format oss över tid. Vi tror på vårt folkstyre – och på demokratin. Vi tror på ett samhälle byggt på lag och rätt – och där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi ser och erkänner varandras resurser – så att vi tillsammans kan skapa ett Norge där alla får bidra och känna sig hemma. Vi tror på ett Norge där det finns plats för alla. Vi ska känna styrkan i vår gemenskap – och veta med oss själva att vi är ett folk. Kära alla tillsammans, idag känner jag en stor tacksamhet gentemot dem som har gått före mig. Alla var kungar för sin tid. De var älskade, respekterade och betydde mycket för många. Jag har lärt mig mycket av dem alla. I likhet med kung Haakon, kung Olav och kung Harald tar jag valspråket – ”Allt för Norge”. ”Allt för Norge” betyder att kämpa för att alla i Norge ska ha möjlighet att leva fria liv. Det innebär också ett ansvar för att vi som nation bidrar positivt i världen. Och det betyder – i yttersta konsekvens – att vara villig att riskera allt, även livet, för Norges frihet och självständighet. För dess fred slår läger. Idag är vi en familj i sorg, och ett folk i sorg. Vi tackar kung Harald för allt han var och allt han gjorde – för Norge, – för alla i vårt land. Med Guds hjälp och folkets stöd ser jag fram emot den stora uppgift som ligger framför mig. Jag ber om att vi alla samlas kring den gamla önskan: Må Gud bevara vårt land. (29 aug 2026, i sitt första tal till det norska folket efter att ha tillträtt tronen)Kong HaakonKändisSorg och förlust
Kära alla tillsammans. Igår morgon klockan 06.35 gick Hans Majestät Kung Harald V bort, min far som jag var så glad i. Vi är i sorg. Samtidigt ger det tröst och styrka att så många sörjer tillsammans med oss. Det har varit en stark och rörande upplevelse att se Slottsplatsen fyllas av människor, blommor, hälsningar och ljus. Tusen tack. Kära pappa, tack för att du var en så god pappa för Märtha och mig. Varm och trygg. Du var också en lun och rolig morfar. En kärleksfull och omtänksam make. En generös svärfar. En bror och farbror som alla var så glada i att vara tillsammans med. Du var familjens överhuvud, som tillsammans med min mor omfamnade och samlade oss alla med en naturlig auktoritet som du kanske inte var helt medveten om själv. Framför allt var du en människa som alltid stod fast vid dina värderingar och förpliktelser. Du stödde och tog hand om oss alla. Det gör mig stolt att tänka på allt du både utstod – och stod upp för. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans skratt. Hans luna sätt att möta människor och situationer. Min far fick alltid människorna runt omkring sig att slappna av. Han var en god lyssnare. Särskilt i mötet med barn och unga – som han hade ett extra rum i hjärtat för. Den stora, varma kungahanden lades varsamt omkring både små och stora som behövde ett extra handslag. Han mötte alla med respekt och generositet – och gjorde aldrig skillnad på folk. Han reste för att trösta dem som drabbats av orkan – klädd i bubbeljacka och gummistövlar. Han bad samerna om ursäkt för orättvisor som begåtts mot dem – på vägnar av oss alla. Han grät med oss efter att vi hade förlorat så många på Utøya och i regeringskvarteren. Han samlade oss genom att sätta ord på vilka vi norrmän är. Jag ser honom framför mig i segelbåten – med keps, solglasögon och ett rungande skratt. Där han kunde vara bara sig själv, få energi och massor av glädje – i konkurrens med andra passionerade seglare. Och bilden av hans stora leende i hängmattan i Amazonas – där han slutligen fick uppfylla pojkdrömmen om att leva några dagar tillsammans med yanomami-folket. En dröm som uppstod ur ett engagemang för att ta hand om världens djur och natur. Jag vet att många av er också kommer att sakna mycket av detta. Över hela landet – och ute i världen – finns tusentals människor som idag värdesätter minnena de har från möten med honom extra högt. Minnen som kommer att leva vidare i människors hjärtan och familjehistorier. Som kung representerade min far Norge och norrmännen med stolthet och glädje. Genom besök runt i landet, vid arrangemang här på Slottet, och i arbete för Norge ute i världen. I snömodd på längdskidstadion. På slottsbalkongen den 17 maj. På statsbesök hos Nelson Mandela. Det var också en stor styrka för honom att ha min mor, drottning Sonja, som en livspartner att dela gärningen med. Hon bidrog till att de tillsammans blev ett starkt kungapar som kompletterade varandra väl. Jag vet hur mycket hon betydde för att Kung Harald stod så stadigt i sitt livsverk. I det livsverk de delade. Idag är det 58 år sedan de gifte sig. Grattis på bröllopsdagen, kära mamma. Kung Harald följde vårt land under en period av stora förändringar. Från det att han som åttaåring satte foten på Rådhuskaia vid hemkomsten efter andra världskriget – fram till idag – har Norge genomgått en stor positiv utveckling. Idag är vi ett välfärdssamhälle – där människor med olika bakgrund lever tillsammans och löser saker med varandra. Samtidigt är världen åter mer otrygg och oförutsägbar än den har varit under största delen av Kung Haralds regenttid. Något som också påverkar oss här i landet och har fört ett nytt allvar över oss. När min far nu har gått bort, är det en stor uppgift som väntar mig. Han påminde ständigt oss i familjen om att var och en måste göra saker på sitt eget sätt. Hitta sin egen form. Vara sig själv. Han efterträdde sin far kung Olav – som i sin tur efterträdde sin far Kung Haakon. Nu är det min tur. Jag är djupt tacksam för att ha min familj runt mig, och för det stora stöd drottning Mette-Marit och våra barn är för mig. Jag vill också tacka min mor och min syster för styrkan de delar när de själva står mitt i sorgen över förlusten av en älskad make och far. Vår familj har erfarit vikten av att stå tillsammans för att stå stadigt – både i oss själva och för varandra. Även i svåra tider. Vår sammanhållning är en stor styrka för det arbete vi ska utföra för Norge. Efter kung Haralds långa och innehållsrika kungagärning är det nu vi som ska följa varandra in i en ny tid. Drottning Mette-Marit och jag önskar vara närvarande och lyssnande. Drottningen, kronprinsessan Ingrid Alexandra och jag kommer alltid att försöka förstå olika människors livssituation. Ingen vet idag vad vi som bor i detta land kommer att möta tillsammans. Men det vi vet, är att vi ska följa varandra genom både goda och svåra dagar. Vi tror på ett Norge där vi står tryggt förankrade i vår historia, i det som har format oss över tid. Vi tror på vårt folkstyre – och på demokratin. Vi tror på ett samhälle byggt på lag och rätt – och där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi ser och erkänner varandras resurser – så att vi tillsammans kan skapa ett Norge där alla får bidra och känna sig hemma. Vi tror på ett Norge där det finns plats för alla. Vi ska känna styrkan i vår gemenskap – och veta med oss själva att vi är ett folk. Kära alla tillsammans, idag känner jag en stor tacksamhet gentemot dem som har gått före mig. Alla var kungar för sin tid. De var älskade, respekterade och betydde mycket för många. Jag har lärt mig mycket av dem alla. I likhet med kung Haakon, kung Olav och kung Harald tar jag valspråket – ”Allt för Norge”. ”Allt för Norge” betyder att kämpa för att alla i Norge ska ha möjlighet att leva fria liv. Det innebär också ett ansvar för att vi som nation bidrar positivt i världen. Och det betyder – i yttersta konsekvens – att vara villig att riskera allt, även livet, för Norges frihet och självständighet. För dess fred slår läger. Idag är vi en familj i sorg, och ett folk i sorg. Vi tackar kung Harald för allt han var och allt han gjorde – för Norge, – för alla i vårt land. Med Guds hjälp och folkets stöd ser jag fram emot den stora uppgift som ligger framför mig. Jag ber om att vi alla samlas kring den gamla önskan: Må Gud bevara vårt land. (29 aug 2026, hela talet hölls lördagskvällen)Kong HaakonKändisSorg och förlust
Kära alla tillsammans. I går morgon klockan 06.35 gick Hans Majestät Kung Harald V bort, min far som jag var så glad i. Vi är i sorg. Samtidigt ger det tröst och styrka att så många sörjer tillsammans med oss. Det har varit en stark och rörande upplevelse att se Slottsplatsen fyllas av människor, blommor, hälsningar och ljus. Tusen tack. Kära pappa, tack för att du var en så god pappa för Märtha och mig. Varm och trygg. Du var också en lun och rolig morfar. En kärleksfull och omtänksam make. En generös svärfar. En bror och farbror som alla var så glada i att vara tillsammans med. Du var familjens överhuvud, som tillsammans med min mor omfamnade och samlade oss alla med en naturlig auktoritet som du kanske inte var helt medveten om själv. Framför allt var du en människa som alltid stod fast vid dina värderingar och förpliktelser. Du stödde och tog hand om oss alla. Det gör mig stolt att tänka på allt du både utstod – och stod upp för. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans skratt. Hans luna sätt att möta människor och situationer. Min far fick alltid människorna runt omkring sig att slappna av. Han var en god lyssnare. Särskilt i mötet med barn och unga – som han hade ett extra rum i hjärtat för. Den stora, varma kungahanden lades mjukt omkring både små och stora som behövde ett extra handslag. Han mötte alla med respekt och generositet – och gjorde aldrig skillnad på folk. Han reste för att trösta dem som drabbats av orkan – klädd i bubbeljacka och gummistövlar. Han bad samerna om ursäkt för orättvisor som begåtts mot dem – på vägnar av oss alla. Han grät med oss efter att vi hade förlorat så många på Utøya och i regeringskvarteren. Han samlade oss genom att sätta ord på vilka vi norrmän är. Jag ser honom framför mig i segelbåten – med keps, solglasögon och ett rungande skratt. Där han kunde vara bara sig själv, få energi och massor av glädje – i konkurrens med andra passionerade seglare. Och bilden av hans stora leende i hängmattan i Amazonas – där han slutligen fick uppfylla pojkdrömmen om att leva några dagar tillsammans med yanomami-folket. En dröm som uppstod ur ett engagemang för att ta hand om världens djur och natur. Jag vet att många av er också kommer att sakna mycket av detta. Över hela landet – och ute i världen – finns tusentals människor som idag värdesätter minnena de har från möten med honom extra högt. Minnen som kommer att leva vidare i människors hjärtan och familjehistorier. Som kung representerade min far Norge och norrmännen med stolthet och glädje. Genom besök runt i landet, vid arrangemang här på Slottet, och i arbete för Norge ute i världen. I snömodden på längenaren. På slottsbalkongen den 17 maj. På statsbesök hos Nelson Mandela. Det var också en stor styrka för honom att ha min mor, drottning Sonja, som en livspartner att dela gärningen med. Hon bidrog till att de tillsammans blev ett starkt kungapar som kompletterade varandra väl. Jag vet hur mycket hon betydde för att Kung Harald stod så stadigt i sitt livsverk. I det livsverk de delade. Idag är det 58 år sedan de gifte sig. Grattis på bröllopsdagen, kära mamma. Kung Harald följde vårt land under en period av stora förändringar. Från det att han som åttaåring satte foten på Rådhuskaia vid hemkomsten efter andra världskriget – fram till idag – har Norge genomgått en positiv utveckling. Idag är vi ett välfärdssamhälle – där människor med olika bakgrund lever tillsammans och löser saker med varandra. Samtidigt är världen åter mer otrygg och oförutsägbar än den har varit under största delen av Kung Haralds regenttid. Något som också påverkar oss här i landet och har fört ett nytt allvar över oss. När min far nu har gått bort, är det en stor uppgift som väntar mig. Han påminde ständigt oss i familjen om att var och en måste göra saker på sitt eget sätt. Hitta sin egen form. Vara sig själv. Han efterträdde sin far kung Olav – som i sin tur efterträdde sin far Kung Haakon. Nu är det min tur. Jag är djupt tacksam för att ha min familj runt mig, och för det stora stöd drottning Mette-Marit och våra barn är för mig. Jag vill också tacka min mor och min syster för styrkan de delar när de själva står mitt i sorgen över förlusten av en älskad make och far. Vår familj har erfarit vikten av att stå tillsammans för att stå stadigt – både i oss själva och för varandra. Även i svåra tider. Vår sammanhållning är en stor styrka för det arbete vi ska utföra för Norge. Efter kung Haralds långa och innehållsrika kungagärning är det nu vi som ska följa varandra in i en ny tid. Drottning Mette-Marit och jag önskar vara närvarande och lyssnande. Drottningen, kronprinsessan Ingrid Alexandra och jag kommer alltid att försöka förstå olika människors livssituation. Ingen vet idag vad vi som bor i detta land kommer att möta tillsammans. Men det vi vet, är att vi ska följa varandra genom både goda och svåra dagar. Vi tror på ett Norge där vi står tryggt förankrade i vår historia, i det som har format oss över tid. Vi tror på vårt folkstyre – och på demokratin. Vi tror på ett samhälle byggt på lag och rätt – och där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi ser och erkänner varandras resurser – så att vi tillsammans kan skapa ett Norge där alla får bidra och känna sig hemma. Vi tror på ett Norge där det finns plats för alla. Vi ska känna styrkan i vår gemenskap – och veta med oss själva att vi är ett folk. Kära alla tillsammans, idag känner jag en stor tacksamhet gentemot dem som har gått före mig. Alla var kungar för sin tid. De var älskade, respekterade och betydde mycket för många. Jag har lärt mig mycket av dem alla. I likhet med kung Haakon, kung Olav och kung Harald tar jag valspråket – ”Allt för Norge”. ”Allt för Norge” betyder att kämpa för att alla i Norge ska ha möjlighet att leva fria liv. Det innebär också ett ansvar för att vi som nation bidrar positivt i världen. Och det betyder – i yttersta konsekvens – att vara villig att riskera allt, även livet, för Norges frihet och självständighet. För dess fred slår läger. Idag är vi en familj i sorg, och ett folk i sorg. Vi tackar kung Harald för allt han var och allt han gjorde – för Norge, – för alla i vårt land. Med Guds hjälp och folkets stöd ser jag fram emot den stora uppgift som ligger framför mig. Jag ber om att vi alla samlas kring den gamla önskan: Må Gud bevara vårt land. (29 aug 2026, hela talet hölls lördagskvällen)Kong HaakonKändisSorg och förlust
Kära alla, i går morgon klockan 06.35 gick Hans Majestät Kung Harald V bort, min far som jag var så glad i. Vi är i sorg. Samtidigt ger det tröst och styrka att så många sörjer tillsammans med oss. Det har varit en stark och rörande upplevelse att se Slottsplatsen fyllas av människor, blommor, hälsningar och ljus. Tusen tack. Kära pappa, tack för att du var en så god pappa för Märtha och mig. Varm och trygg. Du var också en lun och rolig morfar. En kärleksfull och omtänksam make. En generös svärfar. En bror och farbror som alla var så glada i att vara tillsammans med. Du var familjens överhuvud, som tillsammans med min mor omfamnade och samlade oss alla med en naturlig auktoritet som du kanske inte var helt medveten om själv. Framför allt var du en människa som alltid stod fast vid dina värderingar och förpliktelser. Du stödde och tog hand om oss alla. Det gör mig stolt att tänka på allt du både utstod — och stod upp för. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans skratt. Hans luna sätt att möta människor och situationer. Min far fick alltid människorna runt omkring sig att slappna av. Han var en god lyssnare. Särskilt i mötet med barn och unga – som han hade ett extra rum i hjärtat för. Den stora, varma kungahanden lades mjukt omkring både små och stora som behövde ett extra handslag. Han mötte alla med respekt och generositet – och gjorde aldrig skillnad på folk. Han reste för att trösta dem som drabbats av orkan – klädd i dunjacka och gummistövlar. Han bad samerna om ursäkt för orättvisor som begåtts mot dem – å alla våra vägnar. Han grät med oss efter att vi hade förlorat så många på Utøya och i regeringskvarteren. Han samlade oss genom att sätta ord på vilka vi norrmän är. Jag ser honom framför mig i segelbåten – med keps, solglasögon och ett rungande skratt. Där kunde han vara bara sig själv, få energi och massor av glädje – i konkurrens med andra passionerade seglare. Och bilden av hans stora leende i hängmattan i Amazonas – där han slutligen fick uppfylla pojkdrömmen om att leva några dagar tillsammans med yanomami-folket. En dröm som föddes ur ett engagemang för att ta hand om världens djur och natur. Jag vet att många av er också kommer att sakna mycket av detta. Över hela landet – och ute i världen – finns tusentals människor som i dag värdesätter minnena de har från möten med honom extra högt. Minnen som kommer att leva vidare i människors hjärtan och familjehistorier. Som kung representerade min far Norge och norrmännen med stolthet och glädje. Genom besök runt i landet, vid arrangemang här på Slottet, och i arbete för Norge ute i världen. I snömodden på längenaren. På slottsbalkongen den 17 maj. På statsbesök hos Nelson Mandela. Det var också en stor styrka för honom att ha min mor, Drottning Sonja, som en livspartner att dela gärningen med. Hon bidrog till att de tillsammans blev ett starkt kungapar som kompletterade varandra väl. Jag vet hur mycket hon betydde för att Kung Harald stod så stadigt i sitt livsverk. I det livsverk de delade. I dag är det 58 år sedan de gifte sig. Grattis på bröllopsdagen, kära mamma. Kung Harald följde vårt land under en period av stora förändringar. Från det att han som åttaåring satte foten på Rådhuskaia vid hemkomsten efter andra världskriget – fram till i dag – har Norge genomgått en stor positiv utveckling. I dag är vi ett välfärdssamhälle – där människor med olika bakgrund lever tillsammans och löser saker med varandra. Samtidigt är världen åter mer otrygg och oförutsägbar än den har varit under största delen av Kung Haralds regenttid. Något som också påverkar oss här i landet och har fört ett nytt allvar över oss. När min far nu har gått bort, väntar en stor uppgift mig. Han påminde ständigt oss i familjen om att var och en måste göra saker på sitt eget sätt. Hitta sin egen form. Vara sig själv. Han efterträdde sin far Kung Olav – som i sin tur efterträdde sin far Kung Haakon. Nu är det min tur. Jag är djupt tacksam för att ha min familj runt mig, och för det stora stöd Drottning Mette-Marit och våra barn är för mig. Jag vill också tacka min mor och min syster för den styrka de delar när de själva står mitt i sorgen över förlusten av en älskad make och far. Vår familj har erfarit vikten av att stå tillsammans för att stå stadigt – både i oss själva och för varandra. Även i svåra tider. Vår sammanhållning är en stor styrka för det arbete vi ska utföra för Norge. Efter Kung Haralds långa och innehållsrika kungagärning är det nu vi som ska följa varandra in i en ny tid. Drottning Mette-Marit och jag önskar vara närvarande och lyssnande. Drottningen, Kronprinsessan Ingrid Alexandra och jag kommer alltid att försöka förstå olika människors livssituation. Ingen vet i dag vad vi som bor i detta land kommer att möta tillsammans. Men det vi vet, är att vi ska följa varandra genom både goda och svåra dagar. Vi tror på ett Norge där vi står tryggt förankrade i vår historia, i det som har format oss över tid. Vi tror på vårt folkstyre – och på demokratin. Vi tror på ett samhälle byggt på lag och rätt – och där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi ser och erkänner varandras resurser – så att vi tillsammans kan skapa ett Norge där alla får bidra och känna sig hemma. Vi tror på ett Norge där det finns plats för alla. Vi ska känna styrkan i vår gemenskap – och veta med oss själva att vi är ett folk. Kära alla, i dag känner jag en stor tacksamhet gentemot dem som har gått före mig. Alla var kungar för sin tid. De var älskade, respekterade och betydde mycket för många. Jag har lärt mig mycket av dem alla. I likhet med Kung Haakon, Kung Olav och Kung Harald tar jag valspråket – ”Allt för Norge”. ”Allt för Norge” betyder att kämpa för att alla i Norge ska ha möjlighet att leva fria liv. Det innebär också ett ansvar för att vi som nation bidrar positivt i världen. Och det betyder – i yttersta konsekvens – att vara villig att riskera allt, även livet, för Norges frihet och självständighet. För dess fred slår läger. I dag är vi en familj i sorg, och ett folk i sorg. Vi tackar Kung Harald för allt han var och allt han gjorde – för Norge, för alla i vårt land. Med Guds hjälp och folkets stöd ser jag fram emot den stora uppgift som ligger framför mig. Jag ber om att vi alla samlas kring den gamla önskan: Må Gud bevara vårt land. (29 aug 2026, i ett minnestal hållet för nationen lördag kväll efter Kung Harald V:s död)Kong HaakonSorg och förlust
Kära alla tillsammans, i går morgon klockan 06.35 gick Hans Majestät Kung Harald V bort, min far som jag var så glad i. Vi är i sorg. Samtidigt ger det tröst och styrka att så många sörjer tillsammans med oss. Det har varit en stark och rörande upplevelse att se Slottsplatsen fyllas av människor, blommor, hälsningar och ljus. Tusen tack. Kära pappa, tack för att du var en så god pappa för Märtha och mig. Varm och trygg. Du var också en lun och rolig morfar. En kärleksfull och omtänksam make. En generös svärfar. En bror och farbror som alla var så glada i att vara tillsammans med. Du var familjens överhuvud, som tillsammans med min mor omfamnade och samlade oss alla med en naturlig auktoritet som du kanske inte var helt medveten om själv. Framför allt var du en människa som alltid stod fast vid dina värderingar och förpliktelser. Du stödde och tog hand om oss alla. Det gör mig stolt att tänka på allt du både utstod – och stod upp för. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans skratt. Hans luna sätt att möta människor och situationer. Min far fick alltid människorna runt omkring sig att slappna av. Han var en god lyssnare. Särskilt i mötet med barn och unga – som han hade ett extra rum i hjärtat för. Den stora, varma kungahanden lades mjukt omkring både små och stora som behövde ett extra handslag. Han mötte alla med respekt och generositet – och gjorde aldrig skillnad på folk. Han reste för att trösta dem som drabbats av orkan – klädd i dunjacka och gummistövlar. Han bad samerna om ursäkt för orättvisor som begåtts mot dem – å alla våra vägnar. Han grät med oss efter att vi hade förlorat så många på Utøya och i regeringskvarteren. Han samlade oss genom att sätta ord på vilka vi norrmän är. Jag ser honom framför mig i segelbåten – med keps, solglasögon och ett rungande skratt. Där kunde han vara bara sig själv, få energi och massor av glädje – i tävlan med andra passionerade seglare. Och bilden av hans stora leende i hängmattan i Amazonas – där han slutligen fick uppfylla pojkdrömmen om att leva några dagar tillsammans med yanomami-folket. En dröm som föddes ur ett engagemang för att ta hand om världens djur och natur. Jag vet att många av er också kommer att sakna mycket av detta. Över hela landet – och ute i världen – finns tusentals människor som idag värdesätter sina minnen från möten med honom extra högt. Minnen som kommer att leva vidare i människors hjärtan och familjehistorier. Som kung representerade min far Norge och norrmännen med stolthet och glädje. Genom besök runt i landet, vid arrangemang här på Slottet och i arbete för Norge ute i världen. I snömodd på längdskidstadion. På slottsbalkongen den 17 maj. På statsbesök hos Nelson Mandela. Det var också en stor styrka för honom att ha min mor, Drottning Sonja, som en livspartner att dela gärningen med. Hon bidrog till att de tillsammans blev ett starkt kungapar som kompletterade varandra väl. Jag vet hur mycket hon betydde för att Kung Harald stod så stadigt i sitt livsverk. I det livsverk de delade. Idag är det 58 år sedan de gifte sig. Grattis på bröllopsdagen, kära mamma. Kung Harald följde vårt land under en period av stora förändringar. Från det att han som åttaåring satte foten på Rådhuskaia vid hemkomsten efter andra världskriget – fram till idag – har Norge genomgått en stor positiv utveckling. Idag är vi ett välfärdssamhälle – där människor med olika bakgrund lever tillsammans och löser saker med varandra. Samtidigt är världen åter mer otrygg och oförutsägbar än den har varit under största delen av Kung Haralds regenttid. Något som också påverkar oss här i landet och har fört ett nytt allvar över oss. När min far nu har gått bort är det en stor uppgift som väntar mig. Han påminde ständigt oss i familjen om att var och en måste göra saker på sitt eget sätt. Hitta sin egen form. Vara sig själv. Han efterträdde sin far Kung Olav – som i sin tur efterträdde sin far Kung Haakon. Nu är det min tur. Jag är djupt tacksam för att ha min familj runt mig, och för det stora stöd Drottning Mette-Marit och våra barn är för mig. Jag vill också tacka min mor och min syster för den styrka de delar när de själva står mitt i sorgen över förlusten av en älskad make och far. Vår familj har erfarit vikten av att stå tillsammans för att stå stadigt – både i oss själva och för varandra. Även i svåra tider. Vår sammanhållning är en stor styrka för det arbete vi ska utföra för Norge. Efter Kung Haralds långa och innehållsrika kungagärning är det nu vi som ska följa varandra in i en ny tid. Drottning Mette-Marit och jag önskar vara närvarande och lyssnande. Drottningen, Kronprinsessan Ingrid Alexandra och jag kommer alltid att försöka förstå olika människors livssituation. Ingen vet idag vad vi som bor i detta land kommer att möta tillsammans. Men det vi vet är att vi ska följa varandra genom både goda och svåra dagar. Vi tror på ett Norge där vi står tryggt förankrade i vår historia, i det som har format oss över tid. Vi tror på vårt folkstyre – och på demokratin. Vi tror på ett samhälle byggt på lag och rätt – och där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi ser och erkänner varandras resurser – så att vi tillsammans kan skapa ett Norge där alla får bidra och känna sig hemma. Vi tror på ett Norge där det finns plats för alla. Vi ska känna styrkan i vår gemenskap – och veta med oss själva att vi är ett folk. Kära alla tillsammans, idag känner jag en stor tacksamhet gentemot dem som har gått före mig. Alla var kungar för sin tid. De var älskade, respekterade och betydde mycket för många. Jag har lärt mig mycket av dem alla. I likhet med Kung Haakon, Kung Olav och Kung Harald antar jag valspråket – "Alt for Norge". "Alt for Norge" betyder att kämpa för att alla i Norge ska ha möjlighet att leva fria liv. Det innebär också ett ansvar för att vi som nation bidrar positivt i världen. Och det betyder – i yttersta konsekvens – att vara villig att riskera allt, även livet, för Norges frihet och självständighet. För dess fred slår läger. Idag är vi en familj i sorg, och ett folk i sorg. Vi tackar Kung Harald för allt han var och allt han gjorde – för Norge, – för alla i vårt land. Med Guds hjälp och folkets stöd ser jag fram emot den stora uppgift som ligger framför mig. Jag ber om att vi alla samlas kring den gamla önskan: Må Gud bevara vårt land. (29 aug 2026, ett tal hållet i anledning av Kung Harald V:s bortgång)Kong HaakonKungliga dödsfall
Kära alla, i går morgon klockan 06.35 gick Hans Majestät Kung Harald V bort, min far som jag var så glad i. Vi är i sorg. Samtidigt ger det tröst och styrka att så många sörjer tillsammans med oss. Det har varit en stark och rörande upplevelse att se Slottsplatsen fyllas av människor, blommor, hälsningar och ljus. Tusen tack. Kära pappa, tack för att du var en så god pappa för Märtha och mig. Varm och trygg. Du var också en lun och rolig morfar. En kärleksfull och omtänksam make. En generös svärfar. En bror och farbror som alla var så glada i att vara tillsammans med. Du var familjens överhuvud, som tillsammans med min mor omfamnade och samlade oss alla med en naturlig auktoritet som du kanske inte var helt medveten om själv. Framför allt var du en människa som alltid stod fast vid dina värderingar och förpliktelser. Du stödde och tog hand om oss alla. Det gör mig stolt att tänka på allt du både utstod — och stod upp för. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna hans skratt. Hans luna sätt att möta människor och situationer. Min far fick alltid människorna runt omkring sig att slappna av. Han var en god lyssnare. Särskilt i mötet med barn och unga – som han hade ett extra rum i hjärtat för. Den stora, varma kungahanden lades mjukt omkring både små och stora som behövde ett extra handslag. Han mötte alla med respekt och generositet – och gjorde aldrig skillnad på folk. Han reste för att trösta dem som drabbats av orkan – klädd i dunjacka och gummistövlar. Han bad samerna om ursäkt för orättvisor som begåtts mot dem – å alla våra vägnar. Han grät med oss efter att vi hade förlorat så många på Utøya och i regeringskvarteren. Han samlade oss genom att sätta ord på vilka vi norrmän är. Jag ser honom framför mig i segelbåten – med keps, solglasögon och ett rungande skratt. Där kunde han vara bara sig själv, få energi och massor av glädje – i tävlan med andra passionerade seglare. Och bilden av hans stora leende i hängmattan i Amazonas – där han slutligen fick uppfylla pojkdrömmen om att leva några dagar tillsammans med yanomami-folket. En dröm som uppstod ur ett engagemang för att ta hand om världens djur och natur. Jag vet att många av er också kommer att sakna mycket av detta. Över hela landet – och ute i världen – finns tusentals människor som idag värdesätter minnena de har från möten med honom extra högt. Minnen som kommer att leva vidare i människors hjärtan och familjehistorier. Som kung representerade min far Norge och norrmännen med stolthet och glädje. Genom besök runt i landet, vid arrangemang här på Slottet, och i arbete för Norge ute i världen. I snömodd på längdskidstadion. På slottsbalkongen den 17 maj. På statsbesök hos Nelson Mandela. Det var också en stor styrka för honom att ha min mor, Drottning Sonja, som en livspartner att dela gärningen med. Hon bidrog till att de tillsammans blev ett starkt kungapar som kompletterade varandra väl. Jag vet hur mycket hon betydde för att Kung Harald stod så stadigt i sitt livsverk. I det livsverk de delade. Idag är det 58 år sedan de gifte sig. Grattis på bröllopsdagen, kära mamma. Kung Harald följde vårt land under en period av stora förändringar. Från det att han som åttaåring satte foten på Rådhuskaia vid hemkomsten efter andra världskriget – fram till idag – har Norge genomgått en stor positiv utveckling. Idag är vi ett välfärdssamhälle – där människor med olika bakgrund lever tillsammans och löser saker med varandra. Samtidigt är världen åter mer otrygg och oförutsägbar än den har varit under största delen av Kung Haralds regenttid. Något som också påverkar oss här i landet och har fört ett nytt allvar över oss. När min far nu har gått bort, är det en stor uppgift som väntar mig. Han påminde ständigt oss i familjen om att var och en måste göra saker på sitt eget sätt. Hitta sin egen form. Vara sig själv. Han efterträdde sin far Kung Olav – som i sin tur efterträdde sin far Kung Haakon. Nu är det min tur. Jag är djupt tacksam för att ha min familj runt mig, och för det stora stöd Drottning Mette-Marit och våra barn är för mig. Jag vill också tacka min mor och min syster för styrkan de delar när de själva står mitt i sorgen över förlusten av en älskad make och far. Vår familj har erfarit vikten av att stå tillsammans för att stå stadigt – både i oss själva och för varandra. Även i svåra tider. Vår sammanhållning är en stor styrka för det arbete vi ska utföra för Norge. Efter Kung Haralds långa och innehållsrika kungagärning är det nu vi som ska följa varandra in i en ny tid. Drottning Mette-Marit och jag önskar vara närvarande och lyssnande. Drottningen, Kronprinsessan Ingrid Alexandra och jag kommer alltid att försöka förstå olika människors livssituation. Ingen vet idag vad vi som bor i detta land kommer att möta tillsammans. Men det vi vet, är att vi ska följa varandra genom både goda och svåra dagar. Vi tror på ett Norge där vi står tryggt förankrade i vår historia, i det som har format oss över tid. Vi tror på vårt folkstyre – och på demokratin. Vi tror på ett samhälle byggt på lag och rätt – och där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi ser och erkänner varandras resurser – så att vi tillsammans kan skapa ett Norge där alla får bidra och känna sig hemma. Vi tror på ett Norge där det finns plats för alla. Vi ska känna styrkan i vår gemenskap – och veta med oss själva att vi är ett folk. Kära alla, idag känner jag en stor tacksamhet gentemot dem som har gått före mig. Alla var kungar för sin tid. De var älskade, respekterade och betydde mycket för många. Jag har lärt mig mycket av dem alla. I likhet med Kung Haakon, Kung Olav och Kung Harald antar jag valspråket – ”Allt för Norge”. ”Allt för Norge” betyder att kämpa för att alla i Norge ska ha möjlighet att leva fria liv. Det innebär också ett ansvar för att vi som nation bidrar positivt i världen. Och det betyder – i yttersta konsekvens – att vara villig att riskera allt, även livet, för Norges frihet och självständighet. För dess fred slår läger. Idag är vi en familj i sorg, och ett folk i sorg. Vi tackar Kung Harald för allt han var och allt han gjorde – för Norge, för alla i vårt land. Med Guds hjälp och folkets stöd ser jag fram emot den stora uppgift som ligger framför mig. Jag ber om att vi alla samlas kring den gamla önskan: Må Gud bevara vårt land. (29 aug 2026, i sitt första tal efter fadern Kung Haralds bortgång)Kong HaakonNyheterSorg och förlust
Kris Jenner
Idag tog vi farväl av min vackra mamma MJ. Det finns inga ord som någonsin skulle kunna beskriva vad hon har betytt för mig eller hjärtesorgen i att behöva säga adjö. Min mamma var hjärtat i vår familj. Hon lärde mig allt som verkligen betyder något... att älska sin familj villkorslöst, att vara snäll, att finnas där för människorna man älskar och att aldrig ta en enda stund tillsammans för given. Hon lärde oss att familjen är allt. Hon visade oss hur man älskar utan motkrav och hur man finner glädje i de små ögonblicken. Hon visade mig hur man möter livets utmaningar med styrka och tro. Mamma, tack för varje uppoffring du gjorde, varje visdomsord du delade och varje ögonblick du älskade oss så fullständigt. Jag kommer att sakna våra dagliga samtal, ditt leende, ditt skratt. Våra hjärtan är krossade, men vi finner tröst i vetskapen om att en kärlek som din aldrig lämnar oss på riktigt. Din kärlek kommer att leva vidare i vår familj, i våra traditioner, i varje stund vi är tillsammans och i varje liv du rörde vid. När jag ser på mina barn och mina barnbarn kommer jag för alltid att se delar av dig i oss alla. Det finns ingen del av mig som inte är formad av dig. Och om jag har gjort något rätt i den här världen, så är det för att jag har tillbringat mitt liv med att försöka leva på ett sätt som skulle göra dig stolt. Varje minne, varje ögonblick, varje välsignelse – allt var tack vare dig, och jag kommer för alltid att tacka Gud varje dag för att han gjorde dig till min mamma. Mitt hjärta är krossat i en miljon bitar... tack för att du gav mig den bästa barndomen och åh, vilket vackert och välsignat liv... Jag älskar dig för evigt, mamma. Tack för att du gav oss allt. (16 jul 2026, i en hyllning till sin mor på Instagram efter hennes bortgång.)Kris JennerSorg och förlust
Romina Pourmokhtari
Välkomna hit. Idag kommer jag att berätta om det omtag som Regeringen tar i frågor som rör cirkulär ekonomi. Det första steget i den omläggning vi ska genomföra, kommer att presenteras här idag. Frågor som rör omställningen från det linjära till det cirkulära – inbegriper allt från återvinning, återbruk, avfallshantering, plaster, kemikalier och textilier – och det är prioriterade frågor för mig personligen men också ett prioriterat område för regeringens miljöpolitik. Jag tycker verkligen att dessa frågor inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Det finns en felaktig bild av vad cirkulär ekonomi innebär och tyvärr också en okunskap om potentialen för näringsliv och industri att förändra i sina produktionsled och värdekedjor för att gå i rätt riktning. Idag presenterades en ny storsatsning för återvunnen polyester. Det sätter ljuset på och visar på hur brännande dessa frågor är för industrin. Cirkulär ekonomi är ett avgörande verktyg för såväl ökad resurseffektivitet som ökad svensk konkurrenskraft och minskade utsläpp av både föroreningar och växthusgaser. Vi har alla sett många hållbarhetsprojekt som fått mycket uppmärksamhet och beröm, men som lagts ned efter att det visat sig att man inte kunnat skapa lönsamhet. Innovation förutsätter att man vågar pröva nytt, och det är naturligt att alla idéer inte blir succéer. Men när allmänheten ser att näringslivet lyckas använda hållbarhet i sitt varumärkesarbete, men inte lyckas skala upp de hållbara affärsmodellerna, då tär det på förtroendet för näringslivets engagemang och förmåga. Vi måste se en förstärkning av cirkulära materialflöden. Vi måste se nya cirkulära affärsmodeller som tar hänsyn till hela värdekedjan, och som framgångsrikt kan skala upp och ta plats på marknaden. Hållbarhet kan inte bara handla om enskilda projekt - det måste utgöra en vedertagen grund för kärnverksamheten. I modeindustrin ska det inte handla om att ta fram en hållbar kollektion eller enstaka återvunna plagg – det behöver handla om att på allvar ställa om produktionen utifrån cirkulära affärsmodeller och att ta ett större ansvar för hela värdekedjan, dvs. hela vägen från designstadiet till textilavfallshanteringen. I förra veckan befann jag mig på FN:s sjätte miljöförsamling, UNEA-6, i Nairobi. Där pågick internationella förhandlingar om globala avtal kring bland annat biologisk mångfald, plastföroreningar, klimatförändringar, cirkulär ekonomi, kemikalier, avfallsfrågor och havs- och vattenfrågor. Under tiden jag var där, såg jag till att genomföra ett besök på marknadsplatsen Gikomba, som är Östafrikas största second hand-marknad. Gikomba är ett tydligt exempel på utmaningarna vi ser när det kommer till cirkulär ekonomi och avfallshantering. En stor mängd textilier och kläder skickas dit från bland annat Europa, för att återanvändas eller omdesignas. Men där dumpas stora mängder av de textilier som inte går att sälja rakt ned i Nairobi River. Det här är problem som bland annat har uppmärksammats i Aftonbladets stora granskning av textildumpning. Det visar verkligen på vikten av ett större ansvar för producenten kopplat till hanteringen av material och produkter genom hela värdekedjan och på att industrin har en lång väg kvar - innan de kan göra riktigt trovärdiga hållbarhetsanspråk. Innan jul presenterade jag regeringens klimathandlingsplan, som ska ta Sverige hela vägen ner till nettonollutsläpp senast år 2045. Att ställa om till en cirkulär ekonomi är avgörande för miljön, men också en viktig faktor i vår klimatomställning för minskade utsläpp. Hälften av de globala växthusgasutsläppen kommer från utvinning och bearbetning av material. Dessutom orsakar utvinningen en stor påverkan på miljön. Därför är det viktigt att vi utnyttjar varje resurs som utvinns från vår planet klokt och vi måste använda och återanvända dem till deras fulla potential. Användningen av primära material ska, där det är möjligt, ersättas av återvunna råvaror. Svenska företags förmåga att vara pragmatiska och innovativa är helt nödvändiga för vår klimatomställning. De tekniska lösningarna och de hållbara affärsmodellerna som företagen tar fram är också ett av Sveriges viktigaste bidrag till hela klimatomställningen världen över. Jag besökte till exempel Ragnsells förra året och fick där se hur de med ny teknik och innovation gör om smutsig aska till rena salter som kan användas i industrin. Med hjälp av ny teknik kan vi alltså både slippa giftigt avfall och minska behovet av att utvinna nya råvaror. Världens oljeproducerande länder är, generellt sett, inte intresserade av cirkulär ekonomi. Även om de i vissa fall kan acceptera att världen väljer bort fossildrivna transporter så möter jag återkommande föreställningar om att oljeproducenterna ska kunna fortsätta pumpa upp olja i oförminskad takt. Det finns självklart en vilja, från deras sida, att oljan ska gå till plast och andra produkter, och att dessa ska förbrännas efter användning, så att efterfrågan på råolja hålls hög. Med en politik som stimulerar cirkulära materialflöden kommer vi kunna öka lönsamheten i plaståtervinning, så att oljan kan stanna kvar i marken. Svensk ingenjörskonst möjliggör den här omställningen. I höstas besökte jag Svensk Plaståtervinning i Motala, som är världsledande på att möjliggöra att plasten materialåtervinns om och om igen, så att våra konsumtionskedjor av förpackningar går från att vara linjära till cirkulära. Sverige är ett exportberoende land. Vi har ett strategiskt intresse i att EU:s gemensamma regelverk blir både rättvisa och ambitiösa inom vår gemensamma inre marknad. Det kommer att värna svensk konkurrenskraft medan vi genomför klimatomställningen. Just nu pågår förhandlingar inom EU om en ny förpackningsförordning, gröna påståenden och revideringen av Avfallsdirektivet. Att dessa förhandlingar landar rätt är viktigt både för Sverige och för planeten. Det behövs EU-reglering som är bra för tillväxten och för miljön. Nyligen har EU:s medlemsstater kommit överens om en ny lagstiftning för kritiska råmaterial, som ska öka återvinningen av metaller och mineral. Vi har också beslutat om en ny förordning om ekodesign för hållbara produkter som ska säkerställa att produkter designas för att möjliggöra mer cirkularitet. Kemikalieförordningen Reach ett viktigt verktyg för att minska risker för hälsa och miljö med skadliga kemikalier. Men - Reach behöver reformeras i enlighet med EU:s Kemikaliestrategi för hållbarhet, så att förekomsten av potentiellt skadliga ämnen i produkter minimeras och materialkretsloppen avgiftas. Detta är en hörnsten i EU:s Gröna giv som tyvärr ännu inte kommit på plats. Jag har på alla möjliga sätt pressat Kommissionen om detta, särskilt under det svenska ordförandeskapet förra våren. I de nätverk som vi ministrar inom EU har, driver jag på för att inte Kommissionen ska dröja med Reach-revideringen och kvällen innan nästa Miljöråd arrangerar jag ett möte för de ambitiösa länderna i dessa frågor där vi kommer att diskutera hur vi kan göra framsteg inom dessa ämnen, samt hur vi kan få kommissionen att lägga fram den Reach-revidering vi vill se. Jag driver också på i frågan om materialåtervinningen av avfall för att bland annat minska förbränningen av plast, för att bidra till en giftfri och resurseffektiv avfallshantering så att vi når EU:s gemensamt uppsatta mål. Jag har därför satt igång en bokstavsutredning som ska föreslå författningsändringar som förstärker och förtydligar lagstiftningen, för att öka materialåtervinningen här i Sverige. Sedan regeringen tillträdde har vi gjort satsningar och budgetförstärkningar för att främja en effektivare och mer enhetlig tillsyn. Flera av Miljötillsynsutredningens förslag har genomförts. Bland annat har det införts bestämmelser om nationella mål och en strategi för miljötillsynen. I detta arbete har vi prioriterat olika områden baserat på miljöbalkens olika tillsynsområden, som till exempel förorenade områden, illegal avfallshantering och återvinning av avfall. Att komma till rätta med avfalls­brottsligheten är högt prioriterat. Som ni säkerst vet har vi en pågående miljöstraffrättsutredning som tittar på hela kedjan från att förebygga och upptäcka miljöbrott till att utreda och lagföra. Att oseriösa företag i avfallsbranschen utnyttjar hål i den svenska lagstiftningen för att tjäna stora pengar på att dumpa avfall i naturen som inte bara förgiftar vår miljö utan också ökar våra utsläpp är självklart helt oacceptabelt. Det gör mig inte bara beklämd – det gör mig förbannad. Det är ett ofog som måste stoppas. När jag pratar om cirkulär ekonomi, vill jag också passa på att ta upp det akuta behovet av mer effektiva och förutsägbara tillståndsprocesser. De borde ha setts över för flera år sedan, så detta är en av de frågor jag jobbar allra hårdast med. Som ni säkerst vet pågår nu en utredning för att ta fram förslag för en mer flexibel, effektiv och förutsägbar process för miljötillstånd. Vi arbetar också med att utvärdera de effektiviseringsförslag som presenterades för den tidigare regeringen, för att så fort som möjligt skapa förutsättningar för näringslivet att kunna ställa om sina verksamheter till mer cirkulära affärsmodeller. Andra uppdrag och utredningar där regeringen vill skapa bättre förutsättningar för en cirkulär ekonomi under mandatperioden är till exempel utredningen om ekonomiska styrmedel för att främja omställningen till en cirkulär ekonomi, uppdrag om att utveckla satsningen som ett antal myndigheter gör tillsammans mot avfallsbrottslighet, arbetet med den kommande bioekonomistrategin och så kommer det ju en ny forskningsproposition senare under det här året. Klimatet är en ödesfråga - för Sverige och för världens alla länder. Men klimatutmaningen går att lösa – om vi går rätt till väga. Jag som klimat- och miljöminister har ett ansvar att se till att de rätta förutsättningarna finns, som lagstiftning och ekonomiska styrmedel. Från politiken kan jag se till så att vi får regleringar på plats som ger rättvisa villkor för den cirkulära ekonomin. Vi ser att entreprenörer och innovativa ingenjörer tar fram tekniska lösningar med stor potential – som behöver skalas upp och bli mer omfattande. För att realisera detta måste de berörda branscherna svara med att ta in och investera i de här lösningarna och ge dem en central plats i sina verksamheter. Som jag sa tidigare så är den cirkulära ekonomin en avgörande faktor för klimatomställningen, och det svenska näringslivet är en oerhört viktig sektor som måste genomföra det skiftet. År 2020 fastställdes den svenska strategin för cirkulär ekonomi och därefter har två särskilda handlingsplaner tagits fram - en generell och en om plast. Strategin är vägledande för regeringens arbete i omställningen för att nå visionen om ett samhälle där resurser används effektivt i giftfria cirkulära flöden - där vi ersätter primära material med sekundära. Genom innovativa företag som utvecklar cirkulära materialflöden och affärsmodeller, så stärks den resurseffektiva, giftfria, cirkulära och biobaserad ekonomin i hela För att bidra till detta, inrättades Delegationen för cirkulär ekonomi i april 2018. Delegationens uppdrag är att identifiera hinder för näringslivets omställning till en cirkulär ekonomi och att synliggöra och kommunicera näringslivets möjligheter med en omställning till en cirkulär ekonomi. Delegationen består av en ordförande, en vice ordförande och högst tio ledamöter. Jag är mycket glad att idag kunna presentera att regeringen har utsett Mattias Philipsson till ny ordförande för Delegationen för cirkulär ekonomi. Mattias är VD för Svensk Plaståtervinning AB i Motala sedan 2018 och han har varit ledamot i Delegationen sedan 2021 och vice ordförande sedan 2023. Han var tidigare chef på Svensk Biogas i Linköping och på Tekniska verken i Linköping. Mattias är engagerad och driven i delegationens arbete och när jag besökte Svensk Plaståtervinnings verksamhet i Motala blev jag imponerad av det engagemang och de innovativa idéer som Mattias och hans medarbetare driver. Jag har sedan jag tillträdde arbetat med att utveckla delegationen för cirkulär ekonomi, för att få ett tydligare näringslivsfokus på verksamheten. Jag är nu mycket nöjd med sammansättningen på de personer som nu ingår i delegationen, med Mattias som ny ordförande och Caroline Andermatt, VD på Myrorna, som ny vice ordförande. Delegationens uppdrag är att bidra till näringslivets omställning så att den cirkulära ekonomin utvecklas i Sverige. Den 1 mars varje år lämnar delegationen en skriftlig rapport om sin verksamhet till regeringen om deras verksamhet det senaste året och en bedömning av hur den har bidragit till näringslivets omställning. Det finns en enorm potential i att utnyttja återvinningsteknologier och cirkulära flöden till att utöka lönsamheten och konkurrenskraften i det svenska näringslivet, medan världen genomför en omställning mot en mer hållbar utveckling. Och jag är glad att Mattias har tackat ja att leda delegationens verksamhet så att Sverige kan hålla en ledarposition i den här utvecklingen. Och därmed lämnar jag över ordet till Mattias Philipsson, varsågod! Jag ser väldigt mycket fram emot att följa den nya ledningens arbete i delegationen för cirkulär ekonomi och att själv få vara involverad i det arbetet. Nu påbörjas ett nytt kapitel i svensk miljöpolitik, med fokus på omställningen från en linjär till en cirkulär ekonomi. (6 mar 2024, vid en pressträff i Stockholm den 6 mars 2024 angående regeringens omtag kring cirkulär ekonomi.)Romina PourmokhtariTalIndustriell omställning
Cole Tomas Allen
Hej allesammans! Jag har kanske gett många människor en överraskning idag. Låt mig börja med att be om ursäkt till alla vars förtroende jag har missbrukat. Jag ber om ursäkt till mina föräldrar för att jag sa att jag hade en intervju utan att specificera att det var för «Most Wanted». Jag ber om ursäkt till mina kollegor och studenter för att jag sa att jag hade en personlig nödsituation (när någon läser detta behöver jag antagligen faktiskt åka till akuten, men det kan knappt kallas något annat än en självförvållad situation). Jag ber om ursäkt till alla människorna jag reste tillsammans med, alla arbetarna som hanterade mitt bagage, och alla andra icke-måltavlor på hotellet som jag satte i fara bara genom att vara i närheten. Jag ber om ursäkt till alla som tidigare blivit misshandlade och/eller dödade, till alla som led innan jag var kapabel att försöka detta, och till alla som fortfarande kan komma att lida efteråt, oavsett om jag lyckas eller misslyckas. Jag förväntar mig inte förlåtelse, men om jag hade kunnat se något annat sätt att komma så nära, skulle jag ha valt det. Återigen vill jag uppriktigt be om ursäkt. Om varför jag gjorde allt detta: Jag är amerikansk medborgare. Det mina representanter gör reflekteras på mig. Och jag är inte längre villig att tillåta att en pedofil våldtäktsman och förrädare smutsar ner mina händer med sina brott. (För att vara helt ärlig har jag inte varit villig till det på länge, men detta är den första verkliga möjligheten jag har haft att göra något åt det.) Medan jag diskuterar detta vill jag också gå igenom mina förväntade regler (sannolikt i ett förfärligt format, men jag är inte från militären, så det får vara som det är). Administrationen (förutom Mr. Patel): De är mål, prioriterade från högst till lägst rankade) Secret Service: De är mål, endast om nödvändigt och ska oskadliggöras icke-fatalt om möjligt (med andra ord – jag hoppas att de bär skydd eftersom en hagelbössa kan göra stor skada annars) Hotellsäkerhet: Inte mål om möjligt (med andra ord såvida de inte skjuter mot mig) Polisen: Samma som hotellsäkerhet Nationalgardet: Samma som hotellsäkerhet Hotellpersonal: Inte mål överhuvudtaget Gäster: Inte mål överhuvudtaget För att minimera dödsfallen kommer jag också att använda stora hagelkulor istället för en kula (mindre penetration genom väggar). Jag kommer fortfarande att gå genom de flesta här för att nå målen om det blir absolut nödvändigt (eftersom de flesta valde att delta vid ett tal av en pedofil våldtäktsman och förrädare, och därför är medskyldiga) men jag hoppas att det inte blir nödvändigt. Argument mot invändningar: Invändning 1: Som kristen borde du vända andra kinden till. Svar: Att vända andra kinden till gäller när du själv är förtryckt. Jag är inte personen som blev våldtagen i ett interneringsläger. Jag är inte fiskaren som avrättades utan rättegång. Jag är inte skolbarnet som sprängdes, barnet som svalt, eller tonårsflickan som blev missbrukad av de många kriminella i denna administration. Att vända andra kinden till när andra blir förtryckta är inte kristet beteende; det är medskyldighet i förtryckarens brott. Invändning 2: Detta är inte ett passande tillfälle för dig att göra detta. Svar: Jag behöver att de som tänker så använder några minuter på att inse att världen inte handlar om dem. Tror du att när jag ser någon bli våldtagen, dödad eller misshandlad, ska jag bara gå förbi för att det skulle vara «obekvämt» för dem som inte är offret? Detta var det bästa tillfället och den största chansen att lyckas som jag kunde komma på. Invändning 3: Du fick inte tag i alla. Svar: Man måste börja någonstans. Invändning 4: Som halvsvart och halvvitt borde du inte vara den som gör detta. Svar: Jag ser ingen annan som tar ansvar. Invändning 5: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Svar: USA styrs av lagen, inte av en eller flera personer. I den mån representanter och domare inte följer lagen, är ingen förpliktigad att lyda olagliga order. Jag vill också uttrycka min tacksamhet till många människor, eftersom jag sannolikt inte får prata med dem igen (om inte Secret Service är otroligt inkompetenta.) Tack till min familj, både den personliga och den i kyrkan, för deras kärlek under dessa 31 år. Tack till mina vänner för vänskapen genom många år. Tack till mina kollegor på de många jobb jag har haft för deras positivitet och professionalism. Tack till mina studenter för deras entusiasm och kärlek till lärande. Tack till de många bekanta jag har mött, både personligen och på nätet, för korta möten och långvariga relationer, för perspektiv och inspiration. Tack till er alla för allt. Med vänlig hälsning, Cole “coldForce” “Friendly Federal Assassin” Allen PS: OK, nu när allt det känslosamma är ur vägen – vad i helvete håller Secret Service på med? Förlåt, men jag måste bara få ut lite frustration här och släppa den formella tonen. Jag hade förväntat mig övervakningskameror runt varje hörn, övervakade hotellrum, beväpnade agenter överallt och metalldetektorer överallt. Det jag fick (vem vet, kanske de bara driver med mig!) var ingenting. Ingen förbannad säkerhet. Inte under transport. Inte på hotellet. Inte på arrangementet. Det första jag lade märke till när jag gick in på hotellet var känslan av arrogans. Jag går in med flera vapen, och inte en enda person där tänker tanken att jag kan vara ett hot. Säkerheten på arrangementet är helt ute, fokuserad på demonstranter och ankomster, för uppenbarligen tänkte ingen på vad som händer om någon checkar in dagen före. Denna grad av inkompetens är galen, och jag hoppas innerligt att det rättas till innan detta land återigen får ett kompetent ledarskap. Om jag hade varit en iransk agent istället för en amerikansk medborgare hade jag kunnat ta med mig en tung kulspruta, och ingen hade märkt någonting. Helt vansinnigt. Och om någon undrar hur det känns att göra något sådant: Det är förfärligt. Jag vill spy; jag vill gråta för allt jag önskade göra och aldrig kommer få göra, för alla människorna vars förtroende detta förråder; jag känner raseri när jag tänker på allt denna administration har gjort. Kan inte direkt rekommenderas! Gå färdigt skolan, barn. (26 apr 2026, i det fullständiga manifestet publicerat av amerikanska medier)Cole Tomas AllenNyheterBrev och tal
Kady McDermott
Jag är bara människa och naturligtvis gör jag misstag baserat på tillfälliga känslor, och eftersom jag är i offentlighetens ljus blir tyvärr varenda ett av mina misstag utspridda till hela världen. Att ständigt bli dömd för varje steg jag tar i livet tär på en. Jag skickade ett privat meddelande till Maria igår med min ursäkt, men eftersom det är överallt kommer jag att göra en offentlig också. Jag är djupt ledsen till Maria, hennes partner och naturligtvis underbara Evie. Jag menade INTE det jag sa. Jag blev extremt upprörd av Marias kommentarer till mig, vilket fick mig att känna mig så ledsen att det inte går att beskriva med ord och som en förolämpning mot min karaktär; jag ville då såra henne där det gjorde ont och reagerade därför irrationellt och illa. Det var en avskyvärd kommentar som sades dumt i ett ögonblick av vrede, jag ångrade mig direkt och raderade kommentaren omedelbart, men tyvärr var skadan redan skedd. Jag kan vara reaktiv ibland, men jag är inte ond eller en dålig människa. Jag är 23 år och har fortfarande mycket att lära i livet om hur jag hanterar situationer bättre. Jag lär mig ständigt och fortsätter att växa som person. Jag kommer inte låta mina dumma misstag definiera mig, ge mig bara utrymme att växa till en bättre kvinna. P.S. Gå loss på mitt utseende eller min personlighet om det får er alla att må bättre, men snälla sluta med kommentarer som ”gå och häng dig” och ”jag hoppas att du får cancer” och ”jag hoppas att dina framtida barn dör i dina armar”. Bakom den här Instagram-profilen är jag också en riktig människa med riktiga känslor, och det finns gränser för hur mycket jag kan tåla innan det får långsiktiga effekter på mig själv, mina vänner, min pojkvän och min familj. (17 feb 2019, i en offentlig ursäkt efter att ha kallat Maria Fowlers dotter för ”avskyvärd” och i ett svar på den efterföljande kritiken.)Kady McDermottOffentliga utspel
Nästa sida ->
1/34231

ordspråk.se - när du vill gå ⇔ ditåt
Livet.se har fler bra ordspråk